Kissa i kors och Palme alibi

Jamenhej,

att höja rösten när man tjuvlyssnat och presentera det med bakrundskörer av suckar och stön medan man själv kör första violinen och är sin egen dirigent är aldrig sexigt. Redan idag känns stormen kring offentliggörandet av vissa delar av Alexander Bards Elit-utskick lika fräscht som en skål räkskal efter två dagar i rumstemperatur.
Först blev jag avundsjuk på alla andra som fått utskicket. Sen blev jag stolt över att ha börjat med veckobreven i samma veva som Carl Bildt, 1999.
Är det bra att inte vara med. Det kanske är ett tecken på respekt. "nä, den där jäveln kommer aldrig att nappa, aldrig avslöja nåt smaskigt, aldrig sitta och runka ikapp med vår jargong".
Eller räknas jag inte till dem som förtjänar en plats på olika mailinglistor.
För det är klart att alla klubbar som går ut på att stoppa piss, lätta på trycket, skvätta lite random choice, strypa igen i väntan på godkännande i form av feedback och mot/medkommentar bygger på nervositet över att falla ur en fiktiv gemenskap. Och sen kissar alla i kors för att det ska bli sol i morgon.
Men fuck it, det är psykologi-abc för folk som inte ens behövt avsluta högstadiet.
Däremot blir jag förbannad på tonläget i vilket det hela presenterades i DN. Ett slags "minsann, och det är inte ok".

Ett liten Muhammed-karikatyr-storm i ett Dry Martini glas i vårt land. Det är liksom det vi kan kontra med.
Det är klart att det är kul att veta om hemlisar, att ha kompisar som blivit påsatta av en känd konstnär med böjning åt Musse Pigg, men att återge uppsnappat skvaller nåt slags "usch och fy", och "är det det här vi verkligen vill ha till frukost, till våra cornflakes, till Bananer i Pyjamas innan kidsen lättar iväg till plugg och dagis" är djupt motbjudande.
Lyssna vad jag snappade upp.
Moralkakor dränkta i vaniljsås serverade av representanter för den moraliska majoriteten. Ät så mycket vaniljsås du orkar för 79 kronor.
Oavsett var vi håller hus idag rent civilisationsmässigt kommer våra urdrifter, när vi hade rest oss och börjat skapa små grottsamhällen, att alltid ha en roll i våra liv. Vem serverar maten och vem ligger med vem.
Så fort man gör något riktigt bra så måste det finnas slagg, stuvbitar, missfärgat, fläskkanter, bränt, defekter, kort sagt; sidomaterial som inte är aktuellt i den färdiga produkten.
Vad fan är problemet. Bara för att Alexander kollat in min äldsta son på Eriksdahlsbadet innan han upptäckte mig fem meter bakom och hälsade artigt betyder det inte att jag inte skulle hjälpa Alexander om han befann sig i nöd och behövde råd eller hjälp.
Så funkar de flesta människor. Vi är vrålkåta på att få tillhöra en speciell skara som delar något den stora massan inte delar. Den stora massan man definitivt vill tillhöra om det verkligen skulle krisa.

Skit i det nu. Man kan inte vrida klockan tillbaka. Backspegeln, facit hand, vad var det som hände, där vi är nu, lärt oss, förlåt, vad sa du.
Minnen fastsydda med björntråd nånstans på vägen mellan hjärtat och hjärnan.
Låt mig redogöra för kvällen då Palme sköts. Det finns faktiskt ett par märkliga tillfälligheter den kvällen och nästföljande år.
28.2.1986
Jag satt med några polare i min n.b.lägenhet i hörnet Rådmansgatan/Döbelnsgatan och peggade upp tequila. Jag låtsades dricka lika mycket som dem andra. Jag gillar inte sprit. Lägenheten låg ett kvarter från VD 2, polisstationen på Tulegatan. Det var kallt som fan ute. Vart vi än skulle så fick det inte bli för långt. Vi började göra oss i ordning. Tjejerna gjorde sin lilla gå-ut-toalett och vi killar, höjde musiken eller nåt. Plötsligt svischar det förbi en jävla massa polisbilar.
Vi glider ut en kvart senare. Av alla ställen i den här stan så hamnade vi på - det är nästan helt osannolikt - restaurang Oxen. Den enda gången i mitt liv jag satt min fot där. Rakt ovanför den spelklubb där Chrille P brukade lira kort hög som Kaknästornet på speed. Jag fattar inte varför vi hamnade just där. Vi var ju stammisar på Alexandra (det som senare blev Penny Lane och vad är det idag, Plaza , va?) Men just iom det så ville vi väl gå nån annanstans och så blev det siljalinestället Oxen.
Det pågick så mycket i ens omedelbara närhet som man inte hade det minsta aning om.
Precis egentligen som alla andra gånger då man skrotar runt och har för för sig vad man nu har för sig, men just denna kväll låg Palme död och vi stod och hoppade med tequila i blodet på Oxen till Howard Jones eller nåt, och även då nån vid ett-tiden sa att Palme var skjuten så dansade vi vidare. Ingen hajade läget riktigt först, trodde mest att det var nåt idiotiskt skämt.
Jag drog hem nån timme senare. Blir för trött av booze.
Tog sällskap med Smulan som bodde mittemot på Rådmansgatan, fick en liten gonattpuss och hoppade upp i loftsängen ett par meter över marken fem minuter senare.
Strax efter sex på morgon ringer telefonen. Jag är helt borta. Det är Tomas, min bästis från gymnasiet som även var med tidigare under kvällen. Han säger att Palme är mördad. Att han blev skjuten strax innan vi drog ut. Jag rullar runt till sängkanten och tänder ficklampan jag har bakom kuddarna. Solen har inte börjat gå upp än. Jag lyser ned på hallmattan där DN ligger helt rättvänd.
Första sidan säger att Palme är död, mördad, skjuten på Sveavägen några kvarter ifrån mig. Ett par kvarter ifrån där vi kort därpå roade oss.
Jag satte på TVn, fortfarande med Tomas i luren, och vi var tysta. Sen började Tomas gråta och jag med. Vi satt i telefon ett tag och sa inte så mycket mer än fy fan, det är helt overkligt och sånt.
Jag satt framför TVn i en timme tror jag. Ringde morsan och några till. De flesta var uppe. Alla ringde alla. Solen hade börjat stiga. Det var en ny, jävligt skum dag. Den första mars.
Sen somnade jag om och vaknade vid tio.
Gick iväg till platsen där Palmes blod låg i mitten av blommor som under de kommande dagarna skulle växa till ett berg.
Tillsammans med de få sömntimmarna och alkoholen som inte riktigt lämnat kroppen var det som att vara med i en film där regissören dragit och man inte riktigt vet vad som händer därnäst. Man står bara och glor och vet att man befinner sig i nån annans verklighet.

Drygt tre år senare bor jag på Västmannagatan 86 i Vasastan, nere vid Vanadisvägen. Jag kommer hem en natt, full som ett ägg och får för mig att jag ska slita upp en DN ur grannens brevlåda. Tanten som bor på nedre botten. Medan jag försöker få ut den, vilket inte går, kommer en annan nattsuddargranne in genom porten. Det är Anders Gunnarsson, snubben som drog igång Caféet. Han bodde på tredje våningen, jag högst upp på 5an.
- Dominik, ge fan i Astrids tidning och gå upp och lägg dig.
Jag får med mig sju centimeter förstasida och slänger den i hissen.
Dagen efter när jag ska glida iväg till Stinas bageri för att handla joggarfralla krockar jag med en burdus person i porten. Jag är bakis and not in the fucking mood. Innan jag öppnar käften ser jag in i ett par ögon som är betydligt stökigare än mina. Det är Christer Pettersson.
Sorry, säger jag, Visst, säger Chrille.
Det visade sig att Astrid var Chrilles brud. Fel kärring att sno tidningen av. Hon hade börjat sälja sin story till tidningar. Jag minns att det stod en sprillans lila liten bil som Astrid hade fått i gage för att briefa nån tidning om att Chrille och hon hade ihop det.
Jag gav fan i Astrids tidning efter det. Hur packad jag än var på väg hem från vanligtvis Tranan.
Men visst är det en rätt bizarr slump.
En nästan lika bizarr slump som då John Ausonius bjöd på öl på Biger Bar nåt halvår senare. Gratis mellis, sure, tack, skål.
Stolpe in, stolpe ut. Flyt, oflyt. Hinna med, missa precis.
Besökte Palmes grav i lördags. Det var alldeles lugnt där.

Bokrean är i full gång och så även sportlovet. Vincent och Leon är med sin mamma i Sälen. Det känns alltid lika skumt när de inte är i stan. Det känns. Att de inte är i närheten. Så jag åkte in till stan och köpte Kristina Lugn, Atlas till killarna, Sigrid Combüchen, Tranströmer, en bok om Stockholm och Nötcreme av skojarna Filip och Fredrik. Fantasin sträckte sig inte längre än så, plus att jag redan har skryttitlarna i bokhyllan införskaffade för flera bokreor sen.
Varje bok är en ny värld. Grund som djup. Gå in i en affär och skaffa sig nåt nytt. Ett par nya skor, en tröja, en platta, nåt som förlänger mitt hållbarhetsdatum.
Det var så in i helvete mycket folk ute att jag blev alldeles yr. Jag sökte ögonkontakt. Tänkte att jag ville skaffa mig inte bara nya böcker utan även en ny människa.
En helt ny människa. Kom in i mitt liv, jag vill in i ditt. Gå in det, bli en del av det. Skapa en kontakt som aldrig kan låtsas bort.
- Kan inte du och jag bara vara tillsammans ett tag. Gilla varandra, dela varandras problem och våndor, något vi vanligtvis delar automatiskt med nära och kära, bara för att vi vet att det är så man egentligen gör.
Grejen är den att det är egentligen helt normalt. Så fort man delar med sig av sig själv, en bit tårta, omsorgsfullt skuren och man torkar den nya människans mungipor fria från smulor så infinner sig en oerhörd lättnad.
Och lika enkelt är det. Få personen att åtminstone smaka på den plötsliga tårtbiten och lojaliteten växer snabbt som bambu. Men vid spottande av densamma väcks vrede och skam och man blir en missil i jakten på att skapa gemenskap med andra måfåflygande missiler.
Låt oss bilda en jättestor splitterbomb som vi släpper på...ja, n å n bara. Kom igen, ge mig en måltavla. Vemfansomhelst.
Men det sköna i att plocka upp en främling i sitt liv är att man inte är lika rädd att få det bedömt och dömt av de som vet mer om ens liv. Det är verkligen motsägelsefullt. Blandningen mellan en shrink och en kanske blivande frände. Man kan säga vad man vill utan att ha en bakgrund att behöva redogöra för.
Så här är det just nu. Fine. Det räcker. Det är bra så. Alldeles perfekt faktiskt.

Jag satte mig vid ett fönsterbord på Kulturhuset och skrev dagbok medan jag blickade ut över glasstolpen där folk inte lyckades bada i guldyra igår men lämnade spår i snön, en pikétbuss på Plattan som vände upp på rampen vid Stadsteatern, myllret utanför Åhléns city, den stora klockan på samma byggnad som visade tio i fyra, SEBs centralkontor, den ständigt blåsiga Sergelgången fram mot kompisarna på Hötorget med sina köldskadade grönsaker, allt liv som passerar, ut och in i byggnader som inte gör det.
Och tänkte att jag inte hade en aning om vad någon jag känner gör exakt just nu eller vad de är med om.
Vi är i alla fall här samtidigt. Du och jag.

Bära på en annans kropp

Schhhh,

kan vi inte båda vara tysta en stund. Bara vara i samma utrymme och inte undra vad den andre tänker, vad man själv förväntar sig att vår duo ska uträtta, vad som ska hända, om man ska bryta tystnaden, för att tystnaden gör en nervös, man kan bara inte relaxa.
Det måste vara en sjukdom av nåt slag.
En sjukdom Aftonbladet ännu inte vrålat ut på en löpsedel att 250 000 personer kan vara döende i utan att veta om det.
Är man inte döende hela tiden.
Jag blev jävligt varse igår om hur ointresserad kroppen är när den kör ett eget schema. Gled ut på squashbanan efter två veckor av non-motion.
Jag har aldrig kunnat acceptera att kroppen inte alltid lyder minsta vink. Att den kan vara defekt efter nåt så billigt som en förkylning.
Du som rör på dig vet vad jag menar. Du sportar två-tre gånger i veckan, svettas som en julgris som blir jagad av en hungrig bonde med yxa över gården och känner i hela kroppen hur den blåses ur på slagg och orena tankar. De orena tankarna fortsätter iofs att vara vara orena men de är inte tunga, de tunga tankarna lättar.
Bamm!, du vaknar en alldeles för tidig morgon och du kan inte svälja klumpen med rostad lök från nattens sista tugga av din bamsing med bröd.
Men det är inte rostad lök. Du är förkyld. Du blir andfådd av att gå upp och ned till och från tvättstugan.
Helt normalt. En infektion sätter ned kroppens kuggar och farten saktar ned betydligt. De låga varven surrar obehagligt som när en taxi väntar utanför huset, men den är inte din, du vill bara att den ska försvinna med den jävel som ringt den eftersom de låga motorvarven håller på att skaka sönder dina svaga lemmar. Som en helkroppstinnitus.

Jag försöker stålsätta mig. Efter drygt 20 minuter på banan börjar det kännas snurrigt. Va fan, jag är frisk nu. Har inte hostat sen i fredags. Okay, ett par ggr kanske i helgen då, men det var mer harkel.
Jag går 45 minuter men det känns inte bra.
Nej, men det är klart att jag inte såg lila kuber och stjärnor, jag är inte dum i huvet, men känslan är dålig och trött.

Det är knepigt med kroppen när den inte är med.
I går morse innan de otrogna byggarbetarna vred om nycklarna i sin husbyggarmaskiner 06.50 (för att de ska bli varma och byggklara EXAKT 0700), låg jag och övade lines inför castingen som skulle ske efter lunch. Helt meningslösa förberedelser skulle det visa sig, men i alla fall. Så somnade jag in en stund till och hade en sexdröm. Det var ett tag sen faktiskt. Jag satt i en tom förarhytt i t-banan och klev rakt in i nån slags lounge med låga kuddmöbler a la 60-tal. Tre mycket lättklädda kvinnor väntade på mig. En sydamerikanska hette Famita och vi började knulla utan några inledande krusiduller. Medveten om drömmen tänkte jag att det här tänker jag inte missa, nu ska jag skoja, stöka, bända och böka, men det blev liksom aldrig intressant, skönt eller ens kul. Jag gillade Famita men vet inte v a r f ö r vi knullade. Jag försökte ta tillfället i akt; du vet lite, "det här är en dröm och jag kan göra vad jag vill".
Men det blir mekaniskt och utan känsla. Famita ler och njuter. Kanske är det på låtsas. Jag ser mig själv i drömmen och har inte roligt och bestämmer mig för att vakna.
Kanske hade det med den kommande provfilmningen att göra. Ett rätt stort jobb. Och det bästa av allt. det kommer inte att visas offentligt. Inget ansiktsslitage, roligt jobb, fett med cash.
Sex med kläderna på. Inget konstigt efteråt. Ingen sårad och alla glada. Som i en dröm. Väckarklockan ringer och inga förklaringar behövs.

Strax efter halv ett kliver jag av vid Östermalmstorg iklädd en gammal kostym för att se gubbig ut. Den ser bara för jävlig ut. Killen som ska stå bakom kameran kommer släntrande fem minuter senare än avtalat i sällskap av en tax. Jag låtsas vara djurvän och nuddar taxen på ett otvunget sätt. Som om det skulle hjälpa mig att få rollen, eller några favörer över huvudtaget.
Killen är en sån där slackerkille som jag om jag vore brud inte skulle bli kåt på ens efter fyra 6or what-have-you. Han har ljusturkosa fillingar som generöst tittar fram utanför jeansen.
Snälla, kan inte det där modet med blottade fillingarslen dö snart. Det håller precis samma klass som pyjamasbyxor i slutet på 80-talet, bandana om man inte är gängmedlem i East LA eller poncho.
Det är bara vi två där på castingbyrån. Turkosfillingen sätter på sig tofflor eftersom de har skorna-av-policy. Jag frågar vad jag kan sätta på mig eftersom det är grus och lite blöta fläckar här och där på golvet. Mest för att hunden drar in blötsnö. Turkosfillingen säger att det inte finns lånetofflor.
Han är en lågenergi kille. Jag börjar bli irriterad och ångrar att jag klappade taxen. Får reda på att hunden inte ens är hans. Jag hade rört vid den helt i onödan.
Killen ger mig "anvisningar" som vilken människa i vilken ostdisk som helst i stan skulle klara av.
Jobbet är ganska stort och jag kom förberedd efter att ha harvat karaktären halva helgen.
Jag tänker att jag är oproffesionell som öht har åsikter om killen bakom kameran, men det är ju rätt bra med någon regi eller åtminstone lite dynamiskt lagd person i stället för nån som jobbar på sina fillingar, ansar håret på bröstet och sätter på sig egna tofflor utan att tänka en sekund på gästerna.
Vill du ha tofflor, nåt att dricka, en rapp örfil. Nej. Ingenting.
Jag bränner av castingen. Kändes varken bu eller bä. Det enda jag känner är att ena strumpan är blöt. Och hur jag längtar efter att få komma ut ur lokalen och ut ur kostymen och helst ut ur min kropp som känns som nåt jag bär på. Och hur onödiga min självuppfattning av värdelös hudfärgad luft var under den gångna helgen.
Jag får trösta mig med att de andra killarna hade samma förutsättningar och de levererade de med.
Märkligt hur det är fjärde gången de senaste åren karaktären heter Gustav eller Göran. Jag som ville heta Göran ända upp i högstadiet för att jag tyckte mitt riktiga namn var så pinsamt.

Är hemma med Leon igen. Han har inte haft en bra hälsovecka. Migrän förra tisdagen. Den första riktiga. Förut har Leon haft lite ont i huvet och fått lägga sig i ett annat rum på fritids. I tisdags vaknade han och grät av huvudvärken, kräktes två gånger och tuppade av i ett par timmars djupsömn. Vaknade som en ny pojke med migränen som en dålig dröm.
Både jag och Leons mamma led av migrän tidigare och har det fortfarande sporadiskt. För min del vid extrem stress. Händer fortfarande ungefär en gång var 18-24 månad. Först kommer fläckar framför ögonen, efter ett tag ser man knappt ett skit. Plötsligt blir det
Nu är det återigen Leons hals som krånglar sen igår.
Vi köpte lax och grönsaker igår och hade middagsdejt. Jag fotade in firren i ugnen med vitlök, soya, vita och svarta sesamfrön och lime. Snälla ring inte och skvallra för socialen att jag inte sondmatar ungarna med faluring och fiskpinnar och Stinas vedervärdiga partypulla. Jag gör vad som helst för att du ska se mellan fingrarna..
Leon ville att vi ska prata engelska under middagen. Han sa att han brukar träna på engelska meningar innan han ska somna. Hade ingen aning om det. Men det är klart. Man går ju nästan alltid igenom nån slags träningsprocess innan man somnar. Försöker förstå, älta, väga saker mot varandra.

- How du you like the food, Leon.
- Very much. I am proud of you.
- Are you?
- Yes.
- I'm very proud of y o u, Leon.
- Thank you.

Det var så härligt att se hur Leon koncentrerar sig. Hur det andra språket gör honom till en annan person på något sätt.

Minns hur jag under avecen på en middag för typ 10 år sen hamnade i ett samtal om språk och hur gratis det är med ett annat modersmål.
Vincent var bara ett par år gammal och Leon var inte ens påtänkt.
Min bordsdams halvpackade man sa "varför pratar du tjeckiska med ditt barn, ni bor ju i Sverige".
- Vill du förolämpa mig eller är du bara lite full, sa jag.
Värdinnan skrattade nervöst och luften blev uneasy för ett ögonblick.
- Snälla Anders, säger hans fru.
Anders hinner påpeka att jag inte behöver bli fientlig och han har läst att tvåspråkiga barn börjar prata ordentligt mycket senare och har svårt att hålla isär orden i språken.
- Hålla isär orden i språken. Lyssna, du är ju över trettio och kan ju knappt prata ordentlig svenska.
Värdinnan tar mig under armen och vill visa mig nånting, nån helt annanstans.

Idag ser Vincent engelsk film utan text, fattar tjeckiska bra och pratar okay, lär sig spanska i skolan och allt fastnar som på fluglim i hans hjärna. Snart fyra språk vid 12 årsålder. Undrar hur det gått för Anders' svenska.
En del av förtjänsten förutom att vi ser mycket film måste tillskrivas även Simpsons och Family Guy. Den sistnämnda har du väl inte missat. Halv 9 på Z TV vardagskvällar.

Jag som ville att vi skulle vara tysta ihop. Men inte på det där syrefattiga sättet, utan i lugn och ro. Jag erkänner, det var jag som sabbade det - igen. Men nu blir det tyst till nästa gång. Ha en bra vecka. Det är nåt bra på gång. Känner inte du också det.

Nästan alla Hjärtan

Hej kärlekslängtare,

hur många gånger surrade mobilen, plingade mailen (eller vad du nu har för ljud på din dator) den 14de februari.
Det är som med födelsedagen för vissa. Man blir glad för dem som kommer ihåg den men glömmer inte de som glömmer.
För 10-15 år sen var det ingen big deal med Alla Hjärtan. Det var liksom på samma nivå som namnsdag.
- Hallåååå, jag ser ett namn i almanackan jag känner igen.
Vem blir glad för grattis på namnsdagen idag förutom moster Birgitta som redan beställt smörgåstårta. Den kanske äckligaste festmat som finns, ta bort räkorna - i den mån det är l y x versionen - så är det omöjligt att svälja efter de tre första artighetstuggorna under tjugo minuter.
Mor- och farföräldrar brukar också höra av sig, men eftersom det inte innebär åtminstone ett kuvert med ett par hundralappar är det liksom inte så firigt.
Dessutom blir en del lite förnärmade när man inte "grattar" dem på Alla Hjärtan.

Men idag när vi alla vrålar efter kärlek som utsvultna dingos på den australiensiska outbacken så är Alla Hjärtan en dag då man av minsta anledning kan komma med en kärleksförklaring. Bara säga "jag gillar dig".
Faktum är att man kan säga det till de flesta som korsar ens väg och gör något litet för en. Räcker med att nån håller upp en dörr, nån säger att man inte måste gräva fram en 50öring på Konsum (varför existerar fortfarande 50öringar - "vi förbjuder den stora femtioöringen och kör bara den lilla bruna, vad tycker ni, räck upp handen" möte på myntverket).
En spärrvakt som öppnar grinden en tidig fredagkväll när det väller upp folk med matkassar träningsväskor, barn och kärlekar. Eller en kompis eller bekant man saknar och ibland tänker på. Hej det är jag, jag ville bara tala om att jag tänker på dig och gillar dig.
Så löjligt enkelt.
Och då är Alla Hjärtan ett bra alibi. Så att det inte behöver bli konstigt.
- Okay, jag hör dig säga att du gillar mig, what's the catch.
Du inte behöver vara full på Alla Hjärtan för att lägga armen om nån och säga "jag gillar dig". Spring ikapp nån "jag glömde säga att jag gillar dig".
Det är inte ditt problem om den som fått ditt gillande undrar om du är rubbad.

Det är väldigt få människor man hatar. Som man vill se ramla framför ett tåg och man skulle börja fumla med mobilen för att föreviga händelsen och kunna spela upp den direkt efter Kalle på julafton när de flesta tror att stämningen inte kan bli bättre.
- Jo, vänta, jag har en grej från Alla Hjärtan i år.
Personligen kommer jag inte på en enda person jag känner som jag önskar skulle dö. Möjligen drabbas av plötsligt håravfall, kronisk algblomningsandedräkt och vårtor i ansiktet, kanske förlust av sina käraste ägodelar.
Men inte ens förlust av partner önskar jag folk jag inte gillar, även i de fallen då jag undrar vad personerna har gemensamt förutom att bolla skuld-gris om vems fel det är att förhållandet aldrig blir riktigt bra. Även i de fall där folk klamrar sig fast vid nån, som råkat passera och visat gillande, som om denna person var den enda livbojen på en stormig Atlant.
Att man har en partner som man har en bil som gör jobbet. Den funkar mer eller mindre och rullar på. Fan, det var en riktigt dålig jämförelse. Även om det finns vissa, äh, men att ge sig in i en relation är alltid intressant.
Mest intressanta är de underliggande motiven efter Top 3; Förälskelse, Bekräftelse och Nyhetens behag; att få lägga fram sina bästa sidor på display som i en japansk fiskdisk. Och bli beundrad, lyssnad på (även av sig själv), pratad till och slutligen konsumerad.
Allt är purfärskt, blodröda gälar, klara ögon och muskler som fortfarande rycker. Ingen har rört dig tidigare och den som får tag på dig ler lyckans gudinna mot. Diana - jaktgudinnan ler så att mungiporna nästan spricker.

Man vet ju vad som gick fel senaste gången. Man h a r erfarenheten, det v e t man, vad som hände senast och gjorde att det slutade funka, började hacka, skar sig och dog.
Mönster.
Hur du än försöker att kryssa i nummer som inte är "dina" på lottokupongen så blir de ändå dina på nåt sjukt jävla sätt. Bara för att du aldrig kryssar siffran 8, 12 eller 27 betyder inte att du lurar nån genom att plötsligt gå utanför ramarna. Vi lämnar matten.
Grejen är bara att det mesta som dör i relationsväg begravs utan att att man kollar att pulsen verkligen slutat slå. Det går ett tag och så halkar man in i en ny relation. I vissa fall blir relationen ett dövningsmedel för den andra som just havererat (av samma anledning) och liket fortfarande är lite småljummet.
Kärlek är kärlek och sannerligen inte lika lätt som affärer där man misslyckas, konkar och glatt tar nya tag efter att ha analyserat var det gick snett.
Ja, men du vet. Kärlek. Så lätt och så omöjligt.
Eller i värsta fall, de sämsta oddsen av alla, att kasta sig in något nytt medan gammalt fortfarande pågår.
Blir älskare åt nån som är ljusår ifrån att ha avslutat det gamla. Och tro att det kan reda ut sig. Sure.
Det kan vara bekvämt om man kopplar en halvnelson på sina känslor, men det brukar inte sluta bra.

Visst, visst, man vet ju aldrig, det kan ju gå vägen, det är två för varandra nya människor, en ny konstellation som ingen annan kan förstå sig på och bla bla bla. Men nånstans inom sig, just det där dolda motivet, vet att man valt det "nya" för att slippa kasta sig ut i något helt okänt, nåt som är rent från de problem man haft tidigare och som med största sannolikhet har ett bäst-före-datum som inte behöver kikare för att ses vinka i horisonten.
Och det märkliga i allt det här att man trots facit med riktigt stora bokstäver fortsätter att göra samma misstag i förhållande efter förhållande, oavsett att man inte ens behöver backspegeln, utan lätt med ett nackknyck kan vända sig om och känna lukten av den fisk som behövde ett par citronstänk för att dölja tredagarssmaken.
Tydlighet var ordet jag sökte. Tack En gammal relation som bara är tydlig nog kan innehålla alla slags tankar och känslor som saknad, längtan, ilska, till och med lusten och fantasin att knulla nån gång igen, men att samma saker läcker in i det nya pga av det gamla inte är tydligt nog gör det inget annat än att det gnager som en gammal utsvulten skeppsråtta. Och felsökningen hos den andre för att försvara de egna känslorna har börjat.
Att vara tydlig är en stor konst.

Grannen mittemot som nämndes i förra veckan, syrran till professor Baltazar, i konstant rörelse, fortsätter runt runt runt i sin nyinflyttade bostad.
Jag trodde för ett ögonblick att hon bodde ensam. Jag beskrev henne orättvist som kärring. Hon verkar vara i 40årsåldern, dvs min egen ålder. Men hey, kärring blir man när kroppen låser sig, hur man rör sig, hur man talar, lyssnar och agerar i största allmänhet. Gubbe med för den delen.
Det har inget med ålder att göra. Det har att göra med att man börjar sucka över saker saker och ting, rättar till grejer som man förut inte såg för att just de sakernas position inte hade så mycket med ens liv att göra. men nu har de det och de står fel och det kan nästan förstöra ens dag.
Visst är det skumt. Nånting i ditt inre schema går snett, ingen annan vet om det förutom du, men den person som rubbat denna dagordning bara genom att finnas till är närmast till hands och åker på straffet. Sen får du koppla en ny halvnelson på skuldkänslorna för ditt tilltag.
Man är inte så bra på kärlek men en jävel på brottning.

Baltazars syrra glider fram och tillbaka och förr eller senare åker kylskåpsdörren altid upp. Den lyser upp henne, ofta klädd i morgonrock och slutligen väljer hon något. Stoppar det ofta i munnen innan köksdörren åkt igen. Ibland ställer sig Baltazars syrra i ett fönster och mumsar förstrött på nåt. Det ser ut som hon tittar åt mitt håll. Jag funderar på om jag ska gå fram till min kyl och sympatiknapra i mig något men jag står vänd lite åt sidan så att det i alla fall ser ut som om jag tittar åt ett annat håll. Hur bra syn grannen än har så ser hon fan inte mina pupiller på 15 meters avstånd. Hennes morgonrock är på gränsen till lite för lite öppen. Visst kollar hon på mig. Men jag pallar inte att sätta på mig brillorna för att se om så verkligen är fallet. Det är lyckligtvis även några nakna lönngrenar i vägen. Plötsligt dyker en annan figur. Baltazars syrra snaskar i sig det hon har i handen med en ekorres frenesi och in i rummet kommer en man. Jag låtsaspratar i mobil, det är så härligt avledande.
Mannen tar inte på henne. Nånting säger han men det verkar inte inleda nån dialog. Han står och pratar om något medan kvinnan återigen börjar pula med något, ställer fram något, tar undan något annat, rättar till bordsduken.
Mannen lämnar rummet, vet ej om han lämnar lägenheten. Kvinnan går fram till kylen och öppnar den. Den står öppen säkert i tio-femton sekunder. Antagligen vet hon att mannen inte kommer inom kort. Hon väljer ut nåt och stänger kylskåpsdörren.
Det ser inte så bra ut, känns inte bra. Och de har inte bott där mer än nåt halvår.
Fantiserade om att komma med en subtil invit till henne om att vi borde ses.
Men det skulle vara konstigt att prata med sin älskade på kvällen.
- Vad har du gjort idag, min älskling.
- Jag var faktiskt över hos grannen en sväng.
- Jaha, hos han filmkillen eller hos de som har Emil katten?
- Nej, hos Baltazars syrra, hon som kör 10 km med jaktstart lägenheten varje dag och stannar upp vid kylen var femte minut.
- Okaay, vad gjorde du d ä r.
- Nej, men du vet, jag ville ta reda lite på om hennes liv och vad hon pysslar med och hur det är ställt med hennes förhållande.
- Hur fick ni kontakt, om jag får fråga.
- Genom nåt slags teckenspråk.
- Hade hon morgonrocken på sig när du kom över.
- Ja, faktiskt, men det var inte därför vi knullade
- Va fan säger du.
- Jag tyckte synd om henne och hon hade fina ögon och började gråta för att jag brydde mig och lyssnade och så kände jag bara att äh, va faan, jag knullar henne lite. Men jag sa ju så klart att jag har en tjej som jag älskar. Jag var mycket tydlig, så att hon inte skulle få för sig nånting. Gillar du maten, älskling. Vad är det, du ser skum ut.

Men där skulle min egen Alla Hjärtan ta slut och det skulle bli jättekonstigt på alla sätt. I den normala världen är den här typen av ekivoka eskapader dömda att underminera vilken stadig relation som helst, men vet du vad. Det pågår betydligt sjukare saker i verkligheten.
Det vet vi båda två.

Förkylningen håller fortfarande i sig. Skitsegt. Igår morse kom det bara luft utan ljud ur halsen när jag skulle prata. Jag vet ärligt talat inte om de här preparaten som jag i princip petar i mig dygnet runt är så bra mot förkylningen. Det känns mer som om de håller förkylningen under armarna.
Echinacea och Kan Jang och Esteberitox och allt sånt botar ingenting. Det de gör är att man ständigt känner att nåt är på gång men aldrig bryter ut. På dagarna blir man lurad att tro att man håller på att bli frisk och sen sänker sig mörkret.
Åkte ut till Skärholmen med Vincent och Leon i helgen för att kolla in ett integrationspartyt. De jublade inte över förslaget. Jag sa att man måste göra annat än att gå på bio, spela spel eller gå på museum i stan. Kom igen det kan bli kul att se nåt helt annat för en gångs skull.
Det var inte kul. Vi var där i en halvtimme. Ett iranskt band spelade gammal folklore som var asbra men babblet om multi-hit-o-dit var så skitnödigt att jag fick ont i magen.
Gringokillen försöker allt vad han kan att säga hur grymt och fett det är med ett mångkulturellt år och att det borde kallas Svenneår men man har hört hans låt 400 ggr nu och den var inte ens kul den andra gången. Och så en gång till; det borde heta Svenneår och några klyschor om svenskheten, bruna och blå ögon, och okunnighet. Vincent och Leon tittar på mig och undrar hur länge vi ska vara kvar.
Jag berättade för barnen att killen som just nu står och pratar fick ett journalistpris för att han har förnyat.
- Vad är det han har förnyat, säger Vincent.
Jag försöker utan sarkasm (inte lätt) förklara hur svårt det är med tonläget när man ska ta sig an ett problem som är infekterat, att vara allvarlig och lättsam på en och samma gång. Att det många gånger blir som att skicka fram en dagisfröken för att lösa krisen i mellanöstern. Eller en snickare till ett operationsbord.
- Typ fel person på fel plats, säger Vincent.
- Exakt.
- Exakt, som vi, kom så drar vi, säger Leon.

Multikulturåret.
Återigen behovet av en fusklapp att titta på om man undrar var i helvete det är man befinner sig, eller i vilket sällskap. Eller i vilket land.
Blev på bra humör igen över att gå ut från Vivot i Skärholmen med två proppfulla kassar mat för 200 spänn. Att vara inne i mataffären var en betydligt roligare multietnisk upplevelse. Stora familjer, tjugo språk, fräscht, bra fiskdisk och framför allt - inte stan.
- Här måste vi handla oftare säger Leon.

Leon var med mig på jobbet i förra veckan. Vi var båda krassliga men jag hade ett speakerjobb att bränna av. Alltid lika intressant hur man dyker upp och förväntas improvisera fram nåt kul ur ett obefintligt manus. Och nästan alltid lika intressant att se och framför allt höra nya vuxna som ska låta avslappnade i samtal med barn. Det bästa är att det var fyra år sen som Leon tyckte att det var spännande att tilltalas som en femåring. Som en liten människa som inte förstår något annat än brumbrum och godis.
Leon svarar artigt på vilken klass han går i och vad han vill bli. "2an" och "jag vet inte än, men jag funderar på arkeolog eller tecknare, jag gillar dinosaurier och manga".
Sen sitter Leon och gör en grej med fingrarna, inne i sin mangavärld med Dragonball, vad vet jag.
Den vuxne frågar avslappnat.
- Vad gör du, Leo
- Jag vet inte riktigt.
- Inte jag heller, småskrattar reklamkillen.
Bra, då har vi nåt gemensamt, säger Leon på sitt självklara sätt. Det finns inget otrevligt i hans röst. Inget smart. Han följer bara sin tankebana och de ord han får emot sig. Jag garvar åt det när vi lämnar studion. Leon frågar vad det är som är så kul.
- Du är kul Leon, du säger saker som är så oväntade och normala att det ibland blir konstigt i en vuxens öron.
Han fattar inte när han är som bäst. Ett mycket bra tecken.

Killarna var sjuka två dagar var i förra veckan. För mig är det nästan altid goda nyheter. Det betyder att jag får hela rena vardagsdygn med en i taget.
Jag gillar att sitta och läsa och skriva när Vincent är med. Han har alltid varit bra på att koncentrera sig på sina grejer. Just i förra veckan gjorde han ett häfte om Japan som skolarbete och valde, till min stora glädje, att göra allt för hand i stället för nåt flashigt program på datorn.
Det är lugnt när Vincent är med. Han tycker om att vara noggrann och fullfölja sina uppgifter.
Strax innan jul kröp Vincent in i min famn i soffan och sa att han känner sig lite töntig som tycker att skolan är kul och har lätt för sig och vill bli bättre i olika ämnen, att han känner sig dum med de de killar i hans klass som är coola och lite stökiga. Jag sa att han får vad han vill i julklapp så länge det kostar under en miljon. Och att han var den coolaste killen i sin klass. Och den coolaste son en pappa kunde fantisera ihop.

Vi tittade på OS-invigningen och jag grät som vanligt i omgångar.
När alla nationer vandrar in så är finns det inga tvivel om orättvisor och krig, svält och elände på hela vår planet och det blir för mycket vackert att bära.
Det är som om OS-invigningen i själva verket firar just att allt ont är över och att vi alla älskar varandra och hatet är dött för alltid.
Jag gillar dig.

Varm religionsgemenskap

Det finns sannerligen en hel del att bita i. Både i det privata och i det som snart angår hela världen.
Jag kan ju naturligtvis tycka vad jag vill, vilket jag naturligtvis också gör, men det blir knepigare med barnen.
Ingen yppar en enda negativ kommentar om religionen vars idol en trojka tecknare avbildat i stötande och högst ofördelaktig dager.
Reprimanden som bör följa på detta slarvigt genomtänkta tilltag är i vissa läger att man gör en grotta av den nation ur vilka dessa nidbilder är sprungna. Detta är ett straff adekvat till det brott som reglerar den korrekta straffskalan.
Precis som det är ett adekvat straff att knäa sönder testiklarna på en snubbe alt bränna med cigarett i nacken på en tjej, på grund av ett mindre genomtänkt nyp i en främlings skinka.
Med hot kommer världsreligionerna närma sig varandra. ; om du inte tycker, tror eller resonerar som jag, eller värre; skojar och driver med det, kommer det att bli problem.
Man mjukar upp med lite flaggbränning, bojkottar företag från de otrogna länderna och blir allt varmare i kläderna genom att elda andra saker än textilier med tryck liknande de symboliserande en stat.
Inget skapar sån varm gemenskap, tolerans och förståelse som en mysig brasa.

Den typen av språk, när man väger och suger på varje ord som en julpralin fylld med vit tryffel och beluga, är den typ av språk man använder, inte i försoning utan i rädsla för att mobben inte ska få ännu mer gratis bränsle att bli höga på.
Man känner hur jävla sjukt pralinen smakar men är noga med att komplimentera värden med det slags bugade och bockande man vanligtvis ser i serier om antiken, där till exempel en irriterande hosta botades av en för dagen trumpen kejsare genom att beordra halshuggning.
Vad skulle vara rätt tycker den lilla, lilla, pyttelilla falang av extremt bokstavstrogna.
Jo, det bästa vore ju om man avrättade hela danska regeringen, plus naturligtvis de hundar som sett till att välja just den sittande regeringen dvs halva Danmark.
Det skulle vara intressant att se reaktionerna bland de rättrogna om danska regeringen dinglade med tungan utanför munnen från lyktstolpar utanför Tivoli.
Holy fuck, de där danskarna är ju ännu galnare än vi!

Lustigt hur man länge trodde att Balkan prenumererat på att vara platsen där världskrigen startar; det var ju inte långt ifrån för 10-15 år sen, när Milosevic och hans kamouflerade kompisar kurragömmade bort by efter by, tills Nato tröttnade på att FN och EU satt och dividerade om i oändliga möten åt vilket håll man skulle bolla gris med den heta potatisen.
För att inte tala om alla skarpa protester som formulerades. Namnlistor från Sverige (vad annars - etnisk rensning är inte okay, sluta med det) bland annat.
Och nu sitter killar som Milosevic och Saddam i "rättegångar" som inte leder nån vart förutom att de lämnar miljoner skräckslagna människor fortsatt sömnlösa förrän ovan nämda gentlemen har en gravsten.
Vad var det för fel på den rättegång Nicolae Caeucescu och hans helvetesget till First Lady of Romania fick.
- Tjena, ni är Satan och hans pet goat. Hej då! Blam-blam !
Vem i hela världen tyckte att det var orätt.
Oj, jag kom visst bort från ämnet lite. Tänkte mest bara kommentera att det var en smula ögonbrynshöjande att Hamlets lilla blåmögels Danmark skulle göra anspråk på att ta stafettpinnen från gamla pålitliga krutdurksBalkan.
En annan liten festlig, och naturligtvis obetydlig, detalj är hur araber framställt judar i tal, bild, skrift de senaste, ja hur länge är det, vänta...onsdag, torsdag, fredag....2000 åren som jordens avskum. Tätt följt av oss västerlänningar vars framtid alltid vilat i satans händer.
Det hör lika lite till saken som att så mycket investerare jo-jar ut och in ur Kina med ståkuk och ett leende bredare än då man får dela på en ask Alladin hos Viktväktarna. Det finns grova cash att göra i Kina. Lite moralisk flexibilitet angående Kinas respekt för de mänskliga rättigheterna är inga problem.
Men nu ska alla tassa omkring på äggskal i tyll och balettskor. För det är en ny flavor of the month.
Men medan andra länder ansluter sig till Danmarks försök att rätta till sitt misstag, är Sverige återigen en dag fel med sitt salivfuktade finger i luften och missade den västpolitiska solidaritetsvinden med bara några sekundmeter. Typiskt.

Så. Eftersom jag inte tillhör den typen av förälder som tigersprångskastar mig över en fjärrkontroll så fort TVn visar något annat än då Bolibompa gänget står med uppspärrade (nyfikna) ögon och tvångsmatar kidsen med moralkakor så kommer självklart frågor från barnen. Speciellt Vincent som även läser tidningar då och då.
- Shit, vad muslimer verkar vara farliga. Bränner de ambassader och vill ha ihjäl människor för några teckningars skull?!
Hmmm...tricky...är jag rasist, fördomsfull eller bara dum i huvet om jag svarar något annat än nej på den frågan.
Nej, Vincent, det är de inte alls. Det där är bara fördomar, det är små grupper som får tillfälle att hata och det ser värre ut än vad det är eftersom ingen filmar alla de miljoner muslimer som tycker att de här våldsdåden är pinsamma och riktigt dåliga för deras religion.
Det är det jag får ur mig för att det låter sunt och för att jag hoppas att det är så. För att lugna både mig och Vincent.
Och sen börjar vi prata om att 99 % av alla muslimer är som Adel som har squashhallen och är en underbar kille som bestämt hävdar att jag kan träna hur mycket som helst men om jag inte slutar upp att äta dumma grisen och dricka dumma spriten kommer det aldrig bli en bra spelare av mig.
Adel är en av som sitter utanför kamerornas linser och hukar i sin soffa och undrar vart vissa av hans systrar och framför allt bröder är på väg med hans tro.
Och vad är en fördom. Är det nåt nån hittar på och sedan förser en massa med den nyligen påhittade etiketten?
Och hey, let's face it, vi vill inte hoppa jämnfota hand i hand längs minneslunden och räkna antalet döda i kristendomens namn.

Kolla hur det ser ut på ditt jobb eller i din bekantskapskrets. Det finns alltid en liten twist, en liten kittlande tjusning i att finna gemenskap i att baktala någon. Mer sofistikerade än så är vi inte; V I, den överlägset mest sofistikerade varelsen på jorden.
Sällan skapar negativitet så mycket gemenskap som motsatsen, trots att alla vill leva i fred och mår bra av att vara glada.
Märklig ekvation.

Nog om det nu.
Vem i helvete uppfann skridskon. Ok, det är inte så svårt att haja, det är halt, metall under foten. Yippie, tjohoo, vad det glider.
Det finns en inte alltför långsökt logik i det. Men snörningen. Kom igen. Vad är det för fel på kardborre eller pjäxknäppning, eller nåt mellanting som det är på snowboardboots.
En anledning till att jag hatar att åka skridskor är för att jag inte kan det. Plus att M åkte konståkning till hon var 17 och hennes knä fick nog.
M är helt oberörd av att isen är som snabbfryst daquiry och hoppar omkring, landar och har raka armar och hög svansföring. Jag trillar vid en vanlig inbromsning och vill ta alla som såg det med mig genom isen.
Men M snurrar 12 varv i svarvhastighet, låter imponerade långfärdsskridskovänner gillande stanna till och åker sen fram till mig som om jag är med i hennes fria program, lägger armen om mig, kysser mig varpå hon åter slår ut med armarna och bugar.
Jag står som ett mongo och balanserar och rodnar, vilket ingen ser eftersom solen lyser med 40000 watt.
Ha-ha, tänker jag. Det kan ingen av er andra göra. Och sen slår jag också ut med armen och bugar.

Vi promenerar över den plogade delen av Trekantsisen fram till monsterbacken. Det är alltid lika festligt när det är kallt som fan, nedåt tio minus, och folk glider runt i svindyra feta dunjackor, men inget på huvet samt Pumas balettskor på fötterna. Leon tittar på mig och höjer ögonbrynen.
- Såg du, táto, lycka till med värmen.
- Ja, men det är tufft och snyggt när man kan bryta av öronen och tårna och knapra på dem till den varma chokladen när de kommer hem.
- Táto, du är så knäpp.
Snön yrde kring våra röda kinder när vi åkte den 80 meter långa backen från toppen, ömsom på fötterna ömsom på häcken. Man vill inte förlora kontrollen i den lutningen och snurra ut i skogen på vänster sida.
Leon hade sina allväderstövlar dagen innan och det gick ju naturligtvis åt helvete. Han kämpade som ett svin i nedre delen av backen, försökte forcera en sträcka på tre fyra meter i säkert en kvart. Jag stod och tittade och led. Att jag ropade hans namn och sa att det inte gick med gummiklumparna på fötterna bekom honom inte. Leon hade redan fixerat sig vid att besegra isen under fötterna. Det var som att försöka ta sig upp med rullskridskor.
Sen satt Leon och deppade i en av pulkorna nästan en halvtimme medan Vincent och jag gick upp till toppen av monsterbacken och tittade ut över hela stan.
Väl tillbaka var Leon stelfrusen, såklart. Snabbvärme med kramar, varmluft genom tröjan och byte av handskar.
Därför var Leon extra stolt på söndagens bergsbestigning i sina vanliga vinterstövlar och modet att åka på fötter och bak. Det var verkligen askul.
Mycket roligare än de där jävla skridskorna.

Vincent åkte själv för första gången i söndags till sin målarkurs på Regeringsgatan. Men han var lite osäker på hur han skulle gå på Centralen efter att han klivit av t-banan.
Gå förbi pundarna och håll höger, in genom glasdörrarna och sen ser du rulltrapppan upp till Gallerian. Och resten kan du ju.
- Vad är pundare, säger Vincent.
- Håll höger över Plattan så prickar du rätt.
Och han jobbar järnet med ett häfte om Japan i skolan. Vincent klagade på att hans hjärna inte är lika bra som den var i 5an, då han tyckte att allt var jättelätt.
- Jag får anstränga mig mycket mer och uppgifterna blir svårare och svårare, tänk om min hjärna håller på att stanna upp.
På 12 sidor i Vincents roliga, intressanta och handskrivna häfte om Japan hittar jag t v å stavfel.
Medan jag är med Leon på judon diskar Vincent upp efter frukosten i morse och förbereder pastavatten till grytan. Han lägger fram tre tallrikar, gafflar och linneservetter.
Ja, linne! Varför ska vi torka våra mjuka läppar i papper. Linne är svinbilligt och man kan i princip koka det.
- Du ska inte ha så höga krav på dig själv, min finaste pojke, du måste ha kul och vara intresserad av det du gör - då blir det bra.
Jag kommer att sakna den dag jag flyttar och Vincent och Leon ligger i varsin säng. De är så fina ihop när dagen är över och vi pratar om allt möjligt.

Den nya grannen mittemot, eller ja, de har ju bott där sen förra våren, hon glider runt som professor Balthazar hela jävla tiden i sin lägenhet. Kärringen sitter aldrig still. Hon piruettar runt precis på samma sätt som Gitty i våningen ovanför oss på Skeppargatan gjorde. Där vi växte upp.
Det ska hela tiden fixas och helst prata om det medan man fixar det också. För sig själv, lite anklagande sådär. Sen i triumf när smutsen eller nån dekorativ detalj justerats.
Påminn mig om Gitty. Hon är värd mycket större space än bara några rader.

Jag rekommenderar varmt The Aristocrats på dvd. Stäng inte av efter en kvart som jag höll på att göra, utan lossa lite på det politiskt korrekta bälte som stundtals gör dig så svullet skitnödig och du kommer upptäcka lättnaden i att skratta åt det mest groteska och vulgära.
Och sist men inte minst; boka biljetter till Shazia Mirza på Södra Teatern den 19 februari. En brittsk/pakistansk brud som är bland det roligaste och smartaste man kan se och höra i vår svårt bigotta värld just nu.
Det är exakt vad man behöver! I alla fall jag. Förutom vitaminer och mer sömn, eftersom en förkylning fått ned mig i partär. Därav vissa av ovanstående hallucinationer.