Säkerhet och äkta tröst

Jag ligger på gräsmattan i Vinterviken dagen efter att Tjeckerna blivit utspelat av Ghana. Dagen efter att Manne har mimat med sin stora clownmun och sina ännu större gester för 78de sommaren i rad.
Jag tror att jag var lite rädd för Manne när jag var barn. Redan då var Manne vuxen och stor. Och lite farlig.
Vet inte varför men Manne blev lätt förbannad om man retades med honom till exempel genom att härma teckenspråk.
Teckenspråk är väldigt vackert. Vet inte hur många gånger jag sett en teckenkonversation och tänkt att jag måste gå en kurs för att fatta vad de talar om. Hur tonlägen och nyanser i språket kommer fram genom händerna och kroppsspråket.
När man gjorde sig rolig över Manne spände han sina glada clownögon i en och var inte alls en snäll clown längre. Han behövde inte teckna ett skit, man fattade att han menade "passa dig, ungjävel" när man skojade med honom eller hans jävla apa som tiggde cash.
Manne är skum om du frågar mig. Manne har kommit alldeles för billigt undan om man jämför med Staffan Westerberg.

Så jag ligger där på gräsmattan precis intill Skulpturernas Hus och läser en DN ledare om utbrändhet (t o m datorn undrar om ordet är rätt stavat) och funderar över hur Sverige hade sett ut idag om diagnosen och framför allt den skenande sjukskrivningen av detta märkliga syndrom "utmattning" hade satt igång på 60-70 talet. Om Sverige hade suttit på EUs avbytarbänk idag. Eller om vi hade glidit till jobbet bakom en mula som i Albanien.
Jag är väldigt tacksam att de som var utmattade inte kände till att kunde gå in i väggen och förtidspensionera sig vid 30-35. Att de inte möttes av läkare som stumt nickade och överseende hm:ande förlängde sjukskrivningen på obestämd framtid.
Bara för att det går.
Det skulle verkligen vara intressant att få reda på exakt var och hur det hela satte igång. Innan det blev accepterat utan frågor "som kan kränka den sjukes integritet". När livets normala ned- och motgångar blev en okeyad neverending sjukjournal.

När Hornstull hade sin årliga gatuloppis passade SL på att kalla in sina främsta agenter och raidade spärrarna.
"Vi finns där folk finns"
Och det allra bästa argumentet, gärna ur munnen under en "intervju"med en kontrollant i Metro, är att kontrollerna främst är för resenärers trygghet och säkerhet.
Wow.
SL känner mycket väl till klientelet på Söder. Naturligtvis utan att vara fördomsfulla. Precis som jag inte är fördomsfull mot typen av människor som går igång på att få dra på sig en uniform utan några som helst kriterier. Ja, det skulle väl vara för tryggheten och säkerheten.
SL vet att det är slöseri med tid att stå vid Karlaplan när Vivo rear ut penséer och tanter klättrar över varandra huller om buller.
Men det intressanta är att det alltid står några vigilante personer vid sidan av kontrollrazzian och nickar och gnyr och smågurglar (medan de tar på sig själva). Folk som mår bra att rättvisan når de som inte gör rätt för sig. Folk som har gott om tid att turnera med de främsta agenterna SL har att uppbringa.
SL Kontroll Tour 2006
Globen 060106 (mellandagsrea)
Fridhemsplan 060209 (sportlov)
Skärholmen valfri lördag (billigt frukt och grönt)
Stadion 060418 (allsvensk premiär)
Härliga gig allihop.
Jag saknar recensioner i Metro hur det var. Hur mycket av den 200 förlustmiljoner man fick tillbaka för att kunna anställa "värdar" som står i vägen vid spärrarna när man försöker hinna med tågen. "Värdar" som står och "hjälper" resenärer var bakdörrarna är på en buss vid rusningstrafik och som sen står och tecknar mot bussarna med flygledarrörelser så att busschaffisen minns var gasen sitter.
- Titta, jag har en gul väst och kan vifta med armen. Det får folk att känna sig säkra.
Kanon.

Mobilen ringer. Strax efter 3 på em. Jag ser att det är en bra polares hemnummer. Ingen som ringer och tråkar mig för att tjeckerna med stor sannolikhet får fira midsommar på nåt 2 klassens motell utan vatten i poolen i Leipzig i stället för att förbereda sig på 8delsfinal.

- Ja, tjena...
- Hallå...
Det är en barnröst som tillhör min gudson Ivan. Han fyllde nyligen 5 år. Han är halvbrasse.
- Hej, hur mår du.
- Det är Ivan.
- Jag hör det, vad mysigt att du ringer till mig.
- Såg du att Tjeckien förlorade mot Ghana igår.
- Ja, jag var jätteledsen hela kvällen.
- De förlorade med 2-0.
- Jag vet, jättetråkigt, Ivan.
- Jag var också ledsen.
- Var du. Varför är ni inte kvar på landet i Vallby.
- Jag vet inte. Vilka är de blå som spelar nu.
- Jag vet inte, Ivan, jag ligger på en gräsmatta.
- Ser du inte TVn där. Det andra laget är Kroatien i alla fall.
- Jag tror att det är Japan.
- Är Kroatien Japan.
- Nej, de blå gubbarna är Japan.
- Vilka hejar du på.
- Jag hejar på Kroatien, de var bra mot brassarna. Vilka hejar du på, Ivan.
- Också Kroatien.
- Vad glad jag blev att du ringde till mig.
- Ja, hej då.
- Hej då, Ivan. Hälsa din bror och ma...
Klick.

Första sommarlovsveckan för Vincent och Leon har varit kanon. Den kröntes av ett dygn i Vallby, ovan nämnda landställe. Vincent och jag fick ett tillfälle att gå en promenad på en halvmil och vi pratade om att bära på saker som gör att man blir svår att ha att göra med för att man vet att man egentligen gjort fel. Att man är rädd för att bli påkommen och därför blir avvisande mot folk som undrar vad de gjort för fel. Felet är att de kanske vet, eller bara anar. Och som kan säga att man är en dålig människa.
Bättre att berätta för någon man litar på för att få det ur sig.
Och så berättade vi några saker för varandra som ett tecken på tillit.
- Táto, vi måste resa mycket tillsammans. Typ genom Amerika eller Asien. Åka till platser vi inte känner till och uppleva tillsammans och prata om sen.
Senare på kvällen efter middagen sitter Vincent plötsligt och pratar om svart materia, universums uppkomst och lite allmänt om astronomi. Efter ett tag började jag duka av eftersom jag var rädd att Vincent som dittills pratat med en av gästerna skulle vända sig mot mig och ställa en fråga om något jag inte vet ett skit om.
Jag älskar när killarna har utläggningar om saker jag inte hade en aning om att de hade koll på.

Både Vincent och Leon tyckte att det luktade Bryggholmen när vi badade på Koffsan igår. Att de saknade det mycket. På Bryggholmen, en ö en knapp kilometer från fastlandet, låg sommarstället deras morfar sålde kort efter att mormor dog för snart 4 år sen.
Det blir alltid ett stråk av melankoli när vi är i de krokarna. Prat om mormor och händelser under gångna somrar.
Och sen dyker vi i, leker på bryggan intill en familj vars föräldrar är vikingtatuerade, har tumringar, solglasögon med flammande tärningar. Mamman har siliconlökar som ser ut att ha gjorts två till priset av en på en husläkarmottagning i Thailand.

Jag försökte föreställa mig två saker. Dels hur jag bedömt familjen utan deras tatueringar, piercingar (sluta sug på ringen i läppen nån jävla gång), bensiksmacks-outfits, rödbrända av den plötsliga sommaren och gipsat underben.
Dels fantisera om hur de kommer att fira midsommar.
Det var svårt att häromdagen svara killarna på vad fördomar är. Det är inte helt lätt.
Speciellt som vissa fördomar infrias gång på gång. Och att man vet vad man kan förvänta sig på vissa platser vid vissa tillfällen.
Vad kallas d e t ?

Kanske vet jag mer om det om en vecka, eftersom vi ska vara i Vallby igen. Det ska bli kanon även om jag i eftermiddags fick en jobbig hunch om trist väder. Hoppas den magkänslan var fel.
Ha en härlig midsommar. Lätta på en hemlis för nån som kommer att tycka ännu bättre om dig efteråt.
Och framför allt; du bättre om dig.