Taskig tajming

Kramer i Seinfeld. Ni vet ju redan alla vid det här laget att han fick ett seriösare spel och började vråla osammanhängande mot ett par svarta snubbar i publiken vilka hade häcklat Kramer under hans stand up över att han är en b-artist. Vilket Kramer också är.
Inget dock man vill höra när man står och försöker vara kul.
- Du är tråkig, och dålig. Du har aldrig varit bra.
Då får man spel och säger dumma saker. Som man kan göra hemma ibland mot ett syskon eller förälder eller någon man lever med. Saker som inte är helt genomtänkta, saker som man vet är slag under bältet eller helt enkelt ett verbalt ursinne som är mer eller mindre herrelöst.
Kramer kallade den svarta snubben för nigger, vilket faktiskt inte har någon motsvarighet i svenskan. Och att han borde hänga uppochned från en lyktstolpe med en gaffel i arslet.
Allt det hade varit kul om inte Kramer antytt gamla hederliga sydstatslynchningar av svarta; det var där det slutade vara kul och Kramer blev en ännu större nolla än han var innan.
Detta händer en dryg månad innan jul. Jävligt dålig timing.
För det finns en sak som är värre än att vara förbannad och uttrycka sig mer än klumpigt och det är att släppa Seinfelds 7de säsongen på dvd samtidigt inför julen.
Jerry Seinfeld såg till att Kramer fick be om ursäkt hos Letterman. Letterman och Jerry satt och var allvarliga och Kramer var pinsam igen- över en länk. På ett nytt sätt. Han gjorde sitt utbrott till en nationell företeelse och i nästa andetag även global som inrymde all världens konflikter.
Kramer var som en alkis som dricker för lite.
Jerry Seinfeld som är ett proffs all the way satt sedan lugnt vidare i programmet och tillsammans med sin bästis Letterman halade de upp först 7e säsongen och sen en komikerbok med förord av Seinfeld.
Skum föreställning hela grejen. Har de förolämpat svarta eller konsumenter?

Jag skäms som en hund förresten. Sen bara ett par timmar tillbaka. Sen förra våren har jag kontaktat hyresvärden att de ska skicka nån trädgårdsmänniska att ansa lönnen utanför balkongen som stjäl allt mer solljus. Detta gjordes sommaren 2002 och var alldeles perfekt.
Så inte denna gång.
Jag hör hur en motorsåg gå ingång och går mot fönstret för att bevittna Bill och Bull stå i gröna bäveroveraller med en alldeles för kort stege gå loss på lönnen som om lönnen hade gjort ett barn från det intilliggande dagiset illa.
Jag öppnar balkongdörren.
- Halloj, vad mycket ni kör.
- Ja, men du ville ju ha sol på din balkong, svarar Bull.
- Men inte till priset av att trädet slaktas. Räcker det inte med att man ansar det med en dryg meter?
- Nej, då växer ju ju bara ut igen och så får man klippa det igen nästa år.
- Men det stämmer ju inte riktigt, det var över tre år sen det ansades senast.
- Ja, men nu gör vi såhär.
Jag klev tillbaka in i lägenheten igen. Bedrövad och kände mig som en pussyboy som dels ordnat denna stympning och dels kunnat förhindra den om jag sagt till direkt att de ska ge fan i trädet tills de skaffat en bättre stege.
Att nu i efterhand kontakta förvaltaren på Heba och gnälla kommer bara att uppfattas som gnäll. "nyss ville du ha sol på balkongen och nu är inte heller det bra, när du fått det".
Känns som ett loserupplägg hur jag än gör.
Ska i alla fall sätta upp ett anslag i porten där jag förklara läget så att inte grannarna börjar viska (mer än de säkert redan gör) att "det är den där killen på 2an som hatar träd och som säkert via nån kontakt misshandlat den underbara lönnen på husets baksida".
För så känns det; att det är mitt fel. Lönnen ser f ö r jävlig ut.
Hade nån av er gått till frissan och det hade slutat såhär hade frisören haft saxen i ögat.
Det är lätt att vara efterklok.
-Vänta, jag ska bara putsa dina naglar.
Och så motorsågar man av Bulls hand.
- Aaaaaaaargh, vad fan gör du!!!???
- Det är lugnt, den växer ut igen.

Ett år klokare?

Nej knappast, men det är klart att jag måste skriva nåt på 1årsdagen från födelsen av denna blogg.
Jag gillar fortfarande inte att skriva kort, men har förstått att ingen orkar läsa längre än en genomsnittsartikel i Metro.
De senaste dagarna har handlat mycket om prestation.
Jag har varit uppe på Brunnens scen igen. Igår närmare bestämt. Det gick inte lika bra som förra onsdagen men de övriga komikerna sa att mitt material är bra och kul och att jag ska vara jävligt glad att jag fixar 7-8 minuter efter att ha uppträtt mindre än tio gånger.
Så är jag väl det. Glad.
I övermorgon börjar SM i squash. Jag har motionsspelat i några år, de senaste två åren lite mer seriöst. Så jag anmälde mig.
Fan, varför inte. Och så är det så skönt att kunna säga att "jag ska lira i SM i squash".
Absurt men skönt. Min första motståndare är ingen mindre en Reefat El Sayed som var föremål för stor underhållning då det visade sig att hans doktorshatt var påhittad. Det var för typ 20 år sen och Reefat tror jag även fick sitta ett tag för ekonomiska oegentligheter.
Men gubben är tillbaka och dessutom en hygglig squashspelare.
Jag ska ju bara vinna mot honom, men tekniskt sätt borde han vara bättre. Jag har kondition som en zebra så Reefat ska få kuta.
Men ingen match är avgjord innan sista bollen. En klyscha men en sann sådan.
Jag skrattade i flera minuter när jag såg lottningen. Tänk att få möta Reefat. Det är fan i mig i kult!

Leon fick i kväll reda på att han inte är aktuell för orangebältesgradering i judon nu innan jul. Han bet ihop så gott han kunde och när vi lämnat dojon på Birkagatan så kom tårarna. Det var längesen Leon grät. Han var så lädsen och jag tröstade så gott jag kunde, men ord, oavsett klokhet och kunskap, väger lätt när ens självförtroende är i botten.
Hemma väntade Vincent som dukat fint och satt på grytan och pastavattnet.
Jag sa redan i dörren att han måste vara extra snäll mot Leon och vad som hade hänt. De satte sig på sängen medan jag ordnade med maten och Vincent pratade vidare med Leon.
De är så fina tillsammans. Vincent till och med sa det vid matbordet en kvart senare. Vad fina vi är mot varandra.
Ja, ibland är man det och det är den vackraste av gemenskaper.

Så även en blogg ihop med de som får ut något av den.
Tack ni som följer den regelbundet. Och ni som bara tittar in då och då.
Jag skriver mest för mig själv, omedveten om att faktiskt nån som kan svenska i södra Argentina, Zanzibar, Warzawa, Perth,
eller varför inte en liten stad i Nigeria kan läsa detta. Svindlande. Inte så sannolikt men härligt att fantisera om.
Jag tänker ofta på hur livet sett ut utan internet och mobiltelefoner. Om vi hade varit lugnare eller lika ängsliga som idag, fast av andra anledningar än att inte ständigt vara uppkopplade och kommunicerande. Paradoxalt nog är masskommunikationen alltmer anonym. Massbrev, bloggar, sms som man inte orkar besvara, missade samtal man skjuter upp osv osv.
Eller som nu. Att bara trycka publish och så sitter det där. För alla eller ingen att läsa.
Jag rekommenderar alla att skriva dagbok. Bättre och betydligt mer värdefullt än en blogg.
Några rader per dag räcker. Det säger mer än tusen bilder. Men bara för dig.

Uppe och skojar

Det var verkligen länge sedan jag var här. På Ritorno.
Ett av de ställena det faktiskt känns skumt med rökförbud på. Jag hatar ju cigglukt, cigg är lika sexigt som flytningar, men just här på Ritorno är det något som saknas.
Jag bodde ju inte långt härifrån 89-92.
Här har jag verkligen spenderat 100tals timmar med dagboksskrivande, ält, luncher, fikande, dejter. En gång t o m dubbeldate dvs när min ursprungliga date gick på toaletten bad jag tjejen några bord intill att vänta på att jag blir själv, att jag ville träffa henne. Det visade sig vara en lärare som undervisade på Universitetet. Sånt impar på mig och genast blev kvinnan i fråga tio ggr snyggare och mer spännande.
Killen med den minutiöst ansade och vaxade mustaschen jobbar självklart kvar här på Ritorno. Han ser exakt likadan ut. Ibland verkar folk inte åldras. Eller så ser man det inte Jag träffade Johan R här och fått lite inspiration och självförtroende. Han är på Brunnen i morgon och jag på ett annat ställe.
Jag vet att jag är en pussyboy som inte säger var men självförtroendet pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt och jag vill inte att du ska se mig när jag inte kan nånting.
Egentligen vill jag fly till Ystad, bara dra från stan, för att slippa gå upp på scen i morgon och på onsdag. Giget förra veckan var i n t e roligt.
Jag tyckte att det skulle gå lika bra som veckan tidigare och så blev det bara en pratgröt. Så där som folk kan sitta på fik som det här när man tackar all världens gudar för att man kan begrava lurarna så långt i öronen att de nästan nuddar trumhinnan för att slippa lyssna till att de inte har något alls att säga.
Folk artighetsskrattade, Vincent och Leon satt och såg medlidande ut, jag blev stressad och började rabbla giget som en aktionsutropare med förstoppning.
Jag var ju tvungen att ta med killarna eftersom deras mor glider runt i södra Europa, jagandes sensommaren och så tyckte jag, va fan, det kan ju vara lite mysigt.
Det var det inte. Inte där och då. Leon sa att det var fler som inte var så kul. Han vet hur man ska trösta. Vincent sa att jag var jättebra i alla fall. Han ljuger asdåligt.
Jag gillar inte att vara dålig, att bli besviken på mig själv, att veta att jag kan leverera och inte göra det.
Jag inte bara ogillar det. Jag vill fly till Ystad och ringa på en kompis som av nån practical joke anledning flyttat dit med sin familj.

Så ringer nån tjej. Vi kan kalla henne M (eftersom förnamnet börjar just med den bokstaven) Hon håller på att starta upp ett eventföretag vilket skulle registreras vid årsskiftet och sen tänkte hon slå på stort med att ha ett 80talsparty på Kolingsborg. And guess what, hon tänkte köra det annorlunda upplägget med att få ihop gänget från filmen G.
Upplägget var något luddigt. Planen för vad exakt jag och några andra G-lik skulle göra på festen mer än att ha G-liksstatus fanns liksom inte.
M avslutar v a r j e mening med "då'ra".
M sa att det skulle utgå ett gage. Inte mycket med tanke på att det hennes första event men det skulle som sagt utgå ett gage, då'ra.
Jag lät henne hållas, tänkte att det är nåt jag kan skoja om. Plus att det skulle vara kul att prata med de andra G-liken och höra hur de uppfattat Ms insäljning; hon lät som hon tvingats sälja klassresesalami utan att få provision.
Jag har liksom tre "milstolpar" i mitt yrkesliv. G, chipsfilmen och nu rikslax för Synsam. That's who I am.
Att jag gjorde svinbra radio i mitten och slutet på 90talet är det inte en jävel som minns. Jo, en och annan kommer fram och citerar nåt ur nån gammal sändning varpå jag i princip vill flytta ihop med personen i fråga för att han/hon förstår sig på kvalitét och egenart.
Kort därpå får Johan ett samtal. Det är nån från P1 som undrar om Johan har nån kommentar på att Krister Fugelstam slutligen ska upp i rymden.
- Eeeeh, nej, varför skulle jag ha det.
- Jo, men ni gjorde ju en serie med Killinggänget som skojade om Krister Fugelstam.
- Men det var ju typ 10 år sen, säger Johan. Det har ju flutit rätt mycket vatten under broarna sen dess. Nej, jag har faktiskt ingen lust.

Johan gav mig några goda skulle det visa sig.
Jag satt resten av eftermiddagen ända fram till halv sex. I samma rum satt fyra människor till med uppfällda datorer. Även det en helt ny bild som knappt existerade för tio år sen. I alla fall inte i den här utsträckningen. Det börjar bli på en nivå då man börjar bli irriterad då det inte finns trådlöst internet på det café man sitter. Lite otäckt.

Leon åkte 4an från Östermalm till St Eriksplan helt själv efter att Vincent följt honom till hållplatsen. Det första Leon sa var att han fick för sig att han skulle av vid Zinkensdamm, men hörde på utropet St Eriksplan att det var där han skulle gå av.
- Men Leon, vi har ju klivit av här i två år.
- Jo, men håll med om att det låter lika.

061123 2.15 pm

Till er som undrar varför jag aldrig skriver ut var jag ska uppträda.
Det är väldigt enkelt. Jag är nybörjare och vill inte säga "hörrö, glid över och se mig skoja" med risk för att det inte kommer att vara skojigt.
Inför giget på Tivoli i tisdags hade de StockLivejävlarna skrivit The Legend - Dominik i nån nätannons. Det fick de ta bort fort som fan.
Så länge jag kryper runt i Pampers och dreglar vill jag inte se mitt namn i tryck.
När jag blev presenterad av Janne Westerlund på Tivoli efter pausen i tisdags kväll gick jag med långa säkra steg genom den fullsatta lokalen. Svagt leende på väg mot scenen. Runt 200 pers i lokalen och utan en aning om hur det kommer att gå.
Janne W la till i presentationen att jag mer eller mindre debuterar så att de skulle ge en värmande och stödjande applåd. Och applåderna dånade i fjärran. Jag tänkte öppna med att med respekt att det fantastiska mottagandet kanske det var lika bra att jag höll käften för att inte bryta magin.
Du är fin att titta på, snälla, prata inte.
Jjag drog ett djupt andetag och tänkte "tala långsamt, se snäll ut, ingen här är farlig och vill dig illa".
Och sen gick det bara så bra.
På det igen igår. Först Syster o Bror där det sannerligen inte är lätt med en spridd publik på ett 40-50tal personer, en gubbmiddag tjugo meter ifrån scenen som dessutom har så mycket att prata om att även en hög röst genom högtalarna vrålandes tilltal till just dem inte stör dem nämnvärt.
Så jag testade nya grejer som i princip inte ens var nedskrivna.
Kändes som uppvärmning inför kvällens andra stand up en timme senare på Brunnen. Där var det knökfullt till sista plats. Runt 300 pers.
Komikerna sitter och skojar och drar anekdoter i köket och jag springer på toan och hetsdricker vatten om vartannat.
Dagen innan var dagen innan.
Man får aldrig glömma det. Även i andra avseenden. Det du inte underhåller och vårdar, det försvinner eller i bästa fall distanserar sig till du visar lite större motivation; en tydligare omfördelning av priolistan, annars försvinner lusten.
Försten ut efter paus. Ingen brand i köket eller något annat missöde som hade tömt Brunnen räddade mig.
Och så gick det lika bra igen. 8 minuter varav kanske en halv minut var helt onödig. 6e gången, nej vänta förresten, 7de; det var ju faktiskt två scener igår.
Brunnen Peppe bokade mig tre ggr till innan jul. Det är bara att jobba vidare.

Dags att byta om inför squashen. Felix Herngren bad mig att inte skriva att trots att han spelade i byxor som personligen hade getts honom av Sir Henke Larsson så blev han förnedrad till tårar på banan i förra veckan på ett sätt som inte kan beskrivas annat neddragna Henkebrallor och inget hår på snoppen. Så därför låter jag bli.

En vilsen tomte

Gunnel Törnander är död.
Gunnel var en kul kärring med en penna spetsig som en Globalkniv. Alla som lekt kockar med Årets julklapp 1992 vet vad jag talar om.

1996 var jag formathora för Kanal 5. Formathora innebär att kanalens chef glider runt med en sån där enmansorkester, med cymbal på skallen, trumma på magen och fastlimmat munspel i mungipan. Och till detta dansar och ler jag.
Jag märker nu att det är andra veckan i rad jag kallar mig själv hora. Det är undermedvetet. Eller så försöker jag ta tillbaka ordet från de som missbrukar det genom att kalla nån som inte är en hora en hora.
Att vara hora är att göra våld på sig själv så länge det ger utdelning. Drar man iofs den gränsen är det många av oss som inte är horor, dvs bara gör saker för pengar vi verkligen trivs med.
Eftersom ordet sen några decennier tillbaka upphört att betyda en person som säljer sexuella tjänster för pengar och idag slarvigt slängs ur munnen från främst människor av lika pover begåvning som vokabulär, vill jag ta tillbaka det.
Äh, nu vet jag inte längre, det bara slank ur mig och poängen fanns aldrig.

Programmet som hette Våga Vinna och var så kallad förnedrings-tv. Förnedringen gick på den tiden ut på att jag och en tjej vid namn LilleMor som programledare skulle springa runt på stan och i olika köpcentrum runt Stockholm och ge folk uppgifter för vilka de skulle få 2000 kronor om de lyckades. Uppgifterna var av det slag att en person t ex skulle få femtio personer inom två minuter att göra vågen på Drottninggatan, äta upp tre kex och vissla Ja må han leva, linda in en bil i toapapper på fem minuter osv. Och naturligtvis även mindre roliga idéer då fantasin tröt och "redaktionen" bestod av en producent som åt bic-pennor, en manusförfattare som fick the boot efter halva serien för att han inte kunde skriva och några fler rymdkadetter som skulle göra vad som helst för en mosbricka, vilket de ofta fick betalt i. Jag minns särskilt en man som körde produktionsbilen som en biltjuv och ofta hade hand om handkassan ur vilken han frikostigt bjöd på korv. Eftersom Kanal 5 tyckte det var disco att fortsätta spela in i november (vilket ju är en månad då leklynnet är på topp ute på stan) så var dessa stunder vid korvkiosker bland de finaste minnena av Våga Vinna.
Hursomhelst, det var en nyttig erfarenhet och stundtals hade vi faktiskt fruktansvärt roligt.
Tillbaka till Gunnel. Gunnel var bl a en otroligt skicklig tv-kritiker på DN (dessutom direktör för svenska kulturhuset i Paris).
Säkerligen en inspirationskälla för Johan Croneman som idag är den bästa tv-kritikern i Sverige skrivandes för samma tidning.
Skulle hela DN skrivas av människor som Gunnel, Johan C, Bengt Olsson, Hanne Kjöller och framför allt den hemliga Krogkommisionen skulle DN vara riktigt rolig.
När Krogkommisionen gör verbala trippel Salkovs utan felskär och perfekt nedslag glömmer man ibland vilken krog det är som recenseras och man bara njuter av meningarna som om de vore gjorda av chokladsherifferna på Ejes choklad.
En härlig sommardag sågade Gunnel Våga Vinna så det sjöng om det. Hon tyckte programmet var bajs xl. Då tyckte jag inte att hennes recension var lika underhållande.
En sak jag i synnerhet reagerade på var hur Gunnel drog in våra föräldrar och skrev hur de måste skämmas för mig och LilleMor.
Jag skrev ett brev till Gunnel att den enda gången en förälder skäms är om hennes son eller dotter är gärningsman i kvällsnyheterna, att de flesta föräldrar annars är stolta över sina barn oavsett i vilket sammanhang de figurerar i på TV.
Det här var långt före dokusåporna så jag har utvidgat skämmande föräldrar ett hack till trots att det fortfarande inte lirar i riktigt samma division att vara spotlightkåt och lite efterbliven som att vara kriminell.
Gunnel svarade aldrig på brevet och jag fortsatte sedan att njuta av hennes recensioner. Vila i frid Gunnel.

Oldsberg, mannen utan läppar, gumpapåsemunnen, blir årets julvärd. Det kommer till vår kännedom denna härliga höstdag som Aftonbladet valt att kalla för värmechockerande. Det är 7 grader ute. Jag har legat i fosterställning sen jag försökte vattna blommorna på balkongen och upptäckte hur extremt varmt det var. En krisgrupp från SÖS är på väg över hit för att hjälpa till med traumabearbetning.
Ni trodde väl inte att jag tänkte släppa Oldsberg så lätt. Oldsberg, en fullvuxen man med råge korsandes gränsen för inventarie på SVT sa följande i ett av sina populära På Spåret program.

"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."

En normal gymnasieelev idag som inte skolkar mer än 20-25 % från historielektioner vet att Warzawapakten var en påtvingad och hatad sovjetisk idé och de polacker (liksom befolkningen i de övriga öst- och centraleuropeiska länder) som tyckte det fanns anledning att jubla var möjligen några i toppen av det kommunistiska partiorganet och deras stövelslickande undersåtar. Ett förtryck av människor, fängslande av oliktänkade (dvs tänkande) angiveri och försvinnanden varje dag i decennier.
Men inte Oldsberg; han klämmer ogenerat ur sig förolämpande nonsens och leker historielös historielärare.
Jag förstår att det är svårt för ett organ som Sveriges Television, att veta att kommunismen världen över får Hitlers samtliga våta drömmar att gå i uppfyllelse flera gånger om, men det bizarra i sammanhanget är ändå att den ansvarige utgivaren för På Spåret/SVT Väst heter Sergei Muchin.
Att det klingar ryskt är bara en fördom och olycklig tillfällighet.
Som programledare läser man alltid sitt manus innan sändning/inspelning. Jag kan inte tänka mig att Oldsberg, lika gammal i tjänst hos SVT som SVT självt, missat dessa meningar, men tydligen ändå inte reagerat. Oldsberg hade säkert reagerat om det stått i manus att han ska ha en tjock mustasch, grå kostym med röd stjärna och kaptensmössa och tala med rysk brytning. Men där gick väl gränsen för hans historiekunnande.
Den här typen av idiotier trodde jag var förbehållet TV 3.

Ofattbart att en person blir straffad för hets mot folkgrupp om denne bär hakkors men att kommunismen som skövlat långt fler befolkningar med större frenesi och effektivitet över hela världen bara fortsätter att vädras i "hoppsan"grodor är helt okay.
Men snart drar väl nån jävel lans för Ingvar precis som man gjorde åt Emma Andersson när hon blev intervjuad av Filip och Fredrik och visade sig vara omedveten om 2a världskrigets existens och framför allt nazisternas upptåg.
Att hon blev lurad. Ja, det var lurendrejeri av Filip och Fredrik som tvingade Emma att vara frånvarande i skolan.
Jag skulle vilja se Oldsberg som julvärd om hans sagt något festligt om att Auschwitz egentligen inte var så farligt.
Nej nej nej, det är så klart en heeeeeeeeelt annan sak. Helt annan.

Den dagen en stor dagstidning inte finner det mer chockerande med plusgrader i november än att råka förvrida den Europeiska historia Sverige inte varit del av sen plundringen av redan krigssargade städer i mitten på 1600talet ska jag betala en läppförstoring till Oldsberg.

Jag har börjat lyssna på julmusik. Det är skönt. Man blir glad och snäll av den.
Nu ska jag förbereda mig inför kvällens stand up. Nästa vecka blir det mer på allvar.

Rum 115 Park Hotel Motala

Ibland undrar jag varför saker och ting fastnar. Som dålig fisk i stormaskiga
nät. De bara fastnar och försöker man bli av med den genom slita bort den
kan man stå med trasigt nät. Och den fisken som man ändå inte hade någon nytta
av får stå till svars för att nätet är trasigt. Fast det hade varit
sundare och smartare att kolla hur en dåliga fisken fastnat, ta sig tid att få
loss den på ett ordentligt sätt, och släppa den tillbaka i vattnet. Nej, i
stället
sliter man bort den dåliga fisken, trasar sönder sitt stormaskiga nät, dödar
fisken genom att hoppa på den, snubbla på däck, göra sig illa och förbannar
fisken.
Det är som det är. Ibland gör man rätt, ibland fel.

Klockan är för lite. Inte ens halv fyra på eftermiddagen. Varför sitter folk
och äter varma hel och halvfabrikat. Vagnen är proppfull. Jag fylls av Jacks
röst med en ensam trånande trumpet i bakrunden. Jag tycker om när författarna
läser upp sina egna grejer.
Det känns som jag har fått den sista platsen i den här vagnen. Plats 49. Sista
platsen vid toaletten.
Sommaren dog av ålderdom. Den orkade inte längre. Lönnen utanför mitt fönster
orkar inte heller. Det har tagit den mindre än en vecka att bli helt gul
och halvt strippad.
Mina sulor är rena av att ha gått flera regnpromenader de senaste dagarna.
Inga människor. Bara sulorna och den våta marken.
Hösten har klivit in, står och droppar som en stor trött fiskare som varit ute
i en storm och bara knackat på måfå på en stuga som såg varm ut.
Jag vet inte om jag någonstans känt matlukt som den doftar här. Det finns
naturligtvis vissa maträtter som luktar mest likadant överallt, men det är
någon speciell lukt med microvärmd "färdiglagad". Den doften som gör att man
tappar aptiten. Det där vill jag inte stoppa i munnen.
Vem kom nånsin på behovet av att äta och dricka så fort man är på väg
nånstans, inte minst med flyg. Oavsett tid på dygnet så ska man fylla munnen
med nåt under rörelse.

Munnar rör sig på folk i den fulla vagnen. Jag undrar inte vad de pratar om.
Jag vill höra Jacks staccatto poesi, om hur saker och ting kan ligga till, en
viss dag, en viss stund, ett visst humör, med ihopfantiserat sällskap.
Innan Jack började prata till mig hörde jag göteborgska, Sveriges amerikaner,
som alltid ligger några db över alla andra. Det var uttryck som kärringen,
knega, bira, och fika innan jag med delikat fasta rörelser begravde de mjuka
Kosslurarna djupt i öronen och tryckte på play. Med ett slags Lector lugn. Jag
vet att den store, skäggige göteborgaren kommer att få sin lever uppäten i
kväll. Invirad i ett tunnbröd.
Inte konstigt. Med göteborgarna. Tåget går ju till Göteborg.
Jag ska av tidigare. I Hallsberg. För att byta och åka vidare till Motala.
Varför säger alltid konduktören vad som står på biljetten.
"Då ska du byta i Hallsberg".
Jag vågar inte titta upp ibland utan mumlar bara tack. Rädd för att hon ska se
i min i blick att jag undrar varför hon berättar något som jag beställt för att
jag behöver komma till stället och kollat när det kom att jag fått rätt
biljett.
Ibland är den undrande blicken på gränsen till föraktfull.
- Kan du vara vänlig och upplysa mig om var jag är nånstans. Jag känner inte igen mig. Så här såg det inte ut när jag vaknade i morse. Varför åker den här lägenheten framåt och vilka är alla människor.
Hon vill ju bara väl. Men den sortens väl gör mig inte väl. Lika lite som feel
good efter en Lasse Hallström feel good film.
Såna ser jag bara för att jag behöver påminna mig om hur viktigt det är med
saker som är äkta.
Herr Hallström som är gift med en av Sveriges mest överskattade skådisar, den nyligen adlade Sir Lena "jag kan aldrig låtsas bort kameran" Olin,
ska få Litetime Achievement på Stockholms Filmfestival. För vad. Förutom Gilbert Grape har han bara gjort sondmatning i USA. Lasse får priset för En kille och en tjej, samt Mitt liv som hund.
Det brukar heta att man som konstnär aldrig är bättre än sitt senaste gig. Gilbert Grape är från 1993.
Om du vill se en riktig feelgoodfilm ska du hyra "Allt är upplyst" efter en roman med samma namn.
Andra bra (i a f intressanta) svenska filmer gjorda på sistone. Zozo, Storm, Fyra Nyanser, Masjävlar, Detaljer, alla betydligt mer feelgood än Choklad och Ciderhusreglerna.

Molnen fulla av regn är så nära träden att ljuset som faktiskt finns därbakom
står mellan dem som ett barn mellan två basketspelare.
Det är en ständig skymning sen i morse. Och på söndag förlorar vi det ljus som
försöker riva hål i det gråa blöta, men hennes händer är för svaga.
Molnen för tjocka, kommandes från alla håll som gamla slöjor.

Ibland undrar jag om järnvägen byggdes innan eller efter husen som står
intill. Där människor väljer att leka. Jag skrev leka, men ville skriva leva.
Egentligen ingen skillnad. Men att ha tåg som rusar förbi med jämna mellanrum.
Är det nånting man sätter ut i annonsen när man säljer huset; eller är
det dömt att gå i arv.
Jag såg en äldre man sätta sig vid sitt köksbord. Många människor jag ser ute
på resorna vet jag om att jag aldrig kommer att se igen så länge jag
lever.
Ibland är det sorgligt. Ibland är det skönt. Människor som hörde till en
speciell stund, ett speciellt väder, ett speciellt humör.
Och speciellt som jag tittade upp från tangenterna av en slump.
Jack bara mal och mal, berättelsen tar aldrig slut.
Jag kommer inte att låta bli att kolla åt samma håll nästa gång då tåget går
till Hallsberg. Eller dit konduktören bekräftar att jag ska.
Det gäller bara att synka slumpen.

Äntligen ännu ett ställe där jag aldrig kommer att leka. Nästa Hallsberg.


natten till den 28 okt
Jag ligger på sängen i rum 115 på Park Hotel i Motala. Ett perfekt ställe att
hänga sig på om du skulle leta efter ett ställe att göra det på. Skulle det
misslyckas behöver du bra gå ett par meter så har du ett lika perfekt läge att
bli överkörd av ett godståg vilka går i jämn ström under större delen av
natten.
Det är här jag har blivit placerad. Den lilla Synsamhoran. Och jag tar den gurglande men
glatt ned till roten och ler sen servilt mot kameran.

För en dryg halvtimme sen stod jag stod i dyr kostym och beställde
tunnbrödrulle i en spökstad som är stendöd efter kl 22. Bara de obligatoriska
trimmade vraken som körde runt runt. Hur jävla kul är det. Vad tror de ska
hända nästa varv.
Det var straffet för att jag önskade göteborgaren på tåget att hans lever skulle ätas i en tunnbrödrulle.
Intill mig stod en skinande vackert gravid tjej som väntade sitt första barn
och hon beställde en jättebamseburgare med extra fucking rubbet till sin man.
Lägg på extra lök, säger hon.
Okay, din man får en väldigt snabb godnattpuss, sa jag och fick ett skratt som
bara en välmående gravid tjej kan avlossa. Jag frågade om jag fick
känna på magen och välsigna barnet.

Ja, det får du, sa hon och ställde fram magen. Jag tror, nej, jag är övertygad
om att det ska bli en kille.
Är du, sa jag.
Jag klev lite närmare henne och kände att hon luktade Guccis Envy. Diskret och
så gott som det ska lukta när man står en dryg decimeter ifrån en
kvinna. Trots att odören från Peckas Gatukök var ett steg bakom..
Jag la handen lite teatralt magiskt på magen. Magen var spänd och mjuk.
"Härmed bestämmer jag att det här barnet ska bli lyckligt och friskt".
Jag smekte magen mycket försiktigt och innan jag tog bort handen pressade jag
lätt med fingrarna.
Tack, sa tjejen och såg lite generad ut. Jag stod fortfarande ganska nära
henne. Jag fick en otrolig lust att kyssa henne. Hon såg att jag tittade på
hennes mun. Munnens leende sjönk men inte ögonens.
- Ska du ha nån krydda eller räksallad eller rostad lök eller nåt, sa Pecka
från luckan.
- Har du inget som man inte får tjocktarmscancer av.
Tjejen fick sin 150 gramare till sin man, jag önskade dem lycka till och vi sa
hejdå.

Upplägget från Synsam i kväll var uselt. Aslite folk. Deras erbjudande var att
man fick 20 % på bågarna om man beställde kompletta glasögon. Det
innebär att kunden tjänar några hundra på ett par glasögon som går på minst
7-8000 spänn, i värsta fall en bit över 10000.
Chefen Tomas ville ha kvitto på tunnbrödrullen. Vilken han iofs bjöd på. Moset
smakade gult materialiserat vatten. Pecka lyckades gräva fram några
rosa tomatskivor samt isbergssallad.
Minns inte när jag senast åt en tunnbrödrulle.
Och nykter...aldrig? Jo, par gånger men då var det med the real deal.
Florence gjorde inte sitt bästa framträdande i Motala. Fick aldrig riktigt den
där gayiga optimistenergin. Gick på autopilot.

Jag bor intill en jävla tågstation.
Det känns väldigt östeuropa. Rummet känns post östeuropa. Ett bättre
vandrarhem med faciliteter som tv, dusch och internet.
Två enkelsängar som inte ens en så anspråklös hora som jag tycker känns okay
att ta upp kunder till.
Så raring, vilken säng vill du göra det i?
När jag var liten och åkte tåg till Prag med mor och bror, blev vi alltid väckta av nån sån polisidiot som flashade oss i ansiktet med en fet ficklampa och vrålade passporte, bitte. Tåget hade just anlänt till Sassnitz och klockan brukade vara runt 3halv4 på natten.

Jag skulle gå mot city förut, Stora Torget, men gick fel och kom nästan
halvvägs till Linköping.
Dessa dialekter.
Skitsamma, de betalar bra och jag tycker det är skönt att ta emot när pengarna ligger och hägrar på nattduksbordet.
En bra hora har alltid ett svagt leende på läpparna.
Berättade jag att jag hittade ett par svinfula Lindebergbrallor hemma vilka jag
köpte på en outlet för tre år sen för en 200ing och bara använt 3-4 ggr. Jag la ut dem på
eBay, mest bara på skoj, och fan trot, jänkarna blev kåta och budgivningen slutade på 66 $.

Tur att jag tog med öronproppar. De sa att det inte skulle låta
speceilltmycket vid tågspåret.
nej, det låter ju knappt alls som stannar och avgår från en station.
Hotellrummet var 400 kr billigare än de riktiga hotellen vid Stora Torget. Bra
sparat av Synsamchefen. Lika bra idé som de 20 % en "vip"kväll.
Undrar om damerna i 80årsåldern som kom in och hetsåt ICA-Brie och sköljde ned den med cider - om de var VIP.
Fick just ett nysanfall, orkar inte tvätta av mig sminket, vill slänga ut tvn
på tågspåret. Hur rocknroll är det?
Ska ta en bild. Och dricka upp glaset vin jag köpte på halvflaska förut.
Campolietti. Inte dumt.
Längtar ihjäl mig efter höstlovet med Vincent och Leon.

Snart härifrån. En liten flicka som gick förbi stora torget med sin mamma pekade upp mot statyn av Baltzar von Platen och sa pappa.
Hundra meter senare märker jag att en a-lagare spotat mig. Han har täckjacksväst och saknar framtänder.
- Tjena Micke, säger han respektfullt när jag passerar. Tjena säger jag och ler.
Alkisen verkar bli förvånad över tillbakahejet.
Jag undrar vem Micke är. Eftersom jag inte direkt ser ut som en kille som gillar att nöta bänkar och skoja med Rosita halv elva på förmiddagen undrar jag om Micke kanske är någon den tandlöse är skyldig pengar eller nåt.
Men det var intressant att dyka upp i Motala och bli förväxlad med nån annan på ett självklart sätt.
Som flickan och statyn av hennes pappa.

Delay

061023

Jag vet inte. Det är utanför min kontroll.
Plötsligt vid 1 i natt så kände jag inte för det längre. Att skicka nåt, att säga nåt. Att trycka på sänd.
Det kändes som att sitta vid ett middagsbord och ha förväntan på sig att underhålla eller säga något intressant.
När den känslan slår mig; att jag m å s t e göra något så försvinner jag lika plötsligt som jag dök upp.
Och alltid lika punktligt.

Annars har veckan varit mer än bra. Jag har ingenting att klaga på. Ingenting alls. Det har varit en bra vecka. Barnen är friska och vi har haft det bra. Vincent fick tillbaka provet i NO och hade som vanligt i princip alla rätt med en stjärna i kanten. Jag har aldrig behövt fråga honom om han pluggar inför provet eller om han har gjort läxorna. Vincent gör sånt automatiskt. Han gillar skolan och har ett behagligt tempo där. Leon går ju bara i trean så han har ju inte riktigt fått några utmaningar än.

Just det. Och till råga på allt råkade jag spela "fel" på några söndagsmatcher i fotboll och vann nästan 9000. Det var trevligt. Omedelbart unnade jag mig ett par lådor riktigt bra vin som jag tänker dricka nästa år och senare.
Och sen har jag fått nya standup-tider. Det blir några gånger fram till jul.
Just nu har jag inte ett enda roligt skämt på lager. Inget som kommer ur min mun är speciellt roligt.
Jag antar att behovet att vara någon speciell som utmärker sig genom intelligens humor och slagkraft inte är så starkt för tillfället.
Hoppas att det ökar i styrka inför nästa onsdag. Men va fan, det är rookiekväll.
Förra (första) gångerna gled jag ju upp med Rheborg och Ann Westin och de brädar mig bara genom att dra ett andetag i första meningen. Jag är nyfiken på var jag kommer att vara om ett år.

Ja, vad finns det mer att berätta för att få din tid att gå en sån här dag. Tänk att det är drygt tre veckor sen bara som jag stod och prickade ett mullvadshål med morgonkisset, knäppte på Miles Davis Sketches of Spain och började undra över vad denna ljuvliga sensommardag hade åt mig.
Det kan ha varit den dagen som jag senare på kvällen satt utomhus i solnedgången på en restaurang vid en liten ranch.
Medan hästarna klapprade över kullertstenarna in mot stallarna hade jag vänt på en meny och skrev om vilket fruktansvärt dåligt omdöme jag hade sommaren -94.
Jag körde ned en toaborste i mitt inre och försökte fatta vad det var jag trodde att jag pysslade med.
Själslig hygien som rekommenderas minst en gång per kvartal. Alltså på riktigt.

Och som genom ett trollspövift av Tingeling så står denna person framför mig i torsdags på den årligen återkommande och alltid lika trevliga Roy-festen.
Nu var objeketet från -94 en vuxen kvinna med två barn.
Senast vi hördes, "hej hur är det nu för tiden" (nej, j a g undrade inte), var typ 4-5 år sen, och slutade med att jag sa att jag måste diska och slängde på luren efter att personen malt på om hur dotterns tillväxtkurva inte var så bra. Kvinnan i fråga är vegetarian och tyckte det var en god idé att hennes 1,5 åriga dotter också skulle vara det.
Det var svårt att undvika denna torsdag, att stanna och prata eftersom trängseln liksom förde ihop oss. Och eftersom jag avskyr folk som sett en men inte hälsar på ett nomalt sett ville jag föregå med gott exempel. Dessutom hade jag stött på idel bra människor och visste att jag skulle dra hem när alla andra drog till Cafét (när har man nånsin haft roligare efter att ha dragit vidare - ok, men de gångerna är jävligt lätträknade)
- Är du fortfarande sur, var det första hon sa var efter att vi sagt hej.
Jag blir så kåt när folk tror att man tänkt på nån oförrätt som hände 1832 och som man ältat varje morgon i vargatimmen sen dess.
- Du menar att jag tog illa upp över att du tog dig friheten att avgöra vilket näringsintag som var bäst för en bebis, sa jag inte.
Det blev ett kort samtal under vilket jag lät bli att kommentera samtliga hintar från kvinnan rörande både mitt privatliv samt det vi en gång hade gemensamt.
Det måste vara den taskiga tajmingens essens, för de riktigt anala finsmakarna, att droppa lines för nåt gammalt ligg och inte få dem kommenterade ens med en min.
Kvällen var alldeles för trevlig för att jag skulle låta mig avledas in på en återvändsgränd och råna mig själv på värdighet.
Erkänner dock att jag masserade mina egna axlar.... lugn och fin, lugn och fin.
Jag blev nog mest illamående av mig själv på grund av den röra jag ställde till med då för över 12 år sen när jag fick för mig att den här tjejen hade nån form av pusselbit som jag letat efter för alltid.
Yeah right.
Och att föraktet inte handlade om objektet i fråga, utan bara om mig och nåt så enkelt som gammeldags bekräftelsebehov som skenar som en galen häst på dåligt tjack.
En häst jag nödslaktade för några år sen, choppade upp och tände eld på.

061024 11.24 am

Fan vad det regnar och är ruggigt. Det är det här alla gått och längtat efter sen de vrålat höst två dagar efter semesterns slut. Nu är det äntligen här. Bara så du vet hur hösten ser ut utan att titta i almanackan.
Spatserande raskt i regnet nedför Nybrogatan ser jag att det står dagsljus-ställ utanför sceningången. Jag vet ju att de filmar där, men minns inte riktigt vad. Mask Sara som jag jobbat med tidigare har gjort ett par flugor till mig som jag har klistrade under läppen när jag glider runt på den fina svenska landsbygden och höjer omsättningen på Synsambutiker under en dag eller kväll.
Det rinner vatten från ögonbrynen ned i ögonen och jag blir vinkad bortåt av en walkietalkie kille vars uppgift är att hålla rent från folk. Men ändå går jag fel. Eller ja, inte Sportnytt-fel att jag hoppar in i bild och gapar som ett mongo, men tillräckligt för att huvudrollstjejen ska bli stiff. Det är Martina Haag.
Heej, säger jag eftersom jag jobbat med henne med för ett par år sen. Hon ser bara stiff ut. Hälsar knappt tillbaka. Vet inte om hon var för koncentrerad av att vara i karaktär (som sig själv, eftersom det är hennes bok om henne som filmas) eller vad som var kruxet.
Jag gick runt för att komma till receptionen där Mask Sara lämnat sina verk. Det var fler ur teamet som jag jobbat med.
Det är alltid förvånande över att hur många filmer som än görs så är det en grupp filmare som roterar på samtliga inspelningar bakom kameran.
Ungefär som det tjoget skådisar som roterar framför. Med skillnaden att teamen blir astajta medan skådisarna tjatiga.
Hoppas Martinas film blir bra. Jag vill se en b r a svensk film. Har inte sett Falkenberg men hört att den verkligen är sevärd.
Man har liksom sänkt förväntningarna på vad en bra svenk film är.
Ja, men den var helt okay, betyder att man inte blev förbannad på manus, regi och skådisar. Det är liksom ett bra betyg.
Det var i alla fall skönt att ha ett hemligt ärende inne på Dramaten och låta folk spekulera "vad gjorde Dominik här, han hämtade något i en liten svart neccesär i repan".
Uppriktigt sagt tror jag att noll personer tänkte så men det var något jag försökte intala mig eftersom personerna där sysslade med konst, vilket jag inte gör.
Inte ute på svenska landsbygden i alla fall. Inte än.

11.24 pm

Så i kväll drog jag till Brunnen för att kolla in Johan och Schyffert. D e var roliga.
Jag fick chills vid tanken på att gå upp och värma publiken. Det hade varit katastrof. Jag är ungefär lika kul som Ewert Ljusberg i har du hört den förut, det kanske tråkigaste humorprogram som gått på svensk TV. Folk tvingas lyssna på knäckemögliga göteborgsvitsar och sköljer ned dem med avslagen lättöl på fat.
Så när Peppe som driver Brunnen kom fram efteråt och sa att nu kan jag få vara bonuskomiker reagerade jag som om han just sagt att han har legat med min mamma. Jag hoppades att han skojade grovt och utan timing. Då log Peppe.
Och nästa onsdag ska jag upp igen. På ett annat ställe. Jag kommer att vara rädd eftersom Johan inte är där och masserar mitt ego innan.
Jag tror att Johan och Henrik ska upp igen i november på Brunnen. Gå och kolla. De är askul. Båda har partier då man står och skriker av skratt. Stand up är en intressant konstform.

Inte förlorat, men självförtroendet upplever en period av potensproblem sen ett par veckor tillbaka. Det kommer och går. Mest går.

061025

På tåget mot Kristinehamn. Jag får ett samtal från ett skyddat nummer. Det är Tomas från Synsam i Motala. De ska ha en VIPkväll där i morgon och min lilla mysgubbe Florence ska förgylla tillvaron där och sälja bågar.
Jag säger att jag sitter på ett tåg och att vi förmodligen inte får prata speciellt länge. Att vi ju vet hur det är med täckningen längs SJs tågnät.
Tomas bekräftar att han fått mitt mail angående ankomsttider och att han ordnat med hotell och att de hämtar mig. Hotellet ligger tydligen 200 meter från stationen. Jag tacker och säger att det låter bra och att vi kan dra detaljerna angående kvällen i morgon; det finns ju lite tid innan kl 19. Jag kommer till Motala strax före halv 6.
Samtalet bryts. Tomas ringer igen.
Han säger att samtalet bröts. Jag säger att det är si och så med täckningen på tåg. Tomas upprepar att jag blir hämtad 17o20nånting på stationen och att jag sen kan välja om jag vill gå till hotellet eller direkt till butiken. Och att jag dagen efter kommer att ha nära till stationen. Jag säger att jag gärna gör mig i ordning på rummet med tillgång till badrum och lite privacy eftersom det ändå är så nära stationen. Tomas säger att det kanske kan vara bra att jag ställer ifrån mig sakerna, att det kan vara skönt att få varva ned lite innan den stora kvällen.
Samtalet bryts. Tomas ringer igen.
Jag hör hur mitt hej låter ansträngt och frågar om vi kan pratas vid på plats, att jag erfar att samtalet kommer att brytas igen. Tomas säger att han bara ville säga att jag är väntad och att vi ses på stationen. Jo, och att det kommer en annan bågeleverantör med en hel del färgglatt, bara så att jag vet det. Tack, säger jag, det är bara trevligt med lite extra aktivitet i butiken, det tycker Florence om. Ja, säger Tomas, och så vid runt halv 7 hämtar vi dig på hotellet så att vi är vid gallerian framåt kvart i 7, eller ja, tjugo i nånting.
samtalet bryts. Jag börjar få ont i magen och känner att ögonbrynen åker ned mot ögon.
Telefonen är tyst i nästan fem minuter. Sen ringer den igen.
Hej det är Tomas. mmm, svarar jag för att få kontroll över rösten för att den inte ska läcka arrogans. Jag funderar över hur Tomas sitter och slår mitt nummer och får höra 12 ggr att "just nu kan du inte nå abonnenten, var god försök senare".
Tomas försöker senare. Några sekunder senare. Om och om igen. Tills han hittar glipan för täckning . Bara för att ringa och upprepa det han redan sagt. Jag försöker tänka att han bara vill att jag ska känna mig bra till mods, respektfullt bemött och välkommen. Så jag relaxar. Jag föreslår att de inte behöver hämta mig på stationen nu när jag vet hur nära hotellet är, så att de slipper åka fram och tillbaka efter de ska till samma ställe igen en timme senare. Och så kan vi prata lite i morgon innan jag kommer.
- Medan du är på väg.
- Nej, jag tänkte med vid den här tiden, innan jag drar så man kan få prata i tio minuter i sträck.
- Nej , men det blir trevligare att mötas på stationen och skaka hand och så.
- Ja, det har du rätt i, säger jag och tänker på på den rösten jag har när jag väcker barnen på morgnarna. Full av kärlek. Om du vill kan ringa efter halv 12 idag när jag kommer fram till Kristinehamn, jag har en stund för mig själv innan jag ska till Synsam där. Låter det bra. Hallå?
Samtalet har brutits. Telefonen ringer igen. Jag trycker bort samtalet.

26/10 8.46 pm Kvällståget hem.
Kristinehamn var en fin liten stad. En mysig farbror som heter Curt var chef och han hade en massa gott att berätta om Prag. Såklart jag tyckte om honom. Dessutom fanns en liten krog intill butiken som heter Maxim och som bakade sitt eget bröd vilket var det godaste vita bröd jag ätit på evigheter. MIssa inte det nästa gång du är i Kristinehamn. En fin liten stad
I morgon en ny tågresa. Till Tomas i Motala.

Dags att skriva riktig dagbok nu. Har haft ett långt samtal med Vincent om att man måste lyssna på andras argument. Inte minst jag på hans. Vi ringde varandra tre ggr under en timme och pratade vidare. Han är så modig. Och självklar.
Behövde prata med Vincent efter att ha sett Babel. Den ska du också se. Snart.
Som kompensation över att du inte fått nåt de senaste veckorna kommer 41an inom några dagar.
Då får du reda på läget i Rum 115 på Park Hotel i Motala, en stad du förmodligen aldrig kommer att besöka. Trots att den ligger vackert belägen vid Vättern. Och att Baltazar von Platen både står staty och ligger begravd i Motala. Baltzar var mannen bakom Göta Kanal. Alltså inte laxermedlet som hjälpt 1,5 miljoner biobesökare med förstoppning utan The Göta Kanal. Baltzar bodde med stor sannolikhet inte på Park Hotel.