Säkerhet och äkta tröst

Jag ligger på gräsmattan i Vinterviken dagen efter att Tjeckerna blivit utspelat av Ghana. Dagen efter att Manne har mimat med sin stora clownmun och sina ännu större gester för 78de sommaren i rad.
Jag tror att jag var lite rädd för Manne när jag var barn. Redan då var Manne vuxen och stor. Och lite farlig.
Vet inte varför men Manne blev lätt förbannad om man retades med honom till exempel genom att härma teckenspråk.
Teckenspråk är väldigt vackert. Vet inte hur många gånger jag sett en teckenkonversation och tänkt att jag måste gå en kurs för att fatta vad de talar om. Hur tonlägen och nyanser i språket kommer fram genom händerna och kroppsspråket.
När man gjorde sig rolig över Manne spände han sina glada clownögon i en och var inte alls en snäll clown längre. Han behövde inte teckna ett skit, man fattade att han menade "passa dig, ungjävel" när man skojade med honom eller hans jävla apa som tiggde cash.
Manne är skum om du frågar mig. Manne har kommit alldeles för billigt undan om man jämför med Staffan Westerberg.

Så jag ligger där på gräsmattan precis intill Skulpturernas Hus och läser en DN ledare om utbrändhet (t o m datorn undrar om ordet är rätt stavat) och funderar över hur Sverige hade sett ut idag om diagnosen och framför allt den skenande sjukskrivningen av detta märkliga syndrom "utmattning" hade satt igång på 60-70 talet. Om Sverige hade suttit på EUs avbytarbänk idag. Eller om vi hade glidit till jobbet bakom en mula som i Albanien.
Jag är väldigt tacksam att de som var utmattade inte kände till att kunde gå in i väggen och förtidspensionera sig vid 30-35. Att de inte möttes av läkare som stumt nickade och överseende hm:ande förlängde sjukskrivningen på obestämd framtid.
Bara för att det går.
Det skulle verkligen vara intressant att få reda på exakt var och hur det hela satte igång. Innan det blev accepterat utan frågor "som kan kränka den sjukes integritet". När livets normala ned- och motgångar blev en okeyad neverending sjukjournal.

När Hornstull hade sin årliga gatuloppis passade SL på att kalla in sina främsta agenter och raidade spärrarna.
"Vi finns där folk finns"
Och det allra bästa argumentet, gärna ur munnen under en "intervju"med en kontrollant i Metro, är att kontrollerna främst är för resenärers trygghet och säkerhet.
Wow.
SL känner mycket väl till klientelet på Söder. Naturligtvis utan att vara fördomsfulla. Precis som jag inte är fördomsfull mot typen av människor som går igång på att få dra på sig en uniform utan några som helst kriterier. Ja, det skulle väl vara för tryggheten och säkerheten.
SL vet att det är slöseri med tid att stå vid Karlaplan när Vivo rear ut penséer och tanter klättrar över varandra huller om buller.
Men det intressanta är att det alltid står några vigilante personer vid sidan av kontrollrazzian och nickar och gnyr och smågurglar (medan de tar på sig själva). Folk som mår bra att rättvisan når de som inte gör rätt för sig. Folk som har gott om tid att turnera med de främsta agenterna SL har att uppbringa.
SL Kontroll Tour 2006
Globen 060106 (mellandagsrea)
Fridhemsplan 060209 (sportlov)
Skärholmen valfri lördag (billigt frukt och grönt)
Stadion 060418 (allsvensk premiär)
Härliga gig allihop.
Jag saknar recensioner i Metro hur det var. Hur mycket av den 200 förlustmiljoner man fick tillbaka för att kunna anställa "värdar" som står i vägen vid spärrarna när man försöker hinna med tågen. "Värdar" som står och "hjälper" resenärer var bakdörrarna är på en buss vid rusningstrafik och som sen står och tecknar mot bussarna med flygledarrörelser så att busschaffisen minns var gasen sitter.
- Titta, jag har en gul väst och kan vifta med armen. Det får folk att känna sig säkra.
Kanon.

Mobilen ringer. Strax efter 3 på em. Jag ser att det är en bra polares hemnummer. Ingen som ringer och tråkar mig för att tjeckerna med stor sannolikhet får fira midsommar på nåt 2 klassens motell utan vatten i poolen i Leipzig i stället för att förbereda sig på 8delsfinal.

- Ja, tjena...
- Hallå...
Det är en barnröst som tillhör min gudson Ivan. Han fyllde nyligen 5 år. Han är halvbrasse.
- Hej, hur mår du.
- Det är Ivan.
- Jag hör det, vad mysigt att du ringer till mig.
- Såg du att Tjeckien förlorade mot Ghana igår.
- Ja, jag var jätteledsen hela kvällen.
- De förlorade med 2-0.
- Jag vet, jättetråkigt, Ivan.
- Jag var också ledsen.
- Var du. Varför är ni inte kvar på landet i Vallby.
- Jag vet inte. Vilka är de blå som spelar nu.
- Jag vet inte, Ivan, jag ligger på en gräsmatta.
- Ser du inte TVn där. Det andra laget är Kroatien i alla fall.
- Jag tror att det är Japan.
- Är Kroatien Japan.
- Nej, de blå gubbarna är Japan.
- Vilka hejar du på.
- Jag hejar på Kroatien, de var bra mot brassarna. Vilka hejar du på, Ivan.
- Också Kroatien.
- Vad glad jag blev att du ringde till mig.
- Ja, hej då.
- Hej då, Ivan. Hälsa din bror och ma...
Klick.

Första sommarlovsveckan för Vincent och Leon har varit kanon. Den kröntes av ett dygn i Vallby, ovan nämnda landställe. Vincent och jag fick ett tillfälle att gå en promenad på en halvmil och vi pratade om att bära på saker som gör att man blir svår att ha att göra med för att man vet att man egentligen gjort fel. Att man är rädd för att bli påkommen och därför blir avvisande mot folk som undrar vad de gjort för fel. Felet är att de kanske vet, eller bara anar. Och som kan säga att man är en dålig människa.
Bättre att berätta för någon man litar på för att få det ur sig.
Och så berättade vi några saker för varandra som ett tecken på tillit.
- Táto, vi måste resa mycket tillsammans. Typ genom Amerika eller Asien. Åka till platser vi inte känner till och uppleva tillsammans och prata om sen.
Senare på kvällen efter middagen sitter Vincent plötsligt och pratar om svart materia, universums uppkomst och lite allmänt om astronomi. Efter ett tag började jag duka av eftersom jag var rädd att Vincent som dittills pratat med en av gästerna skulle vända sig mot mig och ställa en fråga om något jag inte vet ett skit om.
Jag älskar när killarna har utläggningar om saker jag inte hade en aning om att de hade koll på.

Både Vincent och Leon tyckte att det luktade Bryggholmen när vi badade på Koffsan igår. Att de saknade det mycket. På Bryggholmen, en ö en knapp kilometer från fastlandet, låg sommarstället deras morfar sålde kort efter att mormor dog för snart 4 år sen.
Det blir alltid ett stråk av melankoli när vi är i de krokarna. Prat om mormor och händelser under gångna somrar.
Och sen dyker vi i, leker på bryggan intill en familj vars föräldrar är vikingtatuerade, har tumringar, solglasögon med flammande tärningar. Mamman har siliconlökar som ser ut att ha gjorts två till priset av en på en husläkarmottagning i Thailand.

Jag försökte föreställa mig två saker. Dels hur jag bedömt familjen utan deras tatueringar, piercingar (sluta sug på ringen i läppen nån jävla gång), bensiksmacks-outfits, rödbrända av den plötsliga sommaren och gipsat underben.
Dels fantisera om hur de kommer att fira midsommar.
Det var svårt att häromdagen svara killarna på vad fördomar är. Det är inte helt lätt.
Speciellt som vissa fördomar infrias gång på gång. Och att man vet vad man kan förvänta sig på vissa platser vid vissa tillfällen.
Vad kallas d e t ?

Kanske vet jag mer om det om en vecka, eftersom vi ska vara i Vallby igen. Det ska bli kanon även om jag i eftermiddags fick en jobbig hunch om trist väder. Hoppas den magkänslan var fel.
Ha en härlig midsommar. Lätta på en hemlis för nån som kommer att tycka ännu bättre om dig efteråt.
Och framför allt; du bättre om dig.

Moraltrumpet och missriktad komplimang

Inspringande med slarvigt knutna skosnören. Bara bänkar sig vad datorn som om det vore ett fordon att styra rätt innan man får sladd och dundrar in en svinfult graffittad bergvägg. Att få knattra ned så snabbt som möjligt just för att lyckas hålla kurs.
Fattaru (miljonsvenska) vad jag menar; att man hoppar på något som rör sig tillräckligt snabbt för att slippa göra något som riskerar att att det är såpass långsamt att man tvingas känna efter.
Innan jag börjar där jag slutade förra veckan innan jag drog till Barcelona för att uppleva liv efter en fortfarande pågående höst sen 8 månader vill jag bara säga e n sak.
Jag skriver det här insmord i den nya leverpastejen på tub. Det känns skitskumt. Och även fast det är skönt så kan jag inte riktigt slappna av. Det är av tre anledningar. Den första är att leverpastej påminner mig om min första tjej. Vi åt alltid leverpastejsknäckemackor till frukost. Med gröna paprikaringar. Och thé.
Det andra är att möblerna blir förstörda av all leverpastej som blir istrig i kontakt med huden inom en halvtimme. Jag smorde in mig efter att pastejen på tub fått legat framme ett tag eftersom den inte hade varit lika lätt att smeka ut om den varit kall. Men nu är pastejen i ett tillstånd då den inte längre gör nån nytta.
Den tredje anledningen har jag glömt, måste hämta den sista tuben.
Graffittad. Att bli målad på eller konfronterad av en av systrarna Graaf.
Som H&Ms nya jeans. Fit Slick.
Nästan i klass med Locums reklam för några år sen kring jul då man slog upp tidningen, såg annonsen och vände och vred på den för att fatta vad det är man inte ser efter att tydligt ha sett vad det står. Att man inte fattade haken. Att man började fundera på om det var en byrå som hatade kunden, en kund som var helt hjärndöd eller bara söt svensk naivitet i största allmänhet.
De hade delat upp ordet Locum med ett hjärta i stället för o:et. Om du av nån bizarr anledning inte såg annonsen (eller har sett den utklippt på min kyl) så kan du skiva ned ordet och fylla i o-hjärtat med röd färg varefter du öppnar närmsta fönster och högt uttalar meningen, bockar och stänger fönstret igen.
Fit Slick är helt enkelt det finare ordet för Camel Toe. En markering från HMs sida att man i sann feministiskt anda inte längre accepterar att kvinnor får synpunkter och kommentarer om sina könsorgan. Det spelar ingen roll om vissa kvinnor drar åt bältet så högt att det förutom krossar de nedersta revbenen även lägger ut en illa skuren mango ingen beställt on display.
Hoppas HM har jeansen i 33x34. Jag måste ha ett par.

Orolig mor: "mitt barn kommer att födas 060606, det kommer att bli den nya Antikrist".
Ja, kanske. Det som däremot är helt säkert oavsett datum är att du är riktigt riktigt väck.

Så var var vi. Jo, jag har ju bara för några timmar sen kommit hem från Barcelona. Kommer inte att ge mig in på det. Är rädd att känslan läcker ut i likgiltig sand om den uttalas för högt och för tydligt.
Ni som varit i Barcelona vet hur dynamik verkligen är utan att man måste beskriva den och ni som inte varit där vet jag inte riktigt vad jag ska säga till.
En av de roligaste diskussionerna jag deltog i var den om "skandalen" med att en Fifa-snubbe ringt upp en svensk journalisttjej nån timme efter midnatt och briefat henne om att en fotbollsspelare gillat henne och undrade om hon hade lust att ses.
Moralens Väktare drar omedelbar lans. Ord som skandal och förnedring gödslas runt i svenska tidningar.
Jag öppnar DN på planet till Barcelona, till en...annan... kultur beträffande flirtande och könsroller....och ser en av de sämre sportjournalisterna i detta land, Johan Esk, se lika indignerat ansvarstagande ut som alltid i sin lilla byline och blåsa i sin lilla moraltrumpet han fick i present av sin konfirmationspräst och som än idag kramas på nätterna som ett gossedjur.

Vi sitter på en liten krog intill Born området kvällen senare och skrattar högt åt den kränkande handlingen i att en vuxen person blir tilltalad av en annan vuxen person och bekräftad som attraktiv.
Om gubben ringt upp och väst "tja, hörrö, glid över och tugga lite så får du 15 Euro", då hade det varit jävligt osmakligt på alla sätt.
Men det var väl inte riktigt fallet, va?

Jag är extremt nyfiken på hur nattsamtalet det kom ut. Om det var tjejen i fråga, som framställts som "illa berörd", eller om det var hennes avundsjuka kollega som blev förbannad över att hon blivit osynlig bredvid den åtrådda.
Den tilltalade tjejen låg säkert och drog sig på morgonen och undrade vem spelaren som ville ses var. "Vänta ett tag, var inte han rätt snygg, utan den där enfaldiga sportblicken".
Eller så var han oaptitlig och därmed var det lättare att bli "diskriminerad".
Ett samtal som beskrivs som "mitt i natten". Vänta, fill me in, det är i landet som arrangerar världens största evenemang en dryg vecka innan det sätter igång.
Återigen. Tjejer ska ta för sig, lira på lika villkor som snubbarna, förväntas kunna svara för sig, men vänd på situationen.
Nån kvinna ringer Johan Esk "mitt i natten" eftersom Johan går och lägger sig efter sporten kl 22 och säger att en av tennistjejerna i Franska Öppna undrar om han har lust att ta ett järn med henne.
Hade Johan Esk frågat vad baren hette och tagit en dusch eller hade han ringt ned en krishanteringsgrupp från Sverige för att deala med kränkningen av honom som kön.

Det sköna var att vid diskussionen även satt en kvinna, frilansande för det pk-intill-äckel-korrekta SR, och säkert hade behövt en fet joint för att brotta ned de åsikter hon matats med sen barnsben. I Barcelona där männen generellt till vardags behandlar kvinnorna på ett...annat sätt än kvinnorna är vana vid att bli behandlade i Sverige, blir det extra problematiskt att deala med uppskattning av personen och uppvaktning av kvinnan på en och samma gång.
Må Antikrist ta den dagen det motsatta könet inte längre ser mig som ett objekt.

Så vad hände där på Kungsholmen under invigningen.
Jo, lagom påstruken klev jag fram till poeten Daniel Boyaciglou.
- Hej, jag heter Dominik och ville bara tala om att jag tycker att du är fantastisk.
- Jaha, det var vänligt sagt, tackar, tackar, säger Daniel lite förläget.
- Jag har tyvärr aldrig sett dig live men bara det jag sett på burken och du har en otrolig närvaro och utstrålning och ett sätt med språket som är unikt bland dina mindre begåvade kollegor.
Daniel tittar storögt, i hans ögon växer långsamt en misstänksamhet fram. Det känns som att han närsomhelst kommer att säga att han inte är gay.
- Vi har faktiskt setts en gång tidigare, säger jag, på Köket i vintras. Du var där med Shan och han bad mig fara åt helvete efetrsom han trodde att jag var nån kladdande lelle, men så gick det upp för honom att vi setts och allt var bra igen.
- Shan, vem är det, jag har aldrig varit på Köket.
- Jo, Shan Atci, komikern. Shan the Man, du vet.
- Jag är inte bekant med vare sig situationen du beskriver eller Shan.
- Är du inte Daniel Boyaciglou, poeten.
- Nej, jag heter Marcus Aujalay och är kock.

Det blev skumt. Nu var jag ju tvungen att ta tillbaka allt. Marcus är en högst ordinär kock vars charm ligger i att hans barn brukar snurra runt i köket samtidigt som 4an filmar middagstipset. Rätt okarismatisk och ...tja, vanlig lirare.
Jag bad om ursäkt, sa att han var bra på att laga mat och gick iväg.

En liknande sak hände i fjol då jag var på filmfestivalen i Karlovy Vary i Tjeckien och kom ut från Don't Come Knocking, Wim Wenders senaste. Filmen påminde i karaktärerna och tempot om en underbar kvinna jag jobbat med bara nån månad tidigare. Jag messade henne att jag just sett filmen och att hon har en liknade som bubblar i hennes begåvade blod och bara väntar på att få bli verklighet.
Hon svarade att jag nog hade skickat fel men tackade och önskade glad sommar.
Jag skrev igen att jag inte alls hade skickat fel, att jag verkligen anser det och att det inte är det mesta konstigt att skicka en komplimang som är inte rör sig i smickerfacket.
Mottagerskan blev mycket glad och sände ett kärleksfullt mess tillbaka. Alla glada.

Några månader senare trillade poletten ned. Två namn intill varandra i telefonboken. Den ena med initialen O efter förnamnet.
Jag hade skickat komplimangerna till en tjej jag dejtade för några år sen, visserligen jättesnäll , och visserligen i en annan del av branschen, typ reklamfilms"producent", och handen på hjärtat, det är en v i s s skillnad på en sån och en filmregissör.
Och framför allt, i detta fall, en milsvid skillnad i intressant personlighet och karisma mellan dem.

Jag vet att det är positiva misstag men faktum är att det skaver. Inte lika mycket som att ha sagt nåt taskigt till nån som verkligen inte förtjänar det men lite åt det hållet. Men det går ju att ta tillbaka.
Snart får jag äntligen träffa Vincent och Leon första gången på en vecka. Leon har fått sina hemnycklar och ringer varje eftermiddag innan han ska gå hem.
Vincent ska på avslutningsmiddag med sin klass och jag käkar middag med Leon och går på vernissage och se Nathalia Edenmonts döda djur på Wetterlings. Det kommer Leon att gilla.
Nu så, ska leverpastejen av.
Heja Tjeckien, Heja Sverige och heja Braslien. I den ordningen.