Moraltrumpet och missriktad komplimang

Inspringande med slarvigt knutna skosnören. Bara bänkar sig vad datorn som om det vore ett fordon att styra rätt innan man får sladd och dundrar in en svinfult graffittad bergvägg. Att få knattra ned så snabbt som möjligt just för att lyckas hålla kurs.
Fattaru (miljonsvenska) vad jag menar; att man hoppar på något som rör sig tillräckligt snabbt för att slippa göra något som riskerar att att det är såpass långsamt att man tvingas känna efter.
Innan jag börjar där jag slutade förra veckan innan jag drog till Barcelona för att uppleva liv efter en fortfarande pågående höst sen 8 månader vill jag bara säga e n sak.
Jag skriver det här insmord i den nya leverpastejen på tub. Det känns skitskumt. Och även fast det är skönt så kan jag inte riktigt slappna av. Det är av tre anledningar. Den första är att leverpastej påminner mig om min första tjej. Vi åt alltid leverpastejsknäckemackor till frukost. Med gröna paprikaringar. Och thé.
Det andra är att möblerna blir förstörda av all leverpastej som blir istrig i kontakt med huden inom en halvtimme. Jag smorde in mig efter att pastejen på tub fått legat framme ett tag eftersom den inte hade varit lika lätt att smeka ut om den varit kall. Men nu är pastejen i ett tillstånd då den inte längre gör nån nytta.
Den tredje anledningen har jag glömt, måste hämta den sista tuben.
Graffittad. Att bli målad på eller konfronterad av en av systrarna Graaf.
Som H&Ms nya jeans. Fit Slick.
Nästan i klass med Locums reklam för några år sen kring jul då man slog upp tidningen, såg annonsen och vände och vred på den för att fatta vad det är man inte ser efter att tydligt ha sett vad det står. Att man inte fattade haken. Att man började fundera på om det var en byrå som hatade kunden, en kund som var helt hjärndöd eller bara söt svensk naivitet i största allmänhet.
De hade delat upp ordet Locum med ett hjärta i stället för o:et. Om du av nån bizarr anledning inte såg annonsen (eller har sett den utklippt på min kyl) så kan du skiva ned ordet och fylla i o-hjärtat med röd färg varefter du öppnar närmsta fönster och högt uttalar meningen, bockar och stänger fönstret igen.
Fit Slick är helt enkelt det finare ordet för Camel Toe. En markering från HMs sida att man i sann feministiskt anda inte längre accepterar att kvinnor får synpunkter och kommentarer om sina könsorgan. Det spelar ingen roll om vissa kvinnor drar åt bältet så högt att det förutom krossar de nedersta revbenen även lägger ut en illa skuren mango ingen beställt on display.
Hoppas HM har jeansen i 33x34. Jag måste ha ett par.

Orolig mor: "mitt barn kommer att födas 060606, det kommer att bli den nya Antikrist".
Ja, kanske. Det som däremot är helt säkert oavsett datum är att du är riktigt riktigt väck.

Så var var vi. Jo, jag har ju bara för några timmar sen kommit hem från Barcelona. Kommer inte att ge mig in på det. Är rädd att känslan läcker ut i likgiltig sand om den uttalas för högt och för tydligt.
Ni som varit i Barcelona vet hur dynamik verkligen är utan att man måste beskriva den och ni som inte varit där vet jag inte riktigt vad jag ska säga till.
En av de roligaste diskussionerna jag deltog i var den om "skandalen" med att en Fifa-snubbe ringt upp en svensk journalisttjej nån timme efter midnatt och briefat henne om att en fotbollsspelare gillat henne och undrade om hon hade lust att ses.
Moralens Väktare drar omedelbar lans. Ord som skandal och förnedring gödslas runt i svenska tidningar.
Jag öppnar DN på planet till Barcelona, till en...annan... kultur beträffande flirtande och könsroller....och ser en av de sämre sportjournalisterna i detta land, Johan Esk, se lika indignerat ansvarstagande ut som alltid i sin lilla byline och blåsa i sin lilla moraltrumpet han fick i present av sin konfirmationspräst och som än idag kramas på nätterna som ett gossedjur.

Vi sitter på en liten krog intill Born området kvällen senare och skrattar högt åt den kränkande handlingen i att en vuxen person blir tilltalad av en annan vuxen person och bekräftad som attraktiv.
Om gubben ringt upp och väst "tja, hörrö, glid över och tugga lite så får du 15 Euro", då hade det varit jävligt osmakligt på alla sätt.
Men det var väl inte riktigt fallet, va?

Jag är extremt nyfiken på hur nattsamtalet det kom ut. Om det var tjejen i fråga, som framställts som "illa berörd", eller om det var hennes avundsjuka kollega som blev förbannad över att hon blivit osynlig bredvid den åtrådda.
Den tilltalade tjejen låg säkert och drog sig på morgonen och undrade vem spelaren som ville ses var. "Vänta ett tag, var inte han rätt snygg, utan den där enfaldiga sportblicken".
Eller så var han oaptitlig och därmed var det lättare att bli "diskriminerad".
Ett samtal som beskrivs som "mitt i natten". Vänta, fill me in, det är i landet som arrangerar världens största evenemang en dryg vecka innan det sätter igång.
Återigen. Tjejer ska ta för sig, lira på lika villkor som snubbarna, förväntas kunna svara för sig, men vänd på situationen.
Nån kvinna ringer Johan Esk "mitt i natten" eftersom Johan går och lägger sig efter sporten kl 22 och säger att en av tennistjejerna i Franska Öppna undrar om han har lust att ta ett järn med henne.
Hade Johan Esk frågat vad baren hette och tagit en dusch eller hade han ringt ned en krishanteringsgrupp från Sverige för att deala med kränkningen av honom som kön.

Det sköna var att vid diskussionen även satt en kvinna, frilansande för det pk-intill-äckel-korrekta SR, och säkert hade behövt en fet joint för att brotta ned de åsikter hon matats med sen barnsben. I Barcelona där männen generellt till vardags behandlar kvinnorna på ett...annat sätt än kvinnorna är vana vid att bli behandlade i Sverige, blir det extra problematiskt att deala med uppskattning av personen och uppvaktning av kvinnan på en och samma gång.
Må Antikrist ta den dagen det motsatta könet inte längre ser mig som ett objekt.

Så vad hände där på Kungsholmen under invigningen.
Jo, lagom påstruken klev jag fram till poeten Daniel Boyaciglou.
- Hej, jag heter Dominik och ville bara tala om att jag tycker att du är fantastisk.
- Jaha, det var vänligt sagt, tackar, tackar, säger Daniel lite förläget.
- Jag har tyvärr aldrig sett dig live men bara det jag sett på burken och du har en otrolig närvaro och utstrålning och ett sätt med språket som är unikt bland dina mindre begåvade kollegor.
Daniel tittar storögt, i hans ögon växer långsamt en misstänksamhet fram. Det känns som att han närsomhelst kommer att säga att han inte är gay.
- Vi har faktiskt setts en gång tidigare, säger jag, på Köket i vintras. Du var där med Shan och han bad mig fara åt helvete efetrsom han trodde att jag var nån kladdande lelle, men så gick det upp för honom att vi setts och allt var bra igen.
- Shan, vem är det, jag har aldrig varit på Köket.
- Jo, Shan Atci, komikern. Shan the Man, du vet.
- Jag är inte bekant med vare sig situationen du beskriver eller Shan.
- Är du inte Daniel Boyaciglou, poeten.
- Nej, jag heter Marcus Aujalay och är kock.

Det blev skumt. Nu var jag ju tvungen att ta tillbaka allt. Marcus är en högst ordinär kock vars charm ligger i att hans barn brukar snurra runt i köket samtidigt som 4an filmar middagstipset. Rätt okarismatisk och ...tja, vanlig lirare.
Jag bad om ursäkt, sa att han var bra på att laga mat och gick iväg.

En liknande sak hände i fjol då jag var på filmfestivalen i Karlovy Vary i Tjeckien och kom ut från Don't Come Knocking, Wim Wenders senaste. Filmen påminde i karaktärerna och tempot om en underbar kvinna jag jobbat med bara nån månad tidigare. Jag messade henne att jag just sett filmen och att hon har en liknade som bubblar i hennes begåvade blod och bara väntar på att få bli verklighet.
Hon svarade att jag nog hade skickat fel men tackade och önskade glad sommar.
Jag skrev igen att jag inte alls hade skickat fel, att jag verkligen anser det och att det inte är det mesta konstigt att skicka en komplimang som är inte rör sig i smickerfacket.
Mottagerskan blev mycket glad och sände ett kärleksfullt mess tillbaka. Alla glada.

Några månader senare trillade poletten ned. Två namn intill varandra i telefonboken. Den ena med initialen O efter förnamnet.
Jag hade skickat komplimangerna till en tjej jag dejtade för några år sen, visserligen jättesnäll , och visserligen i en annan del av branschen, typ reklamfilms"producent", och handen på hjärtat, det är en v i s s skillnad på en sån och en filmregissör.
Och framför allt, i detta fall, en milsvid skillnad i intressant personlighet och karisma mellan dem.

Jag vet att det är positiva misstag men faktum är att det skaver. Inte lika mycket som att ha sagt nåt taskigt till nån som verkligen inte förtjänar det men lite åt det hållet. Men det går ju att ta tillbaka.
Snart får jag äntligen träffa Vincent och Leon första gången på en vecka. Leon har fått sina hemnycklar och ringer varje eftermiddag innan han ska gå hem.
Vincent ska på avslutningsmiddag med sin klass och jag käkar middag med Leon och går på vernissage och se Nathalia Edenmonts döda djur på Wetterlings. Det kommer Leon att gilla.
Nu så, ska leverpastejen av.
Heja Tjeckien, Heja Sverige och heja Braslien. I den ordningen.