de små tingen som avgör allt

Jag sov kuk. Somnade sent efter att ha tagit en insomningstablett vid halv 2.
Fattade inte varför jag var vaken. Ingen oro, inga jobbiga tankar, ingen sen kaffe eller socker, så vad fan var det frågan om. Släckte vid kvart i ett och kände att jag inte var trött för fem öre. Borde ha gått upp; läst, skrivit, tänt ljuset och levt lite till. Men jag tog genvägen. En liten vit tablett som vaggade mig in sömnen inom en kvart.
Vaknade kvart i sju. Kuk. Killarna är inte hemma. Varför ska jag vakna vid deras "gå-upp-till-skolan-tid"?
Låg och låtsassov till halv 8 och gled upp. Ingen idé att låtsas att det går att somna om.

Gick upp med uteliggarfrisyr. Såg nästan stylad ut. Tillsammans med det sen gårdagen brustna blodkärlet i ögat och med en touch pollenprovokation såg jag lagom skön ut för att möta dagen. Mådde bra. Trots grusig sömn.
Denna sömn, denna medicin för att fixa dagen.

Såg en skitfilm med Mc Dreamy från Greys. Pure Merde. Minns inte vad den heter. Det jag minns mest är att en elefant klampar in på klumpiga klackar strax innan filmen börjar och jag vänder mig om och ser Malou von Siewers. Känslokvinnan.
Jag fattar redan då att det är en skitfilm som går upp.

Okay, kom till saken nån jävla gång....!

Vi satt vid Karlaplansfontänen M och jag. Efter vegolunch hos Martins Gröna på Regeringsgatan.
Karlaplansfontänen. Där jag badat som barn. För flera decennier sen.
Jag var tvungen att ringa Leon. Han var bara metrar från att ha nått porten hem efter skolan.
- Kom hit, Leon, jag bjuder på glass, det skulle vara så mysigt att ses.
Okay, sa Leon. Jag vände mig om mot Örnenmonumentet efter tio minuter. Såg inte så bra på så långt håll.
En liten pojke i jeans och vit t-shirt. Såg inte vem det var, men såg på kroppsspråket att det var Leon. Som fyller 11 om några dagar.
Vi höll om varandra länge. Han rör sig så fint. Hans långa hår och vårväckta fräknar. Jag måste dra efter andan över vetskapen om att han är min son, att jag måste göra mitt bästa för att vara hans bästa táta.
Vi åt en glass. Det var det bästa som hänt i år hitills. Att vi satt där och såg fontänen dra igång och vinden vände och vi fick fontändagg över oss och jag skylde Leon under min jacka medan han åt sin 88an.

Ord och Handling som aldrig bryter målsnöret först

En 42årig lastbilschaffis med flanellskjorta och keps med flammor på, har visat sig vara en mördare.
Hittills har det framkommit att han tagit livet av två tjejer, varav den ena är en flicka på 10. Lika gammal som Leon. I en liten idyll blev TruckAnders' behov att ställa ett tics till rätta för starkt. Det är vidrigt. Han påstår via sin advokat att det var en olyckshändelse. Är det ungefär som när en pitbull äter upp en unge i nån lekpark; "att den bara ville leka men att något slog slint".
Ibland är människor djur. Sexualitet och aggressivitet är två rätt komplicerade saker och är inte alltid bästa vänner. Mer som två dyngraka besvikna fotbollssupportrar.

Något som nästan blivit att räkna med då det sker ett mord i Sverige på senare år har varit skriverier om alla de "varningssignaler" alternativt att förövaren sökt psykvårdshjälp. I fallet med TruckAnders låg det tydligen ett papper på ett skrivbord, eller i ett arkiv, som begärde dna-test på TruckAnders i höstas. Ingen hade haft tid eller lust eller ork att se till att detta skedde.
Mordet på flickan Engla hade således kunna förhindras.
Nu händer detta inte så ofta, att människor flippar så jävligt som TruckAnders, men alla de pengar som ständigt anslås till polisen och psykvården; hur används dem.

Jag tror problemet i Sverige beträffande dessa två instanser är samarbetet både inom polisen och psykvården, samt dem emellan. Samt medias ansvar att hålla allmänheten informerad.
Sverige är i mångt och mycket ett försiktigt land.
Hänsynen, respekt för integriteten, undvikandet av konflikter, "inte-mitt-bord"-tänkandet, inte vågar uttrycka sig klart och tydligt för att inte trampa på någons tår, etc.
Frågor ältas och beslut bollas med för att ingen vill ta fel beslut. Å andra sidan tas det ju beslut ibland som är helt åt helvete.
Och det är ju som det är överallt. De mindre begåvade är alltid mer säkra på sin sak och vrålar den högre än de kloka som håller låg profil. Eller drar ett resonemang så många vändor att det till slut bara blir ett töcken av teorier.

Slutligen är inställningen till kritik svårt angripen i Sverige. Jag vet inte hur långt man måste gå för att få tydlig kritik/vägledning. Vanligast när man inte beter sig bra eller gör okay ifrån sig på jobbet eller socialt är att man möts av distans, neutralitet eller en smygande form av utfrysning.
Plus att den som kritiserar ofta får många emot sig, hur rätt han eller hon egentligen har i sin kritik. Den som kritiserar tror sig automatiskt veta bättre och det är en 11e dödssynd på de svenska budorden.

Offentlighetsprincipen är märklig. Folks ekonomiska oegentligheter hängs ut som en vårtvätt och blir följetong i media.
Svenska folket förenas i ett "usch, så orättvist och omoraliskt" (dvs "det vill jag också ha"), eller vem som ligger med vem, men när det gäller dömda människor till upprepade sex- och våldsbrott så är det knäpptyst om att de glider runt i samhället.
Absolut ska man ge dessa personer en chans att börja om efter fängelse eller vård, men just som i fallet med TruckAnders är det obegripligt. Hans namn ska inte nämnas. Schhhhh!
Det ligger visserligen en förfrågan om DNAtest angåpende ett ouppklarat mord, men det anses inte värt för allmänheten att briefa om att TruckAnders har en rätt häftigt våldsCV och tuffar runt i sin lastbil.
Återigen är det av nån slags skev syn på hänsyn som ligger till grund för detta. För det är väl inte bara slapphet eller blodtörst efter vem som fifflat med skatten.
Media sitter på en massa uppgifter från polis och rättsväsende, information om dömda sex- och våldbrottslingar, återfallsförbrytare, men det är intressantare att låta allmänheten få reda på om nån Skandiachef målat om en lägenheten med pensionspengar.
Varför i helvete skyddas brottslingar vars akter ligger på ett skrivbord för misstänkt/icke avslutat stadium?

Det är knappast anslag och brist på resurser som gör att folk ballar ur totalt. Problemet som alltid stavas KOMMUNIKATION.

Mordet på Engla samt de andra TruckAnders tagit livet, hur många det nu slutar på, är ovanligt, och händelser av den här arten är omöjliga att förhindra helt och hållet, men det provocerande är de tydliga tecken på facit som inte tas hand om på ett korrekt sätt. Och det ännu mer provocerande är att ABSOLUT INGENTING kommer att förändras.
Vansinnesdåd kommer att upprepas om och om igen. Med ojämna mellanrum.
Jag förordar inte hårdare tag men mer mod och handlingskraft. I synnerhet från dem som utbildat sig inom det område som har med människors inre demoner att göra.
De är en skyldighet att lägga sig i, följa upp, inte släppa förrän det är i princip uteslutet att människor i fråga inte är farliga för allmänheten.

nånmansland

Så jag lämnade mina två rum och kök. Drog ned på stan. Skulle spela squash. Kanske det skulle göra susen för att slitas tillbaka mot det riktiga livet man lätt glömmer när man stänger av allt och går in i intigheten.
Började med att glida förbi Gateau i Sturegallerian för att lämna tillbaka ett bröd jag köpte i lördags.
En av de blonda, jag höll på att skriva servitriser, men vad fan ska man annars kalla dem; de är ju inte bagare i alla fall, bara försäljare, i alla fall, en av dem tittar på mig som att jag uppenbarligen inte vet vad jag håller på med.
Det här brödet är bränt sa jag. Blondinen tar påsen och tittar efter.
Är det något jag hatar så är det att man utgår ifrån att jag ljuger.
- Ja, den ser lite bränd ut.
- Tack för ditt godkännande.
Blondinen rör inte en min. Jag ber om att få komma och hämta brödet efter att jag har tränat. Blondinen nickar och börjar ägna sig åt en annan kund. Jag var liksom avklarad. Jag stod kvar men ingen tittade.
Jag hade lust att säga att för fem dagar sen hade jag Björn Gustavsson skinka i min hand. Du kunde ha åtnjutit samma behandling om du skött dig snyggt i stället för att vara en trött fitta som hoppade av efter 9an - and now look at you; står och kränger bröd och har attitydsproblem.
Jag tackade blondintrion och stegade bort mot Kungliga.

På squashen går det sådär. Kroppen lyder liksom inte riktigt. Den inre orkestern verkar fortfarande stämma sina instrument, blåssektionen verkar ha dragit för dagen.
Men det funkar. Jag blir svettig och spelar några bra bollar.
Gick över till basträning och det gick bättre. Det där är så viktigt. Går det inte att spela går det alltid att träna. Kan man grunderna så kan man i alla fall dem.

Min partner pallar inte mer än en timme så det är bara att kliva av.
I duschen får jag en nysattack. Nyser säkert 14-15 ggr. Vete fan var det kommer ifrån. Svettas en del efteråt och tänker att timingen på en annalkande förkylningn är usel. Men det går över.
Hur dåligt det än går på banan så har man i alla fall varit där.

Klockan var runt fem och jag skulle tillbaka till Sture för att hämta brödet. Kan låta analt att handla bröd på Gateau men deras surdegsbröd är bland det närmaste man kommer bröd i det brödfattiga Stockholm. Jo, jag vet, man kan suga i sig rpgkusar från Fazer, eller handla cpdyrt bröd på Valhallabageriet och Riddarbageriet men Gateau har i alla fall den goda smaken att de sänker sitt bröd till halva priset sista timmen för det mesta.
Jag tål inte bröd med sirap i. Bestäm dig för fan; ska vi äta eller fika. Limpa är läskigt. Limpa är inte bröd. Lika lite som falukorv är mat.

När jag skulle kliva in på Sunegallerian såg jag att Hedengrens rea gått in i nån slags subnivå. Idag kostade alla reaböcker 10 kronor. Böcker är alltid speciellt att köpa. De innehåller mer symbolvärde än ett dyrt Voluspaljus eller prydnadsgrej från DIS eller ja, böcker är helt enkelt en mer personlig rekvisita.

En halvtimme senare hade jag hittat sju böcker av vilka faktiskt inte en enda köptes bara för att den kostade tio kronor.
Dessvärre inte en enda kvinnlig författare, vilket gör mig lite beklämd. Men det finns inga Doris Lessing, Kristina Lugn, Nadine Gordimer, Carol Oates på rean. Jag köper inte Denise Grunstein bara för att hon är gratis. Då kan man lika gärna fördjupa sig i Cosmopolitan. Eller Bamse.
Böckerna som fanns i Hedengrenspåsen då jag stegade fram mot Gateau för att hämta surdegsbrödet var...
Mark Twain - Vad är människan?
Fredrik Strage - Fans
Roald Dahl - The Twits(Roald skriver sagor för barn som inte skedmatats med Björne och Teletubbies ; eller kanske just för den, som ett "vakna!")
Daniel Boyaciglu - Fint som snus. Intressant poet som har ett eget språk.
Jeff Lindsay - Dexters dunkla drömmar. Ja, jag vet, det är en slags hädelse att ha den på svenska men jag var tvungen för en tia. Läste några snabba stycken och märkte dessutom att översättningen sög kamelballe, men va fan, nu är den här i alla fall.
För dig som ännu inte sett Dexter så grattis, du har en svinbra serie framför dig.
Gordon Ramsey - Kitchen Heaven. Boken hade skrynklig baksida, förmodligen därav priset. Jag köper inte porrtidningar. Jag köper kokböcker. Porr har jag ändå lättillgänligt i huvet.
Jon Fosse - Melancholy. En av europas bästa dramatiker.

Den sista ska jag öppna inom tjugo minuter. God natt. Vi hörs snart. Eller jag hör av mig rättare sagt.
Det gläder mig att microbloggen är det nya bloggandet. Dvs att man messar sitt liv. Bra tecken. Det innebär ju rimligen att nästa steg blir att de som inte ens kan formulkera något intressant på två-tre meningar tystnar helt. Längtar feter det lika mycket som sommaren. Och lika lite är det att lita på.

ingenmanstillstånd

Det är ju den egna känslan som räknas. Och är den egna känslan inte bra så spelar det ingen roll vad andra säger.
Man vet när nånting är bra eller inte.
Känslan av osynk gör att man lätt blir handlingsförlamad. I nåt slags fåfäng väntan på känslan ska vända gör man ingenting, är ingenting, blir ingenting.
Jag har ingen historia, ingen framtid, bara nuet och i det finns ingenting. Inget jag någonsin lärt mig är just nu till någon nytta, allt jag sett, allt jag hört, alla tusentals människor jag träffat, samtalat med och delat upplevelser med är just nu värda... någonting....men vet inte vad eftersom jag inte kommer åt det.
Jag river ut lådor för att finna något som påminner mig om att jag levat fram till idag.
Jag tittar på sakerna som är rekvisitan i mitt hem. Rekvisita som jag skulle bli upprörd om nån tog ifrån mig, men som just nu inte fyller någon som helst funktion.

Datorn som kopplar upp mig med möjligheter över hela världen blir bara en påminnelse, en klumpig post-it lapp på vilken det står - ingenting.
Inget av det som pågår nånstans påverkar mig. Allas liv och tankar, händelser och rörelser, det de ser och hör; inget ingår i mitt nu. Jag är ingenstans.

Att kunna komma åt allt gör mig stundtals lamslagen. Men även att inte komma åt någonting.
Det är bara känslan som har samma verkan som om man ramlat och slagit sig så olyckligt att minnet blivit bitvis raderat och bitvis förvrängt.

Vem var jag i onsdags. Varför var jag så glad, vilka intryck gjorde att man såg mig på ett visst sätt.
Jag är övertygad om att vissa dagar ska man bara inte vara bland folk. De drar sig undan, ser att jag är bad news. En man utan egenskaper. En man utan en historia. En man som ser ut som en man men som är något ogripbart och konturslöst.

Ibland är livet så futtigt. Ens egen person så futtig. Så befriad från personlighet och något varaktigt.

För att nästa gång, kanske redan i eftermiddag, titta på den här texten och kunna svära sig fri från att den känslan dominerade hela ens vara.