Spökhus herpes

Jag hade ett rejält genuint spel i fredags eftermiddags och blivit tvångsmatad med grävskopestore portioner riktigt grovhackad kamelgryta resten av helgen.
Är i ärlighetens namn inte så sugen på att vara din lilla underhållare på vår utsatta tid.
Panikångesten kom ännu plötsligare än första snön. Och precis som resten av Sverige, detta Fidji, där vi knappt har minusgrader, blev jag överraskad och däcken började slira och tjuta och allt mörker, kyla och snö slog sönder instrumentpanelen och det mesta jag trodde att jag visste fram till den stunden försvann.
Jag måste helt enkelt boka av.
Det är synd.
Det fanns så mycket roligt att säga om t ex dagisdebatten. Den som Nina Björk startade i DN för någon månad sen. I korthet går den ut på att ett gäng mammor med högt anseende och universel respekt runt sin persona lindar in sin skräck över att inte vara goda föräldrar, i sofistikerad semantik och gobelänger av resonemang om barnets väl och ve, och förhoppningsvis skära målsnöret som den bästa mamman i världen.
Alla tycker till, alla talar svenska, ingen förstår vad de vill.
Inget läger ville skada barnet; alltså fanns ingen motståndssida.

Men det är alltid lika kul när djupt spända spelar upp pósen av djupt fördomsfria och toleranta. Till det plötsligt går runt och blir tröttsamt.
Jag återkommer alldeles strax till det. Barn och barn. Lika och lika.

Det fanns en rörande revirkissningsscen i torsdags kväll. En ny pojkis till gammalt exkex som från fucking nowhere dyker upp, dunkar i ryggen och leker polare trots att man inte är, och aldrig nånsin kommer att bli något, annat än buksvågrar.
"Hörrö, du får inte tafsa på min tjej i kväll. Du får inte tafsa på min tjej ikväll."
Det ekade inte ens. Anledningen att det sas två gånger var för att jag inte reagerade första gången. Dels för att jag inte ville genera killen eftersom jag faktiskt tycker bra om hans tjej och dels för att för att jag var invecklad i ett annat, ett riktigt samtal.
Jag var alldeles på bra humör för att säga att han kan behålla henne; att jag har en egen att tafsa på, eller, att det inte var henne jag ville ha utan honom, att det är den sortens manlighet jag tänder stenhårt på.

Tänkte skriva om att alla plötsligt spelar poker. Och framför allt a l l t i d har spelat poker.
Poker är det nya cigarr.
MInns du hur alla kom ut ur sina nedrökta cigarrgarderober i slutet på 90talet. Oj, alla hade alltid rökt cigarr.
Människor i den nya rollen som korthajar. Pokerfejsen är stor underhållning. Figurer man bara trodde fanns i serietidningar som Se och Hör sitter och är jätteallvarliga och bjuder på pokerfejs.
Och även de som faktiskt kan nåt envisas med att bekänna färg som korthajar.
E-Type fortsätter envisas med att vara HeavyMetal varje gång han presenterar sig. Satan, satan satan, jag är farlig farlig farlig.
Vet han inte att han inte är trummis i Korn.
Alla snälla vill alltid vara badasses och alla Korntrummisar rörs till tårar när nån säger "jag tycker du är snäll trots att du har fyrtal i Spader Äss".

Nyss var thailändarna våra bröder och systrar och vi kramade personalen på den lokala thaikrogen efter att vi lämnat rikligt med dricks, v ä r d i g dricks, men nu är samma thailändare onda gulingar som kommer och raggar svenska patienter till sina sjukhus.
Alla är våra bröder och systrar; thailändare, zigenare, turkar, balter och pundare, bara de inte är det i huset bredvid.


Men, ingen underhållning den här gången.


För jag har aldrig gillat att slänga mat och har hela köket fullt av kamelbiff. Nu är den i alla färserad och förpackad; jag äter den i den takt jag önskar. Men den måste ätas upp.

Jag ville inte vara ute bland folk. Fredagens rivstartsöppnade spökhus resulterade i ett herpesutslag som för bara några hundra år sen hade varit stor läkarsensation på det årliga viruskonventet i Wien. Det första på flera år. Så djupt satt det. Så länge hade det laddat. Så badly ville det ut.
Satt längst bak på bussen i eftermiddags, för jag var tvungen att lämna lägenheten, och sög in den förbannade herpesläppen så att folk inte skulle ta illa vid sig och kliva av.
Slänga åt chaffisen en slant och säga, du, är du snäll och stannar var fan som helst, det sitter en kille och försöker dölja ett herpesutslag som ser ut som elefantsiasis.
Nån pekar på mig. Jag hör Synsam viskas. Jag kan ana mig till resten.
"Titta där är bögen från Synsam-reklamen, han är döende i AIDS, hans mun är paj, ser ut som en söndertrampad blodapelsin"
Jag ville slita av mig av mig halsduken och mössan, springa in i bussens mitt och sluddra; jag är männissha, jag männissha.
Och sen linka av bussen och försvinna bort över Gärdet höljt i snöyra, mot Djurgården där jag skulle gå genom isen och bli martyr.

Men jag gömde mig så gott det gick. Lusläste DNs första del, till och med plågsamma insändare, Peoples Voice liksom.
Insåg att min herpesblåsa försvinner till skillnad från den orbit insändarens hjärna sänts upp i för att aldrig nånsin återvända.
PANG! PANG! PANG!.
Hoppar till som fan. Det kommer tre vita kanonkulor mot fönstret. Det är tre klasskompisar till Vincent som står mitt i Valhallavägen och har upptäckt mig och bara laddar. Jag ler. De är för långt bort för att se herpesblåsan och springa gråtande hem till sina föräldrar.
Jag vinkar. De vinkar tillbaka och fyrar av laddning på laddning. Jag trycker den friska ansiktssidan mot glaset och spelar träffad och sårad.
Bara några minuter tidigare hade Vincent ringt. Han skulle ta ut Leon på vinterns första pulkaåk.
Vet inte vilket som är mysigare; stå och ladda mot en buss, och helst då mot folk som sitter och tycker att ungarna borde få ett kok stryk, eller att ta sin lillebror till pulkabacken. Dött lopp faktiskt. Kanske målfotovinst för pulkan.
Vincent och Leon är så artiga och inkännande. Har ingen aning om exakt när jag lärde dem det eller om allt kommer från deras lugna, inkännade och artiga mamma.

Och som Leon står ut med en tjej i sin klass. Låter det bero. Säger att han ber henne sluta och hjälper inte det drar han sig undan.
De börjar ju ändå bli rätt stora och rätt starka när de tar i. Barn av båda könen.
Antonia som vi kan kalla henne eftersom alla andra gör det, är kär i Leon och har så varit sen länge. Leon är inte kär i Antonia. Antonia slänger saker på Leon, retar honom med miner och tillmälen, härmar honom vid matbordet så att Leon byter bord eller väntar på att Antonia ska äta klart för att han ska få äta i fred. Ibland drar Antonia till Leon när Leon inte vill bete sig som den docka Antonia uppfostrat hemma hos mamma och pappa.
Den docka som gör precis som Antonia beordrar den att göra.
Ska vi allihopa tillsammans, ja, vad kul, alla vi ihop, gissa var sin gång om Antonias beteende får några som helst konsekvenser från vuxet håll.
På mitt tre...ett tvååååå..TRE!
Jag gissade... Ingentiiiing, vad gissade duuuuu?!
Ska vi, när vi ändå skojar och stojar och leker och hoppar, vända på situationen. Pojke trakasserar flicka för att hon inte bjuder till lite bättre. Pojken har ju faktiskt bestämt sig för vem som är hans tjej.
Jag skulle knappt kunna bärga mig att se telefonen glöda varje kväll från uppretade fäder och mödrar; att jag skulle koppla min snorunge till son och vad är det för jävla förebild jag är som far som lärt min son att behandla (8,5 åriga)kvinnor som horor och dörrmattor och möbler och bla bla bla tills batterierna i hörapparaten skulle börja tjuta.
Samtal med klassföreståndaren, indragen veckopeng och ingen TV efter middagen. Min son skulle lära sig veta hut. Han hade varit på flickan sen början av förra vårterminen. Vaddå förra terminen, det hade inte fått pågå i en månad.
Män är förövare från födseln och flickor är flickor till de drar sista sucken.


Jag fantiserar om reaktionerna om jag tog upp detta på ett möte jag bett om med klassföreståndare och Antonias föräldrar.
- Vad är det för framstjärtsson du har. Kan grabben inte säga ifrån. Hur många framstjärtar har han egetligen. Två tre fem?, säger pappan.
- Du borde nog ta och lära grabben att visa lite ruter, lite spader, lite choklad, lite råg och ja lite vett så att han inte blir alldeles vilsen när han blir vuxen, säger mamman.
- Ni hajar inte vad jag kämpar. Med att bli det, säger jag
- Vuxen eller vilse, frågar mamman och pappan i ett.
- Nej hörrni, om vi skulle ta och tänka på refrängen, säger Leons fröken.

Se upp mot den stilla purpurhimlen.
Är det inte De Tre Vise Männen som är på väg mot vår jord från Aftonstjärnan.
Nej, det är Jesu Advokater och de har jävligt dyra kostymer.

Polska vovvar under granen

Zdravim,

Ibland blir det så koncentrerat av en och samma ingrediens.
Först en glad nyhet. Det har kommit till min kännedom att Medlemmar av Kungahuset läst Tvångsbloggen. Det innebär att Tvångsbloggen from denna gång även är Kunglig Hovleverantör.

NKs julskyltning bestod av tomtar och djur. Vet inte vad jag skulle känna. Letar fortfarande efter en passande känsla.
Jag hade legat under en pressening för att få biljetter till Harry Potter och sen flyttat hela rasket vidare till NKs skylt. Jag ville bli överraskad i år. Få mig en tankeställare angående julen. Nåt att suga på fram till julklappsöppningen.
HM har slutat med kvinnoförnedrande underkläder. Underkläder är förnedrande. Underkläder är bara praktiskt. Det ska inte vara förnedrande. Nästa mode...nej, underkläder ska inte vara mode. För om det är det så blir man objektifierad.
Min egen lilla protest består av att jag klippt sönder gamla budo-byxor och använder dem som kallingar. De ska täcka och skydda könet från kyla, inte locka till sig förnedrare av motsatt kön. Jag har vågat säga nej till push-up.
Det blev ändå så konstig stämning när kallingarna åkte av senast och det objektifierade könet i min byxa, som låg som en nystoppad..vad heter det...vad heter det...,salsiccia i vänster byxben visade sig vara en gelébit inlindad i polsk bomull.
Och den tjej, det oartikulerade odjur, som dragit fördel av att jag varit berusad med uppknäppt skjorta på Riche och stått och slickat mig om munnen med propellertunga hann inte ens börja övertala mig. Hon var fördomsfull. Inte öppen som alla andra som vet att sex och lust inte har med nånting man ser att göra. Speciellt när det inte existerar. Jag hade förväntat mig att hon tagit för givet att den partygiffel som avtecknats i Dolce Banana jeansen var en atrapp.
Det känns inte rätt att något kvinnor haft patent på i evigheter inte är okay för oss män att ens låna för ett ögonblick.
Atrappernas tid verkar vara förbi. Nu ska det vara äkta vara. Objektifieringen är död.
Eller ja, nu och nu. Tid är ju en tolkningsfråga. Och nuet är det definitivt.
Hon vände om och gick.
Jag skrek efter henne i trapphuset och från balkongen. "Nästa gång jag säger nej så betyder det nej!!"

Dramaten slänger upp Fares Fares och Botrous Botrous på scen. Nya vindar.
Skulle man inte kunna förvänta sig detsamma i NKs julskylt. Nya vindar?
Tomtar och djur. Oj, vilken högoddsare. Unibet och Svenska spel gav 300 ggr pengarna tillbaka på just tomtar och djur.
Jag hade satsat min cash på det självklara eftersom jag gillar att lira fegt, ta hem vinst och köpa ännu fler Harry Potter biljetter och sen lägga ut dem på Blocket.

Jag hade spelat en 5hundring på Polska tomtar och sövda hundar med ihoptejpade fram- och bakben som ligger under den neonblinkande plastgranen och sussar ända fram till julafton. Ett gäng uteliggare som dansar Räven raskar runt ett brinnande oljefat.
I ett hörn står zigenargänget med sina fioler och dragspel och den sjungande kvinnan med den riggade frillan och gigar. De gör upp planer tillsammans med killarna i Puma Tracksuites, du vet de som pluggar för glatta livet för att rädda cancerdöende släktingar i Timisoara (nej, Tiramisu är något annat, kolla med Freivalds, hon hade Phuket på sitt julbord innan hon fattade att det inte gick att äta).
I toppen på den bastanta julgranen hänger en skylt i stället för stjärna.
Det står på skylten att det är tiominuterstrafik pga vagnbrist. Zigenarna jublar, yihaaa, de kan spela remixversionerna på sina låtar redan på perongerna och garva i BusinessClass på väg till nyårsfirandet i, ja, vart de nu bestämde i somras att de skulle festa på Nyårsafton....Typ New York eller Rio eller...
Nej visst ja, på cancerkliniken i Timisoara.
På medmänniskocash från Stockholms t-bana.
På den inplastade lappen som tracksuit killen lagt på sätet intill står det att man ska vara vänlig och lämna tillbaka den. Det är värdefull information eftersom så många vill ta med sig lappen hem och sätta upp med Magnetic Poetry på kylen.
Däremot är jag beredd att lägga en tia för när tiggar- respektive musikgänget ryker ihop för att den ene inkräktar på den andres territorium. Då är det i alla fall på riktigt.


För några år sen satt jag med polare i vardagsrummet. Vi kan kan kalla honom för Martin. Mest för att det är så han heter.
Han var efter en otäck tandoperation. Den glada nyheten var att han fått med sig en chokladask med sedativa preparat.
Vi petade i oss varsin sån och tryckte på rec på en bandare för att dokumentera påverkan. Redan efter 15-20 minuter blev vi väldigt eftertänksamma. Så eftertänksamma att det kunde gå ett par minuters tystnad i en mening som bestod av fyra-fem ord. Ytterligare en kvart senare var vi möbler.
Om nån i den stunden hade buntat ihop Martin och mig med isoleringstejp hade vi vaknat leende i exakt samma ställning tolv timmar senare.
Hela den här hundhistorien som 4an scoopat fram går över ens förstånd.
Assecoarfetischister hostar glatt 10-15000 spänn för en framavlad leksak med defekta tårkanaler, slemhinnor i munnen, ett hjärta som poppar om en duva flaxar förbi, ögon som pingisbollar ur skallen samt skelettproblem.
Men om man köper hunden i Polen för en lax, petar i den en sömntablett, tejpar ihop benen i några timmar det tar att förflytta sig till Sverige, då är det djurplågeri.
Den överlägset bästa kommentaren var en tulltjänsteman som till bilden av ett gäng ihoptejpade Paris Hilton-vovvar mässade;
Hundarna är i dåligt skick, de ligger ihoptejpade, det ser inte bra ut, det luktar illa....den bilen får de inte ren.
Den bilen får de inte ren.
Så otroligt förlösande.
Varför fortsatte inte journalisten att spinna vidare på den linjen. Bilen och renhet. Varför frågade han inte tullsnuten om det är att jämföra med att sanera en lägenhet där en människa legat död i ett par veckor. Om det var som fem timmar gammalt hundvalpsbajs på ett bilgolv. Så att man fick ett perspektiv eftersom det lätt blir så tokigt så fort ett djur blir illa behandlat i vårt jämlika land.
Jag väntar spänt på nästa kedjebrev där man ska skriva under för att frige samtliga hundar i Polen och vägra köpa polsk gas. Men okay, Oriflame får fortsätta att kladda ned våra ansikten. Very Berry.

Jag vill se ett dolda-kameran-scoop om hur mycket en proffstiggare har netto i månaden. Jag vill se ett tiggerireportage på Kobra.
Jag vill se polska tandläkare i NKs julskylt dra ut tänderna på svenska feta barntomtar som trots sänkt sockerhalt med 30 % i frukostflingor blir andfådda av att öppna hissdörren.
Jag vill se de konsekventa gränsdragningarna mellan moral och lust, list och likgiltighet, fåfänga och förakt.
Eller vill jag det.

Varför uppstod inte Jesus en gång till, undrade Leon medan han skrev sin julklappslista häromdagen.

Bra fråga

Zlatan vs Ludmila

Zlatan kom inte på Grönköpings Smörgåstårtebuffé aka fotbollsgalan. Usch. Fy. Blää.
Tänk att Zlatans talang kan vara ett sånt problem. Han är en stökig blatte från förorten som inte lärt sig bocka så han får skrapsår i pannan. När han gör mål sträcker han ut armarna som en arrogant Messias som ser ut att be de som inte delar hans religion att fara åt helvete.
Svenskarna vill se Henkes tunga, Brollans snurr eller Anjas jättelika kexchokladstjärt guppa upp och ned. Inte Zlatans vetskap om exakt hur bra han är.
Gud förbjude att Zlatan inte är fit när Sverige äntrar planen i Tyskland i sommar. Henke är bra och Ljungberg är bra men levererar inte Zlatan blir det problem.

Men det vilar ett lent avtryckarfinger i luften. En hand som smeker och killar under hakan. En hand som gömmer en liten hemlis. En hemlis som går ut på att om Zlatan fuckar upp så blir han ett offerlamm av ett slag vi inte sett sen Ludmila.
Vi minns alla vår Ludmila. Med sina skumma gaddar och sin röst . Vi hade svårt för henne, men trollade ändå fram ett svenskt pass för att Sverige för en gång skull skulle komma hem med andra medaljvalörer. Och det gullades. Ludmila ville så gärna tillhöra. Hon fixade gaddarna, målade naglarna, gick svenskakurs, tatuerade svenska flaggan, hade svenska kontaktlinser...allt sånt där osannolikt för att hon innerst inne visste vad vi egentligen tyckte om henne.

Sen kom smällen. Man kan ännu höra ekot i längtan efter att dekonstruktionen av en nationalidol.
Man gick ur huse, kaos, upplopp och samtalsämnet på både bättre och sämre tillställningar,
"vad var det vi sa", "nej men det kunde vi aldrig tänka oss".

"Vad har Ludmila gjort, den där ryska horan har skändat den svenska
fanan, hon har dränkt den i sin fräna öststatsurin och vridit den över
vår godtrogna uppsyn. Och nu rinner ögonen på oss. Vi är inte bara
sårade och personligt kränkta, vi är moraliska atleter.
Jag tycker vi ska tåga från Sergeltorg och kräva, nej, Ludmila ska g å
från Sergelstorg till Rinkeby där hon hör hemma, illa rakad och
bespottad, precis som på det gamla goda 1100-talet.
Över en månad blir Ludmila svensk. Hon ser ut som en figur ur Galagos
årgångskollektion, rösten pendlar som på en kåt 15års grabb. Falsett, bas, falsett, bas, falsett, bas.
Hon är inte en av oss. Om hon ska vara svensk så får hon hosta guld".

Är man blatte så gäller negerregeln.
Man måste vara minst tre ggr så bra som en halvdebil genomsnittssvenne för att bli
accepterad.
När Sven Nylander kommit på en hedervärd 4de plats för 112de gången var han en hjälte.
Men när en blatte som blivit svensk på nåder slutat göra rätt för sig, dvs slutat hosta guld, som i den ryska horans fall, slutat sätta Sverige på kartan, då kommer notan in.
Det är ingen idé be om miniräknaren. Alla har kört smitnota och man är ensam kvar. Hovmästaren har med sig kocken. Kocken har med sig sin köttklubba.
Kölhalning i pressen, hudflängning av kollegor, folket ylar i gemensamt förakt.
Nyss kramades vi lite sydländskt, nu är du naken på toppen av Kebnekaise och där blåser det friskt.
Det blåser från syd, det blåser från nord. Och Ludmilas gamla kompisar står som dyngraka midsommarblottare och väntar på nya order; vad ska man tycka, vad ska man känna, i vilken kör vrålar vi falskt idag.
Ja, jag vill leva, jag vill dööö, framför allt dö, i Nooo-oorden.

Sen var det riktigt obehagligt att behöva se Ludmila och hennes man sitta
och oja sig på burken. Styra upp ännu en Presskonferens. Presskonferens om träning, presskonferens om cancer, presskonferens om comeback, om att sluta, om att äta jordnötssmör nonstop för att svälla upp som David Hasselhoff i Baywatch, se jättekonstig ut och sen bränna iväg på en pulka.
Och sen den sista presskonferensen av dem alla, den
som handlade om att man måste suga i sig tjack för att palla låtsas vidare.
- Jag pallade inte vara låtsassvensk längre och när det gick upp för mig
att ingen jävel kommer att vara intresserad av något annat än att jag
hostar upp medaljer, att det så att säga är villkoret för att folk inte
ska be mig lämna en restaurang för att inte förstöra andras aptit; ja då är tjack den enda vägen till värdighet.
Sveriges nya favoritord sen kungen och Göran och ÖB stod och var värdiga på Arlanda i samband med att den första kistan anlände från Thailand.
Värdighet.
Problemet vara bara att den gången var ingen intresserad av att se Ludmila böla och ångra nåt. Hon hade liksom bölat klart.
Stick tillbaka till tundran, din jävla mammut.

Det räcker med att Zlatan spårar ur på en fest. En tjej anklagar honom för att ha tafsat, eller att han blir stenad och har kvar gräs i kisset vid en kontroll, sen har ingen nånsin känt Zlatan och han slutar som linjeman i Brunflo med ryska hockeykillar.
Det kan vara så lätt att Zlatans nerver inte är i bra skick av nån anledning när Sverige ska ta sig till kvartsfinal. Nån i motståndarlaget väser nåt om hans mammas sexvanor på serbokroatiska. Och Zlatan åker ut.
Och alla kan vi dansa kring pålen på vilken vi tänt eld på Zlatan.
Och i synnerhet om ryktena om hans tjejs graviditet visar sig vara sanna.

Den längtan finns, tro mig.

Connex på BONs innelista

Det händer något med vissa när de får på sig uniform.
Precis som dokusåpehjon. De glider runt i en villfarelse att de är Bob Dylan eller Jodie Foster ( konstigt exempel) utan att ha ådstakommit ett piss.
Connexpersonal har inte heller ådstakommit ett piss mer än just lämnat uppgifter om sin kroppstorlek, vilket ändå i några fall inte fallit väl ut, och sitter i sina plexibås och viftar till sig folk att bocka, slå ned blicken i marken och svettleende visa sitt periodkort.
Speciellt killen i spärren på Hornstull. Det skit liksom samma om det kommer en morsa med tre barn, barnvagn, rygga och fyra kassar mat en fredag tjugo över fem. Mamman nickar åt killen, en gammal juntajugend med perfekt hår och sylvass tandrad, om han har har lust att trycka på knappen så att familjen kan passera genom grinden.
Jo, han kan tänka sig att flytta sin polyesteruniformsarm en decimeter, men då vill han nog först se färdbevis.
Mamman ställer ifrån sig alla sina kassar och rotar efter sitt kort, en av hennes ungar skriker från Pressbyrån att han vill ha nya Kalle Anka, dottern lösgör sig för att hämta lillebror.
JuntaJuan vinkar mamman till sig med sitt perfekt manikurerade pekfinger; fram till luckan tack, kortet kan vara förfalskat, jag vill de det ordentligt med mitt tränade öga. En mamma med tre barn och en jävla massa bagage en fredag eftermiddag...vem tror du att du försäöker blåsa.
Mamman börjar tappa tålamodet och viftar med kortet framför luckan.
Men öppna grinden då din jävla fitta, tänker jag om JuntaJuan.
Jag vet, jag vet, det är ingen vacker tanke och jag borde ta in det faktum att även han har en historia och sina orsaker till varför han agerar som han gör, men just exakt nu är det helt och absolut ointressant. Just nu handlar det handlar om att komma hem, inte att vara nära ett genombrott i hans terapi.
Nej, inte riktigt än.
Den här mamman ska inte tro att man bara kan komma och vifta med en rektangel färgat papper framför en uniformerad tjänsteman. Juan har lika stora förfalskarkunskaper som kassörskan på Ica Baronen som synar 500ingen mot taket. Mamman slänger fram sitt kort i luckan medan hon vänder sig om och ropar efter sonen. JuntaJuan ber henne ta fram kortet ut plånboken, ordentligt, eftersom han inte ser hela kortet.
Juan är pilot/agent på en exklusiv flygning till Santiago. Ingen kommer ombord på hans flight, dekorerad med bilder på Augosto i unga år, fördelaktigt belyst, utan att ha lämnat korrekt ID med kön, ålder och rang.
Jag går runt och trycker på grindknappen och stirrar på Juan. Juan vaknar ur sin film och hatar mig. Hur understår jag mig att ta lagen i egna händer. Hade vi varit i Santiago 1970, hade jag haft 5000 volt i pungen via bröstvårtorna nu.
Ja, men nu är vi inte det och du är en s p ä r r v a k t.
Nej, inte "stationsvärd". Vem tror du att du lurar. En värd är en sån som tar emot folk och ger dem ett mjukt handtag eller en fördrink, inte ett rapp med bilantenn över ländryggen.
Varför tror du att du sitter här.

Nej, vänta låt mig gissa, Juan. Egentligen är du en toppkirurg, men det svenska samhället har inte godkänt ditt namn så efter 132 arbetsansökningar har du inte haft ett val och fått söka dig till Connex, efter att till och med Clownens Drive In i Barkaby nobbat dig.
Connex, helvetets väntrum. Så nu sitter du i ditt eget kungadöme på Hornstull och hatar. Varje ny resenär måste veta det lösenord du vaknat med. Annars blir det problem.

"På västfronten intet nytt" av Erich Maria Remarque. En brevbärare får på sig en annan slags uniform. Och förvandlas från poppis till fascist. Läs den. Tror att den finns som En bok för alla för några tior.

Vincent undrade varför vi ska gick på utställningar så ofta under höstlovet.
- Det är ju samma sak varje gång – konst.
- Ja, men det är billigare än Tom Tits. Där får man hosta 300 spänn för att gå in med två barn. Vuxna betalar mest - för att se efter sina barn så att de sköter sig och inte trashar grejerna. Fantastisk affärsidé. 5kronan försvinner efter att man hämtat ut jackan och brännt ytterligare 150 spänn på "experiment".
Jag stötte ihop med min dumpade shrink. Det blev lite stifft. Vi har ju inga liv utanför den extrema intimitet vi delat; korrektion, det han vet om mig som inte ens jag vet. Han har också barn. En son.
Vi hade inget att prata om.
Det var motsatsen till att träffa en gammal älskarinna.
Man har knullat så in i helvete men inte delat nåt som varit på riktigt (mer än i den enes huvud de första månaderna).
Vi skakar hand och jag frågar hur det är. Tack bra, svarar han. Men ställer inte motfrågan.
Vem var det där. frågade Vincent och Leon.
En gammal kompis, svarar jag.
Som kan pressa mig på så mycket cash för att hålla käften att jag börjar skicka blommor och choklad till Connex för att de ska låta mig putsa räls.

Jag har bunkrat Tamiflu. Men jag har också varit i Vietnam och letat efter bajs från onaturligt döda fåglar och smörjt in sår med dem, så att jag får nytta av Tamiflu.
Dessutom är det skönt att veta att om man bara hettar upp ägg i 30 minuter så är man safe.
Och inte bara det. Du har ett hårdkokt ägg som du kan spela tennis med om du inte orkar äta upp det.
Det är alltid lika intressant när en rädsla eldas på. Vi har inget vanligt bränsle kvar, Skit samma, börja slå sönder möblerna och släng dem på elden.
Och det är frågor i morgonsofforna så att man tappar aptiten, även om man inte känner för ägg.
Ska jag elda upp min Kronfågelpulla. Duvorna på bakgården, som kuttrar så fredligt, kan de vara smittade.
Ja de är smittade. De är utklädda galna kor. Skaffa en eldkastare.
Och tutta eld på resten med när rädslan ändå satt brottartrikåer på dig, det är ju så schysst när det brinner.
Och det är precis så den här pandemin...pandemi, är inte det skönt att kunna svänga sig med ett nytt ord, för att liksom känna ett avlägset eko från en historia som vi nästan, åååh, det var så nära, stolpe-ut, deltagit i.
Som tsunamin. Äntligen en katastrof som angår mig. Som gör att alla främlingar för ett par ögonblick verkar ha samma känslor som jag själv.
Förlåt; rädda för samma sak, ska det ju vara.

Men 200 000 människor i Pakistan dör innan jul i år och...HÅLL KÄFTEN, det här är min katastrof, jag vill suga på den karamellen som en Kanolds Gräddkola, med morfars mormormors farbror, som förr i tiden, då vi åkte runt i Europa under slutet av det 30åriga kriget och snodde allt vi kom över medan fienden åt sina egna fötter i rännstenen av utmattning.
Jag vill ha en tyst minut för den krisgrupp som är på väg ned till Teneriffa för att stötta busslasten som välte bara en bit från flygplatsen.
Ingela Agardh på SVT morgon är det ankare som vi lutar oss emot i en nationell stund av vanmakt: vi minns henne alla från då hon sa att hon skulle ange sin son om han begick brott.
Ingela ställde den naturliga frågan, den vi alla malt i vargatimmen; ska människor som är flygrädda inte kunna lita på att bussen tar de till flygplatsen levande.
Ingela har en representant från Apollo Resor i studion och ställer frågor om Apollos ansvar.
Den stackars kvinnan från Apollo måste minnas tsunamin och agera som Lotta Knutsson gjorde. Låtsas att den tragiska bussolyckan är av samma vidd som tsunamin. Ingela spänner sina rävögon i henne.
Vi minns alla tsunamin och från och med den ska alla svenskar, omkomna som skadade få ett värdigt bemötande i TV och ansvaret portioneras ut. Seså, ta en större tårtbit, var inte blyg nu.
- Kommer anhöriga att flyga ned för att ta hem sina anhöriga, frågar Ingela myndigt.
Men i Pakistan är det 200 000 människ...HÅLL KÄFTEN!
Har regeringen beställt extra flyg till platsen för att ge anhöriga chansen att bearbeta bilolyckan. Är jag bara fördomsfull som säger den "stökiga" Teneriffatrafiken, säger angivarIngela.
Apollokvinnan tittar nervöst åt höger och vänster. Hon känner på sig att det är en kuggfråga. Kameramännen är inte mycket till hjälp.
Nej, Ingela, du är bara genuint SVTrävig och du har krupit upp ur ditt lilla korridorgryt eftersom hur man än vrider och vänder på LAS så kan man inte kicka dig, ens omplacera dig till nåt videoarkiv under Abisko.
Och självklart är det Apollos ansvar hur Teneriffas trafik fungerar eller om nån spanjor, till skillnad från alla helnyktra suecos som skövlar Kanarieöarna, suger i sig ett par cerveza till lunch. Det står tydligt i Apollos katalog.
Och vi respekterar Ingela för hon har rätt till sina åsikter grundade på erfarenheter, preferenser, vanföreställningar och fantasier.
Det är därför hon får väcka Sverige i SVT.
Det är därför i alla fall jag ringer till Radiotjänst jourtelefon mitt i natten och frågar var jag sätter in mer pengar eftersom jag sitter med neddragna persienner och onanerar åt ett bandat morgonprogram. Jag kör Ingelas frågor i slowmotion med grötig basröst, om och om.

Varför är inte Ingela med på BONs lista över viktigaste personer inom media. Jag saknar hennes namn.
Jag saknar även egenskapen att gå fram till folk som väcker känslor av vrede och förakt, ta dem i handen och säga; du vi bryter här. Jag känner mig skum och tror att orsaken ligger nån helt annanstans än i ditt uppdykande och agerande. Håll om mig.

Och Ingela, JuntaJuan, Björn från Oxelösund som undrar om han ska spränga sin kyl som varit kontakt med ägg, står runt mig i en ring och jag sluter ögonen och faller bakåt. Och till min förvåning tar de emot mig.
Mina medmänniskor.
Vi har bara lite olika uppfattningar om verkligheten.

Vän med ilskan

051114 9.57 pm

Finklädd. Som i gamla italienska filmer. Fin i håret, nyrakad och kostym. Stängda ögon, diskret doft av sandelträ, Mona Lisaleende. Fioler, oboe, fagott och cello. Kontrabas i botten.
Det låter som lit de parade. Men det var en lördagskonsert i Berwaldhallen. Det blir så sällan numer. Förr var det aldrig och nu nästan aldrig. En konsert som bjuder på utflykter utan att nån stör musiken med ord. Alla bilder och tankar är ens egna. Ingen som talar om för en vem man är och vart man ska.
Det sköna var att tänka på ilska. Hur lätt och ibland oförutsägbart den väcks.
Att man harklade sig i exakt det ögonblicket nån annan satt och gnisslade tänder, rullade med ögonen som en gammal enarmad bandit vars trummor hakat upp sig och plötsligt så var man anledningen, den sista lilla pusten som fick stubinen att brinna klart för denne.

Medan Beethoven fyllde på blundade jag och mindes löften från hösten 03; att aldrig mer bli arg på någon som inte var direkt ute efter mig.
Och o m nån gav sig på mig skulle jag försöka separera det. Vara nykter och inte agera. Reflektera över det jag faktiskt orsakat och förtjänat en tillsägelse för; kanske rent av en uppläxning, och det som jag inte hade det minsta med att göra, förutom att jag råkat vara det plån den arga personen i fråga i sin grotta famlat efter med sin bensinindränkta fackla.

Den ryske dirigenten var väldigt rak i ryggen. Han stod och viftade med sin pinne och det såg inte ut att vara så svårt. Ett sånt subtilt knyckande med handleden och stråkarna kom i massiva kapitulerande arméer.
Det är det enklaste i världen, att bli förbannad. Att ge nån skulden för att det regnar när man planerat en picnic.
Det är därför man b l i r förbannad. För att någon stört ens schema. Det var i n t e så man hade planerat, det var inte det man hade tänkt sig.
- Aj, nu är jag sårad, nu ska nån få pröjsa den korta sticka jag plötsligt drog ur mitt eget hav av plockepinn.

Och den missriktade ilskan, de harpsträngar av bitter saliv som slutligen rinner mot ens egen ständigt glödande lilla veke, kan skapa så mycket oreda som ingen behöver.
Det är som när den åtta man starka bassektionen tar sats. Vibrationerna hotar att skaka sönder benen i kroppen.
Först kommer illamåndet, sen brinner ryggmusklerna för att stelna i nacken och axlarna. Huvet pressas ihop och det är försent att försvinna för att alla omkring en tog en på bar gärning.

Det finns en diabolisk njutning i att veta vilka vapen man kan dra fram, med vilken fart de putsas upp och osäkras. De behöver inte rutinköras eller kalibreras, inte stämmas med de andra instrumenten.
Jag hade kunnat släppa ut helvetesvinden. Inte från det helvete där man brinner upp, utan från det riktiga helvetet efteråt; där man fryser ihjäl, berövad alla sina gömställen, upptäckt och avklädd från hårfäste till hälförhårdnad, hagelblästrad till vitnande ben, söndersmulad till kristalldamm
Den utmanade ilskan försvann långt innan den furiösa cymbalen i finalen kvävts mot musikerns kavaj. Jag tror att jag applåderade mer åt det än åt konserten. Man vet aldrig vad som döljer sig i Berwaldhallen.

Det var en fin Fars Dag. Squash med Vincent och schnitzlar hos mamsen. Det är fars dag minst hälften av dagarna med Vincent och Leon varannan vecka. De andra dagarna försöker jag vara tacksam för det.

Och det är lite lit de parade nu med. Jag provar nämnligen det så många gjort en nationalsport av. Jag tittar b a r a på datumet i almanackan, utan att för ett ögonblick bry mig om att det är elva plus ute. Det är fjortonde november och eftersom jag inte lyckas dra på mig Vincents gamla bäveroverall har jag plockat upp det gamla duntäcket från källaren. Det är sytt i Prag och jag fick det i present för typ 15 år sen. Det kan vara 20 år sen. Täcket är sytt i råsiden och fyllt med så mycket fjäder och dun att det säkert väger uppåt fem kilo. Man skulle kunna ligga invirad i det medan elledningar i Skåne blåste omkull i tio minus och 22 sekundmeter och ändå sussa sött.
Det är verkligen varmt.

"Vad rik han måste vara, Georg Lucas" sa Vincent vid eftertexterna till sista Starwars-filmen igår kväll.
"Ja, men det är Cameron Diaz också, hon har också massor med pengar" säger Leon.
"Det kanske hon har", säger Vincent lite undrande.
"Ja, men tänk alla figurer och lego också" säger Leon med sedvanliga självklarhet.
Vincent höjer ögonbrynen "eeeehh..."
"Men hallå, alla Harry Potter böckerna" säger Leon och slår ut med en arm.

De ligger och sover i sängen medan jag sover på soffan. Självklart inte, det är en riktig bäddsoffa, inte sånt där Scandic Crownskräp .
Det funkar än med båda i samma säng. De småpratar och somnar in och sträcker armen efter den andre på morgonen. Och vi pratar om vad vi drömt. Än så länge.

peace

Ute i det fria

Hej. Bara sådär. Från ingenstans. Det där du vanligtvis brukar vända dig om på gatan efter; nån säger "heej" i steget. Och väcker dig en smula.
Det finns två alternativ; antingen tittar du bara som om ett djur har artikulerat ett ord, lite förvånat och tagen på sängen.
Liksom; oj, hur svarar man en kronhjort.
Eller så svarar du hej tillbaka. Men inget varmt trevligt hej, utan mekaniskt eftersom du egentligen bara utför plikten att svara på tilltal. Du går vidare. Efter 6-7 meter vågar du vända dig om och titta efter personen (allt blir ju klarare om du ser ryggtavlan) och tänker "vem fan var det där". Speciellt komplicerat blir det om det är en attraktiv person av motsatt kön.

Du finns. En person ser dig. Nej, det är inte tanken som räknas den här gången.
Sveriges bästa bevingade alibi för att slippa agera eller delta.
Det är t a n k e n som räknas.
Den enda gången det är tanken som räknas är dina sjuka fantasier ingen är intresserad av eller då du vågar ventilera dem hos din shrink. Att du tänker på nån eller t ä n k t e säga hej tillbaka gills inte. Inte alls.
Dessutom ljuger du. Du tänkte inte alls förrän du blev ertappad. Och då kan man alltid säga "men jag tänkte...."
Visst, så klart att du gjorde...jag menar, så klart att du tänkte.
Hej. Du finns. Jag uttalar det genom att säga hej. Sen kan du tänka på det i en vecka. Vad fan jag menade med det.
Man kan inte nog analysera ett hej.


Som om inget hade hänt. Har det hänt nåt. Är inte den bästa relationen grundad på att man låtsas att inget har hänt.
Eller, ja, jo, det hände ju lite grejer där och då, men va fan, nu är vi är här och så är det bra med det.
Jag vet ju knappt vem du är längre. hur jag än försöker minnas vad du och jag nånsin haft gemensamt, hur moget a la let by-gones-be-by-gones jag än försöker tänka så blir det konstigt.
Låt oss ta vid där vi slutade. När det var som bäst, när vi vände oss om med ett leende en tredje gång nedför gatan, ute på lokal eller i en korridor och vinkade åt varandra. Eller då det var tvärtom. Då vi nickade sammanbitet och hoppades att det inte skulle börja lukta bittermandelfis vid varje rörelse i den andres närhet. När vi tävlade i rätten att ha rätt.
Vad står det förresten. Du måste lägga ut bilder på dina Rätt-trofér på nätet. Nej, inte de du fibblat med i Photoshop.
Många av er har ju inte ens samma adress. Eller lever samma liv.
Eller är Vi fortfarande de Vi då vi senast hördes för drygt tre år sen. Det har ju hänt så mycket i våra liv. I andras liv, menar jag. I ditt.

Jag gillar inte att be om ursäkt för nåt i onödan, alltså om ingen farit illa, men det här går ju ut helt osorterat och opersonligt.
Vi delar detta. Det är samma sak för mig.
Jag kommer inte att titta förrän efteråt vilka alla som finns i adressboken, många av er bara på grund av en påminnelse på gott och ont om det som varit.
En adressbok i datorn. Lite som källare och vindar, man vet aldrig när du kan vara bra att ha. Det är därför man aldrig ska langa nåt.
Nånting att längta efter, nånting att vara glad över att det är borta ur ens liv och som då och då står modell för möt-din-rädsla (om så bara en pappfigur på vinden).
Att ha. Det är ju så de flesta av oss lever.
- Haa, va' har du'ra?
- Inte mycket, men jag dig i min adressbok. Och i naturlig storlek på vinden.

Många av er får en ilning i ryggslutet, ett stick i nacken, en sur kramp i er BiBinfekterade magmun, en oväntad knackning på axeln under joggingturen med musik i lurarna så att man blir generad då nån dyker upp ur den döda vinkeln och man nästan skiter på sig för att man var så oförberedd.

Så haka käken ur led, skruva upp hörapparaten, sätt den tjocka kanylen i armvecket och domna bort.
Så där sexigt som bara du kan.
Vi är alla bloggare.
Nej, men kom igen. Lyssna medan du uttalar ordet BLOG. Smaka på det. BLOGGG. Det fastnar i gommen och fyller tandfickor.
Fyra Små Rätter.
Pytt I Panna.
DokuSåpa.
I Stället För.
Kanske, förmodligen inte.

Så vällagat är det. Så mycket möda har lagts ned innan servering. Och du kikar inte över axeln för att diskret se efter om nån tittar.
NEj, för fan, du skäms inte att äta hemlagat potatisfras direkt ur papperskorgen vid korvmojjen en lönelördag 04.42 am.
För nu är det bloggdags och det är gratis och du bara älskar gratis.
Skitsamma om det ligger på marken, ratat av de som vet bättre, eller om blobbet poppar upp tillsammans med nån sida på nätet; och du är bara ett klick från att bli ägare till fyra karotenpiller som ger dig naturlig solbränna i en vecka eller tre nummer av inredningsgurun Residence som reducerar ditt hem till ett grovsoprum för 49 kr. Det är gratis. I princip. Mums. Lite skit rensar magen.
Massor av skit med.

Känner du igen dig. Allt det som är du och, ja, ändå får det av nån sjuk anledning plats i ditt liv, smyger sig in och vägrar att dra, eller om du vägrar släppa ut det.
En blogg är inget annat än dokusåpa utan kamera och ljud. De värsta är ju de som försöker säga något. HÖR UPP NU, fast i små bokstäver och lite igenkänning, men nej, inte för mycket, för då blir det helt jävla ointressant...too late. Eller de seriösa, som ska bjuda finsmakarna på sina engelska marmeladpruttar. Det HÄR är den nya diskreta grejen; jag sitter bara och småviskar för mig själv under en ek i Humlegården; visserligen insikter och sanningar, men inget jag smetar på folk som en präst med sina religiösa garderobsteorier eller Virtanen som briljerar med att vara en vuxen man och fortfarande kunna dregla (och fnissa allvarligt samtidgt), eller liveblobben Schyman med sin folkliga elitism eller vad heter hon nu igen , äh skit samma, nu räcker det, det här ingen ingen blobb som är ett forum för att nedvärdera de som bara klottrar ned sin egen lilla dokusåpa i vilken de ständigt har huvudrollen. När det är tanken som räknas. Den som kraxar förbi som en parkkråka och inte betyder nånting mer än en kråka som råkar korsa ditt synfält och som du inte kommer ägna en enda tanke åt igen för resten av ditt liv.

Det är därför Virtanen är så rädd. Att även om han utför sin toalett och korven ser likadant ut som den förra så har han i alla fall gjort det offentligt. Det är hans korv. Även om den kanske inte är lika unik som fingeravtryck så är det hans korv och han bjuder på den. Och du skickar den runt dina kompisar med orden att den luktar lite som din.
Det är också en slags gemenskap.
Den har inget med bekräftelse och jagande efter spotlight att göra.
Människan lärde sig skriva medan hon satt på toaletten och konstaterade att hon fanns medan det rasade nutella ur henne. Hon ristade det på en väggen intill. Jag innehåller nutella; alltså finns jag.
Alla som också gick där kände igen sig.
Jag kan bajsa, alltså kan jag även skriva.
Och runt omkring bajamajan, när dörren öppnas och hjälten nytömd kommer ut, står den aldrig aldrig sinande applåderande skaran med sina modem och fjärrkontroller.

Jag vet, jag är fortfarande dålig på intron.
- Kan du inte bara älsa i steget och gå vidare.
- Nej, jag vågar inte.
Medan jag småpratar med stora bokstäver har du sen länge rundat kvarteret och viftat till dig en taxi, eller i princip vad fan som helst som kan ta dig härifrån snabbt så länge bensinen kluckar i tanken. I tanken som räknas.

Handslag, famntag, klapp (över käften) eller kyss. Du vet vid det här laget vad du har för relation, och till vem, när du är nykter. Du vet det alltför väl, hur ungt du än spärrar upp ögonen och sträcker på halsen för att ingen ska se det överblivna som kan vara bra att ha.

Okay, vi går rakt in i matchen. Kort. Vad har hänt sen sist.
En hel del. Orkar du lyssna. Är det mitt problem. Nej.
Tre personer i adressboken är döda. De har gått bort. Vart har de tagit vägen. De är på samma ställe där sms är som aldrig kommit fram.
- Nej, jag fick inte ditt mess.
Det är borta. Bort är ett ställe där vissa passerar och några för alltid stannar.
- Han är helt borta.
- Han har gått bort.
Människor som (inte)beundrar dig befinner sig ofta på den lilla fina flortunna linjen mellan dessa två världar.
Ibland skickar du dem ett sms i fyllan en natt (för att se om du fortfarande finns markerad på deras karta - noup) och blir förvånad att de inte svarar. Nej, precis, vad trodde du. Så dags att besvara hejet nu. Det är inte längre tanken som räknas.
- Åh, tack, du tänkte på mig 02.24 en lördagnatt. Du måste verkligen ha velat nåt viktigt förutom att veta om du finns.

Jag har kommit tillbaka från Prag där jag varit i en månad. Mest ute på landet.
Jag dumpade min shrink i början på september (för att hon vägrade ligga med mig, efter att först ha vägrat svara på frågor) och drog, åkte ut ur landet och ut på landet för att försöka förstå varför. Jag hade lovat bokförlaget som i en stilla artig undran påpekat att det växer vuxit ut en arm ur min stjärt och om jag kanske ska dra ut den, skruva fast den på axeln och börja skriva igen, att göra just det; skriva igen.
Perfekt. Det började perfekt. Det börjar alltid perfekt överallt. Det är därför man hoppar ur den ena människan till den andra med ojämna mellanrum; för att det är så perfekt i början. Precis som med ett par skor eller skiva, ett läppstift eller nåt annat som är perfekt i mellan 3 timmar och tre veckor.
Nu skulle jag avsluta romanen om människor i en storstad som springer runt och leker kurragömma och ingen letar.
Hundraaaaaa, nu kommer jag, skriker de ur sitt gömställe och så blir det konstigt. Man ger sig på jakt efter nån som eventuellt letar efter en. Och när man krockar låtsas man att man inte alls försäker gömma sig.
Är inte det ett svinbra uppslag.
Problemet är att allt skrivande handlade redan efter ett par dagar om smådjur. Om smådjur och deras riskbedömning i deras enfaldiga små liv. Efter en dryg vecka hade jag skägg, kamouflage lera i ansiktet, infraröd kikare ständigt i pannan, vilken snabbt kunde fällas ned så fort skymningen föll, samt en trubbig yxa, en spade och en hink med askglöd från nattens eldande i kaminen (två nätter).
Du vet hur det är. Man har planer och plötsligt börjar det gira åt ett helt annat håll. Man sitter och sliter i ratten och stämplar bromsen med båda fötterna men det skitsamma, biljävlen har bestämt sig för stupet.
Men landet var underbart. Det är så lätt att älska alla där eftersom man är så ensam.
Det var mitt under nymåne och när det blev natt i Tremblaty blev det svart. Och tyst. Så tyst att man tror att man fortfarande sover trots att ögonen tittar ut i intet och öronen spetsas till svindyra mikrofoner. Men de är inget ljud. Tills det plötsligt är det. vad var det. Bröstet höjs en aning mer. var det en söt liten hasselmus på vinden som lekte och råkade ha omkull en gammal kompottburk i glas, eller var det en galen ukrainare som jobbat i socknen under sommaren och bockat av vilka som har dyra gräsklippare.
Skulle jag le i mjugg åt Disneymusen, vända mig om, kväva en gäspning och somna till den slocknande brasans tjocka utandningar eller ställa mig i ett mörkt hörn med den trubbiga yxan, glömma att andas och låta paranoian festa på hela min existens medan konturerna av folk dör upp i naturlig storlek i det svarta ända till solen skuggade rummet och möblerna blev möbler igen.
Svårt val. Ge mig en stund till.
Till nästa gång.