Sunda förhållanden

God fortsättning,

hur dålig än julen har varit och hur trött du än är på att träffa folk du "måste" träffa under julhelgerna, så god fortsättning. Det finns så mycket mer julhelger kvar. Så mycket mer att beta av nu när du äntligen har ledigt och inte vill annat än att rusa runt i 5 G så att huden ligger uppkavlad på kinderna som veckad marsipan.
"Du, vi måste ses under julhelgerna"

Hur mycket jag än vägrade bli förkyld gick det inget vidare. Jag vaknade på Juldagen med gips och cement i näsan och förutom med hjälp av spray vilket jag använder bara då jag ska sova sitter förkylningen rätt bra fortfarande. Blämmor i ansiktet och nacken, fnasigt runt näsan, torra fläckar under ögonen, ingen lukt- eller smakförmåga, ingen större lust att göra saker öht.
Å andra sidan har jag knappt varit sjuk alls under året.
Dessutom finns småsaker att glädjas åt, att upptäcka och förundras över bara man tittar upp från tidningen eller reklamskyltarna för ett kort ögonblick.
På Julaftonens natt då jag var på väg hem efter en ovanligt behaglig och rytmisk julafton klev det ombord en kvinna på Östermalmstorg. Hon var välklädd, snygga örhängen och ordnad frisyr så att man kunde se den fina nackmuskeln bakom örat och vilken även gjorde att örhängena verkligen kom till sin rätt. Hon är i dryga 30årsåldern. Sparsam make. Hon bar kjol i rutigt grön beige tyg och en beige rock. Hela intrycket utgjorde en snygg människa som kan föra sig är tilldragande. Men kvinnan är inte speciellt öppen för omgivningen. Varför skulle det strax visa sig.
Kvinnans partner sätter sig mittemot, eller njae, snett mitt emot; kvinnan sitter på gångplatsen, partnern vid fönstret. Partnern är mörk och klädd helt i svart.
Kvinnan lutar sig nästan omgående mot partnern. Svårt att säga om de grälat, om gamla sår rivits upp, om någon sagt nåt olämpligt vid fel valt tillfälle. Kvinnan söker partnerns blick. Hon ligger rätt lågt, nästan på samma sätt som då en flicka söker bekräftelse av sin pappa, tagit sig mod och lutat sig fram för att visa att hon vill försonas.
Partnern stirrar som ett fån. Först ner i sätet, sen vänd åt motsatta bänkarna med uppdragna axlar. Det är helt omöjligt att se vad partnern har på hjärtat, eller i huvet; blicken är tom på gränsen till frånvarande. Sporadiskt möter partnern kvinnans blick vilket verkar mer vara av misstag för att huvet vrids åt det håll kvinnan sitter.
Det är verkligen omöjligt att avgöra vad som står på. I tre stationer sitter kvinnan framåtlutad och väntar på ett tecken, en öppning, hon ser inget annat i vagnen än partnern. Kanske är det hennes fel att de varit tvungna att lämna aftonen. Hon ville ju be om ursäkt för något. Eller visa sig tillgänglig oavsett vems fel det varit att kvällen slutat på det här sättet. Kvinnan ville helt uppenbart inte gå och lägga sig på det här sättet, i denna stämning, på självaste julafton.
Det som gjorde att jag redan efter en station glodde på kvinnan med munnen arrogant lätt öppen på glänt var inte någon empatisk störning, eller att jag inte respekterar två människors psykiska dynamik och de strömningar och spänningar som lätt uppstår kring jul.
Anledningen till att jag tog mig friheten att oombedd och tyst kommentera denna för kvinnan spända stund var för att henne partner inte var människa. Alltså inte att partnern betedde sig på ett inhumant sätt utan för att partnern var katt. Alltså katt som i djur, som inte kan prata resonera eller förstå referenser.
Katten satt som en katt i koppel på sätet och uppförde helt normalt för att vara ett djur. Den kollade efter eventuella framspringande möss eftersom den inte minns vad som hände senast den åkte tunnelbana; en mus kan hoppa fram idag, katten är alltid alert beträffande smådjur som plötsligt kan springa fram ur ett skrymsle. Katten hade inte en aning om varför matte var finklädd, varför hon satt framåtlutad som hon gjorde eller att det var självaste Julafton. Den var bara ett helt vanligt djur.
På Mariatorget tog kvinnan sin partner, utan att fråga om lov (tack och lov) under magen och upp i famnen. Sen dess vet jag inget mer om dem.
Jag hoppas att de är på speaking terms igen.

Speaking terms. Leon och jag tog en romantisk promenad för ett par dagar sen. Solen gick ned och vi gick över Gärdet mot squashen som stänger och flyttar till Kungliga. Leon sprutar ur sig saker om figurer i tecknarboken han fick i julklapp. Jag vet knappt vad han pratar om men intresserar mig så gott jag kan. Han byter plötsligt ämne.
- Táto, vi måste träna på lite kast innan judon börjar i januari igen.-
- Men tror du inte att ni kommer att gå igenom det mesta igen, att tränarna vet att alla barn är lite ringrostiga efter jullovet.
- Jag vet, men jag vill föregå med gott exempel för de yngre barnen.
Jag slutar gå. Gärdet brer ut sig bort mot Djurgården, gräset är ljusgrönt och himlen lilarosa. Inte en människa syns till. Jag tittar på Leon.
- Leon, vet du om att det är omöjligt att ha en bättre son än dig.
- Vincent då?
- Och Vincent med, så klart.
Sen fortsatte vi att gå och prata mangafigurer.

På vägen hem stannar vi förbi Fältöversten och jag frågar inne på ICAn om de kommer att ha sin skaldjurseka fylld med is även i år.
Jodå, dagen innan nyårsafton samt nyårsafton. Löjrom också, höjer en snubbe rösten bakom mig. Löjrom också, säger kille i fiskdisken.
- Táto, rom vet jag vad det är men vad är löj för något, säger Leon.
- Löj som i löjligt pris!
- Är det sant.
- Nej, det ä r löjligt dyrt, men fisken heter löja.

Vi ska käka råraka med sikrom, helstekt en månad hängmörad entrecote samt hemgjord chokladkaka.

061231

Kikki kommer att klä upp sig till nyår ändå trots att hon kommer att vara ensam. (är inte relationen Aftonbladet-Kikki D lika sund som kvinnan och kattens) samt att Lars Ohlys fru anklagar Lasse Berghagen för porrköp (framgår inte av löpsedeln om Lasse B köpt senaste numret av Café eller en thailändsk pojke i Phuket). Dessa löpsedlar får ursäkta. Trots att Sveriges största dagstidning tycker att Kikki och Lasse är vad befokningen här bör ta del av så anser jag att hängningen av Saddam, även om den inte direkt skedde utanför Växjö, kanske hade ett större nyhetsvärde.
Jag är inte för dödsstraff.
Men jag anser att vissa element, jo det heter element när man förverkat sin rätt som människa genom att systematiskt terrorisera, hota, och mörda sin befolkning, samt vissa grupper lite som humöret faller på; "få se, vad är jag sugen på idag" är ingen människa; det är en missväxt vars bakgrund inte är relevant i något som helst avseende. Bara illgärningarna. Ilgärningarna XL, extra allt, nonstop.
En missväxt likt Hitler, Stalin, Pol Pot, Ceaucescu, Idi Amin m fl mfl; kom igen, vad tjänar humanismen på att ödsla tid, låta rättssystemet pröva, låta offren lida vidare i kval, genom att denna missväxts översta elit av kosmiska mått, får ett försvar, hånar och förnekar alla anklagelser, sitter tyst, trotsar, aldrig erkänner egna misstag, ber ingen om ursäkt, bara fortsätter att spotta och fräsa och vidhålla den egna missväxtens överlägsenhet.
Men du då gör vi såhär. Din nyårsplan går ut på att du dör.
Det här med kollektivt lidande och den psykologiska effekten för generationer i ett land som misshandlats under decennier, generation in, generation ut, kan en svensk aldrig fatta. Tack och lov, ska tilläggas. Människor som mardrömmer om nätterna och är rädda om dagarna, fruktar för sina barns liv, är paranoida ut i fingerspetsarna, vet inte om det finns angivare i familjen, anger själva för att inte en släkting eller ens barn ska försvinna, för denna nervositet och aggressivitet, irrationella beteende att närsom helst kan nån knacka på dörren och säga "Grattis , du är månadens smak, du ska upphöra, välj en av ungarna också.
Död är definitivt, ett avslut för många människor som lidit för att de har fötts i fel land, med fel ledare. De ser att den personen som faktiskt i princip själv och allsmäktigt beslutat om denna terror och misär aldrig mer kommer tillbaka.

Nu ska jag bara tokmysa med de jag älskar allra mest.
Hoppas att 2007 blir sällsynt bra för dig. Och glöm inte att Bra kan bara fortsätta att vara Bra om man jobbar på det.

Fanny och Alexander - igen

Det finns två saker som är fantastiska med Fanny och Alexander.
Det första är att det är en fullständigt fantastisk film, ett odödligt konstverk. Varje gång jag ser den, tror att det är fjärde gången, så letar jag fruktlöst efter det usla svenska skådespeleriet, de olidliga pauserna som på något sätt är ämnade att fyllas ut med karaktärens inre liv (men bara blir smärtsamt talande om motsatsen samt regissörens inkompetens att våga arbeta med skådespelarna), det stela bildspråket som svänger lika mycket som låtar av Roxette.
Vad kul. Jag blir lika tacksam varje gång det dyker upp en liknelse som inte var planerad men väldigt träffande.
Roxette. Det är musikens motsvarighet till svensk film. Mycket man känner igen, vissa (melodier) scener känns originella, men när filmen resp låten är slut finns det nästan ingenting kvar. Man tänker på en annan låt, en annan film i bästa fall.
De svenska filmerna befolkas av skådisar som säger saker de inte tror på, rör sig åt de håll de blir sagda att röra sig, samt bär rekvisita och byter kläder mellan scenerna.
Det andra fantastiska är alla de filmkännare/tyckare som briljerar med sin ignorans genom att repetera den tröttsamma (och snodda) Roxetteslingan "Bergman är så överkattad" tills man får tinnitus.
Det är klart att det gjorts bra svenska filmer sen 1982 och allt Bergman har gjort är inte fantastiskt, men denna populistiska tondöva åsikt om hur överskattad Bergman är, eller om han bara har haft tur, kan väl bara vara ett utslag av vanlig svensk simpel standard jante.
Att återigen få gömma sig i den grå massan som finner sin gemenskap genom att peka finger åt de få som faktiskt har något att säga.
Märkligt.
Som förälder blir man ju så stolt, så stolt, över det ens barn åstadkommer, men nånstans försvinner denna stolthet på vägen och förbyts i ett ifrågasättande, jämförs med högmod, hånas som förmätet och slutligen landar det i avundsjukans kör som så många så villigt anlsuter sig till.
Den enda sången som inte kräver skolning. Det är nästans mystiskt hur denna kör lyckas klinga så rent år efter år.
Den bara finns där som om vore den genetiskt betingad. Det är snarare en skolning att göra sig av med skiten. Att inte bara erkänna storhet utan även i bästa fall känna igen vissa delar av den i sig själv.
Hur kan det vara något fult.
Om två-tre år ska jag se Fanny och Alexander igen.
God fortsättning!

Bara jul igen

Julafton 2006.
Som vanligt får man julhälsningar från människor man knappt visste att man hade i telefonboken. Och som vanligt försöker man skicka tillbaka och får hela tiden beskedet att det inte går att skicka meddelandet, att man ska försöka senare. Har lyckats få iväg t v å mess sen kl 10.
Så ett speciellt God Jul till er som inte fick svar på God Julet. Jag försökte svara men tröttnade på att få prova-senare-svaret.
Tack för era julhälsningar. Jag önskar er allt gott och bra tillbaka!
Många mess kom från Tremblaty i Tjeckien. Det var härligt. Livet på landet. Där man tror att det ser annorlunda ut bara för att det är en liten by med några hundra invånare.
Det är det inte. Det pågår lika mycket drama, nervositet, spänningar, kärleksblickar, gräl, puttrande grytor och bubblande oförrätter, förväntan, maniska barn helt bortkopplade från verkligheten i väntan på Jesusbarnet som trollar fram alla klapparna efter en avledningsmanöver från en förälder, matfrossa; fast det går mest ut på att göra fisksoppa och steka karpfiléer, tjeckerna slipper julbord som täpper igen artärerna, tjeckerna täpper igen dem med tjeckisk potatissallad vars fundament är nån slags majonnäs som man har diarré av fram till nyår.
Vi övergav den tjeckiska potatissalladen för några år sen. Det var bara mamma som åt av den. De andra tog en artig klick på tallriken och samma artiga klick försvann ned i soppåsen tillsammans med fiskbenen. Karpen övergav vi också för ingen pallade att leka plockepinn i varje tugga man tog. Karpen är en av de matfiskar som har flest ben.
Ok, filéerna funkar, men det är knappt. Man vet att man när som helst kan få en sylvass nål i gomseglet och äter mer med tunga än med tänderna.
Redan då vi var barn fick vi välja rödtunga i stället för karp och potatismos i stället för majonnäsen och den kokta potatisen samt med tärningar av morot och ärtor. Just nu kommer jag inte på något mer vid sidan av just denna potatissallad som jag tar min mun lika motvilligt. Jo, några saker till; dillkött, brysselkål, vilken kräm som helst, gubbröra...ris a la Malta.
Vad i helvete är ris a la Malta.
- Nu har jag ätit julbord i 4 timmar och vill avsluta med vit geggamojja. Man måste kunna förbjuda viss mat.
Karpen har en grandios fördel. Mamma gör en soppa på den som vi bara äter där och då, alltså här och nu, om några timmar.
Den är extremt god. Den smakar jul, den är julmat mer än alla julbord sammanslagna. Med stekta knapriga brödkrutonger som man lägger i sekunderna innan man sätter ned skeden.
Morsans käk kommer aldrig vara bättre än den soppan, grynig, tjock och karpig. Den soppan är ett mästerverk och höjer sig skyhögt över allt annat som kommer från morsans spis. Juldagsankan är hack i häl på karpsoppan. Julankan som gör att man är mätt till nyårsafton. Knödel, surkål och ett par deciliter flytande ankfett.
Bara för att kunna kontra ditt julbord. Föreställ dig att äta upp en hel rundrökt ål. Då vet du att man bönar och ber efter att få bli skjuten.
Efter karpsoppan blir det nog julklappar. Vincent och Leons kusin Pavlina ska få mig som tomte och det kan sluta i skratt eller skrik. Jag har ingen aning.
Huvudrätten blir en asiatisk lax med ingefära, sesamfrön, vitlök, lime. Steker upp vitkål, morot, långa gröna bönor, kinesisk svamp, och pak choy sallad i hoisinsås. Basmatiris till. Det är jul det med. Faktum är att vad man än äter på julafton så blir det julmat.

Jag stod på Tranan igår kväll, på den årliga julfesten och försökte föreställa mig hur det såg ut i Ladas ölstuga i samma ögonblick. Hur inrökt det var där. Om Lada hade smyckat sin hospoda på något sätt. Eler hade tomtemössa.
På sätt och vis skulle det vara roligt att fira jul där. I Tremblaty. Elda igång den gamla stugan, ha en gran på gården, duka upp mat. Maten skulle ju i och för sig vara ett problem. Hur skulle man värma den. Man skulle ju kunna värma den i en medhavd micro. Eller laga en stor fisk i tryckkokaren. Tryckkokaren är en bra uppfinning, funkar i princip som en ugn.
Jul som förr i tiden. Dvs utan TV, utan telefoner, utan spolande toalett, med ett par sprakande ved- och kolkaminer. Just det toaletten. Den är inte kul när det är kallt. Det blir rått om stjärten och utan rinnande vatten blir det tufft. Man skulle behöva ha stora långpannor och kastruller fulla med vatten på spisen för att kunna tvätta sig. Resten av kvällen skulle man spela spel, dricka vin och prata om gamla julminnen.
Det är ingen snö i Prag heller. Sällan det är vita jular i Prag. Mer sällan än i Stockholm. Vita jular I Stockholm är dock en myt.
Växthuseffekten har i gröna jular-hänseende i såna fall varit aktiv hela 1900-talet.
Det var inte som förr i tiden på Tranan, eller rättare sagt, idag räcker det med ett par tre timmar där för att sen tacka för sig och ta midnattståget hem innan det börjar urarta. Förr vaknade jag bakis som en passiv panda på julafton och det kändes inte så fräscht.
Så efter ett par trevliga timmar igår med samtal om varför sekunder och millimetrar är så viktiga just på julafton tog jag Den blå 4 pumpan vid midnatt till Hornstull, tåget till Kransen, skrev en halvtimme och tuppade av.
Bara genom att få vädra alla kugghjul som klickar oregelbundet inombords gör att dagen och den kommande kvällen känns betydligt mindre dramatisk än det bara gjorde för ett dygn sen.
Både Vincent och Leon är förkylda. Ur Vincent väller snoret fram som ur en trädgårdsslang.
Min förkylning är på gång. Ska dra på rejält med pepparfrukter på en av laxbitarna. Jag har lyckats vägra bli sjuk förr.
Måste get going. Duscha, göra mig fin och andas lugnt. En dryg timme till Kalle. Av någon märklig anledning är inte Vincent och Leon galna i Kalle; lets face it, Kalle är inte svinkul. Långben är kul, men det är för att han har rökt så mycket och inte riktigt hänger med.
Jag har fortfarande inte kommit på varför jag alltid blir gråtfärdig när mössen fixar Askungens klänning.

Julafton är bara en annan kväll, men den är inte så bara, bara Julafton.
Hoppas att den är bra för din del, även om den inte blir exakt som ditt tempo önskade. Det blir de aldrig. För någon.
Men även det är bra på nåt sätt.
God Jul!

Anses finare

"Marsipan anses finare än mandelmassa", läser jag i nåt recept på nätet. "Vaddå anses".
Choklad från Ecuadorianska cacaobönor anses finare än Marabous schweizernöt.
Kobebiff anses finare än Scans gourmetflinta.
Stockholm anses mer stad än Eslöv.
Kristina Lugn anses mer intelligent än Adam Alsing.
Hur länge ska jag fortsätta tills det anses lika tydligt som skinkspad.

1 kilo marsipan är jävligt mycket. Det kan du komma ihåg nästa gång du känner för att göra riktigt julgodis och byta ut Coops mandelmassa och nougat mot riktiga grejer. Ett kilo tar nästan aldrig slut. När jag gick i högstadiet åt jag upp en marsipangris på ett halvt kilo. Jag hade snott den på Metro (numera ICA) på Fältöversten. Jag mådde jävligt illa och hoppade över middagen den kvällen, men hey, i kväll stod jag glad i hågen och gjorde Mozartkulor (well...nåt år det hållet)tillsammans med Vincent.
Leon tog sitt orangea bälte. Jag satt i vanlig ordning och bet mig i underläppen som vägrade sluta darra, medan Leon utförde kast efter kommandon på japanska. Leon hade varit nervös hela dagen. För hans del var det ingen som helst garanti att han skulle klara graderingen bara för att tränarna sagt att han skulle göra det. Men det gjorde han och jag stod och kramade honom efteråt som om han just löst cancerns gåta.
Vincent och jag hoppade på 4an vid St Eriksplan och åkte hem medan Leon åkte hem med sin mor.

Vincent och jag åt först upp resterna av en gryta jag lagat i förra veckan och medan jag hackade torkad papaya, mango, ananas och aprikos stod Vincent och knäckte valnötterna plockade under sensommaren i slutet på september på landet utanför Prag.
Det blir liksom inte den rätta touchen om inte mina nötter från Tjeckien får vara med. Det sjuka är redan då jag glider runt på förmiddagen för 2,5 månader sen, med håret stående åt alla håll och slår ned nötterna från trädets yttersta grenar så tänker jag att de ska finnas med på julbordet.
Just nu är jag glad att över späkningen i en och en halv månad inför squashSM gjorde nytta. Ett par kilo lättare och med fasta skinkor och spänstig gångstil spatserar jag rakt in i julen.
Så.
Vincent och jag bearbetar marsipanen. Den som anses finare än Eldorados mandelmassa med 10 gram mandel och 990 gram sockerslagg.
Vincent färgar sina bitar i rött och grönt. Jag mortlar valnötterna. Blandar ihop den torkade frukten med dem och jobbar in den i marsipanen. På med en halv deciliter Rom jag tiggt av M som i sin tur hade turen att få den till skänks av sin gravida bästis. Jag fick en skvätt i en petflaska. Säga vad man vill om förpackningar men det ger en viss finish.
Tänk på det nästa gång du objektifierar( gör våld på, kränker, zzzzzz) dig själv.
Vincent frågar mig om sex. Om vad vissa uttryck betyder. Och jag svarar.
Vincent har två tjejer som är ute efter honom. Vincent och en kompis till honom är ute efter en tredje tjej.
Vincent säger att i den här åldern handlar det inte om riktiga relationer direkt utan mer om att det pirrar och känns spännande.
Jag tror inte riktigt att jag uttryckte mig på samma sätt när jag grovhånglade i nån kulvert bakom bioduken på Rigoletto i Vincents ålder.
Jag säger åt Vincent att han ska ta det lugnt, att inte stressa och att fortsätta gilla plugget; han har haft mvg på samtliga prov under höstterminen.
Usch och fy, antydde jag betyg, trots att Vincent bara är 13. Usch så dömande, så stressande. Utbildning är våra barns första steg till utbrändhet och elallergi. Nu när vi äntligen blivit av med polio och fläcktyfus.

Vi håller på i två timmar med Mozartkulorna. Jag häller ned en halv dl fin rom i smeten. Alltså inte fem cl zigenare utan sån där mörk sprit från Cuba. Vi lyssnar inte på Mozart, mer på hip hop och Nelly Furtado som Vincent för övrigt har ett mycket gott öra - och öga till. Han gillar tjejer med karisma och som vågar öppna munnen och formulera sig.
Tack och lov för det.
Usch, den där hemska bildningen igen. Jag är en sån elitist.
Den satans marsipanen tog ju aldrig slut. Och vi doppar kulorna i den smälta chokladen och droppar på resten när de står på bakpappret på plåtar och tallrikar.
Just det, jag måste ta ut allt ur kylen innan jag lägger mig. Chokladen, den 70%iga från Ecuador, som anses bla bla, du kan det där nu, blandade jag ut med några rader vit choklad. Det var ett fegt drag. Det hade jag kunnat strunta i. Men nu blev det så och det blev också gott.
Bara att lägga ned i lådor.
Det har hänt så mycket med Vincent bara sen i somras. Han är en så bra person. Nånstans under allt mitt bullshit borde jag rimligtvis likna Vincent på nåt sätt.
Ibland känns det mer som att Vincent är min son än jag hans pappa. Att vi hänger ihop är hans förtjänst och min tur och gudomliga lycka.

Varför brinner inte Gävlebocken

Tredje advent.
Och idag satte jag faktiskt upp julpynt. Vare sig Leon eller Vincent har gjort mig påmind om att att julstämningen inte är den rätta för att det inte sitter stjärnor uppe eller såna där galna apelsiner med kryddnejlika som man har bihålorna fulla av efter ett par dagar. Men vi har i alla fall bakat. kanelbullar och lussebullar.
För en gångs skull frångick jag receptet jag urspungligen fått av Bosse från Frisco, vilket jag senare sexade till genom att ta lite mindre av en grej och lägga till en annan, och av nån märklig anledning lät jag ett recept av Systrarna Voltaire vara till grund för bullarna.
Misstag.
Det s p e l a r roll i vilken ordning man lägger i ingredienserna, huruvida smöret ska smältas eller knådas in rumstempererat eller smälts och hälls ned. Jag fattar inte varför jag lät mig blåsas av Voltairesyrrorna när jag hade ett fungerande recept på lussebullar som de smakade förr i tiden. Innan nånon av oss ens levde, eller i alla fall så som de smakade då vi fick varsin på dagisets Lucia. Långt innan 7-11 sabbade lussebulleidén, eller vaddå 7-11, Pågens och vad de heter som gör lussebullar med ett gram saffran per 400 bullar. Det är som att laga mat med gurkmeja.
Allt blir gult men det smakar ingenting.
På dagisets Lucia 1970 var jag pepparkaksgubbe.
I onsdags var Leon stjärngosse i vit klänning, sitt långa hår i sidbena under struten och en stjärna i handen. Leons klass lussade på Leons mammas jobb och det var så fint och Leon tar det på sånt allvar och står och sjunger högt och klart. På kvällen sa han att efter tre luciatåg samma dag så rann det svett ur hans armhålor.
Årets lussebullar blev inte äckliga, de blev helt okay. De blev som en dålig kyss. Läppar som såg fantastiska ut, en tunga och och ansiktsmuskler som inte var synkade. För lite, för mycket, för fel. - Du, jag vill nog gå nu. - Ska vi höras? - Jag tror inte det.
Julpyntet ja.
I torsdags morse när jag vid kvart i 7 stod och förberedde frukost till killarna; ut med vitt surdegs ur frysen, brödrosten, thévatten, honung, lime, smör, skinka, salami, tomat och parika; jag gillar att allt står på bordet när de sätter sig och deras kroppar försöker vänja sig vid att en ny dag har satt igång.
Då la jag märke tillgrannarna inte hade så mycket julpynt i fönstren som i fjol vid samma tid. Och det är knappast det nyväckta intresset för att spara el som gjort julpyntet mindre angeläget.
Fan, i fjol älskade alla bensin när den sprängde 10kronorsvallen, krävde att skatterna skulle försvinna, att det inte gick att köra bil längre, att Sverige skulle gå omkull och bla bla bla och nu plötsligt när jorden har några hundra år kvar innan den brinner upp börjar alla bry sig.
Men hey, kolla ut genom fönstret, bilarna går ändå och det enda orosmolnet på konsumtionshimlen (alla fattar väl att allt snack om att bygga på månen bara går ut på att det finns space där man kan trycka upp en ny Galleria), jo, det enda orosmolnet är att vi kanske i n t e brakar genom 50 miljardersstrecket för 2006 års julnota som det förutspåddes tidigare i höstas.
Det finns något oerhört provocerande med de flesta klagomål kring sänkt ersättning hit och dit, om höjda fackföreningsavgifter, och hur alla vanliga löntagare blir förlorare och alla rika blir rikare. Människor är så bortskämda att man vill spy. Inte alla men jävligt många.
Ja, men ändra dina vanor för helvete. Allt detta tagande för givet; semesterresor till ställen man brukar åka till men i år inte har råd med, saker som man redan har men inte kan förnya, behöva ha bilen ett år till, behöva tanka den, behöva käka cigg och skölja ned dem med Parador.
På tal om Gallerior och nya affärer.
Urban Outfiters, i den gamla bion Röda Kvarns lokaler är en besvikelse, eller så är man bara jävligt mätt på bufféer av ännu mer att prova, smaka, behöva. Den andra är Kiehl's på Mäster Samuelsgatan. Deras grejer är bra som fan men det känns ofräscht att dollarn ligger under sju spänn och att Kiehls i Stockholm har 120 spänns påslag på ett schampo som kostar 27 dolares (plus tax) i USA. 330: - på MSgatan. Inte min likör.
Personalen har vita rockar. De har säkert läkarexamen.

Vädret, att det varit april och runt 10 grader (förutom på SLs bussar där man tittar i almanackan och eldar elementen så att man skulle kunna göra äggröra på dem) är inte det mest upprörande med den julen. Det mest upprörande är att Gävlebocken inte har brunnit.
jag vet inte vad de gjort med den, impregnerat den med något fruktansvärt från gamla DDR för skiten vägrar ju att brinna.
Eller så är det nån spelsajt på vilken man kunnat ladda in hård cash på vilket datum i december som det är grillfest på Stora Torget i Gävle och samma spelsajt som har gjort halmen obrinnbar. Det är bergis inte ens halm.

Okay en grej i taget. De gladaste nyheterna först. Leons ickegradering var ett missförstånd. Han s k a graderas. Leon hade inte fattat att de killar och tjejer instruktören tagit åt sidan skulle graderas inte tvärtom. Och så otröstlig som Leon var så trodde jag faktsikt att han skulle lägga av, vilket skulle vara extremt tråkigt eftersom han inte bara är duktig utan även tycker att judon är skitkul. Leon har gått i två år och i morgon ska han få orange bälte.
Han är eld och lågor. Och jag med.

Just det SM i sqaush. Jag åkte ut i första omgången, men vänta ett tag, det blev inte fiasko. Refaat el Sayed, den gubbjäveln, dök inte upp. Lämnade wo. Jag var toktaggad och allt jag fick göra vara att värma upp, äta en banan och sen cruisa runt på stan i fyra timmar innan nästa match. Den blev lottad att spelas på Centercourten. Mitt livs första match spelades på bana 1. Jag var inte så jävla kaxig då. Försökte låtsas att det var onsdag eftermiddag på Kampementshallen, men det gick inget vidare.
Och jag blev inte utspelad. Tog ett game och var nöjd med mitt spel. Nästa gång är jag inte lika spänd. Nästa gång är inte första gången.

Jag vill sova. Eller nej, läsa lite först. Har jobbat hela helgen. I alla fall fyra timmar per dag. Det ligger ett kilo marsipan i köket. I morgon kväll ska jag och Vincent göra vuxengodis, med valnötter, torkad frukt och mörk choklad.
På tisdag ska jag upp på Brunnen sista gången innan jul. Det börjar gå rätt bra nu.
Glad 3e Advent

Viljan och motviljan att vara en i gänget

Framför mig har jag svts webbsändning av senaste Kobra. Jag hade en lugn kväll med Vincent. Hans lillebror skulle upp tidigt som fan i morgon; hantverkare och Lucia har frivilligt valt att gå upp samtidigt som Lina i Lönneberga.
Luciorna mjölkar bankerna på några fondhundringar, hantverkarna mjölkar de flesta på pengar och framför allt nerver.
Hur som, så sover Leon hos sin mamma i natt.
Vincent och jag satte på Miles Davis. Medan Vincent gjorde matteläxan fixade jag middag. Vincent är julspänd trots att vädret slår nya rekord i vidrighet.
Däremot ska man vara väldigt försiktig när man drar på de högsta växthusväxlarna så fort almanackan och årstiderna inte synkar.
Jag har varit med en stund och kan i förtroende avslöja att vita jular inte var regel bara för att Arne Weise satt och slickade sig om munnen i julrutan.
Men visst, det var ett tag sen som Lucia höll på att blåsa bort och hennes hår klistrades mot ansiktet av regn som kom farande från alla håll.
I alla fall. Julen är här och det är bara att hacka i sig. Nej, jag tycker inte illa om julen, inte alls, jag menar bara att det spelar ingen roll att det ser ut som Irland en stormig oktoberkväll ute, julen är på ingång ändå.

Jag har inte varit på ett enda julbord vare sig i år förra året eller året innan. Måste fundera.....Senaste julbordet var nog 2002...eller 2001.
Jag har aldrig fattat poängen. Sen när blev man hungrig på fattighjonsmat för 4-500 spänn bara för att det lackar mot jul.
Se dig själv glida in på Konsum, hala upp en femhundring och köp köttbullar, jansson, ägghalvor med tinad löjrom, sill på längden och tvären, prinskorv, syltor. Du är redan spyfärdig men måste sänka priset på det ätna genom att äta ännu mer.
Man vill inte räkna ut att varje tugga är lika dyr som en bit sushi. För du tror väl inte på fullt allvar att du öppnar ansiktet 40-50 ggr under en julmiddag.
Fast det är ju klart, man har ju några timmar på sig.
Jag tror att vissa (en hel del) restauranger har skrattfester varje kväll då den sista gästen rullat ut.

I alla fall. Jag kom inte till saken, nämnligen att jag senast igår plöjde genom några bloggar på måfå och slogs av hur extremt mycket ren skit som skrivs. Alltså riktigt riktigt jävla dåligt. Ur alla synvinklar.
Åkrar av ogräs, missväxt och kalkfattig jord.
Och i denna mark sätter jag mina egna frön på ett fåfängt sätt; dels för att bli läst och dels för att vara en i gänget.
Samtidigt som skrivandet blir som att gå ett ensamt squashpass halv tre en eftermiddag. Inga motståndare och inga åskådare. Bara för min egen skull.

Med risk att framstå som kvinnofientlig, vilket jag redan gör med denna mening, de absolut obehagligaste bloggarna är skrivna av kvinnor i 30årsåldern. Både de triviala, som uteslutande handlar om smink, kläder, shopping, och en och annan "bekännelse" skriven på Fridasvenska och på samma intellektuella nivå; och de intellektuella och samhällsorienterade. De som skriver för att få gapa i fred. I bloggarna tror de att vokabulären de väljer, den resonerande och vidsynta, täpper till de glipor av samma slags bekräftelsemani som shoppingtjejernas.

Två sidor av samma mynt.
Den första gruppen beklagar sig inte sällan över hur lite bra killar det finns.
Den andra gruppen beklagar sig inte sällan över hur lite bra killar det finns.
Det är bland det finaste betyg man kan få som man; att inte passa in i dessa bloggkvinnors mansmall.
Samtidigt som jag gillar dem båda. Jag vet ju att bara man hamnar på tu man hand med en person så tar det bar en liten stund så väcks ett intresse som är väl dolt i bloggandet. Att man tror att bloggandet är allt den personen faktiskt går ut på.
Som en riktigt dålig skådis i en riktigt dålig såpa.
Det bloggandet som blir som jättekebab som bara växer och växer med mer varken hackat eller malet.
Jo, vänta, j u s t e x a k t det. hackat och malet i en enda stor oätbar sörja.
Kebabjulbord för en 500ing.
Bloggkebab tills man skriker efter sondmat för att det känns fastare.
För att skingra ridåer av eventuella missförstånd. Tro inte för en sekund av det manliga släktet som bloggar drar nån slags lans för allmänbildning, litterära kvalitéer, insikter, skönt förhållningssätt nya tankar eller god smak.
Det skriver jag gärna personligen under på.

Vet inte hur jag hamnade i det här svamlet. Jag vill ju egentligen bara kolla på Kobra som i kväll handlade om bloggar och dagböcker. Och tankarna kring att jag själv skrivit dagbok sen 20 år tillbaka. Hur mycket jag ljugit, hur mycket jag aldrig kommer att kunna läsa utan att skämmas, hur mycket jag är stolt över, hur mycket jag önskar att mina barn plöjer igenom allt en dag, hur mycket jag önskar att de inte gör det.
Men programmet får vänta till i morgon. Nu vill jag sova för att i morgon kunna käka en god frukost med Vincent innan han drar till plugget och min dag tar fart.
Hade jag varit mer teknisk hade jag lagt ut en radda bloggar som faktiskt är bra och läsvärda utan att vara det minsta skitnödiga eller koketta.
Dåliga vill jag inte lägga ut. Det skulle bara framställa min aggressivitet på ett okontrollerat sätt.
Och vet du vad det sjuka är. De dåliga skulle få betydligt mer träffar än de bra.
Varför ser det ut så. Varför rear så många ut sig själva, trots att man faktiskt är haute couture om man bara relaxar lite.