De levande döda

Det är alltid lika märkligt när man slutar tänka på det man känner och bara känner det. När allt blir så nära och den distansen man vanligtvis har till hela omgivningen, oavsett om den är medveten eller inte försvinner. Det är äkta frihet.
Och Cissi, min första tjej...det är en sån otroligt bra människa. Svenska Filminstituet vet inte h u r rätt de valde.
Och Eliasson som utrikesminister. Nästan så att jag får lust att rösta sossigt. Nästan, sa jag.

Det var i torsdags. Det föll sån konstig dunsnö. Flingor som svävade fram och tillbaka genom luften. Landade liksom aldrig.
Mittemot ligger Baltazars hus, ja, hon fortsätter att kuska runt i sin lägenhet, utan att komma på något annat kul att göra förutom att öppna den satans kyldörren för att se om det hänt nåt sen senast, eller fötts något nytt hon kan fylla sig själv med.
De håller på att dränera kåken runt om. Ett stort projekt. Inget man vill vara med om som husägare eller som nybliven bostadsrättsägare. Mögel och fukt. Bryta upp golv, riva väggar, sätta upp feta fläktar och bara vänta.
På tomten står en sån där byggjobbarvagn. Jag har aldrig fattat om det bor nån där eller om det bara är ett tillhåll för arbetarna att ha nånstans att ta sin fika och lyfta locket av sina lunchlådor på.
Jag tänkte på Vincent. Han hade tagit mig vid sidan av på onsdagkvällen och frågat hur han skulle göra med en tjej som han var intresserad av, att han inte trodde att känslorna var besvarade.
Jag sa att han skulle tilltala henne med något han tycker om och fråga om hon vill haka. Kanske till bageriet på lunchrasten och bjuda henne på en bulle eller nåt. Att även om hon nobbar så sätter det sig i huvet på henne, att en mysig kille uppmärksammade henne och ville något bra.
Vincent sa att hon inte kommer att nappa.
Jag sa att det inte gjorde något. Att huvudsaken är att han inte försöker locka henne med något som inte är han; någon cool sak, nåt flashigt, en skitnödig attityd, uppkäftighet mot lärare eller kompisar och så vidare. Att helt enkelt bara vara sig själv och ha bra avsikter. Hur nobbad man då än blir så gjorde man inte fel.
Klockan var lite efter 10 på förmiddagen och jag tittade ut genom köksfönstret och funderade på de råd som känns självklara och vilka jag inte hade en aning om fram till jag var var minst dubbelt så gammal som Vincent. Jag undrade hur det gick för honom. Om han satt och förberedde sig inför lunchrasten. Om Vincent trodde att hans pappas råd mer eller mindre var nyckeln in.
- Hon säger så bra och smarta saker och kan vara rätt kul ibland, hittar saker att säga när andra är tysta. Alltså inte att det bara är hon som pratar men många av de andra tjejerna tänker mycket vanligare än vad hon gör.
Det är så skönt att Vincent blir intresserad av tjejer som blir söta och mysiga när det kommer något intressant och eget ur dem.

Telefonen ringde. Den låg på köksbordet och höll på att laddas. Jag förstod vad det var för slags samtal jag hade framför mig. Det var CH som ringde och senast hon hörde av sig var ett par dagar tidigare med ett sms.
"Sover på sjukhuset hos mamma, inte mycket tid kvar"
CH lät så lugn. Läkaren hade ringt samma dag som CH fyllde år och grattat henne på födelsedagen och sagt att hon får ringa de som hon vill ska säga hejdå till mamma och att de skulle komma över snart.
- Det kanske låter konstigt men det är så skönt att mamma är död. Det har varit en sån pers det sista året med alla behandlingar, cellgifter och skit att det här var en sån befrielse. Mamma hade väntat in vår Indienresa, vernissaget och min brors barn och nu var det dags för henne att tacka för sig. Jag satt och pratade in henne i döden och det gick jättebra. Har du gjort det nån gång, sett en människa dö, frågade CH.
Nej, sa jag, jag har sett döda människor, eller ja, egentligen bara en enda up close, som jag haft en relation till, men aldrig när livet lämnar en person.
- Det är väldigt speciellt. Jag satt och höll i mammas hand och la mig intill henne och sa att nu får hon klara sig själv, att den sista biten på resan kommer jag inte att följa med på. Och så stängde mamma ögonen och slutade andas och bara några sekunder senare rosslade luften ur henne. Det blev lite kramper och så men inte så farligt. Det var en ljus och bra död. Hon var klar och vi med. Det fanns inga otydliga saker kvar, inget man i sista sekunden kände att man velat ta upp, vi var färdiga.
Jag sa till CH att jag varit hos en död en gång i mitt liv, strax efter att hon lämnat sin kropp, för några år sen, barnens mormor och att det var märkligt. Efter att jag efter en halvtimme vågat mig in rummet, började jag prata tjeckiska med mormors kropp och kallat henne pappa. Som att jag inte förrän då började fatta att min pappa förmodligen inte kommer att överraska mig genom att dyka upp en dag och säga att han bara varit bortrest sen jag var 13. Även fast jag fortfarande inte är helt säker.

Dräneringskillarna kom ut ur sin vagn, lunchen var väl över tjugo över 10, och stod vid vallgraven vid huset och dividerade om något.
Allt blir så tydligt när man blir en mindre och medveten om att man är kvar och registrerar saker som oftast passerar lika anonymt och obemärkt som en fågel som byter träd eller en vind som tilltar och avtar. Hur snön ligger, lönnen väntar på att knoppas, TVantennen svajar till på kåken mittemot, rörkillen håller för en näsborre ochn sprutar snor genom den andra.
I köksfönstret står en torkad vit ros jag tog med från inspelningen av Kvalster för ganska prick ett år sen (snö och minusgrader, ja). Den låg på en kista i en scen där mitt ex's mamma skulle begravas. Jag tog upp och snurrade på den.
Ringde Vincent på hans lunch. Han vill ha en modernare mobil men har köpt argumenten om vilken fälla det är man kliver i när man börjar skaffa och jämföra saker för att visa att man har något att komma med. Jag har dock lovat Vincent att han ska slippa ha en 5 år gammal Nokia när han börjar högstadiet i augusti.
- Vad sa hon, eller har du sagt nåt än, sa jag.
- Nej, hon ville inte, sa Vincent, men hon sa att jag kunde följa med till Seriehuset efter skolan, men då tackade jag nej och sa att jag behövde gå hem och göra läxor. Var det töntigt?
- Nej, älskling det är inte töntigt. Du känner ju att du vill jobba med ditt världsmagasin så då är det bara att säga det.
- Jag vet, men det kändes som att jag fejkade, att jag sa så för att se hur hon reagerade.
- Det är okay, det är jättevanligt att en del av det man säger är för att få en reaktion. Även när man inte vet om det.
- Men hon frågade mig faktiskt i morse om jag visste vilken tid Simpsons gick i kväll.
- Du ser, det kunde hon ha kollat i tidningen hemma, men hon valde att fråga dig. Ta det lugnt bara. Och även om hon inte skulle vilja bli ihop med dig så kan du aldrig göra bort dig genom att visa en annan person att du gillar henne. Hon vet det och hon glömmer inte det. Glöm inte det.

På väg hem med bussen samma eftermiddag passerar vi huset med lägenheten i vilken de hittade min pappa.
Självklart vet jag om det 19 ggr av 20 jag passerar där men i torsdags var det tydligare. Vincent var redan hemma och pluggade och Leon satt och undrade vart man tar vägen när man drömmer. Att allt verkar vara så sant i drömmen. Att det egentligen bara är en plats där det händer bra och roliga saker lite huller om buller. Och dåliga också i och för sig. Så på det sättet är det ingen skillnad på att tänka när man är vaken eller drömma när man sover. Man vet ju ändå inte vad nästa tanke kommer att vara.
Min hjärna kändes som en valnöt bredvid Leons.
Jag var lättad och stolt över Leon men låst. Låst därför att jag inte kunde säga till min knappt 9årige son vad jag tänkte på.
Leon har förresten gjort slut med Anna. Han tröttnade på att hon slog honom så fort han inte ägnade henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. Good move.
En halvtimme efter att vi kommit hem satt vi och åt och Vincent frågade varför jag var så stökig i skolan eftersom han tyckte att jag gav honom så bra råd och blir så glad när han tycker att skolan är rolig.
Jag visste fan inte vad jag skulle säga vid mitt eget middagsbord med de två människor som betyder mest av allt. Jag kunde inte svara, än mindre berätta.
Men Vincent visar på andra sätt att han förstår att något inte stod rätt till när jag var i hans ålder. Det är bara det att jag inte har lust att göra vare sig Leon eller Vincent vuxna i förtid genom att ge dem saker att tänka på som de inte ska behöva bry sig om eller fundera över en enda sekund.

Det äcklar mig; föräldrar som använder sina barn som hyllor, sopstationer, lådor, förråd, ja som nåt slags förråd. Rena förråd för saker man inte får bort smutsen ur. Och så får barnen gnugga och gnugga på smutsen för att vara mams och paps till lags.
Vidrigt.

Och varje gång Vincent eller Leon kommit och klagat på nån mongounge i skolan så försöker jag förklara att det inte är hans eller hennes fel, att det kanske inte är så festligt hemma hos den personen så att den sen tappar kontrollen i skolan och blir osäker och inte vet hur andra ska tycka om det och i stället slåss eller sabbar eller försöker göra sig rolig på andras bekostnad.
Då blir den typen av middagssamtal komplicerade. Den vanligtvis öppna tonen sluts för att jag börjar svammla om nåt annat eller svävande svarar med floskler om dåliga lärare och att ha sett upp till fel slags killar.

Vincent måste få några år till. Det måste vara i hans takt och på hans villkor vi pratar om allvarliga saker.
I morse kom hans kallelse till operation. I början på maj ska Vincent operera sin första tumme. En månad senare den andra.
Han har en slags urtidsgen som satt fart på en bit ben i hans båda tumleder. Det vill växa ut en tumme till där eller en klo.
Det är medfött men vi upptäckte det inte förrän Vincent var sju år gammal eftersom han inte hade finmotoriska problem. Tvärtom är hans tummar i den nedre delen lika rörliga som en joystick; det är den övre delen som är stel.
Jag vet hur safe det är och att operationen inte på något sätt är komplicerad men det finns en lucka i vilken jag är rädd att falla när jag tänker på hur Vincent kommer att sövas.
En rabiessmittad rottweiler skrämmer mig inte en tiondel så mycket som att se min förstfödde försvinna bort i medvetslöshet på ett operationsbord. Jag är inte bekväm det minsta med den bilden.
Det är bortom min kontroll.

På väg nånstans

Hej, äntligen är det vår. I alla fall i min almanacka. Till och med regeringen har tinat upp och äntligen låtit den känslomässigt tjälskadade Laila se sig om efter nya gig.
Laila har sannerligen inte haft det lätt. Nånsin. Man har helt enkelt haft svårt för henne från allra första början.
En sån person kommer alltid att bli hårdare dömd än om en älskvärd person hade varit lika klumpig och tafatt som Laila.
Medan andra brudar som till exempel Gudrun och Kikki kan göra i princip vad fan som helst, både i fyllan och, helt osannolikt, och värre just på grund av det, i nyktert tillstånd, så blir de förlåtna.
Det där är en märklig ekvation som inte låter sig räknas ut så lätt.
Och det är skitsvårt att som icke omtyckt göra bra ifrån sig. Man får smöra och mumsa konkel överallt eftersom folket redan bestämt sig för att den där typen kommer jag aldrig att ta till mitt hjärta.
Sanningen om aktiviteten och bollandet av information efter Tsunamin ligger på ett plan som nog inte är så dolt som många vill göra gällande. Det är bara en pinsam historia, bara ett allmänt tillstånd av den handlingsförlamning som inte är speciellt ovanlig även i betydligt mindre och oviktigare instanser än regeringen.
En gammal kvinna på väg ombord på en buss med rullator får problem. Ingen rör ett finger förrän en person tar initiativ. Då står plötsligt folk som tennsoldater bredvid och vill hjälpa till med exakt samma sak. Tre pers håller i axelremmen till hennes lilla väska.
En gubbe segnade ned vid en busskur i Årsta. Det tog en halv minut innan nån kollar upp honom och ringer ambulans. Jag sitter i en bil vid ett rödlyse femtio meter därifrån. Det står folk tre meter ifrån honom och tänker att han säkert är full eller nåt. Skitsamma, vad gubben än är så har man inget med det och göra utan kan lugnt skaka på huvet åt nån viktig artikel i Metro.
Hade det varit Kikki som varit ute och fyllekört omkull gubben i busskuren så hade folk tagit hennes parti, för Kicki får vara aspackad hela tiden så länge hon skriver en dagislapp till bekännelse dagen efter i sitt personliga språkrör Aftonbladet. Men gubben hade fått hjärtattack. Jaha, men varför sa han inte det med en gång.
Ingen i busskuren hade fått information.
Precis som ingen hittade en axelrem att hålla i efter de ringt från konsulatet i Thailand och vrålat att en våg svalt halva kusten. Eller då folk som visste e x a k t vad som händer ringer UD och larmar om ett pågående kaos, men hierarkin, att man går metodiskt till väga, enligt regelboken, gör att man på UD vill ha en second, third och fourth opinion innan man tar några uppenbart hysteriska personer i telefon på allvar.
Det var ju för fan jul, helt klart att det är folk från ett och samma fylleslag som ringde och skojade.
Och det är inget man vidarebefordrar vare sig till en statsminister som är inne på sin 9de GI-grisfot eller till Leila som sitter och myser på den teater hon personligen sett till fått extra anslag.
Det är klart att man nu hyenelikt med snålvattnet rinnande inväntar den gryta, de finaste bitarna av Leilas innanlår, media kommer att servera allmänheten den närmaste tiden.
I den gladiatorarena där Laila plöjt fram med har publiken gett henne tummen ned flera gånger, men kejsar Göran har bänt tillbaka tummarna och insisterat på att Laila är festlig att se in action och gett henne ett par chanser till.
Nu tröttnade även kejsaren. Dags att äta.

Låt oss snabbt kasta oss till de som röstat fram Göran och The Funky Bunch att styra detta land. De vanliga människorna. Flera av er därute som inte ens under tortyr skulle avslöja er partitillhörighet. Att avslöja sin partners brister när det kan leda till att stärka ens egna aktier är inga problem, men no way in hell att tala om att nån röstar rött eller blått, grönt eller gult.
Låt oss ta Gösta och Majsan från Antikrundan.
Underbart när man ser folk få sina saker värderade. Svetten rinner längs sidorna på dem, det spelades ju in i somras.(OBS! meterologisk; 10 grader en vecka i rad) Antikvitetens ägaren är i bild och hela Sverige ska strax få reda på värdet på deras tingest. Den maniske skåningen som alltid lägger huvet på sne och liksom kryper upp mot folk repeterar mantralikt "vad tror du den är värd, vad tror du den värd, om jag säger 40000, tror du att den är värd det, om jag säger 60000, trodde du att den var värd det".
- Nej, jag visste inte, det är mest en kul grej som vi kom över på en loppis i Fagersta på vår bröllopsresa, eller hur Gösta. Vi betalade 200 kronor för den och har skojat om den genom åren. Den har mest affektionsvärde, säger Majsan och hennes gubbe ser nya fälgar till bilen, ommålning av verandan och en ordentlig smörgåstårtefest för avundsjuka grannar komma mot honom. Deras drömmar får vila i no-mans-land i fyra sekunder. Skåningen med nackproblemen ler pillimariskt och drar in andan.
- Ja, det är bra, för det här så kallade schatullbeslaget är en kopia gjord av ett dagis i Leipzig på vilket det bara finns blinda barn från Vietnam. Och den här är värd ungefär lika mycket som metallskrotet, som ligger på nån tia, men den är skojig, eller hur. Och vilken historia.
- Ja, gud ja, vi ville bara veta var den var gjord. Tänk, Lepzig i Vietnam, det hade man ju ingen aning om. Gösta, dit måste vi åka. Vad tycker du, eller hur, gurglar Majsan medan hennes ansikte skiftar i olika röda nyanser.
Gösta ler nickande och hans käkmuskler jobbar med samma behärskade frenesi som på Tom Cruise när han menar allvar.
Gösta är förnedrad inför en miljonpublik och nån kommer att få sota för det här. Majsan ska få visa att hon kan glida några extra varv runt huset i betsel när de kommer hem. Hon ska få göra rätt för sig som dragit ett löjets skimmer över Gösta.
Om hundra år står nån med betslet i sin hand och får det värderat i Antikrundan. Med morgondagens DNAteknik kommer man att i framtidens Antikrundan direkt kunna avgöra att salivet inte tillhört en häst utan en viss Majsan född i Borlänge på 1940talet. En pixlad bild framträder av Majsan. Och hennes Gösta. Publiken får en livlig bild av hur det kan ha gått till förr i tiden och betslet stiger genast i värde. Det blir som ett slags Texas Hold'em. Med DNAteknikens hjälp framträder de olika ägarnas liv och ekivoka eskapader genom livet, rikt detaljerade. Men inte ett knysst om vad de röstade på. För det är så heligt. Och intigritetskränkande. Och intressant.

Nästan lika intressant som då det var de telefonväkteri och Tamiflubunkring för några månader sen då fyra fåglar på en annan planet började snurra på skallen som Linda Blair. Paniken spred sig. Det spelade ingen roll att man måste öppna sår på sig själv och rulla runt i smittat fågelbajs. Det enda som spelade roll var att få ta ordet Pandemi i sin mun.
Åh, pandemi, pandemi, tillhörighet. Vårt land är inte längre än liten vik dit knölvalar simmar för att dö. Vi är en del av pandemin.
Och nu plötsligt när fågelpesten guppar i Stockholms ström så står anställt folk med sina limpor och matar fåglarna. Det vore djurplågeri att inte fortsätta med matningen eftersom fåglarna vant sig vid det, säger en samordningschef för Stockholm Stad.
I ett annat land där djur inte lirar i samma division som invånarna hade man ställt sig med eldkastare och BBQat pullorna en masse. Men här forskar man vilket dagsgammalt bröd som är nyttigast då isarna fortfarande ligger stela och tjocka. Reportrar med gravallvarlig min beskriver läget medan allvarsmän glider runt i slutna bäveroveraller med Ghostbusterstuber på ryggen.
Inget humorprogram i TV är i närheten av pandemin i Stockholm Ström.
Nästa vecka är det demonstration för de svanar som fått sätta livet till för att nån galning ansett att de betett sig märkligt. McDonalds har lovat ställa upp med några gamla dräkter sen lanseringen av McNuggets.

Var i Gislaved i Småland i helgen för att jobba på en vårmässa. Dragplåstren på mässan var jag, i rollen som HBT-personen Florence, samt en kille från Idol/Let's dance som heter Måns. När jag rufsig kom ned i hotellets matsal lördag morgon fnissade frukostvärdinnan.
- Är det hotellets kändis?
- Du vid den här tiden på dagen finns det inga kändisar.
- Åh jo, jag känner nog igen dig. Stan vimlar ju av kändisar inför mässan.
Eftersom jag inte hade en aning om hur resten av kvällen skulle se ut klev jag in på Systemet och köpte en bra flaska vin. Ja, i fall att jag skulle behöva se finalen själv på rum 301 på Park Inn i Gislaved.
Det var roligt på mässan. En kvinna kom fram och sa att hon visste att jag varit och handlat en fin flaska vin på förmiddagen. En gubbe ville ha autograf och fotografera sig med mig. Han hette Lars-Göran med bindestreck. En annan man stod med sin tant och ondgjorde sig över hur äcklig hann tyckte att jag var, att han inte förstod vitsen med att visa siamesiska tvillingar varav den ena var latent..ja, nåt äckligt han inte ens ville ta i sin mun.
- Är du bög på riktigt, klämde han till slut ur sig.
- Hur sugen är du på att få veta, sa jag.
Gubbens tant kiknade av skratt. Det var kul. Nästan lika kul som att sitta på en nästan helt tom restaurang och äta grill bearnaise och kolla på schlagerfinalen. Sällskapet jag jobbade med var ett gäng mysmänniskor och jag kände mig tacksam över att få tillbringa kvällen med dem.
Man vet ju aldrig. Det kunde ju varit "tack ska du ha" när mässan var över, men nu satt vi där. Och kvällen fortsatte till länge. Hamnade skitsent, utan det normala sällskapet, på nån svartklubb! där folk kedjerökte och talade väl om Milosevic på dagen av hans begravning. Jag höll jääävligt låg profil. Hade iofs inte så mycket att välja på eftersom det tog fem minuter att artikulera Park Inn för taxichaffisen
Städerskan bultade tack och lov på dörren halv 12 på fm och sa att det var utcheckning om en stund. Min gissning var att hon fått inside info om mitt tillstånd 4 på morgon då jag trillade in på hotellet.
Kul och trevligt var det. Nästa torsdag är det dags att besöka Bollnäs. Den gången blir min partner Malin Berghagen.
Nu är det gräddfilen, helt klart.

Den luriga 2-decimeters isen

Det märks att våren är på ingång. I förmiddags drog jag på mig nubuckkängorna, smetade in heja fejjan med zinkpasta, proppade fickorna fulla med bananer och nektariner och satte kurs mot Vinterviken. Isen på Mälaren är bara två decimeter tjock så det gäller att ta ett steg i taget. Segelbåten som legat i Vinterviken de senaste 3-4 åren ligger troget fastfrusen. Jag är bra nyfiken på vad den har för historia. Den har inte seglat en meter men ligger där den ligger, förtöjd och med den lilla utombordaren under vatten.
Först funderar jag på att gå till Enköping men räknar ut att även om jag skulle gå snabbt och nonstop skulle det ta tio timmar.
Så länge är inte solen uppe, trots våren som lurar runt hörnet.
Hörnet denna vecka ligger precis intill glassbaren vid Spanska Trappan i Rom. Våren där är otroligt lurig. Nästan lika lurig som kylan är för pendeltågen, snöplogarna, takskottarna och alla andra som i dagarna firar 80 förvånade år variallsindar vintern kommer lurandes upp ur år efter år. Och så här sent in i våren.
Jag skulle alltså komma fram till Enköping vid 9 i kväll. Långt efter mörkrets inbrott. Men med bländande vitt ansikte och safirer till ögon.

Får möte av nästan tio personer under de nästan 2 timmarna jag spatserar rakt fram. Okay, inte rakt fram; de spår där jag ser att andra trampat/skidat under helgen. Alla hälsar. Det skulle de inte gjort på land. Ingen säger hej under en vanlig promenad, men nu är vi faktiskt på sjön och det hör gott sjövett till att salutera en styrbordskollega.
- Hej hej..
- Hallååå, lugn sjö idag.
- Jorå, men de har rapporterat kuling till kvällen.
- Härligt, då är det tur att den lilla rackaren värmer innanför västen, säger jag efter att ha skrapat ned all zinkpasta till nedre delen av ansiktet och format zinket till en skepparkrans.
Det hade varit så härligt att bara slå sig ned vid en av aborrpilkarna och skrocka fram gamla skärgårdsanekdoter medan man huttar Brännvin Special. Men jag hade inte tid. Och framför allt inte mod. Så här i mitten på mars kan isen braka närsomhelst och våren kasta sig över mig och hålla mitt huvud under vattnet till jag slutar sprattla.
Det bör gå ganska fort. Speciellt om man grips av panik.
Eller så skulle jag dras med nån ström som den där farbrorn gör i Omen när lille Damien tröttnat på honom, och farbrorn åker under isen och bankar under den med förvånad min. Det är svårt att ha nån annan min eftersom den första minen lätt fastnar i ansiktet på grund av den overkliga kylan.
Men trots att jag lagt på mig ett par kilo under vintern och ibland stannar och fånglor på den snötäckta isen, njuter av att vara incognito, blir sådär högtidlig, så vägrar den bräckliga vårisen att ge vika.

Många menar att naturen är överskattad. Kanske. Som en modell, eller en person med en massa cash; många har en skum slags respekt utan att man egentligen vet varför. Men det var väldigt väldigt fint ute på isen. Kanske just för att det är så bländande vackert och gratis.
En hundägare med tre, tror att det var strövare av något slag, väckte återigen frågan om vad människor förväntar sig att deras hundar ska svara när de säger "du vet ju det, jag har ju sagt det massor av gånger".
Förstår fortfarande inte det skandalösa i Jens Orbacks uttalande strax efter han blev jämlikhetsminister, att folk kan få leva ihop med en häst vad honom anbelangar.
Folk gör ju det. Och det funkar oftast smidigare än normala relationer. Nej, visst nej, det heter ju inte normalt längre, heteronormen är ju en social konstruktion.
Min hund, katt, marsvin, häst, get, sköldpadda, papegoja (okay, inte papegoja) förstår mig. Speciellt efter fyra sessions i parterapi där jag vågat säga det jag verkligen känner utan att mötas av min väns tystnad.
Och svenskarnas vurm för djur är ju vida känd. Ett land utan vidare färsk krigshistoria i det Europa det tillhör känner sig tvunget att dra lans för dem som inte bett om det, eller kan/vill försvara sig - djuren.

Kolla på Arla-Elin och hennes kor. Elin lever i en relation med sina kor. Precis som härom året då ett antal hundägare gravallvarligt sa att de lever i en relation med sin hund, att det handlar om att ge och ta, visa hänsyn och ställa upp för varandra.
Och fortfarande skojas det om Jens Orback; att för hans del får folk gärna leva med en häst.
En häst anses ju intelligent och har hög status. Den har historiskt sett haft en viktig roll i människans liv och utveckling.
Elin är så fin med sina kor. Hon kan ligga på deras ryggar och gossa en hel helg. Även när regissören skriker "tack, jättefint, då har vi den där", så ligger Elin kvar och pratar vidare med sin kovän.
De har inte regisserat Elin, utan faktiskt kränkt henne och kon i ett samtal om hur de ska gå vidare i sin relation. Nästa steg. Den har pågått ett bra tag och det är dags att se vad man kan göra för den andre i fråga om respekt och hänsyn, för att samtalen ska få en ärligare ton, ett rakare språk, tydligare önskemål om djupare möten.
Forskning kring just hundägare har dessutom visat att hundägare inte är biologiskt betingat utan en ren social konstruktion.

Där på isen ringer telefonen. På nåt konstigt sätt har jag längtat efter det. Det är alltid kul att vara på ett ovanligt ställe när det ringer istället för att sitta i en stol på jobbet och glo på klockan som vägrar att röra sig, och personen som ringer frågar om den stör.
- Ja, tack och lov, mitt liv har inte handlat om ett skit mer än kompromisser vilka jag fortfarande inte förstått den personliga vinsten i.
Just då, när det ringer, går jag och tänker på Six Feet och hur hallåorna, tjing för att vara en hallåa, presenterar Six Feet som "nu ska vi få träffa den dysfunktionella familjen..." Give me a fucking brake. Hosta upp en familj som där familjemedlemmarna verkligen är bekväma med det blod de tillhör och sen kan du ringa mig och låta trovärdig.
Eller maila om du känner dig dum och bara vill chitchatta lite i största allmänhet för att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.
Det bästa med Six Feet är påminnelsen om att varje gång man dömer är det inget annat än att sätta upp ett frivilligt farthinder just som man börjar få upp en behaglig fart.
Tänk att matematiken är så löjligt simpel. En frånvarande förälder, eller snäppet bättre; en distanserad, får konsekvensen av att man dras just till det. Man trivs med nån man inte får kontakt med, och slipper avslöjas som den som inte klarar av kontakt.
Win-win.
Killen i andra änden av telefonen är den ljusblå kallingen från castingbyrån. Han har ett gig på gång i Sydafrika i början på april. Det börjar rinna marsansås ur mig. Jag står på isen i höjd med Bredäng och drömmer om Johannesburg. Tar fram fruktprovianten och firar bara möjligheten att få dra till Sydafrika om två veckor.
Casting i eftermiddag. Jag går ända bort till Skärholmen på isen.
I helgen är det jobb i Gislaved i Småland. Det är inte Sun City, men va fan, det blir säkert intressant. Det är ett nytt ställe. Allt nytt är bra.

På vägen hem sitter två alkisar på t-banan och orerar högljutt om sina liv och att Pavarotti bor i just Bredäng. Kvinnan som är Pavarotti-fan får spel när en annan person sätter sig intill hennes man som hon hela tiden trakasserar med smädelser om hans futtighet.
Jag får en minnesbild av då Vincent åker med till Kransen och ett par pundare har matkrig i vår vagn från Zinkensdamm.
Vincent som då var 4,5 tyckte inte det var kul. Dagen efter när vi åker intill stan igen tittar han sig omkring i vagnen för att försäkra sig om att "de där galna människorna som slänger burkar och grönsaker inte gör det idag igen".
Fina Vincent. På onsdag är det premiär för G för 50elfte gången och Vincent ska få haka på. Det blir säkert ett litet äventyr. Och du ska få 1ahandsuppgifter den här gången.

Ny ispromenad i morgon. Om du inte hör av mig igen så ta det inte personligt.
God natt och lycka till.

Slumpen från mars

Det har blivit mars, men samtidigt har det blivit jul igen. Mer jul än julen var.
Upp med de färgglada papperstjärnorna upplysta med glödlampa, upp med en fantastisk ädelgran nån dåre slängt trots att den säkert gick på 4-500 spänn, misteln, den österrikiska flanell...saken Leon gjorde i ettan, ett par kilo apelsiner och proppa dem fulla med kryddnejlikor, börjat le helt omotiverat mot grannarna, ha saffransgula nagelband; allt som hör långhelgen till.

Det ligger en halvmeter snö på balkongen och då gick det inte att låta bli. Speciellt också som de på fullt allvar i slutet på Aktuellt undrar om det finns några vårtecken på gång. Då blir det så sexigt absurt. Allt är möjligt. Varför smäller de inte upp en pumpa på nyhetsdesken när man ändå står och skojar om årstider, samt presenterar A-ekonomi i rödmålade påskkärringkinder.
Ja, det finns vår tecken. I Barcelona, Rom, Aten och möjligen Dresden . Även i Prag är det 6-7 plus men där har man den goda smaken att inte prata eller agera som om det vore vår bara för att månaden heter mars.
Å andra sidan menar man på lika fullt allvar här att det är sommar när det är över tio plus. Så här på dagen är det 6 minus så det innebär att det bara är 16 grader från att vara meterologisk svensk sommar. Logiskt.
Därför har ingen reagerat speciellt över att det dånar Frankie Boys Christmas Special från min lägenhet.
Vänta, ska bara ta en tugga glaserat revbensspjäll.
Jag antar att du sitter på din filt på Djurgårdsbrunn, kanske på bryggan vid roddklubben i den första värmande vårsolen och högläser detta för någon du tycker om. Nån du fått med dig under vapenhot eller åtminstone känslomässig utpressning. Nu jävlar ska vi ut och vårmysa. Det är mars.
Nej, d u är från mars.
Så jag ska hålla det kort medan era fräknar poppar upp som blyga leverfläckar och urinvägsinfektionen tar ny sats igen.

Det har varit en sån speciell vecka.
Precis som det en dag kan ringa sju olika personer utan att man riktigt vet varför kan det banga lika många i olika avseenden under en vecka.
Helt otroligt faktiskt. En middag, tre (!) squashtider, en lunch och en fredagsöl avbokades strax innan (eller ojdå, hoppsan, sorry, efteråt).
En gång gång stod jag ovetandes om att jag skulle få bli stående själv. Avreagerade mig på nån stackare som egentligen var på hallen för att gymma.
- Nej, du ska spela squash idag, jag spelar snällt....
Han fick tänja sig till max och vågade inte säga att han var trött trots att det började gnissla om hans höftkula och gulaktig saliv sipprade ur mungipan.

Det är ju så. Folk får förhinder. Några oftare än andra. Det poppar upp saker som kastar om priolistan. Det är bara extra sugigt då det är man själv puttas ned på sjunde plats på denna lista. Är det verkligen bara en slump. Är sex ggr på en vecka ren slump.
Har jag uppträtt olämpligt i min ensamhet som sänt ut en viss stämning och som gjort att kanske två-tre av dessa avbokningar inte berodde på något annat än att personerna i fråga helt enkelt tänkte "äh, fuck it, jag har ingen lust".
Jag har också skitit i möten då jag inte haft nån lust. Men sällan då det bara gäller en person.
Lusten kan ju dessutom arta sig helt opersonligt. Man kan ha haft jättelust fram till något otydligt diffust simsalabim, så försvann lusten.
Vad slumpen faktiskt ersatte dessa bekanta/kompisar/spelpartners med var två näst intill fullständiga främlingar varav den ena väckte det mest äkta i mitt inre. Så äkta att jag inte ens tänkte mig för innan jag besvarade kontakten. Man känner när saker och ting är på riktigt och då är man en idiot om man inte hakar på. Det vill ut naturligt som ett skratt och det kväver man inte.
Let's face it. Hur mycket av allt dövande didgeridoo-surr som kommer ur folks ansikten är värt att finna ro för att tänka till över.
Den andra personen var en snubbe som jag tydligen stött på någon gång och plötsligt sågs vi på banan i söndags eftermiddags och hade trevligt.
Han i sin tur kände en annan indisk kille jag gillar. Sånt spelar också roll.

Så jag kan inte ha betett mig så dåligt eftersom slumpen bjudit på en riktigt riktig människa samt en trevlig bekantskap.
Plus att jag hade två av mina närmaste vänner på middag samtidigt och den trojkan ses inte ofta alls. Bonus på alla sätt.

Det är svinjobbigt att hamna i en relation med vemsomhelst egentligen där man måste börja räkna med att det är 50/50 om saker och ting man bestämt verkligen blir av. Att med vissa veta att det är lika bra att skaffa sig en backup plan.
Men det man blir mest förbannad över är att det inte kommer ett motdrag.
Blir jag tvungen att nobba eller avboka försöker jag komma med ett förslag om en annan gång, en annan sak, nån form av ersättning; inte bara "det har tyvärr kört ihop sig, vi hörs".
Är det inte väldigt attraktivt - att kunna räkna med någon.
Och så går irritationen över och så blir jag ledsen och känner mig förbisedd, ratad och alla normala förklaringar till frånvaro biter inte i hjärtat hur mycket förnuftet än backar upp det.
Men så plötsligt kommer man på vad det var för tanke eller känsla som sattes igång av just en specifik persons frånvaro. Påminde en om något som tydligen behövde luftas. Det är alltid bra. På det sättet skapar frånvaro närvaro och denne frånvarande har faktiskt gjort en en tjänst.

Julaftonarnas julafton kommer att krönas den 20 mars av Katie Melua som då nedstiger från den akustiskt känsliga och framför allt livsvisa himmelen med sin gitarr och bäddar in oss i prädd och långsamt stelnande knäck. Fortfarande riktigt gott om plåtar kvar. Passa på att köpa en bunt biljetter nu och sälj de sen utanför Globens Annex för en tjuga styck. Världens mest olönsamma aktie. Tänk att ha en Katie Melua låt som en av sina låtar med den man älskar. Gonatt och lycka till.
Jag är efterbliven som missade Depeche däremot. Får ta igen på Stadion i sommar. Ändå ingen hemma då. Bara jag, David Gahan och Martin Gore o 23 000 lantisar. Varför just 23. Varför inte.

Veckan började kanon. Jag gick ned till grovsopporna med skit som hade gjort sitt och vår Herre gav mig sitt största leende.
I soprummet står fyra jättekassar vid sidan av gamla brödrostar, locktänger, armatur och annat som folk plötsigt inte kan svenska då det står att man ska vara så jävla vänlig och inte ställa elektroniska saker i grovsoporna.
Äh, tänker alla, n å n kommer alltid att ta bort det till slut.
Vad var det i kassarna. Två kassar a la IKEA och två Vivokassar. Proppfulla med burkar.
Jaha, det är säkert sån där polsk Fanta som alla burkomater spottar ut.
Nej, det var det inte, det är bara ölburkar. Och de luktar ingenting. Konstigt. Jag blir på oerhört bra humör. Här får ingen tid spillas. Nån annan kan komma förbi. Det måste vara minst 100 burkar. Jag greppar alla resolut och drar till Kransen Livs. Jag har inga strumpor i skorna eftersom jag inte hade planerat att gå några längre sträckor. Precis intill det nya husbygget halkar jag till och vurpar så det står härliga till. En sko åker av. Jag ligger och sprattlar på en iskana till gata med ljudet av hundra burkar. Håret står på ända. En onsdag halv elva på förmiddagen. Det känns inte okay.
Ännu mindre okay blir det av att byggjobbarna, de där jävlarna som alltid gör nåt riktigt högljutt 7 på morgon, tittar på mig med den där blicken att de har grejer på gång och jag inte har ett skit på gång mer än att panta burkar - och inte ens det går speciellt bra.
Jag samlar mig och kassarna där en av plastpåsarna åkt ut men inte burkarna och fortsätter ned mot irakierna som driver livset mittemot bio Tellus.
De är alltid så arga när man kommer ned. Nej, inte arga men uttråkade, irriterade och besvärade. Avmätta och misstänksamma. En av dem hade flera släktingar som strök med då USA och deras allierade kom dånande in i Bagdad. Jag vill supporta dem. Gilla dem. Jag gillar folk som inte smyger med sorg och förlust.
Fuck Konsum, de behöver inte min cash. Irakierna är lokala och jag betalar gärna 19.90 kg för bananerna hos dem i stället. Men då får de ju ta och vara lite glada över det.
Nej, inte skrattmaskiner, du vet exakt vad jag menar. Sluta märka ord din pk-lax.
Jag står i rufsig förmiddagsfrilla och matar deras burkomat i nästan en kvart. Burkarna tar aldrig slut.
De gillar inte läget. Trots att de sett mig säkert fyra ggr i veckan sen de tog över för tre år sen står alltid en av dem och kollar vad jag sysslar med vid burkautomaten och den massiva packning burkar som står intill. En av livskillarna kommer fram och undrar vad som pågår.
Jag står och pantar burkar säger jag och fortsätter av bara farten att säga att jag tvättat dem.
Burkarna är faktiskt tvättade. De luktar ingenting.
Jag blir rädd. Vem i helvete av alla mina grannar tvättar ölburkar och dessutom så här många, packar in dem snyggt i plastpåsar, inte en enda burk är bucklad och sen ytterligare i papperskassar och ställer dem i grovsoporna. Det måste ha tagit en evighet.
Nån vettvilling.

Är det mentalvårdaren till vänster om mig på samma våning. Inte en chans. Han är en gambler, inte en anal pedant. Är det grannarna till höger. Han som alltid öppnar dörren i kallingar, oavsett när man ringer på dörren för att låna en pajform eller ett ägg. Och beter sig som om han har kläder på sig. Men är han en rigorös burktvättare? Tveksamt. Inte heller hans maniska fru som hälsar i 70 decibel även om man står nån meter ifrån henne. Kan det vara hästtjejen på nedre botten som tinat upp efter fyra år och börjat prata. Noup. Inte en chans.
Vänta, det kan vara hon, den rödhåriga som bor högst upp med sin kille som deffat 20 kg (och hon inte ens 20 gram) och deras lilla otäcka mops. Kanske.
Jag står och matar burkarna. De tar aldrig slut. Det är blött i vänsterskon efter vurpan. Alla burkar är verkligen rena,
fan vad sjukt.
Det är en skön känsla att slippa alkostanken. när man knökar ned alla påsar i soporna till slut.
137 burkar. Vilken jackpot. Det får inte en burksamlare ihop under en hel dag i t-banan. Jag känner lukten av seger.
Killen i kassan blir aslack för att jag bara vill ha en liter mjölk och börjar argumentera. Jag orkar inte lyssna och säger att jag vill ha 60 spänn tillbaka, att jag vill fortsätta handla hos dem utan att känna mig bevakad och granskad varje gång.
Han ger mig motvilligt 60 kronor.
Jag köper två Trisslotter hos Iraniern i biljetthallen. Nit och....1000 spänn. Jag tror inte mina ögon.
Det har aldrig hänt. Jag blir alldeles torr i munnen. Jag hade dessutom duschat och såg ut som en normal person igen ingen kan döma ut som en dagdrivare, så jag tog segern med fattning, men inom mig bubblade en ny gryning.
Dags att dra. Packa väskorna och vidga livet.
Som förr i tiden då man lämnade landsorten för att söka lyckan i stora staden.
Jag ska göra tvärtom.

Tvn håller på att kuka ur fullständigt. Plötsligt lägger den av. Det har den gjort förr. Senast lagom till jul, vilkte gjorde att paniken spred sig. Säga vad man vill om TV, oss desillusionerade, stressade storstadsbors altare...dags att dra från stan. Jag måste ut i Sverige och lära känna andra människor. Klä mig korrekt och vara korrekt. Komma främlingar nära.
Jag avlägger rapport inom kort.
Gud vare med dig till dess. Den gud du för tillfället tycker verkar göra jobbet.

På tal om Lydmar. SEB-banken skiter väl fullständigt i om några tusen personer i Stockholm gillar Lydmar. Affärer är affärer och det enda språk kapitalismen förstår är sedlar och mynt. Demonstrera genom att byta bank, det tar inte speciellt mycket tid i anspråk. Att skicka en gnällig kulturlista med infantila kommentarer "dumma banken utan hjärta" är lika verkningsfullt som goda råd i nån burkpantares veckobrev.
Så glöm allt du läst och somna om. Våren dröjer.