magmunsljud

Om man liksom höjer magsäcken, låtsas att man har ätit en dålig mussla, och pressar luft genom magmunnen, öppnar ansiktet och stöter fram ordet blogg kommer man rätt nära det blogg är i många avseenden. Min 11årige Leon uttrycker sig mer nyanserat, har en rikare palett ord, bjuder på en skatt ur sitt personliga ordförråd än de flesta bloggar jag besöker.
Ofta efter att ha fått dem i ansiktet på facebooksidan.
Vad vill folk säga. Jag läser bloggarna. Fram och tillbaka, inte bara fragmentariskt eller flyktigt som om de vore en två veckor gammal metro nån spottat ut snus i. Men hey, det är precis de flesta är. Och kanske är det just den skämda musslan som är bloggens främsta syfte.
Varför skriver folk. För att visa att de kan. Okay, fine, men på det sättet de inte förmedlar något av vikt kan man lika gärna läsa högt ur Vivos erbjudanden vecka 27.
En blogg ska väl ändå vara mer än nån slags uppvisning i att man kan artikulera någorlunda. Jag får ont i magen.
Det är den största anledningen till at jag lagt ned bloggandet och utskicket av veckobreven.
Jag vill inte tillhöra det gänget som bara låter, som är som rymdbrus för öron som är övertygade om att det finns intelligent liv i rymden och tolkar ett och annat oregelbundet läte som nån form av intelligent kommunikation.
Jag har skrivit en massa men arkiverat det i dagboken. Hellre det på något sätt.
Det kanske är barnsligt, en mognadsfråga.
Kanske är bloggen en missuppfattning från min sida. Att det är som de där lapparna man skickade i skolan. Lite bus, lite meningslöst tidsfördriv att inte ta det minsta på allvar, inte ägna mer uppmärksamhet än att försöka analysera ett moln som råkat få formen av en liten ponny.
Inte fan vet jag. Skit samma.
Kanske behövs det några decennier för nån slags självsanering, nån slags automatik som i forna östblocket, att all skit måste få komma fram, svämma över innan folk nyktrar till och gör det de kan.
Att de som bloggar, de som aldrig blivit sedda och hörda mer än av sina grannar och kassörskorna i snabbköpet, och då endast som om man ser en bil eller en fågel flaxa förbi, en vägg stå i vägen man måste runda, en femtioöring man inte böjer sig efter; att man nu oemotsagd kan skryta med att man faktiskt har fler hästkrafter än synes, att man flugit ända från Galapagos, att man är italiensk marmor, eller i alla fall en femkrona.

Ja ja, det spelar ingen roll. Man kan inte förändra någonting genom att kritisera. De som inte säger nåt säger det alltid högre än de som har något att säga. Så har det varit sen vi ställde oss upprätt och ögonbrynen åkte upp mellan en halv och decimeter.
Det gör faktiskt inte det; spelar roll. Oavsett om man hyllar det bra eller hånar det infantila så gör det någon skillnad. Så länge individen själv inte känner en ny känsla i sin kropp inträffar inga varaktiga insikter. Ingen permanent kunskap om det liv man lever. Man bara lallar med utan förmåga att kunna sätta fingret på ett skit.
Det är klart att folk har lite mer koll än de ger uttryck för. Jag förstår bara inte meningen med att tömma det sagda och skrivna på personlighet.
Att den egna prutten aldrig luktar illa i ens egen näsa är ingen nyhet. Vi fortsätter att fläkta upp den i våra ansikten med minen "den här var väl inte så farlig, jag tycker att den luktar helt okay".

Det är alltid segt när killarna drar utomlands. Jag får alltid en del ångest då min identitet som farsa reduceras till inte ens det. Mina söner sätter sig i ett flygplan och åker på Greklandssemester med sin fina mamma. Skulle planet gå ned skulle jag inte ha något alls. Inte vara någon.
Jag pratade med en gammal vän om det senast i förmiddags - att det är den identiteten jag kan trycka på visitkortet utan att veta att det är på låtsas - pappa. Att det inte är en roll jag spelar, inte en fåfäng idé om att det här den person jag vill att folk ska se mig som.
Hursom så är det alltid en märklig känsla av "och-nu-då?" som infinner sig när killarna försvinner bort.
Även de veckor jag inte har dem hemma hos mig är jag alltid stand by på något sätt. Eller inte på något sätt. Då ÄR jag stand by. Punkt.
Resten av livet är som nån slags hobby i att upptäcka saker man tycker om respektive inte, runt omkring och hos sig själv och sina medmänniskor.

Idag har jag fått nog av medmänniskor. Av någon anledning stör trängsel mig mer här i Stockholm än om jag blir stående på en landsortsbuss utanför Prag med fredagssvettiga arbetare på hem, svajande med tunga ögonlock och felknäppta skjortor.
Jag slår vad om tusen kronor att uppmärksamheten i kollektivtrafiken är mer sofistikerad i Tirana i Albanien än den är här.
Det spelar liksom ingen roll att tågen är knökfulla och 120 pers vill kliva av. DE måste ursäkta sig förbi den hjord av hjon som vill på.

Konsum på Svandammsvägen har ett uselt brödutbud. En hel avdelning med bröd varav 90 % är på låtsas med fibrer och fullkorn och annat som för dagen låter GI och Slim Jim. Men vilken affär har bra brödutbud.
Butiksbakat. Ett av de värsta matorden som finns. Bröd-wannabe.
Nu kom bra saker att skriva om så då är det dagboksdags. Vill skriva om vad som hänt i mina söners liv de senaste månaderna. Och det är mycket.
Ville bara innan dess vifta upp min prutt samtidigt som jag skyllde på den gamla tanten i trängseln.

I morgon åker jag med några komikerkollegor till Kristinehamn och underhåller. Kollegor låter så satans distanserat men let's face it, jag känner dem inte speciellt djupt.
Men jag gillar samtliga. Och det räcker ju rätt långt. Man ska byta miljö ofta. Det är man skyldig sig själv.