Påskladdning med hårskulptrering

060406
Två brudar sitter och slickar varandra i ansiktet. Eller "pussas" som det senare står i tidningarna så att killen som äger restaurangen ska framstå som mer fördomsfull, mer som ett svin som inte önskar folk kärlek. Han är helt enkelt en människa som bara tänker på pengar - till skillnad från alla andra.
- Snälla kan inte ni relaxa lite, säger restaurangägaren.
- Skit på dig, din homofob, vi kysser varandra hur mycket vi vill.
- Absolut, men inte på min krog.
- Du ska få äta upp det här.
De ömhetsbevisande tjejerna tilldöms 50 lök. Femtio t u s e n kronor, för att ha blivit diskriminerade
Hovrätten kvicknar emellertid till och sänker tjejernas kyssande till 15 000. Men ändå. 15 papp, det är seriösa stålar.
Så jag tänkte; om det är nån snubbe därute som kan tänka sig att sitta och spela Kalle Johansson med tungan över tänderna med mig, dvs pussas, säg på 7-8 krogar runt om i stan så får vi säkert napp på åtminstone två.
Vi ställer till med en scen, gapar om hur kränkta vi blivit, hur våra mänskliga rättigheter decimerats och offentligt hånats och sen är det bara att gå och börja fira och planera vart man ska åka på semester över jul och nyår. Fy fan vilken bra affärsidé.
Och här har man klagat på att folk i Staterna blir rika för att de fått hett kaffe över sig själva hos Clownen och fått skadestånd för att den finnige gossen bakom kassan glömt att upplysa om att de serverar sitt kaffe varmt.

Den första vårdagen i Stockholm detta år inträffade den 5 april. En fluga surrade slött omkring i vardagsrummet och stötte sporadiskt mot rutan, föll ned på fönsterkarmen och spratllade på rygg i ett par sekunder innan den fattade vad som var upp eller ner igen.
Som president Bush skonar en kalkon kring Thanksgiving varje år så kände jag att den här flugan, trots att den tillhör kategorin mindre intressanta husdjur,inte kan gå ett så tråkigt öde till mötes att den vaknar upp efter en sex månader lång svensk höst/vinter och dör en kvart senare.
Som mormor lärt mig fångade jag flugan i luften öppnade balkongdörren och lät den löpa.
Kändes så bra att jag beslöt mig för att lämna lägenheten. För att fira.
Jag la märke till hur missnöjd jag var med håret som hänger alltmer som på prins Valiant. Jag ville inte se ut som en statist från Ivanhoe.
En kort stund senare kliver jag in på salong Vita på Nybrogatan där en gammal bekant jobbar. Jag säger att jag behöver få ordning på håret. Bekanten säger att han inte har tid men att han har en bra kille som kan fixa håret.
Toppen, vad chargar du, säger jag.
- 480 spänn.
- Förlåt, tar ni en femhundring för en vanlig hårklippning.
- Kom igen nu Dompan, var inte snål, du har väl för fan råd. Du tjänar väl pengar.
Vi har konversationen vid receptionen framför bokningstjejen. Det är torsdag em vid halv 5. Salongen är så gott som tom.
- Klart jag har råd. Jag har råd att pröjsa en hundring för en liter mjölk också, men jag gillar inte att g e bort stålarna.
Det blir stifft. Min bekant och jag har inte setts på ett bra tag. Det här var inte ett kärt återseende. Jag önskar glad påsk och drar.
Går upp till en annan salong. Den är h e l t tom. Det är den som ligger i där det förut låg en klädaffär och inredningsbutik. Måste förresten vara den första butik i Östermalms historia att byta f r å n inredningsbutik till något och inte tvärtom.
På en skylt läser jag att det är drop-in-klippning för 250 spänn. Det låter bra. Bakom kassan står en liten blattekille med semimohikan samt två tjejer som inte riktigt vet vad de ska göra av armarna.
Hallåj, är det någon som har tid med mig nu, säger jag glatt, min Valiantperiod är över.
Ingen skrattar. LillMohikanen frågar om jag vill ha en Art Director eller Stylist.
- Vad menar du, jag vill klippa mig. Art Director, är inte det nån som jobbar på en reklambyrå, säger jag. Jag behöver i alla fall inget fancy, jag vill ha som nu men några centimeter kortare.
- Okay, det blir 290 kronor.
- Det står 250 på skylten utanför, Drop in 250, så jag droppade in och vill klippa mig.
- Men jag är Art Director och tar 290 kronor.
- Vad är det för skillnad på dig och dina kvinnliga kollegor.
- Den ena av dem är vanlig frisör och den andra säljer våra produkter.
- Okay, är du sämre, och kostar 40 kronor mindre,säger jag till en en av tjejerna som ser minst obekväm ut.
- Nej, men jag väntar på en kund som kommer om en kvart.
- Jag förstår, säger jag och vänder mig om mot Mohikanblatten igen, vad gör dig dyrare.
- Jag har längre erfarenhet.
Båda frisörerna ser ut att vara i 23-24 årsåldern. Den andra tjejen som stått och glott utan att veta var hon ska fixera blicken lämnar disken och börjar rätta till produkter som redan står perfekt på hyllorna längs väggarna. Upplägget känns jävligt märkligt och jag säger det; "det här upplägget känns märkligt, de 40 spännen är helt oviktiga, men har ni tre olika graderingar på titel beroende hur bra frisyr man vill ha".
- Alla vi klipper bra här, men några av oss har klippt längre tid och är mer erfarna, försvarar tjejen Mohikanen.
- Det tvivlar jag en sekund på men jag som kund blir lite osäker när det finns tre olika priskategorier beronde på hur mån jag är om att bli bra i håret.
- Det är så nästan överallt, du kan gå runt och fråga.
Jag ser mig själv gå runt på stan i ett par dagar och föra statistik på vilka som kallar sig Art Directors, skulptörer, konsulter, stylister, mästare, guru, kreatör, coach och allt vad frisörer har för vanföreställningar om sig själva och sen komma tillbaka och redovisa resultaten.
- Du, jag vet inte vilket träd jag levt i de senaste åren, men det här har gått mig helt förbi. Sorry att jag tog upp er tid, men jag behåller den här fisyren en stund till.
- Ingen fara, det är inte vi som satt de reglerna, men man får inte längre ta olika betalt för killar och tjejer så det kanske är ägarens sätt att ha lite olika priskategorier.
- Tack för din uppriktighet, det måste vara halvsegt att råka ut för den här typen av situationer.
- Ja, lite, säger mohikanen.
Han ler för andra gången sen han sa hej då vi sågs.
- Glad Påsk.
- Du med, svarar frisör-ADn
Jag får satsa på att klippa mig i Götet.


060410 sen em/tidig kväll på tåget från Gbg till Stockholm.

Hej, det är så skönt att vi äntligen är i april då man kan skita i att förvånas över varför våren aldrig kommer, för nu är det april och då accepterar vi plötsligt det vi inte accepterade i mars - att våren som vi sett på film och läst om, kommer till Sverige 2-3 ggr per decennium- inte kommer än.
Eftervinter, onda knoppbristningar, en eftervinter utan glidmedel, PANG, försommar och två månader har försvunnit till ingen nytta för dem som glider runt med termometer som bokmärke i sina almanackor.

Tack för Stockholm. Tack för att det är en Stad med stadsmänniskor och pittoreska inslag av inflyttade småstadsbor.
Göteborgska låter precis som Krister och Stefan i Full Frys när de dragit varsin näbb, kört upp syra i arslet, dragit upp brallorna så att bullpungen bara väller över som elefantsiasis, slagit in löständerna på varandra och vänt kepsarna bakofram.
"Nu kööör vi. Nu är vi från Götte-börrrg och det är så jevvla göörskönt, göörgött eller och göör-allt möjligt bara heela jevvla tiiiden!!!!"
Två dygn i Götet är exakt perfekt lagom. Frågan är om det finns en restaurang i Sverige som klarar av att grilla en välhängd bit kött till mer rosa perfektion än den dos man får av Göteborg efter två dygn.
Efter två dygn får man ägglossning och då är det dags att dra, för Benny, du vill i n t e bli gravid med Göteborg.
Den ungen är dömd att turnera runt uppfostringsanstalter livet ut.

Så. Nu har jag din uppmärksamhet. Visst är det märkligt. Antingen måste man smickra, skrika eller vara naken eller ge bort pengar för att folk ska haja till.
Jag anlände en regnig (vad annars) lördag eftermiddag. Min kompis Anna bor i Linnéstan. Hoppade på 60an från Centralen precis då chaffisen var tvungen att kila på muggen. Fattar att man blir sugen på att lätta på trycket av allt regnande.
Efter att ha ätit mackor och druckit thé promenerade vi genom Haga och Vasastaden mot Avenyn och Stadsteatern där jag skulle titta på min vän Dannelito i en av huvudrollerna i Rosens namn. Dessutom hade jag glädjen att stöta på Karate-Zeke bakom scen.
De flesta av er känner till Karate-Zeke under hans alias Stefan Sauk. Jag hälsade vördnadsfull och diskret eftersom det bara var minuter kvar till öppnandet av ridån och många skådespelare har sina egna metoder av förberedelser och kanske inte blir vaniljsås av glädje för att nån perifer bekant kommer och dunkar dem i ryggen.
- Vem är det som säger Hej Stefan, säger Stefan högt i den dova belysningen.
- Det är Dominik, säger jag lågt, tjena.
- Tjena din gamle tvångsbloggare, vad fan gör du här.
Stefan har jobbat upp ett teatraliskt röstläge som anstår en skådespelare på en teaterscen i Berlin precis innan krigsutbrottet i slutet på 30-talet.
- Jaså, läser du dem, säger jag.
- Inte en chans.
Stefan skakar min hand helt normalt. Inte alls på det oberäkneliga Karate-Zeke-viset att han efter att ha fått tag i handen tvingar en ned på knä eller trycker så hårt tills det kommer snor ur ögonen.
Kanske är det Zekes munk-outfit som trots allt gör att det blir problematiskt att göra att göra mavashi sparkar och sensei kator. Inte lätt att göra snurrkickar i långklänning.
- Har du aldrig läst dem, säger jag.
- Aldrig.
- Då skriver jag om dig i nästa tvångsblogg så blir du tvungen.
Zeke skrattar och ropar högt hela mitt namn. Jag vet inte varför han gör det men blir lite rörd och vill krama om honom.

Jag tycker mycket om Stefan. Rent instinktivt. Och det har jag alltid gjort. Det finns bara en Stefan Sauk och det är han själv. Det skriver jag inte i rädsla för att få adamsäpplet inslaget i ett enda slag så att jag förvånat gurglar mitt eget brosk innan jag segnar till marken med Livets Full Frys Revy rusandes förbi till ackompanjemang av Stefans Zeke flin.
Jag tror att Stefan framför allt är en mycket bra pappa.
I alla fall.
Pjäsen är inte så kul, tyvärr. Boken av Umberto Eco är svårtuggad och kräver ett mycket tålmodigt intellekt. Filmen med Sean Connery och en då inte så påfrestande Christian Slater var mycket spännande och inspirerande till just att kunskap är grunden till tolerans och kärleksfull förståelse till din nästa.
På Stadsteatern pratas det mest. Man lyssnar och tittar men känner inte speciellt mycket. Det är inte långtråkigt men man sugs inte in. Regissör Selimovic med sin bakrund från Balkan har överskattat en publik som inte är lika hemma i en verklighet där det ena efter det andra slits bort ifrån en tills man tvingas bryta upp och dra till ett nytt ställe som inte brinner av hat och ignorans. Det blir samtid men inte svenskarnas samtid och att nischa in sig på att folk kan sin Eco
p l u s har helevetesdekaden från det forna Jugoslavien i färskt minne, p l u s kyrkans skenhelighet att inga andra gudar hava; OCH baka in det i en pratad "thriller"..
Inte en chans.
Men slutet var intressant. Ett grepp man skulle ha kört långt tidigare i pjäsen.

Jag och Dannelito kör en turbo-catch-up i en timme i teaterbaren där en vänlig pianist spelar lågmälda chansons.
Zeke hinner lätta innan jag stärkt av ett glas rött vill krama och tacka honom för föreställningen.
Han satt redan i bilen på väg upp till Stan. Vem kan klandra honom.
Vi fortsätter ned till Caleo, en bra krog/bar där vi stöter på en komiker som inte vill bli nämnd vid namn, men det var Mårten Andersson. Han är på tillfällig visit från sin nya hemstad London. Mårten och hans date sitter vid ett runt bord precis intill toaletten. Fel ställa att dejta på. Som att äta på en sjökrog när algerna blommar som mjölkigast i kvällsbrisen.
Mårtens dejt är mysig och vänlig.
Dannelito och jag säger i mun på varandra.."men hon röker".
Vi lämnar de unga tu och tar ett annat bord och pratar vidare om vad som hänt i våra liv sen vi sågs senast i sensomras. En hel del.
Eftersom jag skulle jobba hela dagen därpå i Partille i en ny Galleria, ett nytt köpeldorado så var jag tvungen att vara skötsam i lördags.
Men ett par Hof till hann det bli på ett ställe som heter Klara. Där sprang vi direkt på en tjej som började klättra häftigt på Dannelito. Danne är berömd, snygg och hunkig, klart chicksen limmar.
Men Danne tröttnade och jag blev stående kvar med ganska packade Stina som hon hette. Jag ganska nykter eftersom fokuserat arbete väntade.
Stina kände att hon och hennes kille försökte elchocka sitt förhållande och att inte ens 20000 volt längre hjälpte. Vi pratade en stund om det. Hur länge man vet om hur det faktiskt står till innan man drar ett snabbt andetag, reser sig och går vidare.
För en del tar det ett par barn och 16 år. Andra känner det i ett nåt år, beklagar faktum och tackar för sig.
Det var ett bra samtal. Vi hann även med att prata om bra och dålig TV. Stina var trevlig och klok.
Danne gled förbi och viftade åt mig från fem meter.
Ere dags o lätta, ropade jag.
Detta fick Stina i ett helt annat mood.
- Faan vad dryygt, så jevvla 08, lätta liksom, vem faan pratar så, sa Stina. Hon såg exakt likadan ut som tjejen jag pratat med i nästan 20 minuter men var plötsligt en helt annan person.
Jag sa att det inte var meningen att avbryta men att vi var på väg och att jag skulle jobba i morgon.
- Ja, men "lätta" iväg med din balla polare..
- Vänta ett tag, rätta mig om jag har fel, men vi har pratat om dig och din kille, rätt intimt om hur du känt dig och vad du saknat, vad du längtar efter, och sen har vi pratat om hur bra vi tycker om Six Feet och ett enda uttryck gör att vi backar bandet till högstadiet och hamnar på en nivå där vi jämför och dissar varandras mobilsignal, är det så.
Stinas andra jag börjar en invecklad harang om hur jag är rädd för starka kvinnor, hur typiskt det är för dryga 08or att bli kaxiga så fort starka kvinnor tar för mycket plats.
Jag kommer av mig. Känner att vad jag än säger nu så kommer Stina att fortsätta att vara stark kvinna och innan jag hinner tänka så mycket mer om varför man bekräftar myten om lillebrorskomplexet med så briljant dålig tajming, oavsett fylla eller murket privatliv, vänder sig Stina om och drar.
Danne som sett den senaste minuten utspelas tecknar en lur åt mig med tummen och pekfingret "ska ni höras?".

Söndagens Synsamgig i den hysteriska megagallerian går bra. Det är så mycket folk där att man slås av tankar kring discoteksbranden för några år sen. Den hade framstått som en strandgrill jämfört med om det hänt nåt i den invigande gallerian. Trots att de ströp insläppet till de 50000 kvadraten så gick det i processionstempo.
Synsam är trots allt inte Intersport. Jag står inte och kränger tiopack tubisar och battlar med arbetskompisarna om hur många ubåtar vi petade i oss natten innan och att vi vaknade upp i nåns badkar med räksallad och rostad lök i fejjan.
Personalen är behaglig, kunderna med få undantag där i angeläget ärende och trots att 7 timmar är jävligt lång tid att hålla Florence gay och servil så går jag därifrån på gott humör.
Kvällen kröns med en bra middag och samtal på skönt ställe och skönt sällskap. Livet när det är som bäst och mest rättvist. Sånt bra som kommer som bonus efter att man uppenbarligen gjort något för andra utan att ha haft tankar om deras motprestationer. Sånt man egentligen alltid längtar efter.

Jag vill skriva om njutningen att gå som främling i en främmande stad, gå in på antikvariat och hålla i böcker som väcker fler minnen än en gammal låt, klippa sig hos en iranier vars mamma klippt Bono, äta en gudomlig fiskgryta på en tom krog när lunchen är över och solen fyller uteserveringarna, upptäcka en äldre kvinna på andra sidan lokalen som också skriver dagbok och höja vattenglaset mot henne i en skål över hur man fotograferar med sina egna ord så att bilden aldrig kan blekna...men jag är för trött.
Måndagen i Göteborg kan ha varit en av de skönaste dagarna hittills i år.
Vincent ligger och sover och vi ska vara tillsammans i morgon med, bara han och jag.
Jag vill vara närvarande och uppmärksam. Passa på att njuta innan han försvinner in i tonåren.

Ha en fin och kärleksfull Påsk.

Microliv och sammanhang

Återigen en tvångsmässig rapport från mitt privata mausoleum där jag är både gäst, hyresvärd och nattvakt. Jag rapporterar för att bevisa att jag är här, var där, ett slags klotter på en vägg. Kanske på en toalett.
Den perfekta toalettlektyren.

Ingen musik idag. Bara ljuden utifrån. Borrar och vinkelslipar, cirkelsågar och släggor, grävskopor och lastbilar som fraktar bort sten och grus. Det byggs så mycket i Kransen just nu. Stan växer, man blir alltmer inbakad.
Då är det är extra skönt med de här Synsamgigen jag glider runt på under veckosluten. I helgen som gick var det Bollnäs.
Det märkliga är att acceptensen ute på landsbygden, i småstäder, är mycket större än med samma människor i en storstad. Det finns jättemånga som vill vara storstad men aldrig riktigt blir det. Lika lite som det går att bli kines eller en björn.
En kille ville det så badly att björnarna som under flera år lät honom vara i tron att han uppenbarligen var sinnesjuk tröttnade på honom och sög i sig honom till lunch en vacker dag. Grizzly Man.
Det är Werner Herzog som gjort filmen om Timothy Treadwell, en lost kille i jakt på ett sammanhang i vilket ingen, i alla fall inte grizzlybjörnarna, kan säga emot honom.
Jag har bara sett 10 min och så här i början tycker man att Timothy är en fullständig idiot. Snäll och utan illvilja men likförbannat - en fullblodsdåre. Som pappan på Kolmården för några år sen som ville visa sin familj vilken speciell kontakt han hade med djur, klev ur bilen och blev söndersliten av en lejonhona.
Många människor känner nåt slags bizarrt kall att bli en del av naturen, det vilda och primitiva. Förutom en handfull stammar i olika djungler är det få som lyckas matcha den önskan med verkligheten.
De extrema djurvänsfundamentalisterna, de som gladeligen kastar in en molotov genom ditt vardagsrumsfönster för att du har gjort en skämtteckning om galna kor eller snurriga fåglar. De som på allvar blir stötta när man inte erkänner deras hund som en släkting.
Jag återkommer när jag har sett klart den. Det är ett mycket intressant fenomen.
Att inte finna ett naturligt sammanhang i den civiliserade världen och uppfinna en fiktion där man har en framträdanden roll. Som i fallet ovan bland grizzlybjörnar.
Som de här veckobreven. Det är bara en enda människas formulerade sanningar, tankar, upplevelser och fantasier.
Sökandet efter det ärligaste, jakten på den plats man kommer ifrån, den lilla staden i ens hjärta, där ingen kan göra en illa och där man alltid är säker utan att behöva vara halvöppenmuns-naiv.
Utan censur, frisering och höjd gard.
Ändå kämpar man med att försöka känna sig hemma på platser och bland vissa människor där det aldrig kommer att hända. Men man har nästan en skyldighet att förflytta sig och lära känna nya platser och de som bor där.
Vissa passar in överallt, några nästan ingenstans.

Att sätta sig på ett tåg och åka iväg är en av livets kryddor, myrra och rökelse.
Så fort man går ombord är man lite agent. Man är ute på sitt eget mission.
Jag älskar att vara på väg bort. Lika mycket som att vara på väg hem. Bortet och återvändandet. Spelar ingen roll om resan bara varar i ett dygn.
Det är just microlivet i det stora, både är hemligt och befriande lätt på samma gång, som är så härligt.
Ofta tar jag med mig kläder att bära i hotellrummet och den nya staden, vilka jag aldrig bär hemma. Jag klär ut mig till en annan person än den jag är van vid. Ingen har förväntningar på mig och jag kan vara öppen, snäll och god.

På väg till Bollnäs i torsdags eftermiddag.

Jag vet att jag ska skita i småsaker som dålig lukt, att jag ska le och i stället glädjas åt att det är en utmaning, en övning, men ibland går det inte. Eller så är det en rolig utmaning vilka tankar som dyker upp när irritationens kugghjul drar igång.
1a klass mot Åre klockan 1 en torsdag är så gott som tom, men nej, inte riktigt.
En tjej på andra sidan gången. Innan tåget ens hinner lämna stationen drar hon fram en papperspåse med Clownens svinmat.
Man får ångest av att äta en McClown i bakfyllan, att ha den mycket singnifikativa clownsmaken i käften hur många Läkerol och Stimorol man än växeltuggar resten av dagen. Clownen har spritsat ens gomsegel med sin sjuka dressingsäd och befruktat munhålan för resten av dagen.
Att äta Clownens Finest nykter krävs en speciell avtrubbning, nästan en undermedveten aversion, mot begreppet mat.
Bruden blir alldeles vimsig och yr. Trots att hon säkert gör samma procedur några gånger i månaden, kanske rent av ett par gånger i veckan, så greppar hon sin Big och tittar på den medan hon fuktar överläppen, som om hon höll sin favoritkuk i handen och knappt kunde bärga sig innan den började växa i hennes mun och kukens ägare gnyende försvinna till ett lala-land i mjukt och gott sämsskinn.
Tjejen börjar mumsa i sig och det droppar dressing med hackad uppsvälld granulerad lök ned på pappret i hennes knä. Dressingklutten tar vägen förbi tjejens hakspets. Hon känner det inte.
Kluttarna av snabbmat kanske i vår del av världen är lika vanligt som flugor kring mun och ögon på barnen i de svårast drabbade delarna i Afrika - det ska liksom vara där, ingen idé att schasa/torka bort; snart sitter de där igen.
Hon är lite överviktig och har en hy som insidan på en gammal thékittel. Ansiktet är sminkat i nyanser av orange och utspädd ketchup, som en sammetstavla man vinner på en kringresande tombola. Vad döljs det för hemlisar under den pågående tillfredsställelsen i tjejens ansikte? En hel del säkert.
Receptet på Mc Clowndressingen är också hemlig.
Hennes bröstkorg höjs uppochned. Den här Clownen har hon knappt kunnat vänta på trots att det säkert är femton minuter sen som hon lämnade kassan på Vasagatans 24/7. Hon tar upp en påse morötter, alibit för att få fylla buken och varvar generöst knastrande med burgaren. Hon kommer säkert gå ned i vikt tack vare morötterna. Om inte av dem så definitivt av Light Colan.

Denna prövning är så prövande att jag vill dra ett djupt andetag, resa mig och säga att nu är det bra, nu är det asbra, slita hamburgaren ur handen på henne och klistra den mot rutan så att burgaren långsamt åker ned med ketchup och dressing med brett spår efter sig.
Jag tittar åt henne, höjer gillande ögonbrynen och höjer sen med en neurokirurgs behärskade precision de isolerande iPod lurarna och sätter dem långsamt men med stor bestämdethet, fasthet, i öronen. Petar till hjulet och in i huvet strömmar Keine Lust med Rammstein.
Lukten kan jag inte göra något åt. Jag tröstar mig med att hennes mat snart är borta.
Ich habe keine lust.
Switchar låt. Tänker på Einhorns bok "Konsten att vara snäll". Bossanova går på i öronen för att komma på bättre tankar.
Efter ett tre låtar har tjejen ätit klart och jag vill gottgöra mina onda tankar om henne. Jag dricker inte kaffe speciellt ofta, aldrig bryggkaffe, förutom i Vallby på Lagers landställe eftersom han kan göra bra kaffe utan en espressobryggare. Nu reser jag mig och säger till tjejen att jag tänkte gå till Bistrovagnen (Bistrovagnen, bara för att det låter så vedervärdigt, för att ta ett ord i mun för första gången, ett ord som inte är jag), och undrar om hon också vill ha kaffe.
Tjejen blir så förvånad att hon reptilsnabbt torkar sig om munnen. Klutten på hakan sitter kvar. Jag påpekar detta med en rörelse mot min egen haka. Hon fnissar förläget till och tackar.
- Ingen fara, lätt hänt, jag gick omkring med broccolli mellan tänderna en hel eftermiddag för att ingen hade den goda smaken att säga till mig att det stack ut en gran ur min mun.
Tjejen skrattar. Vi är kompisar nu.
- Om du orkar så vore kaffe jättegott så att man får lite bättre smak i munnen igen.
Hon börjar gräva i väskan efter plånboken.
- Det är lugnt, du kan bjuda tillbaka en annan tågresa. Vill du ha mjölk och socker?
- Jamen tack, lite mjölk då, tack.
- Kom...
Jag pekar på soppåsen intill tjejens säte. "Låt mig ta den".
Kändes som en tjänst för mycket, men det verkar som om tjejen nånstans hajar läget. Vi backar från kompisar till bekanta.
Jag kommer tillbaka med kaffet och sätter mig på min plats och fortsätter att titta på film.

Filmen hette Butterfly Effect. Har haft den i datorn säkert i ett halvår. Blev positivt överraskad.
Aschton Kutcher hade huvudrollen och honom har jag aldrig sett som annat än en högljudd jänkare som gått upp i det amerikanskt (+5db) skräniga och collegeflabbande lite för hårt. I Butterfly är han bra.
Den handlar om de avgörande valen i livet. De val man vanligtvis inte vet om förrän konsekvenserna gör dem oåterkalleliga. När man förstår varför man är där man är. Vad som tagit en dit.
Visst spelar slumpen in en del, men definivt inte så mycket som många vill göra gällande.
Att nästan luta sig emot slumpen det går bara ut på att just slippa välja. Undrar hur mycket tur som krävs för att vara där man hör hemma. En hel del antar jag.
Ja, såklart; vid sidan av att lyda det som känns rätt, utan att frukta att nån ska tycka något om det.

Jag passerade Ockelbo för en stund sen. Närmar mig Bollnäs. Nytt Florencegig. Malin Berghagen ska prata andlighet. Ger inte många spänn för hennes insikter, men jag kanske blir förvånad där med. Malin B kanske är en bank av riktiga grejer. Hoppas hon skiter i spöktugget.
Det är inte, jag repeterar, INTE vår i de här trakterna. Mil efter mil med skog och meterdjup snö. Och mer skog och snö.
The Thrills i lurarna, börjar bli rätt hungrig. Åt ingen riktig lunch hemma, bara en snabb citron och banansmoothie med äggula.
En av ägarna till Synsam i Bollnäs hämtar mig vid stationen. De vill att det ska bli en överraskning även för personalen att Florence dyker upp från ingenstans.
Människor blir glada. Och det är ju aldrig dåligt.
2,5 h med tåg är alldeles för lite. Jag är nyfiken på vad Bollnäskvällen och natten har i sitt snöklädda sköte. Mer snö kanske.

Rum 199, Scandic Hotell Bollnäs. Utsikt över Ljusnan, skog och snöklädda berg i fjärran.
Jag älskar att vara ingen på en plats jag aldrig varit på tidigare. Som att livet börjar på nytt, med allt bra från alla tidigare liv. Bara finns här och nu. Det är en underbar känsla lika svår att återskapa som ett första möte med något spännande och outforskat.
Jag har stora förväntningar på att det ska vara som hotellet i Twin Peaks. Ett jättehotell befolkat av endast ett fåtal gäster och servil personal. Där på mitt rum ska jag leva i ett knappt dygn. Packa upp mina saker, göra mysigt i badrummet och strö ut grejer så att man ser att det är jag som bor där.
Menage-a-un.
Är det lättare att vara i presens nån annanstans. Ibland.
Ett hotellrum är jungfrulig mark. Ingen har varit där före mig. Det är mitt hem nu.
Jag packar alltid upp necessären först. Deon, tandkrämen, sminket, krämen, mascaran, hårgeggan och tandborsten.
Jag bor där nu. Badrummet är alltid tänt. En hotellrumsfetisch.
Tjugo över fem en fredag eftermiddag står jag och lägger make och klistrar fast den lilla flätade flugan under läppen.
Det är ett liv/jobb det med.
Sängarna är två enkelsängar. Undrar hur de har tänkt där. Tänk om gästen ramlar in med sällskap. Ska vi vara i din eller min säng. Inget mys efteråt där inte.
Lindebergkostymen sitter som hälld på mig när jag kommer ned i lobbyn. Portieren ler mot mig. Han undrar om jag är Sudden ur filmen G.
Jag ser XL Gay ut men killen känner igen mig från G. Hur konstigt är det.

Personalen som inte vet om att jag ska dyka upp står med öppna munnar. Några ser ut som om de inte tror sina ögon.
Som om jag klivit ut ur en TV och pratar med dem och hur har det gått till.
Jag skakar och kysser ömt deras händer, är allmänt kärleksfull.
De har skurit upp en massa frukt och kylt dunkar med rosé.
Tjejkvällen med drygt 100 speciellt inbjudna var mysig och trevlig. Mest tack vare Malin Berghagen som körde sitt snack om yoga och att gilla sin kropp och vara tolerant och välkomnande mot allt som nuet innehåller. Malin levererade klokheter farligt nära gränsen för "coaching" från nån som tagit en tremånaderskurs och sen trycker det på sitt visitkort, men hon gjorde det med stor trovärdighet och ärlighet. Inga som helst poser eller manér.
Kvinnorna, de flesta mellan 40-50 stod och nickade eftertänksamt. 0.8 % av dem kommer att följa Malins råd. Men just där och då håller alla med och vill leva mer rätt med bättre behandling av sig själva.
Och så fick de höra ett par spökhistorier...ja ja.
Resten av kvällen var betydligt lugnare än schlagerfyllan i Gislaved.

060331 Ett dygn senare. Ett stenkast från Gävle.
Ombord på Länståget. På andra sidan gången sitter två tjejer i gymnasieåldern. De går på ett jordbruksgymnasium.
Den ena är åt gothhållet, den andra jeansig med ena benet uppe på det nedfällbara bordet. De lyssnar på varsin lur: Jeanstjejen håller i den lilla Poden. Hon slänger en blick åt mitt håll då och då och rynkar lite på ögonbrynen. Sen kommer hon var hon har sett mig och rycker luren ur sin pandasminkade polares öra. Jag låtsas som om jag inte har en aning vad som pågår och läser vidare i tidningen. Gothpolaren lyssnar på sin kompis fniss och kikande åt mitt håll, sen rycker hon på axlarna, ungefär so what, var är min lur, trycker in den i örat igen och fortsätter precis som innan hon blev avbruten. Ljuvligt.
Jag blir på väldigt bra humör i en kvart.

Det kommer ombord en stor hund. Alltså en jättelik hund, en av de största jävla hundar jag nånsin sett. Det är en Grand Danois som är fläckig och flängig med fladdrande käft. Hundens husse är lika flängig alkis som dessutom är aggressiv. Hunden är muskulös och måste väga minst 80kg, den är enorm. Alkisen rycker i kopplet som om han försöker slita upp ett träd ur marken. Jag försöker möta jättehundens ögon. Undrar om han vet att han är så enorm, att han har sån respekt med sig på grund av storleken.
Alkisen försöker sätta sig tillrätta och sliter i halsbandet, vänder på hunden, sparkar den över benen, rycker hunden åt sig, slår till den över den fladdrande drägliga käften. Hunden hukar. Jag sitter och önskar att just den här gången ska hunden få nog och bita sin husse i handen så att tänderna sågar sig genom de fina benen i handen som genom ett riskex. Hunden får fler slag och illa dolda sparkar. Det är inte många som faktiskt lägger märke till scenen. De flesta av gymnsisterna från Jordbruksgymnasiet babblar, lyssnar på musik eller läser.
Alkisen som även verkar ha en liten portion dåligt tjack i sig håller på i en minut, som om hunden skulle vara tankeläsare och veta exakt hur den ska ligga, sluta fladdra runt som en spattig kalv och sluta drägla.
I min mage börjar en virvel av våld långsamt men med stor beslutsamhet att växa till en tornado. Kroppen gör sig beredd. Andetagen blir djupare, lugnet kommer i vågor, säkerheten slätar ut huden i ansiktet till lika orörlig som under djupsömn. Det finns inte cell i kroppen som försöker gömma sig, fly eller på annat sätt vilja undvika attack.
Alkisen som ser ut som en uteliggarversion av Baryshnikov torkar hårdhänt jättehundens jättekäft. Hunden kommer inte att bita. Någonsin. Alkisen njuter av att han har sån makt över en sån best. Han visar vem som bestämmer, vem som är flockens ledare.
Snubben upptäcker att jag stirrar på honom. Han är fortfarande aggro, säger nåt till sin kärring som jag inte nämnt eftersom hon gör ungefär lika mycket väsen av sig som Aggrots ryggsäck. Jag ser på hans läppar att han säger att det sitter en jävel och glor på honom och vad fan vill han, den jäveln. Han upprepar sig i snacket precis som han ryckte upprepat i den tajta kopplet på Danoisen. Han stirrar tillbaka, försöker visa att han har kuk.
Min puls är jämn och porlande som det första vattnet som brutit genom vår isen.
Jag fortsätter att titta Aggrot i ögonen; men inga töntiga flin, inga tänder, inga ögonbryn, inga insinuationer över huvud taget om att min kuk är större, kanske störst längs SJs hela nät just då.
Snubben får exakt samma slags blick som man kan utväxla med en tjej där båda vet att man kommer att knulla väldigt väldigt snart. Att det i princip redan är igångknullat. Du vet det och jag vet det.
Snubben inte kommer att röra en fena, hans muskler kommer snart att ändras till den lydandes i flocken.
Han börjar flacka med blicken, nervöst klappa hunden på halsen som blir utom sig av kärlekstörstande tacksamhet och stryker sin jätteskalle mot idiotens ben.
När han senare passerar på väg till toaletten har vi båda ett helt annat uttryck i ansiktet, ett helt annat kroppsspråk. Ingen behöver bevisa något längre. Det är över. När snubben kliver av i Gävle är han mjukare mot hunden. Han sneglar åt mitt håll.
Snubben såg rätt bra ut under alkopatinan. En annan klädsel, håret fixat och lugnare uttryck i ansiktet så hade han varit tågets hunk som både fått en och två blickar genom fönstrena på det fortsättande tåget.
Han lunkade vidare med sin svartfläckiga kalv till hund och den trubbiga kärringen med sjal runt huvet i snöyran.

Jag skyndade hem från Centralen för att ta emot Vincent och Leon och vår lördagsmiddag. Vi avslutade kvällen med att lyssna till Roald Dahl uppläst av Ernst-Hugo Järegård.
Som vanligt när man varit ute och rest hade det inte hänt nåt speciellt hemma. Eftersom man inte var där.