A-brunnens nio liv

Ojojoj, att du över huvud taget vågar läsa något som innehåller siffran 13, du som är så vidskeplig. Och vänder du på dagens datum så blir ju saken inte direkt bättre.
Vad är egentligen vidskeplighet.
Vidskeplighet är att man får för sig att något ska gå åt helvete om det förekommer en yttre påverkan över vilken man inte har kontroll.
Ett exempel är att man tycker att det är en dålig idé att gå på A-brunnar, något som hållit i sig i flera decennier.
I valår som det är i år är det märkligt att ingen av vare sig Annika Billström eller Christina Axén Olin lovat att om deras respektive parti vinner så ska man göra något åt A-brunnarna. Åt vår otur.
Att avlägsna dem helt är ju naturligtvis svårt eftersom de leder ned i stockholms avloppssystem. Det vet alla. Alltså kan man inte bara asfaltera över dem. Däremot skulle man kunna byta färg på locken samt bokstav.
Säg till exempel kalvskinnsröd och bokstaven L. Som i Liv, liksom. Extra liv. Som en kissemiss. Så kan man stå och hoppa jämfota på en L-brunn när saker och ting inte går enligt planerna.
Vi är många som fått våra liv naggade och inbromsade, förhållanden pajade, familjerelationer fastkörda, jobb uppsagda, samt vår hälsa kraftigt försämrad på grund av A-brunnar.
Ibland när det blir sådär riktigt konstigt, alltså att man med handen på hjärtat och ren och naken ärlighet mot sig själv inte vetat vad i helvete man har gjort för att det har blivit som det har blivit, så är det med stor sannolikhet att man gått på en A-brunn av misstag. Eller dumdristigt med flit.

Men det är dags att ladda det med något positivt. ta tillbaka den innebörd som A-brunnen en gång hade; avloppen aka kloakerna.
Jag vet, det kanske inte så positivt laddat, men hey, det är som med dina egna tankar ibland, i din fantasis slingrande kloaker där det pågår saker som gör sig bäst under lock.
Nej vänta, nu blev det fel i bildberättandet. Det är ju inte så att ens personlighet är ett avloppslock och att det borde laddas med något positivt för att nån ska börja trampa på oss igen.

Få se, hur tar jag mig ur det här. Jag vill ju inte skoja om A-brunnar på ett sätt som kränker dem i vars liv A-brunnen spelar en avgörande roll.
Jag vet hur det är att vara vidskeplig.
Min granne har en svart katt som heter Emil och som jag många gånger velat skoja med på ett sätt som gör att Emil aldrig nånsin, nånsin igen låter som han gör vissa morgnar vid 4-tiden då Emil försvarar sitt revir, alternativt sina testiklar vilka Emils ägare vägrar avlägsna (det är ovärdigt...tänk om nån skulle få för sig att avlägsna dina testiklar när du går ylande genom stan efter att inte ens ha fått napp på Crazy Horse).
Emils pälsfärg räddar livhanken på honom. Jag blir nästan lite smörig mot honom fast jag hatar kattfan. Det har hänt ett par gånger att Emil gått lite vilse mellan husen och jamat å det grövsta. Han vill ha hjälp att hitta hem. Jag står gothsminkad med en strömming i handen. Det är sent och jag är lite slirig på portvin.
kssksskss...
Emil har också han ett inslag av goth på halsen. Han kanske inte är så farlig ändå tänker jag, om han inte är helt kolsvart.
Han kommer mot mig med sin lilla bjällra runt halsen och stryker sig mot mitt ben och börjar spinna som en liten utombordare på 7 hk.
Jag går ned på huk och visar kissen strömmingen. Emil slickar på mina vitnande knogar och jag greppar lätt om hans hals när han tuggar i sig sillbiten. Jag klämmer åt lite för hårt. Emil sväljer till men låter inte aptiten påverkas för det.
Det går en rysning längs ryggraden. Precis där jag klämde åt på lille kissemåns, precis där skapas de där ljuden som låter på ett sätt som inte ens en ung Yvonne Ryding skulle kunna matcha, en röst som skär genom djupfryst.
Jag möter min egen vidskeplighet. Fantiserar om hur snart Emil jamar vidare med den osynliga kissemisskören, men låter Emil leva vidare. Rimligtvis borde även oturen med en svart (goth)katt bli mycket mildare.
Du får leva vidare, viskar jag medan jag klappar Emil under halsen och nyper beslutsamt ihop metallbehållaren som sitter kring kulan på hans halsband.
- Sååå, och nu plingar det ju mycket mindre.
Vänskap måste vara att ge och ta.
Sen att jag ger Emil något över huvud taget går enbart ut på det faktum att han är svart och kan påverka mitt liv negativt.
Jag har trampat på A-brunnar och har ingen kontroll över människorna i min omgivning. För ett ögonblick hade jag kontroll över en visserligen lägre stående (i de flesta delar i världen där ett människovärdet ligger snäppet över djurets), men i alla fall levande varelse.

Nu ser jag att även det ovanstående blev fel. Att det finns inslag av latent djurplågeri samt rasism efetrsom jag använder ordet svart i ett nedlåtande syfte.
Jag vill inte få militanta veganer efter mig som släpper in tjugotusen minkar i min lägenhet.
Det är nog så farligt med djurvänner, det mest aggressiva rörelse i den delen av världen vars måttstock på kollektivt mänskligt lidande de senaste hundra åren utgjorts av korrigeringar av börsvärdet.

Jag tycker att det var kul att höra under gårdagens Guldbagge...gala.. höra hur ett par av våra största och mest erkända skådespelare glatt gjorde sig roliga på det finska sättet att tala svenska. Det pågick flera gånger och rätt länge.
Hittills har inte Finland reagerat med vare sig flaggbränning eller bojkott av leveranser av Koskenkorva Vargtass, Peach, Raspberry (jättegod) och Pina Colada till Ålandsbåtar.
Men det kommer att komma vilken dag som helst och vi kan se fram emot att Lena Endre och Maria Lundquist står i svensk TV, under de inledande minuterna i Rapport och Aktuellt och gravallvarligt be om ursäkt för att de sårat den suveräna finländska nationen. Och sättet att tala svenska.
Till ingen hjälp tyvärr. Finska luftvapnet är redan i luften och på väg att bomba Dramaten och Stadsteatern. För att markera.
Det finns minst tre A-brunnar i närheten av både Dramaten och Stadsteatern.

I Riksdagen kommer Ernst Brunn(!)er att tala. Han är den som bäst känner in stämningarna om den otur vi dras med trots att man bara ville ha lite kul i all sin tafatthet.
Ernst låter vaktmästare avlägsna talarstolen och riggar upp med en brasa, en favoritbok (kanske Edith) en rejäl cognac, en öppen manchesterskjorta med en fin penna instucken i bröstfickan (om han plötlsigt under inkännandet av stämningarna skulle få ett uppslag till en ny roman), svarta jeans och ett subtilt läppstifft i färgen Rosso Bordeaux (kalvskinnsröd).
Ernst sätter örat mot vår kollektiva otur och formulerar den.
"Man kan vara antingen levande eller pågående. Pågående medan respekten för det som är dött gömt sig undan, generat, förorättat och avvisat. I vår inre idyll finns spatiösa utrymmen för egenvärde, men det tenderar att bli övermöblerat.
Pärlsponten i vår ingång till det som en gång var vår barndom är spritsad i oskuldsfullt vitt.
En väderkvarn plöjer långsamt sina spruckna vingar genom lungorna. Det blir som en andning vi söker synkronisera med de vi vill leva som.
Cognacen i min hand är ypperligt välsmakande. Jag ansvarar själv för att det blev den mest utsökta dryck känd för mänskligheten.
Jag ville ha den här och jag ville ha den nu. För det är nu jag är här.
Det är inte tur att vi delar detta utrymme, denna sfär, denna cognac, just nu. Eller otur.
Alla är vi lackade i mattsvart sammet, bär ett sorgflor av skuld. Vi är listerna av de skiljmässor från det vackraste och mest levande delarna av våra personligheter. Låt oss flytta in i varandra igen, vädra ur och omfamna varandra genom att rulla in oss i spröda sommarlovsgardiner"

Den förmodligen bästa läsningen just nu finns att finna i Notar Bostad som kom i lördagsDN. Finns att beställa på notar.se.
Ernst våldgästar bostäder och känner efter som ett medium vad just den bostaden upplever. Det borde få dig på andra tankar en vidskepelse.

Konsten att blanda

Låt mig avsluta pappagrejen för i år (eller för den här veckan). Farsans dödsdag och födelsedag inträffar med fem dagars mellanrum.
Jag inbillar mig alltid att datumen betyder mindre och mindre för varje år som går. Inbilla sig är ett sätt att göra sig beredd på att man närsomhelst kan ramla och slå sig. Alternativt att folk ser och skrattar medan man låtsas att det A) var meningen att ramla B) inte gjorde ont.
Datum som vägrar blekna í tvätten.
Jag ringer en vän, H, som jag inte träffat på länge. När signalen går fram hörs det att hon är utomlands. Jag får alltid för mig att den jag ringer upp är i London. Vet inte varför. Det har väl hänt ett par ggr men annars är det bara nåt som har med signalen att göra. Jag har aldrig varit i London. Eller jo, en gång. En dag på EF-resa sommaren 77, så det räknas inte.
Jo, kanske för dig som svarar ja på frågan om du varit i Abu Dhabi för att du mellanlandat där en gång.
Efter 4-5 signaler svarar H.
- Hej, ska vi äta lunch.
- Hej, jag är i Indien, säger H.
Jag blir på bra humör och samtidigt nervös över hur mycket H tvingas betala för att jag ringer och säger hej. Hon glider runt med sin kille och har det bra. Hon skulle inte hinna in till stan till kl ett.
H's mamma dog en nyårsafton. Uppäten av en synnerligen sadistisk cancer. Det kommer jag på strax efter att jag lagt på luren. Ett samtal på mindre än 20 sekunder.
Det går tio minuter så ringer en annan vän, C, som inte heller hört av sig på nån månad. Cs mamma är döende i cancer och de planerar hennes begravning med allt vad det innebär.
C och hennes mamma ska åka till Indien om en vecka. Vi pratar om det en stund.
Konstigt nog är jag fortfarande på bra humör. Marken känns inte så hal.
Datumet då jag vaknade och blev en dag äldre än farsan var betydligt halare. För att inte tala om natten på väg dit.

Leon sa i förrgår att vi borde ha familjeråd snart. Att jag varit lättretad och inte skrattat så ofta som jag brukar. Att det känns som att vad han och Vincent än gör så blir det fel och spänd stämning.
Den typen av repliker existerade inte vare sig i mitt huvud, än mindre i min mun, då jag var 8. Eller 13. Och sen tog tiden slut och hur snabbt man än gör saker så hinner man aldrig vrida klockan tillbaka.
Jag tittar Leon i ögonen. Hans rena självklara uppsyn utan nån annan avsikt än att briefa mig om läget får mig att kvickna till ur inbillningen att saker och ting är under kontroll.
- Vad är det, säger Leon och börjar fnissa förläget eftersom jag fånler förälskat mot honom.
- Du är så fantastiskt bra.
- Så lät det inte igår när jag kom hem med fel handske.

Och i vanlig ordning famlar jag efter andra ledtrådar denna period.
Läser och fyller huvudet med ny information som väcker nya tankar, gammal information som väcker nya tankar och känslor sen senast. Eller exakt likadana känslor.
Tidningar, böcker, gamla brev, bloggar.
Det man skrivit i dagböcker, brev eller mail kommer i en annan dager efter ett tag. Likagärna som det som är skrivet för flera år sen, riktigt längesen, känns som om det är skrivet igår.
Vissa saker ter sig insiktsfulla, andra idiotiska på gränsen till pinsamma.
Gamla mail. Ögonen följer raderna. Det utspelas nu. Det man läser. Det spelar ingen roll att det är daterat 2001, 1996 eller i oktober i fjol. Det är nu orden bildas och injiceras in i min hjärna.
Vad ville jag med det här, tänker jag när jag följer texten som ett handritat streck på en karta. Många streck blir suddiga för att liksom tunnas ut och försvinna.
Skönt att den här personen är kvar i mitt liv, med sitt liv. Tack och lov att den här personen inte är det.
Å andra sidan vet man aldrig om man bara äntrade planen med olika utrustning den tiden då det begav sig.

Man vet inte riktigt v a d avsikten med vissa texter var. Vad man försökte få fram. Vad målet var.
Att göra ett statement, försvara något, kanske en känsla, stöta bort något man kännt igen hos sig själv och inte gillar.
Kritik, markörer för vad som godkänns för att få passera till nästa nivå.
Precis som det är med människor man möter dagligen.
Vissa får tillträde direkt på vilka meriter som helst, andra gör inget rätt från första till sista andetaget.
Antingen gillar man nåns personlighet eller inte.

Jag satt i fem timmar häromdagen och läste bloggar på måfå. Blev fascinerad över hur vissa fullständiga främlingars liv började intressera mig.
Bokmarkerade ingen, raderade historia i datorn, för att inte bli beroende. För att inte nosa andra i stjärten med kommentarer på deras texter, ordflöde, rop på kontakt, stavfel, inbördes beundran klubb, alla listor över vilket jävla puder som är the shit just nu, att man tar en omväg för att kolla en viss persons livsstil för att veta vad som gäller, ängslan över att hamna på outlet. Nån som andra redan haft och kan.
Ängslan för om man överhuvudtaget existerar.
Och hur olika männsikor uttrycker sig. Ibland dök jag bara in i bloggarna utan att kolla kön eller ålder. Könet fattade jag efter ett par meningar men det var betydligt svårare med ålder.
Och naturligtvis i vilka kretsar man rör sig, vad som är angeläget, vilket språk som gäller just där - oavsett om de är bekväma med det eller inte. De i 30årsåldern som bollar akademikerpoäng men inte fan blir smartare för det. Och gymnasister som har ett tonläge som jag jag skulle vilja delta i vilken dag som helst.

Man schemalägger sitt liv till en rätt stor del. Även såna som "tar dagen som den kommer". Oavsett om ditt schema är tajt som en österrikisk folkdräkt efter oktoberfesten, din almanacka mörk två veckor framåt, så bryr sig dagarna inte speciellt mycket om hur du tar dem.
Du tror väl inte att bara för att du glider runt och skryter med hur du lärt dig dra gränser att du kan stoppa dagen som den kommer.
- Vet du, så bara kom dagen och jag sa neheej hörrödu, här går faktiskt min gräns, jag bestämmer över hur jag ska leva och det här går fetbort. (fetbort enl den utmanande och gränsöverskridande tidningenGringo, icke önskvärt).
- Nu ska jag verkligen bara ta dagen som den kommer.
Okay, betyder det att du godkänner ljuset på morgonen, vädret, grannens soppåse utanför hans dörr eller världsläget i största allmänhet.
Eller kanske bara din egen spegelbild innan du går till jobbet. Innan du upptäcker i trappen att soppåsekillens tjej har jackan du dreglat efter. Hon ler vänligt mot dig.
Du tog dagen som den kom och ligger redan under med 0-1.

Jag växelläser två lightböcker för tillfället. I huvet på John McEnroe samt Konsten att vara snäll.
Jag köpte dem samtidigt. Det var nog ingen slump. McEnroe till mig själv och Konsten att vara snäll i julklapp. Ångrade mig kort därpå och behöll båda.
De flesta böcker om att "så här ligger det till när du läcker tätningsmedel" är pure merde, men vissa är intressanta.
Ungefär som skillnaden mellan att läsa Dostojevskij och Paolo Coelho. Det ena handlar om hur mänskliga urmekanismer, psykologiska kugghjul klickar fram mer exakt än en Rolex det andra om hur man vill uppfattas som vuxen och med ett visst mått av insikt.
- Ursäkta mig, jag tror inte riktigt att du uppfattade det jag sa men jag har 220 akademiska poäng.
Paolo "gräv-där-du-står" Coelhos litteraturkarriär, och den är sannerligen avundsvärd med 1, 5 biljard sålda ex, går ut på att lättfattligt dvs A L L A i hela världen, även ordblinda, fattar, upprepa fem stycken på 128 sidor i olika omskrivningar.
Wow asså vilken deja-vú jag fick när jag läste "Gräv där du står 4". Eller jag menar aha-upplevelse. Det var liksom bara ...ah, så där fylld av livet...som livet kan va' ibland, bara fyllt. En liten pojke, en get, en hink och spade, en gubbe, ett träd, natten, en höna, en vis tiggare, och stjärnhimlen, allt bara flyter ihop och faller på plats, liksom.
Och jag fläktar upp prutten i ansiktet och nickar nöjt. Visst, precis så här luktar mina pruttar med. Jag blåser på dem som om de vore finaste gåsdun från Engmo. Gullar med dem, skojar, fnissar blygt när de sprids för vinden, viskar kärleksord i tomma intet, bli berusad av dess genomskinliga existens. Kunglig hovleverantör. Ännu ett sigill som borgar för kvalitét.
Ingenting här. Ingenting där. Look. No hands.
Paolo sitter i brasiliens litterära akademi. Som att sätta Jonas Gardell i den svenska. Vissa strängar är bättre stämda än andra.

Konsten att vara snäll, seriöst skriven av Stefan Einhorn, har bara smakats på. McEnroe boken, inte lika borrande genom den mjukaste delen av förståelsens fontanell, har jag kommit halvvägs i. Den är jävligt underhållande.
Lova att jag får utveckla dessa två böcker nästa gång vi hörs.
Att alltid gå omkring och ha två alternativ; reagera direkt som McEnroe vid ett fel man inte är ansvarig för men blir drabbad av eller reagera direkt som Stefan Einhorn, med en avgrundsdjup balja av välvilja och försök till förståelse.
Jag återkommer snarast till det. Men inte i natt.

Svennis är i blåsväder. När fan är man inte i blåsväder som offentlig person i England. Engelska tabloider som får Se och Hör att framstå som Svenska Dagbladet håller på att mumsa i sig Svennis. Svennis sitter löst till.
Jag kan tala om exakt vad som kommer att hända.
Svennis kommer att bete sig som äkta gentleman och fullfölja sitt uppdrag och sen be England att get the fuck out ur hans liv. På sätt och vis önskar jag att England vinner VM så att de blir tvungna att riva Big Ben för att resa en jättestaty över Svennis i dess ställe och ändå få fingret av honom.
Efter 1-1 och 0-0 mot Saudiarabien och Jordanien den senaste veckan är våra svenska fotbollskillar närmare VMguldet än på flera decennier.
Men vi vill i n t e ha Svennis som förbundskapten för han har varit elak mot Ulrika Johansson som gjort en karriär på att gå ut med hur illa behandlad hon blivit av män som inte velat vara hennes sockerpappa. Det är alltid svårt att nappa på glänsande krokar och sen när man ligger och sprattlar på däck visar det sig att båten är hyrd och att fiskaren ser fiskandet som en ren tidsförströelse. Inte ens äter fisk. Vill bara se den sprattla.
Svennis kommer att fortsätta som tränare I Brunflo efter VM. Ulrikas framtid är mer oviss. Allt beror på om hon slår sitt, ja, huvud ihop med nån som kan ge henne råd ur vad hon kan squeeza några pund till innan hon blir tvungen att flytta tillbaka till Sverige och demonstrera marmelad på NK livs.

Medan jag borstade tänderna för sista gången med tandborsten jag köpte i Prag, samma dag som jag åkte tillbaka till Stockholm i höstas, tänkte jag att jag måste lista något. Jag har haft så mycket tankar med den svartvita tandborsten i munnen. Nu skulle den i soppåsen efter att använts alltför länge. Man ska ju byta tandborste en gång i månaden. Jag ville inte byta den här alls. Den har blivit en vän.
Jag minns damen framför mig i kön som pratade med vem hon än kom åt om sitt liv. Hon hade just blivit änka. Folk lyssnade artigt medan de la upp varor på åkbandet. Tantens historia fortsatte genom de fyra personerna som stod fram mig i kön. Alla förenades genom att ta i samma kundkloss. De har tyvärr börjat med dem i Prag med.

Denna veckas låt är Katie Mehluas Nine Million Bicycles. Katie bjuder på kronjuvelerna ur sitt intellekt och känsloliv och målar vänligt upp en bild av hur mycket cyklar det finns i Beijing i Kina. Det är en tankevärd metafor om hur man blir alldeles yr när man leker med siffror samtidigt man gillar en speciell person hela hela livet och lovar att älska den tills man dör.
En låt som gör sig fantastiskt i en sjukhushiss medan man fulltankad med morfin åker till operation för att man slagit sig trött på gamla julklappar i grovsoprummet och fått en bit brödrostplåt genom vaden.
Jag tolkar det som att du inte ens i Kina kan gömma dig undan Katies kärlek.
I nya numret av Livsstil kan du vinna att återfödas som kärleksbarn till Paolo Coelho och Katie Melua.

Katie inför OS

Hej o god fortsättning. Det får man säga så länge man vill. Definitivt så länge julgranarna fortfarande lyser på stan i alla fall.
Detta oberäknerliga liv.
Ibland bara rasar lattjo händelser över en. Man kan faktiskt springa i dem med bara lite ansträngning. Lämna sitt hem och gå åt ett annat håll. Hinna ikapp även överraskningarna just på grund av det.
Jag har dessutom otippat hittat en ny boxboll, en ny artist att avreagera mig på.
Innan jul blev jag rekommenderad, både direkt och i tidningar att Katie Melua var the shit, fy fan, vad det var bra, och mingelvänligt och mysigt, och själfullt...jag gillade speciellt den sista beskrivningen.
Tankade direkt ned ettpar-tre låtar. Jag tillhör den typen av man som gärna lyssnar på musik typ Jill Scott, Sara and Tegan, Merrick, Carla Bruni, Liz Phair och glöm inte Vannesa Daou . I den mån du kan få tag på den. Plattan heter Zipless och texterna skrivna av Erica Jong. Varsågod. Musik.
Men vad i helvete är Katie Melua för något.
- Hej, jag har inget och säga och säger det utan känsla till ett arrangemang som är som en perfekt klippt utställningspudel.
En anal lax ligger och trimmar pudelns bollar med högtryckstrimmer så att inte ett hårstår ligger fel, eller sticker ut, och bara måste brista ut i ett oooh! när det blir sådär kliniskt befriat från något som skulle kunna uppfattas som personlighet.

Finns en skitbra grej med Katie Melua. När jag kännt mig oattraktiv och ointressant, inte mer värd än de gamla gästtofflorna längst ned i Billyhyllan, sätter jag på en låt signerade Katie Melua (eller hennes robotskötare). Inom kort mår jag bättre igen. Faktiskt redan efter första versen. Resten av låten börjar jag långsamt njuta av jag att vara jag och inte Katie Melua.
Samtidigt som jag blir förvirrad att några av er lyssnar på Katie och bara njuter av henne samtidigt som ni dekorerar era hem med de nya fynden ni gjort under ROOMs årliga vinterrea.
Snälla, gör mig en tjänst, tanka ned Lilac Wine, "tolkad" av Katie Melua. Och sen lyssnar du på samma låt med antingen Jeff Buckley eller ännu bättre Nina Simone, och sen behöver du aldrig mer höra av dig, är du gullig.
Skruva upp och njut av hur väl Katies röst fyller dig med tankar om att "hjah, jag känner igen mig..hon sjunger precis om mina känslor".
Tack för att jag slipper delta i dem. Om du inte vill göra Katie illa efter att ha hört Jeff eller Nina så byt ut din shrink för det usla jobb han gör.
När du överdoserat henne, tänt vanliga lampor igen, kommit fram till att du trots allt innehåller lite mer än kan du börja höra av dig igen.
Blev inte du också på rätt bra humör av att Laleh knep Rockbjörnen framför näsan på Robyn. Inget ont om Robyns musik, dessutom hennes egen, men det är nåt annat som gör att men är så jävla fedup. Kanske har hon förlorat lite av den naiva humor som ändå var lite sådär Ludmilsk. Det är nåt med Robyns brillor, hennes Draculamake, hennes övertygelse om hur man agerar då man anses ha blivit vuxen....frånvaro av humor helt enkelt.
Nej, jag är inte fientlig mot "starka kvinnor som går sin egen väg"..gäsp...men hennes ältande om att hon äntligen blivit sin egen och gör vad hon vill... spalt upp och spalt ned.
Grattis, Robyn, byt låt nu. Du börjar låta som då Peter Jöback, sisten i Sverige, kom ut garderoben, nej vänta Lennart är ju fortfarande kvar där. Och speciellt nu när han inte fick komma i sin nykemade peruk på Birgit Nilssons begravning.
Peter Jöback sa ordet landat, alltså att han landat i beslutet att komma ut som lax, så många gånger att han gjorde ett hål i marken vars djup mättes till 139 cm. Man såg bara Peters näsa och uppåt när han hade landat klart.

En stund för Birgit som hade en underbar humor trots att hon definitivt gick sina jävligt egna vägar.

Ludmila, ja.
Vart fan tog h o n vägen.
Att se Anja på Idrottsgalan kliva upp i sin kexchokladsponsrade klänning , för aftonen målad i svart, fick mig att faktiskt undra varför ingen opponerat sig, nånsin, mot att Anjas favoritsnack innehåller 8 bitar socker, i dessa tider då man jagar fling- och youghurttillverkare med blåslampa eftersom våra barn - korrektion; era barn - bara blir fetare och fetare och fetare och fetare. Jag började sakna Ludmila.
Hon hetsåt nötcreme och nutella, grillade bananer med jordnötssmör, bacon och drottningsylt nonstop i ett halvår för att börja åka tokpulka för Sverige. För att bli älskad igen.
- Tjoohooo, Här kommer jag jaaag, jag är tokig. Swiiiiiiisch.
Nu börjar OS snart. Jag har inte sett PulkaLudde på några förhandslistor över förmodade medaljer.
Räckte det inte att Ludmila fixade sin gaddar och opererade stämbanden för att få vara blågul all over och till lags.
Var fanns Ludmila när de hyllade 56orna under Idrottsgalan. Skitsamma att Ludmila inte är född -56; hon tog i alla fall en guldmedalj.
Dessutom vet man aldrig med ryska pass. Ludde kan vara 29, hon kan vara 59.
Nej, de hade grävt fram Linda Haglund från gud-vet var.
Borg-Stenmark-Wassberg...Linda Haglund. Vad hade hon mer gemensamt med giganterna som satt Sverige på sportkartan än att vara lika gammal.
Alla låtsas om som man glömt att Linda dopat sig när det visade sig att inte bara bristen på talang utan även åldern inte tillät henne att springa ikapp de som tävlade i toppen.
Ulrika Knape var stor men är ju född -55, det hade man väl haft överseende med i en stund då det till varje pris måste grävas fram en kvinnlig -56a.
De skulle ha grävt fram Maria Johansson. Hon är född -56 och är världsberömd för att ha hoppat omkring på kobbar med Båtsman och skojat med farbror Melker. Och ätit kexchoklad.

På tal om badhus så fick jag ett trevligt sms från allas vår vän Peter Siepen. Men han är inte alls allas vän, men han får de flesta att tro det. Det är därför han är älskvärd.
Han bad mig att dyka upp på en bastu i fredags. Den generöse Jugge skulle också hedra oss med sin närvaro. Visst, tänkte jag, som knappt kunde gå normalt efter att min nya squashtränare Jon, en juniorelit med samurajfrisyr och vadmuskler från hälsenan till nacken, skojat upp min mjälte i munnen dagen innan. Kunde vara skönt att simma några längder på det anrika Liljeholmsbadet nedanför Kvartersbion vid Hornstull. Lugna ned musklerna.
Peter hade som vanligt på sig svintajta badbyxor och sitt fastopererade headset vid örat. Han kramade försiktigt om mig eftersom hans kropp utan underhudsfett var blank som en säls.
- Här, ta ett hänglås och ett par badbrallor. Det är only boys här på fredagar. Simma några längder så ses vi bastun sen. Ja, det är Peter, säger Peter medan han dyker ned på golvet med ett sånt där hårt gummihjul som gör att ryggen går sönder på en vanlig människa medan hon samtidigt gör sin toalett.
Peter stånkar medan han pratar och tränat samtidigt. Jag glömmer aldrig då han flåsande svarade i telefonen för en massa år sen och undrade om han fick ringa upp. Inte långt från Peters flås hördes även ett kvinnligt flås. Udda. Men kul.
Jag byter om till färgglada badshorts och orkar inte ha komplex för att jag ser ut som en snattad vedsäck i jämförelse med en träningspundare som kvällens badvärd. Jag har i alla fall bättre kondis. Ok, lika bra kondis och förmodligen större kuk.

Ned i bassängen. Några gubbar står uppe på kanten och suger på varsin öl. En annan ligger i poolen och verkar trampa vatten. Ytterligare två simmar i maklig takt. Jag simmar fyra längder och tar en kort paus. Gubben som trampat vatten tittade på mig, tog in vatten i munnen och plutsprutade det åt mitt håll, lite lekfullt sådär, utan att le. Han upprepar proceduren. Det såg inte klokt ut.
Jag antar att han kollar om allt är klarrt. Nej, Benny, det är inte klarrt för fem öre, spruta ditt klorgurgel åt ett annat håll.
Jag simmar ytterligare fyra längder. Bassängen är för kort, det är inget kul. På väg till duschen och Peter och ett gäng av hans polare innan bastun tänker jag på att om jag hade varit en tjej på 25 hade jag kunnat skrika över hela badet och alla hade varit på min sida och gubben hade åkt ut. Men nu är jag en snubbe i 40årsåldern och det är liksom inte samma grej ur sextrakasseringssynvinkel.
Jag skrattade åt att jag ringer polisen och hur tyst det blir i luren då jag presenterat mitt ärende. Hur tagen på allvar jag blir.

Jugge är en av dem som hänger med till Indian Garden, den bästa indiern i stan som ligger på Heleneborgsgatan. Vi är sex pers och har skitkul och lika mysigt. Jugge är enorm. Han har en helt egen agenda. Servitören kommer fram och undrar vad vi vill dricka.
Jugge säger öl och undrar vad de har för märken.
- Märke?! säger servitören
- Merké?, svarar Jugge som om ölet heter det. Och såna prylar spottar Jugge ur sig med jämna mellanrum. Ibland är det askul, ibland sitter jag och tänker på att jag är intresserad av den Jugge som pallar vara sig själv utan att lira upp en Jugge folk omkring honom förväntar sig vara en tjock och konstig kille. När jag påtalar detta efteråt hemma hos Peter på kaffet och en mycket bizarr österrikisk efterrätt blir Jugge en helt annan person. Jugge helt enkelt. Han blir tagen på bar gärning med att vara sig själv. Härligt.
Peters hem förtjänar ett helt eget kapitel.
Jag har haft turen att få fira nyårsaftnar, födelsedagsfester, samt andra fester där. Det har varit mycket roliga och spännande tillställningar.
Märker att jag tappar fart. Förlåt. Jag är trött. Orkar inte ens komma med tips på hur du ska leva. Däremot på hur du ska sova. Lägg dig ned och sov. God natt. Här kommer John Blund. Han plutar med munnen, det kommer nåt ur den. Han ler inte. Han förvandlas till Katie Melua. Du faller i sömn. Dröm sött.

Biljetter till:
Katie Melua
Globens Annex, Stockholm 20/3 Riktigt gott om biljetter kvar. En s t o r musikalisk upplevelse för bara 325kr plus förköpsavgift, dvs om du köper biljetten f ö r e konserten betalar du ytterligare 25 kronor.

Brittiskgeorgiska Katie Melua slog igenom s t o r t för två år sedan med debutalbumet "Call Off the Search" som gick in på f ö r s t a plats på albumlistan i England.
Katie Melua är född i Georgien men uppvuxen på Nordirland. Trots att hon bara är 21 år g a m m a l är hon redan ett s t o r t namn. Hon sjunger pop med j a z z i n f l u e n s er och har under sin uppväxt lyssnat på allt från Queen, Eva Cassidy, Bob Dylan, Joni Mitchell, Ella Fitzgerald och Billie Holiday.
Herre Gud.
Tyvärr är hon inte i närheten att sjunga ikapp ens med en grovt berusad och falukorvströstätande Kicki. Men de flesta spår bär spår av en magnifik teknisk utrustning så man förleds att tro att det är en riktig människa som sjunger. Passa på att lyssna på Katies visdomar innan hon skapar ett eget sound/skivbolag/liv om fem år och gör egna låtar som hon hamnar på 74de plats med - på Georgientoppen.
Den 26 september släpptes Katie Meluas nya album Piece By Piece". Den passar utmärkt till en fin dunk rött runt 200 kronor samt doftljus med essens av lavendel och vanillamenthe. Garnera soffan med vänner och djupa samtal om hur fel det är med att vi människor inte älskar varandra utan bara krigar och gör djur illa.

Sin egen pappa

Solen har återigen nått takåsen på förmiddagarna på anda sidan gatan från Svandammsvägen och lyser upp mitt vardagsrum.
Den frostiga lilla lönnen har tappat sina skumtjocka gnistrande fjäderboor och ser mer frusen ut idag då det är strax under noll än tidigare då det var 7-8 minus. Det droppar om den lilla lönnen. Undrar varför lönnen heter lönn, den ser inte ut att kunna gömma, ens dölja, nånting alls.
Jag funderar på att plåta den lilla naturupplevelsen i solstrimman och skicka in den till Aftonbladet under vinjetten "vårtecken". Enligt meterologerna, den onödigaste yrkeskategorin i den här delen av jordklotet, är det vår i Sverige vid temperaturer över noll. I solen är det 3,1. Jag måste ned i källaren och hämta flippsen.

Det har varit ett bra jullov med Vincent och Leon. Påminde om julen för några år sen då det var lera till den 23e och på julafton var det vitt och förblev sen vitt lovet ut. Ett nästan osannolikt lyckat scenario.
Det blir en helt annan samvaro när man kan vara ute utan att behöva lårhöga stövlar.
Jag vet att du tycker att det är jätteskönt med slask eller Rhurgrått och kargt, som sig bör i fädernelandets vagga då isen smälte bort och blott tundra och permafrost var the flavor of the day (i tiotusen år). Då du kan mysa runt och bränna dina julklapps500ingar på reorna och sen sms-battla med dina polare från nåt fik om vem som gjort bäst kap. Medan du petar i dig en latte och carrotcake för 85 spänn.

Och hur gick det till slut med ditt nyår. När du fortfarande en timme efter lunch den 31a hade en nervös känsla i kroppen om du valt det rätta alternativet, av de två du hade, dvs det enda du hade och det andra du fortfarande hoppades på, om kompromisserna skulle hålla. Det var ju ändå nyårsafton.
Eller var det rent av så att du gillade läget och accepterade att varje nyår inte är midsommarafton och tänkte äh, det blir som det blir (ja, när fan blir det inte det) och när du väl relaxade så blev det en rätt trevlig kväll.
Att planera nyår är inte helt olikt en väderprognos som sträcker sig längre än till senare samma eftermiddag.
- Ja, eller så blir det något annat väder.

Otroligt hur inne det fortfartande är att hata Tone och hennes speedade målbrottssvensknorska. Det skrivs insändare varje vecka.
Hur hade tongångarna varit om Tone hade varit en sävlig iransk kärring med mustasch och en yxig konsonantsvenska långt mer påfrestande än väder-Mats Anderssons, vars skånska låter som förstadiet till vinterkräksjukan. Att Mats inte är textad är ett mysterium. Ej heller har man läst en rad om varför Mats inte kan lära sig ordentlig svenska.
Missförstå mig rätt, jag hatar också Tone, framför allt för att hon inte kan stå still (eller "nyfiken" som det fint heter när man inte fixar att relaxa på riktigt), men det hade varit så härligt befriande att få läsa krönikor och insändare med den nedlåtande sortens tolerans som går ut på att vara extra snäll mot den man anser är underlägsen.
En paradgren i delar av samhället där gemenskapens starkaste lim är att gå ihop mot den som inte är med i gänget.
Lite som att berömma en Parkinsonperson som lyckas pricka munnen med skeden var sjunde tugga.
- Gud vad du är duktig. Allihopa, på mitt tre..ett-två-tre; "gud vad du är duktig!"

Eftersom Vincent var med mig och M under nyår; Leon firade med sin mamma och sällskap i vilket det fanns fler barn i Leons ålder, något Vincent inte tycker är lika hett som förr, så blev det en nyårsnatt på Vincents villkor.
Vi drog till Svandammsparken för att bränna av några raketer efter middagen. En full snubbe ville skaka hand. Det är det främsta alkoholen gör, viljan att vara tillgänglig.
Fyllot hade med sig sin egen son något yngre än Vincent. Jag tittade menande mot sonen medan jag skakade hans pappas hand och sa gott slut. Tror inte att det gick fram.
På vägen till Västerbron strax efter halv 12 var det bråk på Liljeholmen. Några blattar vägrade kliva av och började hässla med raketer. Vakter kom kutande och drog fjäderbatonger. Det är ganska läskiga vapen. Man kan göra väldigt illa med en fjäderbatong. Blattegänget krossade en flaska och brände av en raket på perrongen. Vakterna tog skydd bakom pelarna. Vincent var orolig. Han satt och snurrade och vände sig om, tittade oroligt på mig och M och undrade om killarna var farliga.
Nej, inte för oss, sa jag.
Jag var extremt nära att kliva ut på perrongen, fråga vem av snubbarna i gänget som var in charge och säga till honom att jag inte hade för avsikt att i en sekund fira mitt nyår i en jävla t-banevagn på Liljeholmens perrong; om han kunde vara så snäll och koppla sina polare.
Jag kollade på killen med den trasiga flaskan. Han verkade inte ha riktigt koll på läget. Krossade flaskan mot kanten av en papperskorg mest för att det såg coolt ut på film. Killarna var fyra-fem stycken och vakterna två. Jag pendlade mellan att vara lugn och irriterad. Men helt klar i huvet.
Speciellt när Vincent och Leon är med blir ju sinnena helt på topp vid analkande möjliga situationer.
Inget hände. Tre minuter senare drog vi vidare.
12slaget på Västerbron. Raketer, nyårskyss och mingel med mestadels glada främlingar med flaskor och jointar i händerna.
Vi drog tillbaka med halv etttåget mot Norsborg. Vincent undrade hur jag blivit så säker och orädd på stan, att han inte kände sig så säker utan orolig och lite rädd. Och att han hoppades att han skulle bli lika säker som jag snart.
Vi gick genom det tjocka vita tillbaka till Svandammsparken backen upp från Asspudden. Senast vi gjorde det var nyårsnatten
98-99 med en då 5årig Vincent på mina axlar.

Jag levde mig in i Vincents nyårsfirande och vad som är viktigt för honom. Precis som det var för mig. Att få vara med farsan och tända eld på raketstubiner och se dem försvinna tjutande upp mot himlen. Och se att han tyckte det var lika kul som jag tyckte att det var. Så då gjorde vi det. Brände iväg fler raketer
Är glad att Vincent inte kommer att få d e n sortens säkerhet på stan och i närheten av våld eftersom han i likhet med sin farsa inte blivit rustad för ständig beredskap på parering och duckande.
Det är roligt med blixtreflexer på squashen, mindre kul bland människor. Men bra att ha.

Vincent. Min förstfödde. Jag skulle kunna skriva så mycket om honom. Bara om honom. Det har hänt så mycket oss emellan bara under jullovet. Han är i ständig förändring. Brottas med vågor av hormoner, större frågor, sätter ord på sina funderingar som får mig att kippa efter andan och fyllas av respekt och njutning över ansvaret att tänka igenom svaren. Eftersom de svaren betyder så mycket för honom. En förälder kan ju som bekant komma med vilka jävla idiotier som helst.
I brist på intelligens, tålamod, insikter, vad du vill; och barnet kommer ändå att tänka till på vad mamma eller pappa svarat. Det är underbart och fruktansvärt.
Vi har hade ett par dagar tillsammans utan Leon. Ingen konkurrens av lillebror som alltid får lite lösare tyglar, inte helt ovanligt med syskon nummer två; får vara lite barnsligare, lite längre. Och som får mindre skit, eller ingen alls, för situationer som går snett.
Vincent och jag åkte pulka tillsammans i Monsterbacken. En riktig backe vid Trekanten. Inte nåt sånt dagisgig som Gärdesbacken vid Kampementsbadet eller mindre tråkigt som Humlan.
Vi gick bredvid varandra tysta ett par hunda meter på väg till backen. Jag var glad över att jag faktiskt såg fram emot att ladda och ha kul, åka riktig pulka, inte sitta och låtsas vara en helgförälder som har JÄTTEKUL inför andra föräldrar. Jag tänkte på det Vincent sagt då vi ätit frukost ett par dagar tidigare.
- Jag fyller 13 år i år. Vi måste vara försiktiga sen efter september så att det inte händer dig nånting. Jag vill inte att du ska dö som din pappa gjorde när du var 13.
Det kom väldigt oförberett. Jag svarade som vanligt att jag inte planer att dö de närmaste 40-50 åren, men funderade ändå över hur Vincent har detta faktum i sitt undermedvetna och hur det stundtals flyter upp.
Och låt mig försäkra dig om att jag inte smetat på vare sig Vincent eller Leon min historia. Jag finner det djupt motbjudande att ett barn ska ta emot en sekunds ansvar över föräldrars eventuella bagage. Behöva lyssna till något slags avlastningssnack och brottas med sina oerfarna referenser att försöka förstå och trösta. Vara till lags till varje pris.
Djupt motbjudande.

- Jag tror att om du vore typ 25 år yngre så skulle vi umgås som två kompisar nästan varje dag.
- Men jag ä r din kompis, Vincent, och inte bara det, du kan berätta vad som helst för mig, jag kommer aldrig tycka att du är dålig eller jobbig. Du kan lita på mig.
- Och du på mig, du kan säga vad som helst till mig med, säger Vincent.
Vi drog hem när det började skymma för mycket framåt 4. En anka vi inte sett på vägen till backen hade frusit ihjäl. Det var första gången jag sett en ihjälfrusen anka.
Jag tänkte på hur jag länge letat efter minnen av min pappa, utan att egentligen finna mer än fragment. Mer tänkt att han måste ju ha funnits. Och med Vincent, bara den senaste veckan, har det varit så intressant med att behovet av sökandet efter dessa minnen förflyttats till intresset vid vikten av den egna rollen som pappan, förståelsen hur viktig den är.
Man fattar ju en massa saker till man verkligen förstår dem.

Livet blir bara bättre och bättre.