grannsämja

En av mina grannar ska flytta. En av de två pre- medelålders (eller ja vad heter det när man är i 35årsåldern), som preteen men innan man blir mer vuxen än man önskar, grannar, ensamstående kvinnor som har katter. Vi sågs i trappan igår och jag gav henne en kram efter att hon tackat mig för alla gånger jag kommit hem eller lämnat huset glatt visslande.
Hon har även sett mig nyspydd efter en flygplanstur, svag och lutad mot väggen vid tvättstugan.
Men det är även mycket hon inte har sett.
Hon har inte sett när jag försökt sparka till hennes katt för att den inte håller käften om nätterna eller jamar i fel tonart.
Och hon har nästan kommit på mig en gång när jag försökt spänna på mig hennes bh 80 D i tvättstugan, en hudfärgad utan stoppning.
När hon flyttade in i huset gick hon alltid med blicken nedböjd och luktade djur. Lite slitna jeans på det där whitetrashiga sättet, alltid nedstoppade i stövlarna. Jag tänkte direkt att henne ska jag nog på ordning på.
Men åren gick och hon fick ordning på sig själv. Och nu var hon redo för det slutgiltiga steget; att lämna katthelvetena för en riktig relation i stället.
Jag önskar henne all lycka.
Den andra grannen, mökmunnen, är kvar. Hon som bor under mig och har ett altare byggt av cigg hemma. Vi har tagit ett snack.
En kväll innan jag drog till Prag för en knapp månad sen öppnade jag fönstret i sovrummet som vanligt för att släppa in frisk luft inför nattens äventyr och sömn och får direkt en generös pust av niccot från mökmunnens sovrumsfönster.
Om hon vill dö av sängrökning så är det svinokay med mig men jag vill inte känna en partikel, vare sig av tobaken eller hennes brända kött bortskrapat från det senaste fyndet från Jysks bäddsoffelager, i min eller mina barns näsborrar.

I alla fall. Jag är tillbaka från Tjeckien. Allt där rä ju precis som vanligt, men ändå annorlunda för varje resa. Jag gillar att vara där för att slippa vara här. Vara där för att min egen närvaro blir tydligare för mig själv. Vara där för att inte behöva vara ängslig för att undra över vad nån här tycker om nånting i ett sammanhang i vilket jag ingår.
Jag är mindre rädd för saker i Tjeckien. Saker det inte finns anledning att vara rädd för. Saker som egentligen bara är fantasifoster som föds och aborteras naturligt in och ur ens medvetande.
Och anonymiteten. Att få vara det i sitt modersmål. Och lugnet, gränsandes till ingentinget, ute på landet, bara en liten bit utanför Prag, det är svårslaget.
njutningen ligger ofta i också att, faktiskt, inte behöva dela ensamheten med någon. Självklart saknar jag Vincent och Leon och min M, men inte så att jag klättrar på väggarna.
Det är så enkelt att inom loppet av några timmar byta om till ett nytt liv, börja om på nytt men ha alla erfarenheter intakt.
Teatrar, flanera genom stadsdelar, veta att jag närsomhelst kan försvinna. En oerhörd lättnad och frihetskänsla.
Egentligen är inget konstigt alls.
När jag var barn och morsan och brorsan ville åka till Rhodos valde jag utan att blinka att hellre åka till Tjeckien och vara med kompisar, moster och hennes man, eller mormor och morfar. Det var så mycket jidder och jobbigt hemma. Att byta ut det mot snällhet, god mat som man fick äta i den takt man behagade, inga höjda röstlägen, inga provokationer, ingen rädsla, inget stryk samt uppmuntran var lätt som en plätt.

Läsningen, medhörningen, talet; det mesta blir mer meningsfullt för mig i Tjeckien. Jag tar saker mer på allvar och blir även själv tagen mer på allvar. En inte helt dålig gissning ärm säkert att jag blir mer tillgänglig. Och det kommer av att människors närvaro är mycket tydligare än här i Sverige. Både på gott och ont. Tjecker kan vara så dryga ibland att det nästan blir som en dålig film men simultankapaciteten, förmågan att snabbt kunna röra sig på olika sinnesnivåer uppskattar jag mycket, samt den svarta självironiska humorn.
Jag anstränger mig allt jag orkar här hemma för att se och höra med samma ögon och öron.

Jag tvättar och lyssnar på musik. Ska strax dra iväg och spela sqaush och inte förlora ett set. Är på svinbra humör. Har sovit bra och farmför allt haft en underbar helg med Leon. Vincent har börjat äventyra mer på egen hand och sova över hos kompisar.
Men ingen alkohol eller cigg eller dåligheter. Han kan vänta på sin första fylla ett tag till. Kanske en folköl med mig i Tjeckien nästa år när Vincent är 16. Det låter bra.

Jag chattade just med Paul Tilly, en reklamhorekollega, samt till mitt förtret fick jag reda på, även komiker kollega.
Tror att han kan vara bra. Han har ju helt klart en komisk ådra, funny bones i kännarkretsar.
På söndag får vi se vem som blir vems flickvän på Big Bens scen.
Livet är bra, även när det inte alltid är det.
Man är bara så jävla bortskämd med allt bullshit runt omkring att man gnäller av bara farten ibland.

långsinta tarmar

Jag tycker att det är intressant med folk som bestämt sig för att inte gilla mig, vars biorytm störs så fort jag kommer in i ett rum, och som sen lagrar mina "felsteg" för varje gång de träffar mig. Räknar dem, memorerar dem; i smyg håller dem emot en som en landsortsadvokat.
Jag träffade en sån person i kväll på Södra Teatern efter att ha avnjutit en riktigt jävla bra komiker, på gränsen till spoken word. Doug Stanhope.

Jag kunde naturligtvis skita i att kommentera en händelse som bara går ut på att lyfta fram en negativ energi och i stället njuta av och delge av den senaste tidens fina stunder av kärlek med mina barn och M och bra samtal och längtan efter att vara i Prag om några dagar igen och kvällens svinbra stand up på Södra Teatern som var så inspirerande.
Men när något blir så fjortisaktigt tydligt som i kväll; och jag har verkligen inga problem med att man inte kan älska alla, så kan jag bara inte låta bli att ta upp det i alla fall.
En stackars "kollega". Jag har inga komikerkolleger. Jag är ingen komiker själv för det första, och för det andra är människor omkring en antingen intressanta eller inte.
En kille som varje gång jag kliver in hans närhet, dvs befinner mig i samma lokal som han, får han problem. Problem med min manlighet, problem med sin manlighet, problem med att jag är roligare än var han nånsin kommer att bli, om han så flyttar ihop med Johan Glans och studerar honom med lupp och mätsticka.

Som man är på scen är man i sängen. Ju mer man tänker och försöker få till det ju tråkigare blir det.
Vad tror han att han har att komma med om han demonstrerar en antipatisk hållning varje gång vi säger hej, inte le och bara se ut som om han inte skitit på tre veckor.

Vi kanske skulle kunna bli asbra kompisar om vi bara gav det lite tid. Vem vet.
En kväll i sommar så uppträdde vi på samma ställe. Jag var övertänd och det gick riktigt bra, min kuk var störst i stan och jag levererade. Kanske ett av de fem bästa gigen jag haft, och det snart 100 sen jag satte igång med stand up för 2 år sen.
Han gick upp efter mig och det var en otacksam uppgift.
Jag var roligare, hade större kuk, snyggare flickvän, snabbare bil, fastare skinkor, spänstigare gångstil, you name it.
Okay, snubben har mer hår. det ska villigt erkännas.
Men sen dess har han inte tålt mina tarmar.

Oj, och vet ni, som det brukar vara så tappar man plötsligt intresset av att dissa nån som ändå inte ingår i dagens rätt en endaste dag under året så det här bara slutar så här tvärt. Jag kom på andra saker som är mycket roligare att ägna tid åt.
Jag längtar till Prag. Om fem dagar är jag där.
I morgon är det kalas för Vincent 15 år. 15 år.
I den åldern var jag inte kul att vara i samma rum med.

Oftast någon annanstans

Låt oss inte lura varandra. Bara för att meterologer säger att sommar heter det när medeltemperaturen är över 10 grader (gäller det över hela världen?) så vet vi som inte är uppväxta i Östersund att sommar är något helt annat. Sommar är att man utan att blinka kan bestämma någon form av utomhus aktivitet juni-augusti utan att ha en betongfast plan B i bakfickan.
Jag är svårt asocial. Ofta när jag kommer utanför stan, som till exempel i helgen, så märker jag hur extremt skönt det är med frånvaron av människor. Nu senast i skogen i helgen där jag plockade svamp och ibland pratade för mig själv. Både vanligt prat och testande nytt material samt upprepande något bra som Vincent eller Leon har sagt under sommaren.
Visserligen har jag haft kul de senaste månaderna när jag uppträtt, eller de få ggr jag varit på lokal och festat, men för det mesta är det skönast att vara själv, vara med barnen, vara två, vara härifrån.
Jag tror att oavsett om jag får fler barn så kommer jag att resa mer, oftare och längre perioder till Tjeckien. Och vid sidan av nöjet, glädjen och kicken i att uppträda så får jag allt svårare för större människosamlingar.
Ju mer insikter och kunskap jag har om hur vi rent generellt funkar, desto mindre överseende har jag. Det är kanske en paradox.
Jag kan drabbas av oerhörd ömhet för folk som inte har så bra koll, som liksom lever efter nån annan slags mall; vilken vet jag inte; så att jag kan hjälpa till. Jag tycker om att få ögonkontakt med människor.
Ibland när jag drabbas av en attack av ödmjukhet söker jag upp folk jag inte har någon som helst relation till. Bara för att ett kort ögonblick leva i fantasin att allt kan börja om på nytt.

Jag vet faktiskt inte varför jag begåvats med så dåligt tålamod att jag tycker de flesta sammankomster med fler än typ 4 pers är tråkiga och sega och utan större mening; bara en massa upprepningar från saker jag hört om och om igen. Oftast är ett samtal mellan två människor mycket intressantare och mer givande.
De enda människor vars livsoerfarenhet jag verkligen lyssnar till är Vincent och Leons.
Om de två inte fanns skulle jag starkt ifrågasätta min förmåga till empati och medkänsla.
Det där är en sånt idiothypotetisk resonemang.

Om jag bodde i en container eller under en bro skulle livet också vara annorlunda. Eller om jag var religiös. Då skulle säkerligen ödmjukheten ha en betydligt centralare del i livet.
Jag skriver allt mindre publicerat. Vet inte varför. Vet inte för vem jag skriver förutom mig själv.
Dålig ingång om man vill vara författare
Kolla in Facebook. Jag vet inte varför jag är med där. Jag har nästan 300 "vänner". Hörs kanske med tjugo av dem någorlunda kontinuerligt. Ibland deletar jag nån lite random choice för att denne utan någon som helst ond avsikt skickat mig något. Kan vara allt från inbjudan till en grupp till en fiktiv present; allt sånt virtuellt som inte betyder ett piss.
Lika lite som det är tanken som räknas. Det gör den inte.
Jag har några klasskompisar på Fejjan som bara är där. Alla vänner på FB skiljer sig inte nämnvärt från de frimärksalbum jag hade som barn. Jag tog fram dem en gång om året och räknade dem och tittade på dem och undrade om något av dem kommer att vara något i framtiden. Tror att jag hade 3-4000 frimärken. Att jag till och med prenumererade på dem
Jag har ingen aning om var dessa album är idag.
Det fanns frimärksgrupper jag fick erbjudande att gå med i via de utskick som hamnade i brevlådan. Jag gick inte med i en enda. Ibland undrar jag om någon nånsin såg min frimärkssamling. Tveksamt om den någonsin fick vara föremål för nån tjejs beundran. Knappast.
En gång, ibland två, tog jag fram hela samlingen, räknade frimärken, förde anteckningar på var ifrån frimärkena kom, katalogiserade nya jag fått från var jag nu fick de ifrån.
Vet inte var frimärkena är idag. Gissningsvis i en låda på morsans vind. Kändes liksom inte så aktuellt att ta med sig frimärken när jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder.
Skulle det brinna på morsans vind skulle jag bli ungefär lika ledsen som om nån hackade Facebook och raderade alla kontakter.

Ingen big deal egentligen. Jag vill bara dra härifrån. Oftare och i längre perioder.
Kanske fler som känner så; att det är därför som så många känns så trötta, så frånvarande, så vid sidan av spelplanen; för att de egentligen är någon annanstans. För att de inte vet vart de längtar mer än bort.

Fan, vad jag gnäller. Som en sån gammal gubbe som glider runt, rafsar fimpar i trottoaren med sin käpp och muttrar. Jag har definitivt en en sån fimprafsardag. Men på tal om det måste jag ta tag i grannbruden och hennes ymniga blossande som gör att man inte kan vädra
Har sovit på tok för lite i natt samt haft paranoida drömmar. Ska koncentrera mig på att skriva en krönika till en Sthlms tidning. Samt tänka på Vincent som fyller 15 på onsdag. 15 år. Swoosh sa det bara. Jag är glad över att han inte haft sin första fylla än. Att Vincent inte tycker att det är något han måste göra för att passa in eller få godkänt av en skock ängsliga märkesfjollor som tror att booze är vägen till insikt och mognad.
Vincent är svintrött på att höra mig säga hur han kommer att dra till sig rätt människor i framtiden, som liksom han uppskattar att man har något varaktigt i huvet i stället för högst flyktigt på sig eller i ansiktet, men det är ju så.

Hörde för några timmar sen att Lennart Swahn är död. Så har det sen över 20 år envisa ryktet om hans död slutligen hunnit i kapp honom. För mig är han mest John Blund. Vila i frid, Lennart.