Spårlös tid och pilot

Jag fattar inte vart all tid tar vägen. Jag kollar i almanackan och
konstaterar att det är ett hål på en dryg vecka i den. Vad har hänt.
Vart tog slutet på januari och början februari vägen. Trots att tiden
kommer i stora vågor så bryts de och försvinner ut i samma hav igen.
Hur många fick mailet om att de skulle släcka ned lägenheten, eller
åtminstone nånting, 19.55 förra torsdagen. I min inbox fanns 5
såna mail vilka i sin tur blev vidarebefordrade till över 100 pers.
Vi satt och åt middag i torsdags med sänkta element och tända ljus i
nästan en timme. Grannens 65tums plasma sprakade MTV, inga, noll
fönster släcktes i huset mittemot, om man tryckte örat mot väggen
hörde man en annan grannes diskmaskin, gatlyktorna lös som
vanligt...allt var som vanligt. Sverige som annars brukar vara de som
älskar att klicka på listor som den i Aftonbladet där man lovar att
bli mer miljövänlig, sluta spola toaletten mer än två ggr om dagen,
byta ut alla glödlampor till energilampor, sluta slänga batterier,
sluta råka glömma en gammal stavmixer i grovsoprummet fast det står
att man ska ge fan i att lämna elapparater; hur många
namnunderskrifter/klick blev det till slut; 400 000?.
Sveriges elkonsumtion gick - upp under den här tiden.
Det kallar jag stake.
Det är med stor glädje jag konstaterar att då bensinen spräckte
10spännsgränsen var folk ute på gatorna med knölpåkar och
revolutionsskägg. Bara för att i nästa stund lova och svära att
aldrig mer ha mer än en lampa tänd i lägenhet eller spola mer än en
gång om dagen.
Alla erkände plötsligt att de har kompost hemma och egentligen haft
miljön latent överst på agendan hela sitt liv.
Det konsekventa landet. Ena året röker alla cigarr, och har alltid
gjort, andra året kommer alla ur poker garderoben, de har aldrig varit
annat än pokerhajar, tredje året älskar alla bensin, året därpå är
själva ordet bensin neger.
Heja blågult!

Jag hade varit i Palma tidigare, innan förrförra helgen, faktiskt två
ggr i början av 70talet när jag gick i lågstadiet så åkte vi dit, hela
familjen. Jag vet, jävla bananbåts flyktingar, hur fan hade ni råd med
det, tänker du.
Stopp, kyl ned bootsen, Benny, du glömmer, i den mån du vet nåt om
landet du är uppvuxen i att Sverige stod med öppen famn mot de som
kunde något under 60 och 70-talet. Du lever väl inte i nåt töcken av
hembräntångor och har för dig att blott svenskarna allena är de stora
hjältarna till välfärden.
Vad bra, jag var rädd att det skulle uppstå missförstånd.
Farsan var perukmakare och maskör och morsan jobbade med att rita
mätinstrument. Så vi drog till Mallis 1972 och året därpå med. I tre
veckor.
Tror att det på den tiden kostade det mindre än en tusing för hela
gänget inklusive käk.

Så i alla fall. Mallis. Jag åkte över och slöt upp med den gode Bobbie, Latente Chris,
samt fotografPer med sin valrossmustasch.
Sjukt på Arlanda. Jag var tvungen att stuva ned schampo i
gayförpackningar men fällkniven jag glömt plocka ut ur ryggan missade
röntgensnuten. Snyggt!
Redan i Madrids flygplats kastade jag mig på en liten tapasbar för att
stilla blodkorvsbegäret. Detta fortsatte kort efter att jag landat på Palma.
Vid middagsbordet satt den tjeckiska kunden. Det kändes rätt udda, att
hamna i Spanien i januari, filma i privata kläder och prata tjeckiska.
RegiBobbie hade vänligheten att briefa mig om att jag skulle flyga en
liten 4sitsig Piper dagen därpå. Såklart med en pilot. Det var nära
att jag trillade omkull trots att jag redan satt ned. Jag halsade en
halv Rioja och försökte få ordning på nerverna.
Har inga problem med att flyga men från det att sätta sig i ett litet
hobbyflyg för första gången i sitt liv, helt oförberedd, det var en
helt annan femma.
Efter middagen dumpade jag ryggan på rummet på Hotell Tres,
asfräscht, och drog vidare ut på bar, med Chris och tjeckerna.
Det fanns en kvinna med, kunden, som även hon var tjeckiska. Alla
började bli rätt sliriga. De tjeckiska snubbarna blev så snubbiga att
jag faktiskt skämdes. Skulle man byta ut deras trendriktiga (nåja)
outfits till vanliga tjeckiska lellekläder skulle de platsa på vilken
tjeckisk ölstuga-men-only som helst.
Egentligen är det inte konstigare än vilken kill- eller tjejmiddag som
helst där man fimpat de sociala koderna och fyllt på med mera booze,
men där på en skön bar på ett tomt Mallis under lågsäsong, ville jag
att mitt blodsfolk skulle hålla en anständigare nivå.
Dagen efter var ett par av dem så bakis att jag inte sett värre sen en
slaktfest just på tjeckiska vischan.
Det var en solig dag. Temperaturen låg på strax under 20 grader när
klockan närmade sig mitt på dagen. Jag försökte relaxa angående
flygturen.
Det stramade i våra bleka januarifejs. Vi smörjde in oss med faktor 40
medan vi väntade.
Reklamen går ut på att propellern slutar snurra men att piloten är
svincool med det eftersom han kan segelflyga ned planet på marken.
Metaforen O2, en mobiltelefonibolag, ville ha fram är att även då
tfnkortet tar slut kan man ringa vidare till andra O2-kunder; precis
som flyget då bensinnålen slår i botten. Luftbubblor hela vägen ned.
Piloten jag skulle upp med var en stor trygg farbror som hette Jose
och hade typ 12000 timmar i luften bakom sig.
Jag satt intill honom och vi gick tillsammans igenom startproceduren.
Jag tänkte på Vincent och Leon och även på en olycka februari 92 inför
en inspelning i norra Sverige som slutade med en helikoptercrash. Jose bad mig ta det lugnt.
Jag svettas vanligtvis inte mer än att jag i princip inte skulle
behöva duscha mer än två ggr i veckan om jag inte tränade, men nu rann
det om mina händer medan motorn rusade och vi speedade startbanan fram.
Vi lyfte och lyfte upp mot 2000 fot, tror jag.
Jag hade yrsel, men utsikten var magnifik. Jose sa att han tyckte att jag
skulle prova att flyga planet själv.
Jag kollade på honom som om han just hade sagt att jag ska flyga
planet själv.
Det var inget annat än svinhäftigt. Förstår att folk torskar dit på
att ta flygcert precis som andra dyker eller hoppar fallskärm.
Vi var tvungna att flyga upp en gång till. Kanon. Den här gången var
jag pilot. Jose hade 12 000 flygtimmar bakom sig, jag snart 1h 15 min.
Jag var pilot resten av den dagen, och resan med för den delen. Och är
det fortfarande.

På kvällen nån timme innan solen skulle gå ned gled jag upp på taket
där det stod en inglasad bastu, med utsikt över halva Palma samt den
gamla katedralen. Det här var min nya tillvaro som pilot. Jag poppade
en San Miguel och klev in i bastun. Där satt en tysk, brunbränd
astrimmad kille som hette Jürgen. Jürgens solbränna hade samma färg
som Ulf Brunnbergs hår - som pommes frittes. Han log med bländvita
tänder och makade på sig trots att det fanns gott om plats. En stor
klocka med många visare. Stackarn, han satt och lekte pilot. Och
Jürgens kuk var liten och näpen. Jag presenterade mig och drog
långsamt (Dressman-långsamt) och leende av mig badbyxorna. Så här ska
det se ut Jürgen. Titta, jag behöver inte ens en klocka, bara en
härlig pilotkuk.
Jag kunde göra vad jag ville.
Det blev en oförglömlig kväll. Denna San Sebastian kväll. Människor
satt på gatorna och hade picnic och musik spelades från stora scener.
Ett tjugofem minuter långt fyrverkeri drogs av. Vi hade slutmiddag. En
tjej i teamet Ina, uppvuxen i Tyskland, bosatt i London, en härjad
brud som säkerligen been there done that så mycket att hon aldrig
behöver knysta om det utan bara dyka upp med sin uppenbarelse, hade
den bästa svanktatueringen jag hittills sett.
En galen streckgubbe i fyra-fem olika färger.
D e t är ett statement, d e t betyder nånting.
När Vincent håller fast vid sina framtida läkarstudier påminner jag
honom varje gång "och glöm för helvete inte att utbilda dig i
laserteknik, du kommer att tälja guld när alla kommer på att de inte
tillhör en indiansläkt, är japanska filosofer eller nån tillfällig
turists ännu tillfälligare nattgalleri, och vill bli av med skiten.

Mindes ingenting från barndomens Mallis förutom byggkranar, hur
ketchupen smakade (och att jag fick räcka fram egna pesetas och
tyckte det var ascoolt) och att hotellet hette La Casona. Lite
sorgligt. Hoppades bli överrumplad av annat.

Har fått mail och mess från Tjeckien. Hörrö, du flyger flygplan på
tjeckisk TV.
Det känns faktiskt bäst av allt. Rösterna från tjeckvischan.
Förutom bondning med de nya människor jag jobbade med. Inte tjeckerna
tyvärr, med ett undantag.

Hoppas Sofia Appelgren med salladsbaren i Göteborg, hon som vägrade ge
sig inför facket och dess blockad fick riktigt riktigt mycket stålar
när hon beslöt sig att sälja för att hon inte blev av med dem. När Sofia
firade 1årsdagen i lördags med ett gäng polare hade facket en egen
fest med 40 pers utanför salladsbaren.
Skäms inte folk över att vara så slut. Nej, uppenbarligen inte. Och de
finns alltid inom en armlängs avstånd men ser ut som vi andra, det är
det som är så läskigt.
Det är motsatsen till det forna östblockets angiveri. Man vet aldrig
vem som plötsligt hoppar ut ur sitt gömställe och triumferande vrålar
HAHAAA- jag har noll rätt!

Leon var hemma igår. Och idag. Hängig och hade ont i halsen. Leon åt
som en häst, satt och garvade som vanligt åt Simpsons. Efter
Stockholm Live gick killarna och la sig. Leon sträckte ut armarna mot
mig när jag släckte ned och sa god natt. Jag kramade Vincents hand som
han höll i luften och satte mig vid Leons sida för att ge honom en bra
kram. Han kändes varm i armhålorna.
Jag ville ta tempen på honom. In med kvicksilvret i munnen
och ett par minuter senare tog jag ut den och kollade i vardagsrumsljuset.
Nästan 40 graders feber.
Jag frågade Leon vad han hade gjort med termometern (vad väntade jag
att han skulle säga "jag har lekt med en tändare medan du var borta).
- Jag har haft den i munnen.
Jag bad Leon kliva upp och satte honom i knät i soffan och frågar hur
han mår. Bra, svarar Leon, lite ont i halsen och seg kanske..och trött.
Okay, bra. Leon fick 20 ml febernedsättande och en kvart senare sov han.
Barn har en märklig förmåga att inte vara sjuka när de egentligen är
det. Jag hade i n t e suttit och glufsat i mig vinägerkyckling och
fnissat vid tvn om jag haft 40 graders feber.

Mystisk feber, I morse hade han 37 igen. Mystiskt indeed.
"Det bästa sättet att vakna är att smörja in sig med en Nintendokräm
från 2004. Det är jätteskönt". Det var Leons första ord när han
klivit upp. Han sa att han drömt det strax innan han vaknat.
Vi kollade på den sista stunden av morgon TV. De intervjuade AnneLie
Rydé och Svante Thuresson.
- Henne har jag kysst på en fest.
- Har du hånglat med Svante Thuresson, säger Leon som inte uppfattat
"henne". Han är ju en gammal gubbe.
Leons vändningar är oefterhärmliga.