Plötslig TV-recensent

Men Leon, har du inga strumpor i stövlarna.
- Vi fick lite bråttom.

Fling är det nya dejtprogrammet på 5an. Jag ville kolla hur nya svenska program ser ut hösten 2006. Först ut var ett dejtingprogram.
Jag mindes när LillBabs var mogen kopplerska för en massa år sen, typ 15 år. Det var liksom på en annan nivå. Det var lite mer normala frågor om intressen, preferenser och attityder.
Jag minns att det var en brunett som studerade i Linköping som blev bortvald. Minns inte hennes namn men jag tänkte på henne i flera månader. Att hon var ett flickvänämne av högsta kaliber. Ett bra tag tänkte jag söka upp henne, men vågade inte. Kände att jag inte var hennes grej. Att hon ville ha något mer stabilt och varaktigt.

I Fling handlade det bara om huruvida tjejerna skulle kunna tänka sig att sätta in sillicar, om de gillade matsex och förspel.
Jag har mycket svårt att tänka mig att 3an tvingat frk Crafoord att ställa de frågor hon ställde.
Och ändå har hon mage att att skoja om den norrländska killens knappa vokabulär.
Han har i alla fall den medfödda turen att hålla käften mellan att infria fördomar genom att suga in luft på norrländskt vis och säga att silicon är önskvärt.

Och mamman får o c k s å vara med i TV. Som en liten surprise.
Publiken, den handfull de lyckats få dit, består av fjortisar vilka får se hur det ska gå till när man väljer en date.
Brudarna ska kyssas, visa sig i baddräkt, samt dansa (a k a du ska bli sugen på att knulla mig).
Det är tunga direkt, lättklätt, pro-sillicar. Jag blir illa berörd. Dels av att tjejerna faktiskt är vuxna kvinnor och kan säga "jag kan visst tänka mig siliconbröst, om han betalar" Ha-ha- Svinkul. *skrattar*, *ler*, *är efterbliven*

Jag har den senaste veckan gjort tre smileys när jag skrivit till olika personer. Fler än under två år. Jag skäms för det. Att jag varit osäker nog att underskatta människors förmåga att tänka själva, att förmoda vad meningar betyder.
Jag väntar fortfarande på den första boken i vilken författaren med smileys garderar sig mot missförstånd. Att läsaren ska tänka. "jaha, det är så här jag ska känna"
Mammorna fick frågan om vad deras döttrar aldrig skulle avslöja om sig själva.
Och mammorna säljer ut sina döttrar mot lite TVexponering.
En av tjejerna, hon som tyckte matsex var disco och som kysste norrlänningen djupt efter två sekunders bekantskap, avslöjade mamman, gillade att smeta ned sig själv med sin blöja när hon var liten.
Åååh, varför kan man inte bjuda på en sån mamma på eBay.

Allvarligt talat. Vad är det för fel på Josefin Crafoord. Vad består hon av. Hon är ju ändå i dryga 30årsåldern. Tycker hon att det är okay att vara mamma till två söner och samtidigt genom sitt program reducera sina medsystrar till förhoppningsvis knullande mongon vars enda mål i livet är att lyckas få tag i rätt snubbe. Det är liksom karriären. Och vad livet går ut på.
Det intressanta är att frk Crafoord åtnjutit (åtnjuter) nån slags cred i form av att hon fått vara bisittare åt Annika Lantz som vad jag förstår efter hierarkin på Sveriges Radio faktiskt kan säga, nej tack, jag vill ha nån här som är minst lika smart som Carina Berg. Den här credbruden med sitt jävla flin och sin jävla leksakshund är inte aktuell att dra ned mitt program till reklamradionivå".
Men nej, den gumman gick inte. Josefine var visst aktuell för P3. Allvarligt, vem l y s s n a r på P3 idag. Som säger, du jag måste lägga på nu och l y s s n a på P3.
- Stopp ett tag, vi talar om en mor till två barn.
Exakt. Så välj dina gig. Eller är det de enda erbjudanden du får?
Josefine är inte vass, inte klurig, inte oförutsägbar, inte ironisk, inte satirisk. Hon är bara svindålig.
Vem gnuggar händerna. Kanalchefen. Annonsören.
De som åker ut kan få kontakt med nya killar genom att killarna smsar in till programmet, gärna med något personligt efter att ha röstat på sin kandidat.
- Åh, hoppas hoppas att nån rik, astrevlig singelsnubbe med gedigen utbildning ser på tv just nu.

Mitt motto är "varför antingen eller när det kan vara både och" men det innebär inte att det är okay att vara både intelligent och ha en frivillig hjärnskada. I det fallet gäller faktiskt antingen eller.
- Gud vad du är elak. Du bara slaktar Josefine och hon har ingen möjlighet att försvara sig.
Hörrö. Be my guest, frågan är om du vill höra hennes alibi att ha noll rätt utan att få feber i ansiktet.
Hade jag varit hennes ex hade jag krävt att hon gett fan i att använda mitt efternamn.

Jag tycker om så kallade könsroller. Även om jag aldrig kommer att köpa argumentet att det vi är bara beror på nånting miljön skapat. Det överlåter jag åt dem vars största hobby är att leka kurragömma.
Män. Ja. Kvinnor. Ja. Människor. Ja.
Briljerande Idioter av egen fri vilja som en fjäder i hatten. Nej.
Jag mår illa av politisk korrekthet, eller egentligen inte så mycket av själva företeelsen, vilken är nödvändig och faktiskt rätt viktig, utan mer än dess oombedda vapendragare och fanbärare.
Som med djur. De är underbara, bara man slipper höra en stavelse av deras försvarare.

Det andra programmet var Menduro. En avsevärd höjning av underhållning. Inte min likör, lite för internt, som det gärna blir när polarna i Stockholms medievärld samlas men ändå med toppar och framför allt n å g o t innehåll.

I båda fallen undrar jag vem som producerat, vem som saxat. MIssar det i eftertexterna och ej heller på kanalens sajt går det att finna. På Google finner man att Fling är producerat av Hanna Rosander. Henne jobbade jag med för knappt tio år sen. Jag minns henne som smart och rätt insiktsfull.

När vi ändå håller på att droppa namn. Jag var på Raw Fusion i lördags. Behövde dansa. Det var nån tokDJ där, en housesherriff av rang. Elisif från Aktuellt stod och dansade så att hennes hår låg klistrat i nacken av svett. Det var fint. För ett par dagar sen informerade hon Sverige om Israels framfart på Gaza och nu stod hon och roterade till house. Bra.
D e t är både och.

Det tredje programmet var 100 höjdare. Jag gillar Filip och Fredrik. De blir bara bättre och bättre. De har släppt ironin som huvudtonläge och är bara glada över de absurda och okonventionella människor de träffar. Inga dömanden och en bra stämning även i de fall där man själv tänker "jeeesus vilken lirare". Det är en konst. Försöker föreställa mig Fling med en programledare i klass med Filip och Fredrik. Nån som pratar som en människa till andra människor. Fan, vad det hade blivit bra.

Jag är även mycket nyfiken på Carl-Jans program om hur han tagit sig an ett gäng problemtjejer för att ge dem en ny chans på Grythyttan. Det tror jag kommer att bli asbra.
Jag skulle vilja se såna tjejer i Fling. Äta upp Josefine, hennes jävla hund, och äta upp idiotkillar som inte kan formulera mer än sju ord i taget.
I en tidning stod det, beträffande problemtjejernas bakgrund, ur munnen på Carl-Jan: "somliga har flytt i båtar där hälften har dött runt omkring dem. Suttit i fängelse i flera år. Bor i Skärholmen. Ändå har de hittat in i livet".
Som trots boende i Skärholmen hittat in i livet. Det får man ju inte missa.

Åh, jag har skrivit så mycket dumt. Sånt som man ska hålla käften om. Sånt som proffs rullar in i flaskpost och puttar ut i Stilla Havet, även om Stilla Havet är i vår huvudstad och man mår dåligt när man träffar de man har tystats ut ur deras liv och nu står man och ler åt och säger "men kan vi inte försöka höras".
Jo, vi kan väl försöka höras. Jag ska bara träna på svälja gråt först.

Jag har uppskrivet om en kanotfärd som slutade med en upp och ned vänd kanot vid Sjöhistoriska.
Hur Leon tappade sin sista mjölktand i tunnelbanan och sa "förlåt att jag avbryter dig, men kan du ta hand om den här och ge mig en bit papper, det kommer en del blod ur min mun".
Men det blir inget av det. Jag är för borta i en annan grej. Nästa vecka ska jag upp på en ståupp-scen och vet att jag inte ens kan såga av mig benet för att slippa.

Varje morgon när jag väcker Vincent och Leon brukar vi prata om vad vi drömt om. I synnerhet på helgerna när vi kan ligga och prata en stund utan att nån måste nånstans.
Vincent berättade ett bra tag. Jag berättade ett bra tag.
Vad drömde du, Leon.
- Jag drömde om Hitler.

På lördag ska Leon ha herrmiddag med mig som kock och Vincent som servitör efter en heldag på Grönan.
Dagen efter blir Vincent tonåring. Jag längtar efter helgen. Och att det ska bli onsdag nästa vecka.

Storkyrkklockan klämtar i kapp med kören

Hej Vincent. I morgon börjar du sjuan. Högstadiet.
- Jag vet.
- Är det pirrigt.
- Ja, lite.
- Vad tänker du på.
- Allt.

Det är stort att börja i högstadiet. De nya kompisarna. Vincent har legat och tänkt på det varje kväll den sista sommarlovsveckan. Killarna har ju inte lagt sig före 11-12 på kvällen, ibland senare, sen i början på juni. Nu är sommarlovet över.
Gärdesskolan bryter upp klasserna inför högstadiet, låter nya konstellationer bildas och folk komma in utifrån.
Det tycker jag är bra.
De stora 8orna. De gigantiska 9orna. Killarna som är mer utvecklade än en själv det och därmed direkt har lättare att få kontakt med de utvecklade tjejerna. Tjejerna som plötsligt väcker helt andra känslor än de gjorde i mellanstadiet.
Jag var asnervös när jag gick från Östermalmsskolan till Gärdesskolan. Till saken hör att på den tiden, för 25 år sen, så var vare sig Östermalmsskolan än mindre Gärdesskolan, the shit, som de är idag.
Vincent är cool. Han gillar skolan. Det kommer att gå bra. Han kan tänka, överväga och uttrycka sig. Mer än halva inne oavsett område. Resten kommer av sig självt. Dessutom är han bra på att lyssna. Min underbara förstfödde snart tonåring.

Det är 17 grader ute och jag jagade just ut en bärfis ur vardagsrummet ut på balkongen och ut i den efterregnljumma kvällsluften.
Förmodligen den enda gången bärfisen och jag nånsin kommer att ses. Sånt tänker jag ofta på när jag möter främlingars blick, att det kanske är första och sista gången. Att man borde göra något av det mötet. Se om det leder nån vart. På något sätt känns det som att äta upp ett bibliotek. Å andra sidan kan man, jag höll på att säga, lägga ifrån sig en bok efter några sidor när man märker att språket är åt helvete eller berättelsen ointressant. Men det går ju alldeles utmärkt med en människa också. Senast i torsdags fann jag mig plötsligt sitta med en rygg vänd mot mig, mot tre personer vid samma bord och jag blev plötsligt ensam.
I kväll hälsade jag först på en gammal saxofonisträv och blev sen glad över ett annat möte i samma veva. Något jag tycker väldigt illa om själv; att bara bli hälsad på medan personen intill mig får glädjen och den varma omfamningen.
Men hey, alla älskar inte alla. Och jag brukar faktiskt be om ursäkt när det händer, att jag blir gladare åt person nummer två.
Hej.
Nämen heeeeej.

Så vad ville jag. I torsdags hade jag en av de unika ensamkvällarna när man går dit tanken och lusten tar en. Jag hade sett och hört Carmina Burana förr men aldrig utanför Operan på Gustav Adolfs Torg. En kväll då det nästan var 20 grader (så typiskt höst, som folk trycker in i varje mening, hade det här varit 20 i slutet på april hade folk varit nakna) och så skönt att få vandra runt i den staden man faktiskt är uppvuxen. Mitt Stockholm.
Kungahuset och allt det står för känns inte så party, men själva det fysiska slottet, även om man vant sig vid dess futtiga kvällsbelysning (som om man skämdes för det) var en imposant ram. Carmina Burana, i synnerhet inledningen är en dröm om man har det minsta storhetsvansinne. Om inte annat så får man en förnimmelse om hur det är att under en stund sköljas genom av grandiositet.
På vägen in till stan hade jag lyssnat till min nya favorit Rick Ross' Port of Miami, bra hip hop är så in i helvete bra, så var det otroligt skönt att hamna i en annan slags musik.
Jag tänkte på det när jag stod där. Skolad musik. Grundliga studier. Att brinna för något. Att hänge sig åt något man gillar och har talang för.
Att se och höra resultatet av en tvåhundrahövdad synkad kör och symfoniker utanför Operan, ja, det är en annan upplevelse än att se Marie Serneholt i Kungsan köra singback. Det är skillnad på genvägar och den längre men intressantare promenaden.
Det var skönt att titta på familjer som var ute med sina barn för att se Carl Orrfs verk.
Det som det oftast ses ned på. Att någonting är "fint". För de "fina". Inte ett piss om att klassiska verk egentligen har lika många galna övningstimmar bakom sig som en konståkerska, eller en välskriven bok. Något som berör. Något som betyder något annat än utfyllnad.
Att ha tålamod.
Man fnyser åt intresset för klassisk litteratur, konst och musik. Bara den idiotdebatt om litteratur som kluckat i DN på sistone. Vad är god litteratur. Give me a fucking brake. Den som satte huvet på spiken var Ebba Witt Brattström. Gå in på dn.se och läs.
Man vet vad det är. Det är ingen upphöjd genre. Det är äkta och på riktigt och med flera bottnar och framför allt lever det..

Michael Mann är en underbar filmmakare. Heat är en kanonfilm, men Maratonmannen är svinbra på många fler nivåer. Ett konstverk. Andra penseldrag.
Miami Vice kan du faktiskt skita i. Den var bara en besvikelse. Gong-Li var den enda människan. Den blir inte ens spännande och vad blir det då.
Naturligtvis utesluter inte det ena det andra men utan den högre och djupare formen av kunskap blir det dött och tomt på liv.

När kyrkklockan på Stortorget började slå, i disharmoni, med kören utanför Operan var det magiskt.
Jag fortsatte genom Gamla Stan, förbi Mäster Olofsgården på just Stortorget där jag gick på dagis i slutet på 60talet, Prästgatan där jag satt en rödvinsnatt tjugo år senare med Cathy, och lyssnade på en gammal inspelning med en 6årig Cathy som sjöng Ja må han leva på franska för sin pappa. Sen hade vi sex. Cathy som i fjol dog i cancer 39 år gammal. Som fortfarande finns i telefonboken.
Österlånggatan där bröderna Insulander bodde under tiden då de cyklade Sidenvägen och genom Amazonas.
Baggensgatan där Sveriges bleka kopia av Andy Warhol bor. Grill Ruby där jag firade 25årsdagen en stekhet julikväll.
Det är så skönt att ta en egen tour, vara sin egen guide, vara sin egen passagerare under en kväll.
Hamnade sen i bra sällskap på Ljungan och resten av kvällen var egentligen bara bonus. Det som var av värde hade redan skett och nu kunde man prata om liknande upplevelser med de man träffade. En synnerligen lyckad tid.

Det åskade idag på ett sätt att när det smällde till som värst så slog det blixtar om bokhyllan i vardagsrummet. Det ska tilläggas att den är gjord i nån slags massiv metall med gummihjul. Satt just då med datorn i knät och skrev och jag trodde först att stereon rök, eller subwoofern eller nåt som står i närheten. Jag drog ut sladden till datorn snabbt som fan.
Åskblixt inomhus. Helt nytt.

Mobilförbudet i t-banan borde ha införts för länge sen. Ingen säger ändå något som man orkar lyssna på. De som som borde hålla käften skriker om ingenting på en svenska som skulle placera en mellanstadieelev i obs-klass och de som behöver prata svarar i vanlig samtalston, ber att få ringa upp vid ett senare tillfälle och lägger på.
Kan man inte i stället ha en vagn där man tillåter gapande rappakalja, nysande rakt ut i luften, ätandes mosbrickor, lyssnade på toktechno och gnida sig mot medresenärer. Räcker nog inte med en vagn.
Hej, var är du nånstans, hej, var är du nånstans, hej var är du nånstans. Detta maniska intresse för geografi.
- Ville du nånting eller bara kolla var jag är.
Och folk klagar på övervakningskameror.

Jag har kontaktat SL och erbjudit mig att gå runt och bedöma vilka som får prata vidare i mobil och vilka som omedelbart får lägga på.
Och får man använda mobil i den vagn där man inte får använda mobil just för att meddela att man känner sig hotad av att nån sitter och vrålar i mobil.

Kuken på statyn på Östermalmstorg (Möte på Östermalmstorg) har varit amputerad i ett drygt halvår men nu svetsats tillbaka igen. Synd. Jag tycker att konstverkets betydelse blev betydligt intressantare, i synnerhet med tanke på stadsdelen, att mannen med bördan på axlarna miste sin kuk.
Som vanligt höjs röster att statyn är kvinnorförnedrande. En pinne som passar in i ett hål. Man stoppar något i ett utrymme. Svårt att ändra på det faktumet. Redan på dagis lär man sig ju att stoppa olika fomer av klossar i passande hål.
- Här lilla gumman, ta det här hålet och trä det på något lämpligt objekt.
Ja, men sätt igång då, kasta basketkorgen efter bollen, golfhålet, målet.
Det är inte lätt att pricka rätt men om man övar funkar det en vacker dag.
Att mannen och kvinnan rent fysiskt är utrustade som de är och avbildade därefter. Det skulle bli en konstig, på gränsen till onaturlig, staty om det var en kvinna som stod med en strap on dildo lätt böjd över en man som låg på rygg och skrevade. Jag får en aning om att den statyn hade varit svårare att sälja in på Skönhetsrådet.
Hela fallospladdret är helt sinnessjukt. Alla höga hus. Ja, det ser man ju vad det är egentligen.
Jag vill verkligen att städerna ska vara stora lador på 1 miljoner kvadratmeter med fem meter till tak. Det skulle bli så mycket mer jämlikt, skapa en så mycket mindre patriarkalt hotfull känsla.

Johnny Weismullers gamla chimp Cheetah "läser" en bok om sin appolare i sitt residence i Hollywwod.


Denna sommar har sannerligen bjudit på sig själv. Alla vrålar hela tiden om tiden. Att den inte räcker till.
Min tid har bara räckt till och blivit över. Mindre då och sen, mindre nyss och snart, mer nu och nu. Och mer tid finns kvar.

En relativt nyskild tjej i huset. Jag har länge retat mig på hennes slarviga, lite sjaviga sätt. Att hennes dörr ofta är lite på glänt. Utanför dörren ligger inte sällan skräp i form av nån halväten kaka, ett kolapapper eller mandarinklyfta. Och bara ligger där i väntan på att den tystlåtne städaren dyker upp en gång i veckan och plockar undan.
Det är en bra övning. Att intressera sig för varför man hetsar sig på saker som inte ingår i ens liv.
Däremot ingår det att behöva stå ut med stanken av ruttnande sopor på grund av att samma kvinna, med denna udda fetish att låta dörrar stå på glänt även inkluderat sopluckor i sin repertoar.
Nu tänker du, lämna henne i fred, ditt as, hon är nyskild och större saker ockuperar hennes tankar än att stänga dörrar och sopluckor.
Ja, visst, men detta har pågått sen ett par år tillbaka.
Nu tänker du, skaffa dig ett liv, alla vet att skilja sig har en startsträcka på ca 2 år.
Okay, jag ger mig, du är empatins vapendragare. Soplukt är kanon när det är 25 i skuggan och jag får finna mig i den på grund av att separation gör en person lite disträ. Jag finner mig i det medan jag skaffar ett liv och sen finner jag mig i skräp och soplukt. Allt kommer att bli perfekt.
Idag har de tömt soporna och nu sköljer regnet bort alla minnen.
Det var förresten tjejen som bad sin man att ha det bra och kliva av hennes liv. Hon verkar må rätt bra. Ler mycket mer nu än tidigare.

Patrik Sjöberg och Sven Nylander har dragit i sig kola. De är narkomaner nu.
Det svenska bigotta moralhymnen böljar som norrländska koskällor över vår fina rena orörda natur. Orörd, fin och ren natur som är till grund för det ädlaste av hembränt.
Carolina Klüft äter katrinplommon och gör avbön för ett av de nya foton som tagits av henne. Avbönen gäller inte den gothsminkning som får Carolina att ha tätare mellan ögonen än självaste herr Borg utan avbönen gäller fotot föreställde Carolina i färd med att springa på en tågräls i skymningen.
Eftersom Carolina är förebild, och dessutom kvinnlig (viktigare), och tusentals ungdomar har henne som väggtapet i sina flickiga pojkrum och flickrum. Dessa rena katrinplommonätande ungdomar med råg i ryggen och havre i benen får nu för sig att det är helt i sin ordning att kuta omkring på tågräls efter mörkrets inbrott.
Och så nu detta. Förebilder för tusentals ungdomar har nyttjat narkotika. Visserligen fullvuxna män vid det här laget, har berusat sig på olagliga substanser, trots att de står i sin fulla indivuella rätt att berusa sig på vad de vill så länge de inte utgör fara för andra. Vilket inte är helt ovanligt när en människa överdoserar alkohol.
Att splita ett kuvert med några polare jämställs fortfarande med att suga av varandra vid ett dagis.
Det hade i alla fall accepterats som HBT, även om platsen varit olämplig som val av kärleksplats.

Jag brukar slänga in en V75a varje lördag på Liljeholmen och ser människor kliva ut från Systemet med sina kassar. Men det är inte människor som du och jag. Det är människor som bär i princip samma kläder året om, som dricker alkohol tills alkoholen dricker ur dem. Det är förbjudet enligt lag att sälja alkohol till påverkade eller missbrukare.
Förutom att alkoholen kostar miljarders miljarder, alltså inte den kaffepengen själva såsen kostar utan konsekvenserna, den riktiga notan.
MIsshandel, hat, olycka, skilsmässor, alienation, sjukhus, fängelse och socialtjänst.
Alkohol är helt i sin ordning. Go. Grönt ljus. Och om inte hela tummen upp så i alla fall en bra bit över horisonten.
Jag är vare sig forskare eller expert på området droger men jag undrar hur mycket lidande droger i jämförelse med alkohol skapar.
Och vad drogrelaterade problem kostar samhället. I ren cash.
Som vanligt kravlar en miljonhövdad moralisk majoritet ur berget av tomma vinboxar och sluddrar i kör hur hemskt det är med droger.
Har Patrik Sjöberg sålt gräs på höjdhoppsläger. Har Herr Sven Alltid Fyra suttit i skräddarställning och propagerat för ett gäng att de kan komma 3a om de bara petar i sig en liten näbb innan loppet.
Inte vad jag vet.

Vad är det folk tror om detta land egentligen. Att allt är ett enda stort Bregotteldorado med svartvita kor som tuggar obesprutat gräs? Daggstänkta berg och Norrlands Guld som tillåter en att vara sig själv - på allt från hemmets trygga vrå till lite stojigare campingplatser.

Nog med smuts och osunt leverne/värderingar.
Jag har varit kontakt med apan Ola. Eller ok, kanske inte direkt med schimpansen men med hans "föräldrar". Ja, men du vet, schimpansen Ola som gick ett väldigt udda öde till mötes på ett zoo i Thailand och engagerade en hel värld (framför allt några miljoner i nordligaste Europa).
Min storebror i Synsamreklamen Krister som egentligen heter Stephan och för tillfället läser in Herman Lindqvists böcker bjöd mig på lunch hem till honom och hans förtjusande fru Louise. Att bli hembjuden till någon tackar jag nästan aldrig nej till.
De bjöd på fisksoppa och vitt chardonnay i sitt fina och mycket personliga hem i Skarpnäck.
Vincent och Leon hade det kanon på Eriksdalsbadet så länge.
Det ena samtalsämnet efter det andra avlöste varandra efter att vi bollat några idéer angående ett mindre uppträdande och plötsligt dök Ola upp på tapeten. Och på alla väggar. Det hade egentligen varit onaturligt att inte fråga nåt om alla målningar med en schimpans i centrum.
De talade om Ola som om det vore deras barn. Och jag har full förståelse för människor som har husdjur vilka de efter ett tag ser som familjemedlemmar. Och även ett engagemang kring Olas öde efter att han enligt dem blivit utsmugglad och mer eller mindre bortförd till Thailand av mörka krafter som uppfattade Ola som ett hot. De släppte inte ens in hans
Det förekom även konspiratoriska uttalanden om Skansen Jonas som en stor bandit i största allmänhet. det hade jag lättare att köpa. Jag har aldrig gillat honom eller hans linskåta nuna på burken.
Jag fick se gamla bilder på Ola och försökte finkänsligt inflika att hur mycket man än hävdar procentuell likhet i människan och apans gener så skiljer det trots allt en ganska viktig del i apans register att fatta verkan och handling. Att boxa ned en kloss i rätt hål som en 2åring också kan lyckas med är inte att vara människans broder.
Louise tyckte inte att det var en bra jämförelse.
Hon talade om Ola på ett sätt så att varje ifrågasättande var att kritisera hennes barn.
Värdparet hade även vänligheten att visa upp bilder på den gamle Tarzan Johnny Weismullers schimpans Cheetah. Signerade och allt. Även tavlor som Cheetah hade "målat" i sitt residence i Hollywood. Autografen imponerande på mig eftersom jag sett samtliga Tarzanfilmer på Fågel Blå på Skeppargatan eftersom jag växte upp i porten mittemot.

Det var en mycket intressant lunch som jag aldrig tidigare upplevt. Att det över halva tiden diskuterades en apa.
En apa jag dessutom gjort mig både ond och rolig över i åratal. Hade nog lite dåligt samvete för det.
Dessutom visade de alla saker de hittat i husets grovsoprum och vilka nu hade en ny plats i deras hem. Det gladde mig - att jag inte är ensam.

Dagen efter drog jag med Vincent och Leon till Edsgarn i skärgården, nästan ute vid Ålands hav. Det var en helt annan verklighet.
Vi var där fram till helgen och åt middag på bryggan, fångade två abborrar på lika många timmar och umgicks över generationer.
Det var så trevligt. Tre dygn utan kläder, med läsning och skrivande, lekande och badande barn (Leon t o m nakenbadade med de andra i torsags natt). Eftersom det bara var 20, okay 21 då, i vattnet så badade jag efter att ha blivit iknuffad. Jag låtsades gilla det.
Samt skeppande och bärande av PGs hundra plankor till en ny veranda för att göra nån nytta. Det var skönt, för man har inte gjort många fysiska knop sen typ midsommar. Minns du midsommar. Hur ni skulle träffas snart igen innan sommaren var slut.
Hurry the fuck up!
Lagade mat förstås, med det är liksom inget jobb, att ställa sig vid spisen i nån timme och vara till lags.
Hade inte Vincent förpubertet fått honom att börjat klättra på väggarna (även om han sågs i längre samtal vid stranden med PG och Veras 13åriga dotter) så hade vi stannat nån dag längre.
Det finaste minnet från EM i Götet var att värden PGs pappa Sven hoppade upp på sin 4hjuling inför höjdhoppsfinalen. Han fick mitt nummer för att ringa till bryggan hur det gick.
När det hade gått en stund ringde jag upp och Sven och undrade varför han inte ringt.
Det hade Sven gjort. Men med den lilla skillnaden att han bytt ut 7an i 070 till en fyra. Sven hade ringt nån skåning och sagt "Ja hej det var Sven här, det var en tjeck som vann silver, det var en överraskning, jag kommer ner till bryggan snart".
- Jaha, sa skåningen, tack för informationen.
Jag kramade om honom för det. Sven och jag har en historia som jag berättar en annan gång.
På vägen från ön, fredag eftermiddag, i båten säger Leon att han tror att himlen finns på jorden, att det blå ovanför bara är en ram.
Korrekt.
Hoppas du haft en liknande känsla under den sommar som hittills varit.

Hetero funkar det med

Jag vet, det blev ingen del 2 av förra bloggen Och sent dessutom. Men Vincent och Leon är hemma igen och vi har varit tillsammans en hel del.
ibland är det viktigt att följa upp, gå tillbaka, fortsätta tanken och känslan, men hey, ibland springer tiden ifrån en uppföljning och...men vänta...det är ju bara jag som tröttnat, du är ju spänd som en fiolsträng över vad som hände i Båstad, Pepes jävla knull Bodega och den svit som ordnades åt mig från en person som tidigare på dagen dök upp från fucking nowhere och ordnade det som min arbetsgivare borde ha ordnat en månad tidigare; en korrekt logi.
Denna person som vi kalla Peter C, enklast då han faktiskt heter så, satt mellan förrätt och huvudrätt och undrade varför i helvete jag inte hade ett hotellrum. Synsam-vad-han-nu-är-för-något fyllde munnen med en extra tugga och låtsades inte höra. Peter C är vad man ytligt uttryckt kallar en fixare. Jag fattade inte heller först vem han var, mer än att han hade hela Båstad i ett mjukt sammetsgrepp runt bollarna.
Nu var bostad inget problem för mig. Jag bodde i Torekov hos en väns syrra och hennes underbare man som gled runt., ständigt leende i Miami Vice loafers, men det var inte det som var grejen. Torekov somm jag tidigare aldrig besökt var ljuvligt.
Synsam var huvudsponsor för Båstadtennisen, (vädret presenteras i samarbete med Rolls Royce, Motorola och Skogskyrkogården) då pumpas det cash i oljeborrstempo, men det ordnas inte bostad för speciellt influgna medarbetare, för det kostar, i sammanhanget två extra wienerbrön.
S å..då böjer sig denne Peter C över bordet och säger att han ska dra i tio minuter, kolla med Hotel Skansen om de kanske kan styra upp något. Det tar ungefär tio minuter så dyker Peter C upp igen och frågar om sviten på Skansen är okay med mig.
- Det är jävligt okay med mig, svarade jag.
- Bra, vi fixar det med en gång så att vi kan fortsätta kvällen
Synsamscheriffen håller på att kräkas upp sin sparris. Med gröna mungipor väser han åt Peter C vad fan sviten natten innan Swedish Openfinalen kostade.
Scchhhh, lugn...jag löser det, mumsa du vidare på din förklädda tunnbrödrulle och låt mig sköta det här, sa inte Peter C eftersom han är snubbe som är diskret och får saker och ting att hända utan att behöva höja vare sig rösten eller ögonbrynet.
Hela bordet satt och och undrade vad i helvete som hände inom loppet av några minuter på den snubbe som var så att säga in charge nu plötsligt befann sig i rollen som gorillapojke med neddragna brallor.
- Härligt Peter, vem fan måste jag suga av för det här, sa jag.
Skratt från alla utom gorillapojken. Skrattet ebbar ut.
- Det är alltid gott att få något varmt i sig, säger en kvinnlig chef för en nyöppnad butik och ler skälmskt. Tajmingen för hennes replik hade passerat med över fem sekunder.
Det blev tyst och konstigt. Peter och jag tittade på varandra samtidigt och i exakt det ögonblicket blev vi polare. Den repliken skulle vi ha gemensam för resten av våra liv. Jag fick en kortlek öl/vinplåtar och bjöd frikostigt de som för tillfället var törstiga.
Vi flyttade ut från Restaurang Sand till uteserveringen. Solen höll på att gå ned, strandhimlen i Båstad glittrade i guld och purpur. Vanligtvis brukar den färgen förknippas med Kardinal Richelieu i Tre Musketörerna men den var faktiskt purpufärgad.
Servisen jobbade som slaktfärdiga svin. Jag och Peter C tog beställningar och drog till baren. Ut med en bricka. Chefen med bristen på tajming fick sin whiskey med is framför sig.
- Här får du nåt kallt i dig så länge, sa Peter utan något som helst insinuerande och dessutom lågt tonläge.
Solnedgången var magisk. Pepes Bodega extremt överskattat, men jag vann 160 kronor på Black Jack, vilket höjde mitt humör än mer.
Och så dansade jag som en strippa utan stång för att showa för en 120kilos negress. Att ha sviten på Skansen gav mig bra självförtroende.
Ungefär som att veta att man har Victorias Secret på sig. Det räcker. Att man sen inte kommer att leverera är en helt annan sak.
Provocera o c h leverera är få människor som lyckas kombinera.
Hon var inte intresserad men tyckte dansen var underhållande.
Pang. Jag befinner mig på en stekarbåt med Loffen, Sauri och några till. Mest kul att bara hamna där. En kvart senare var destinationen åt ett annat håll. Vete fan vart timmarna tog vägen men det blev både ljust och ljusare.

Natten i sviten måste jag till min förlägenhet erkänna var utan nån som helst skandal, jag orkade inte ens skoja med mig själv efter att ha rasat in vid halv fem på morgon. När jag vakande på förmiddagen undrade vad det var för jävla dåre som hade sin TV på en sån mongovolym. Det var dubbelfinalen som pågick utanför mitt fönster. Jag snubblar ned i matsalen och käkar frulle med solbrillor på mig, tog sen ett bubbelbad, gled runt näck och låtsades att jag hörde hemma i sviten. Att det var såhär jag var van att bo. Vilket jag är, med skillnaden att min svit ligger i MIdsommarkransen.
Såg en rätt trist final från en lounge över centercourten där det bjöds på jordgubbar och ginseng shots.

Träffade Björn Borg som var bra packad fem på eftermiddagen. Han var kramig och skrev en autograf till Vincent samt frågade hur vi spelade in reklamfilmen för Synsam samt om vi kunde ses igen om exakt ett dygn.
Han var väldigt gullig och jag hade inte hjärta att säga att hans kalsonger gjort mig besvikna.
Kom igen, jag stod stod och kramade Björn Borg.

Jobbade på Pride i helgen och det var askul. Jag har aldrig satt min fot där. Inte för att jag har problem med människor med annjorlunda sexuella preferenser, utan mest med deras lansdragare. Det är som med djurvänner. Den posen är så onaturligt naturlig.
Varje år vid den här tiden är Zinkensdamm det närmaste Pride jag varit. Där har det alltid klivit ombord riktigt udda exemplar av människor. Inte sällan rena cirkusdesertörer.
Men det är ju naturligtvis från min lilla vanliga heterovärlds-point-of-wiew.
HBT är ett extremt osexigt uttryck som låter som en sjukdom. Hur de som inte är hetero kan gå med på det är helt jävla obegripligt.
Pagrotsky minglade runt. Han är ännu mindre i verkligheten än på TV. Han ser ut som den hittills okände 8de dvärgen Kulturis ur Snövit.
Även Beatrice Ask som gled runt och raggade väljare. Även hon är en hittills okänd 9de dvärgen Förvånis (efter hennes ständigt förvånade uttryck).
Det mest udda par var nog en trådsmal asiatisk hårdmakead kille i lila hår och tvådecimeters platåpjuck och hans tokpumpade fulblodsafrikan. Afrikanen tittade på mig och jag vågade knappt titta tillbaka för att på så sätt uppfatas som tummen upp till att bli pålägget i deras sandwich.
Blev dock upplockad av tre lebbor som var skittrevliga (dvs de var relaxade och garvade åt mina skämt). Jag låtsades vara polis och sa åt en annan brud som stod och filmade Lasse Berghagen att jag tyvärr måste beslagta hennes kamera.
Hon hade inte lika mycket humor. Däremot hennes partner som sa "du är snygg" varpå jag returnerade komplimangen.
Hellre köttet i en girl-girl sandwich.
Tjejen med kameran som inte var road satte in en megastöt på en av de tre som jag stod och hängde med. Tittade henne stint i ögonen på machovis och frågade om de kunde ses. Då vaknade hennes tjej, alltså i mitt gäng, och ställde sig framför sin tjej; den uppraggade, kameratjejen tog ingen som helst notis om det utan bara fortsatte sina inviter utan att ge oss andra en enda blick.
Sen sa kameratjejen till sin utvalda att de nog kommer att ses igen, tog sin snygga tjej i armen och lättade.
Och jag var ensam kille i denna pissingcontest. Väldigt udda och väldigt festligt. Och väldigt mänskligt.

Vi fyra hoppade in i en taxi och mötte upp M som var vid Nytorget. Vi gick på Roxy. Träffade en nån storhöna från RSFL som fixade bord. Jag sa, snyggt you're the man. Varpå hon svarade, "the man, med de här?" och pekade på sina jättelökar. Har du sett en man med såna här bröst?
"De är okay, men Meatloafs går inte heller går av för hackor". Det var det sämsta skämtet jag dragit på flera år och ingen skrattade. Mina nya kompisar räddade mig ur pinsamheten.
Kvällen senare förlovade de sig med varandra. Efter att ha kännt varandra i mindre än en månad.
Jag blir alltid lika imponerad, förskräckt och hoppfull när människor tar så stora beslut utan att egentligen veta speciellt mycket om varandra.
Det finns å andra sidan de som vet allt för mycket om varandra, vet att att de inte funkar ihop och fortsätter att vara tillsammans; som om de vore pingisbollar i ett Lottohjul och hoppas på att nån yttre kraft kommer att synka dem nån gång innan jordens undergång; eller innan deras tid på jorden är passé.

21 grader runt midnatt. Exakt som det ska vara. Vi har kommit hem från ett nattdopp, duschat snabbt, ätit en macka och legat i sängen under lakan med lakan runt benen och pratat.
Jag mår illa av de som säger att de längtar efter hösten under att en riktig sommar pågår. Skit på er. Flytta till norrbotten om det är så jävla jobbigt med sommar ett par månader om året.
Vincent och Leon fegade först för att det var så mörkt vid nattdoppet så jag klättrade upp in ett träd och dök i och sen hakade de på och vi badade i en halvtimme.
Vattnet var en fotografdröm. Helt blankt och orörligt, reflekterade Essingeleden, Nybohovsbacken, och alla lyktor runt om. Det andra som hände vid Trekanten den här kvällen var kräftfiskarna. De fick inte så speciellt mycket men de bidrog till stämningen.
Det här är det bästa med en riktig sommar; att man kan räkna med den och dela den med Vincent och Leon.
Bara att sitta med blött hår på en bänk på perrongen på Liljeholmen är underbart.
Trekanten är kanon, men, och det erkänner jag lite motvilligt; klipporna i Kullavik på västkusten, jag har aldrig badat på västkusten, är omöjliga att matcha i våra stockholms- och skärgårdstrakter. Visst, visst, man kan alltid glida ut i på nån kobbe utanför Grinda med en ljummen dunk HB och Pripps att lindra halsbrännan med, men att dyka från sex meter i saltvatten och avsluta badet med att plocka en ICAkasse egna musslor....sorry, i det avseendet har vi i huvudstaden inte ett skit att komma med.
Vincents liv som blivande tonåring har just satt igång. Det är inte lätt att hacka i sig allt alltid men jag unnar honom alla de sekunder av frigörelse jag själv gick fullständigt miste om i jakten på att vara föräldrarna till lags, i hopp om att jag gjorde rätt.
Jag njuter av att vara med Vincent i sin otillgänglighet och i standbyrollen så fort han vill ha kärlek och kontakt.

Det här är den bästa sommaren på aslänge. Just på grund av det som skulle kunna klassas som motgångar, misslyckanden, besvikelser och obegripliga konstigheter, har den manifesterat sig som just den raka motsatsen; att allt det andra, det man faktiskt är i, är så bra; och det under en ständigt skinande sol.
På tunnelbanan, en station hem, vänder sig Leon plötgsligt om.
Táto, här, jag har tappat min 19de tand, har du nånstans att lägga den?