350 dagar senare

Jag vet, jag vet, det var längesen. Men det är också en av de få saker jag verkligen vet. Att jag varit borta härifrån. Från Bloggen. Eller rättare sagt från det egna bloggandet.
Jag vet inte varför ordet blogg låter som att man får en uppstötning.
Många bloggar är sannerligen inte uppstötningar. Många bloggar har intelligenta inlägg från människor vars liv inte går ut på att vråla sig hesa på bekräftelse. Många bloggar är just och bara det.
Ett intellektuellt whitetrash som alla bor i en husvagn med loppig hund utanför och vindpinad antenn på taket så att de får in tv vilken visar deras drömmar som aldrig kommer att vara annat än drömmar.
cSom de som inte gör något men vet att de en dag vinner på Lotto och kan förverkliga sina drömmar, som vet att den amerikanska drömmen även angår dem. Skönhet, framgång, pengar, succé: just like that. Varför inte. Alla förtjänar ju det. För alla är så unika. En unken föreställning. Det stämmer inte. Ursäkta mig, men alla är inte unika. Jo, i medicinsk mening; hela DNA-spiralen och den biten, men inte i en annan mening. De flesta har inte så mycket unikt att bidra med. Från inte så mycket till ingenting alls.
Detta ingentinget vrålas ut i en rymd där man kan undvika vrålet genom att inte ta upp datorn. Textmassorna rullar omkring som stora dammråttor, precis som hemma; ju fler människor som är inomhus desto mer hudavlagringar, desto med döda hudceller; mer dammråttor.
Blogg, uppstötning av döda hjärnceller som av någon anledning artikulerats.
Unik är man möjligen i en känsla man får som en kedjereaktion på en räcka Dominobrickor vilka startade ovetandes för ett tag sen och vars sista bricka trillar ned i ens huvud och man tänker "var kom den här reaktionen ifrån".
Okay, det är unikt. Om man nu reflekterar över sina reaktioner på det sättet.
Bloggsfären i stort är som en enda stor pågående camping där folk jämför grillar, blomlådor, fruar och män, barn och vitvaror, lycka och djupsinnigheter på kvällstidningsnivå medan de kramar de sista dropparna ur silverpåsen.
Jag vill inte tillhöra det gänget. De gänget som inte har något att säga och säger det högt och oartikulerat på bloggar. Därför la jag av att blogga.
Jag ville inte bli pekad på, förknippad eller hopföst med campinggänget vid världens ände. Där civilisationen loopat över i mental recession.
Det är inget fel i att skriva dagbok. Men när vuxna människor fortsätter att skriva ned högstadietankar offentligt får jag ont i magen, axlarna och sänker blicken för att inte riskerna att de möter min blick och ser vad jag tycker om det.

Många gånger kommer uttrycken som ett toalettbesök och kommentarerna är från dem vars fislukt också luktar gott.
Ett tag brukade jag roa mig med att gå in på ett par gamla liggs blogg och bara sitta och gapa över hur två vuxna kvinnor, för det måste man ju onekligen påstå att kvinnor runt 30 är, briljerar med sitt neverending flickrumstänkande.
Vet inte varför jag inte bara låter bli.
Det blir som ett missbrukarbeteende. Först slänger jag något i soporna och när ingen ser mig sätter jag på mig våtdräkten och dyker ned i containern för att se om det trots allt inte finns någon bit oäten flintastek som jag kan gnaga på, en gammal strumpa att sniffa på, . Värst av dem två var den som i beskrivningen av sin blogg hänvisade till Paul Auster. Då ville jag hoppa in i duschen och tvätta mig en gång till riktigt noga, trots att det var flera år sen som kvinnan i fråga var i närheten av mig.
Inget innehåll - bara konsistens. Som falukorv eller okryddad pure av en överkokt rotfrukt kasserad av nån PRAO på Willys.
Missförstå mig inte. Klart att folk ska få uttrycka sig. Men skit inte med öppen dörr. Din korv är j ä t t e o u n i k.
Det var bättre förr, när nån galen rättshaverist gled runt i Stockholm och satte upp sitt orerande på fem-sex A 4or i rad.

Så där ja, nu är jag tillbaka. Var bara på toa en stund med förstoppning. Då kan det bli lite högljutt. Vet inte varför jag blir så aggressiv av bloggarna som fenomen. Det är ju bara att låta bli. Bara att njuta av de som innehåller något. Jag läser ju inte böcker som jag vet är skit heller. Jo, ibland öppnar jag en och plöjer ett par sidor för att känna mig bättre de dagar jag inte tycker att jag har något att bidra med.
- Jo, det har du.
Så jag gör ett försök efter nästan ett års frånvaro.

Och hur de sitter och på fullaste allvar med tonårsbrudar på burken och diskuterar deras bloggar som något seriöst och viktigt.
Nej, det är det inte. Det är samma gamla tjejsnack om mode killar smink och godis, samma behagssjuka, samma kåthet på att synas och höras. Man vinklar detta som nån slags förebildssuktande, att andra tjejer kan bli inspirerade att ta tag i saker, ta tag i sina liv.
Kom igen för fan. Den stora grejen är att man kan tjäna cash på att bloggen har en massa unika träffar per dag/vecka/månad.
Annonsörerna skiter fullständigt vad som står i bloggen bara den är besökt av ängsliga som är beredda att hosta cash för att lacka över sin ängslighet i allt högre hastighet.
Och så pratas det ansvar om vad man skriver om i en blogg.
Att jag som bloggare har ansvar för läsarna.
Yeah right....
Okay. Nog om det.

Ute är det ett väder som gör att det är lättare att stanna inne en hel dag. Men det finns också en andra aspekt, en bättre aspekt, och det är att ingen skulle ge sig ut för att leta efter mig i det här vädret.
Jag har tittat på tjeckisk film, I Served The King of England. Den var bra. Men inte på det där bra filmiska sättet, dvs en bra film, utan bra för mig. De scener jag minns mest så här ett par timmar efter att filmen tagit slut är mest att det fanns gott om nakna bröst samt huvudpersonen som gammal dragandes en skottkärra i en skog på hösten.
Jag längtade efter löven i Tremblaty utanför Prag. Efter träden som står vid huset. På tomten står träd jag känner igen. Träd jag tar på varje gång jag är där. Träd som av någon anledning betyder något för mig.
Funderade över att jag borde ta med löv nästa gång jag är utanför Prag för att ha i en påse och strö ut över rummet för att få någon slags känsla av personlighet över tillvaron. Tillhörighet och säkerhet.

De nakna brösten gör att jag vill ligga med en tjeckisk tjej. Mest för att höra henne vilja ha mig på mitt modersmål. Vet inte om det är en fetisch eller bara en slags önskebrunnslängtan efter att komma hem eller den ultimata närheten eller saknaden efter en modersgestalt. Har ingen aning mer än att det väcker en lekfull sorglöshet som bottnar i förståelse.
Och att jag vill se henne i ögonen så mycket som möjligt för att veta att det är på riktigt.

Julstjärnekriget är över för den här julen. Grannen i huset mittemot har tagit ned sin för ett par dagar sen och min åker ned i kväll. Det är faktiskt två månader sen det var Annandag jul. Man får driva saker längre än vad god smak tillåter men inte överdriva. Igår försvann den sista amaryllisen ned i papperskorgen. De var billiga, vackra och levande. Som tulpaner.
Grannen mittemot visste naturligtvis inget om julstjärnekriget. Det var bara min egen lilla privata kamp - att vägra ta ned julstjärnan innan grannen gjorde det. Ibland råkade jag passera
Oliven ute på balkongen har inte behövts ta in i vinter. Jo, det var nån köldknäpp kring nyår då den stod inne i två-tre dagar.
En florist vid St Eriksplan med långa lila naglar och en pitbull sa att man kunde relaxa med att ta in dem så länge det inte var alltför många minusgrader. Det enda jag kan se har hänt med fredsträdet är att bladen är lite frusna, så där man lätt kan bli, lite spänd i axlarna om man stått still för länge.

Jag har strött ut en massa tidningar på golvet i vardagsrummet. Mest GQ och BON, några Gourmet. Den underbara Vin och Bar, en asbra och kunnig mat och drycktidning som jag inte har en aning om varför jag slutade prenumerera på, samt lösryckta nummer av Sköna hem med Brasilientema, nån debattidning jag snodde på Oscars vid Karlaplan runt jul och ett par DI-weekend bilagor som mina söner släntrande med de helger jag tar kör barnvecka.
Jag vill slänga en sak om dagen. Bryta rutiner. Visa sakerna att jag inte är beroende av dem.
Ungefär som när jag deletar bekanta på Facebook.
Ska skriva mer om Facebook en annan gång. Inte ens där gick man säker från infantilitet. Vuxna leker fjortisar och fjortisar leker vuxna.
Höll på att lägga ned FB för några veckor sen men deletade i stället 40 pers en natt som skickade mest spamgrejer i form av hungriga barn, att man inte ska adda fullständiga främlingar eftersom det bara var fake (!) och kunde vara farligt datorn, kedjebrevsprylar om ett bättre liv om man bara forwardar skiten. Jag har aldrig forwardat ett skit och har ännu inte drabbats av den böldpest man nästan skriver under på om man bryter kedjan.

Jag vet inte vad tidningarna gör i mitt hem. Det är som glass som vägrar att smälta. Och jag vägrar slänga dem. Några nummer är säkert från sommaren 06 och i princip olästa. Tidningarna gör ungefär lika mycket nytta hemma hos mig som de hundratals limefrukter som ligger i skålar på lägenhetsvisningar. Jag bara har dem. Som man hade kastanjer eller kulor som barn. Bara har. De påminner mig inte om nånting. Bara att jag förmodligen passerat nån Pressbyrå eller välsorterad tidningsaffär och handlat tidning. Jo, en och annan har nån riktigt bra artikel eller intervju. Vilken har jag inte en aning om.

I morgon ska jag ta fram en massa böcker jag inte har rört sen jag flyttade till MIdsommakransen för 10 år sen. Bara för att de är mina. Många skulle kunna försvinna medan jag sover i natt och det skulle inte göra någonting. Men jag skulle aldrig komma på tanken att slänga dem.
På tal om att slänga så hittade jag ett par snygga ridstövlar i grovsoporna när jag själv faktiskt slängde ett par gamla gumpadojjor. Jag tog upp stövlarna, rengjorde dem lite grann och la ut dem på Tradera. De är uppe i över 300 spänn.
I veckan nu när killarna är med sin mamma och åker skidor i Italien så ska jag rensa garderober och slänga ut rubbet på Tradera. Även sånt som ingen kan vara intresserad av. Alltid är det nån som är intresserad.

Jag har alltid nån anlening att inte slänga en sak, hur obetydlig den än kan vara. Jag har kvar ett åar tandborstar i en låda. För att de har varit med mig i roliga stunder. Gamla kassetter från den glada radiotiden på Z, P3 och Radio Stockholm. Gamla tidningsurklipp som jag av nån anledning ville ha att läsa vid ett annat tillfälle.
Det tillfället kan lika gärna inträffa om ett par timmar som om tjugo år.
Jag blir alltid lika glad när jag hittar något som är personligt, som sparats av någon anledning och som är mitt, tillhör mitt liv.
Av samma anledning har jag inte tvättat bort en droppe blod precis intill sovrummet. den har varit en rostbrun fläck sen en höstdag 2006 efter att Vincent vaknat med störtande näsblod och hunnit hålla handen under så att det bara kom ett par droppar på påslakanet och just på golvet mellan två olika mattor. Vi hjälptes åt i badrummet och hade ett mysigt nattprat i soffan efteråt. Blodfläcken påminner mig om att jag har en son som heter Vincent och som är tonåring och som jag älskar högre än jag nånsin i ett anfall av vansinnig hybris älskar mig själv. Och den natten när Vincent blödde näsblod.
Den fläcken kommer jag inte att kunna få med mig om jag inte skrapar bort den med en av Globalknivarna och lägger blodpulvret i en liten plastpåse.
För flytta ska jag. Med stor sannolikhet i år. Största sannolikhet. Killarna växer och mitt liv med.