Tommy, Tommy, Tommy

Bara en liten men inte desto mindre skön liten anekdot med inslag av verklighet och lite sanning. Även om den naturligtvis är min verklighet och sanning. Det där säger jag mest för att det låter ödmjukt. Och för att på något sätt ge utrymme för andra tolkningar. Typ dina egna.

Förra tisdagen skulle jag som vanligt upp på Brunnens scen. Jag hade varit och sett en snygg, välspelad men skitseg film som hette Den Innersta Kretsen.
Det blåste rått, kanske var det vinterns sista andetag innan våren trevande sökte sina leriga fötter över farstutrappen.
Fast vi vet ju alla att vintern har en god dryg månad att slå till igen på våra breddgrader.
2an släppte av mig i korsningen Odengatan/Roslagsgatan strax efter halv tio, jag hann precis se de sista minuterna av Mårten Andersson. Han var verkligen kul. Senast jag såg honom var på hans egen klubb Raw på Mosebacke sent i höstas. Då var Mårten full på scen och inte alls lika kul.
Förra tisdagen var det även en comeback av en de stora i branschen. Precis som slumpen ville sig så väl att en tisdag för några veckor sen då La Gardell gled upp på Brunnen för första gången på 13 år (och även om Gardell inte är riktigt min likör så var han extremt proffsig och spred god stämning omkring sig), så var det nu Claes Malmbergs tur.
Vi träffades redan i köket, där alla komiker samlas för att lägga ordningen samt att bonda, vara för sig själva, äta och berätta historier för varandra för att komma i stämning och lugn och ro inför det egna uppträdandet.
Jag sträckte fram handen och hälsade på Claes som presenterade sig med namn, precis som alla andra normala människor som inte setts förut och sen sträcktes handen vidare till Claes kompis och moraliska stöd denna tisdag, Den Store Tommy K.
Tommy log och nickade, men presenterade sig inte. Lika lite som då jag träffade Carola i en sminkloge på Globen för några år sen.
Människor som vet att alla vet vad de heter. De behöver inte presentera sig.
Det liksom osar grandiositet om Tommy, han glider runt och ler som om applåderna, de stående ovationerna i London för hans Anthem ännu inte riktigt ebbat ut.
Tommy har generöst med dyr after shave. Som en ängslig kvinna i klimakteriet. Han dricker Chablis i stora klunkar. Tommy nickar åt mig efter att jag klivit av efter mina knappa tio minuter. Det känns som att han i alla fall inte tyckte att jag sög. Bättre det än att inte tycka något alls.
Claes går upp. Han pratar, smattrar snabbt på sin göteborgska och är askul. Claes pratar som om han hade gälar, drar nästan aldrig efter andan, utan bara laddar vidare.
Tommy skrattar med ordentligt magstöd, han poppar upp en flaska Chablis till. Har omkull några glas i baren; det är där vi står; komiker, personal och berömdheter. Tommy säger oj, och flyttar sig nån meter för att en anställd ska rätta till glasen och få lugna Tommy med att det inte var nån fara. Nån gång skrattar vi båda högt samtidigt, tittar åt varandra, och nickar, vi skrattar åt samma sak och får godkänt av den andre att vi har likadan och bra humor.
Jag tycker att Tommy är det mest underhållande den kvällen, hur han marinerar sig i sin egen Tommymarinad, med bara de bästa råvarorna möjliga att uppbringa för mänskligheten, ja plus en storstark, en sexa Fernet och två buteljer Chablis.
Kvällen är slut på Brunnen vid 23tiden. Alla säger hejdå till varandra. Tommy tittar på mig med tunga ögonlock, jag suger på hans namn när jag säger hejdå, så om det vore en Werthers gräddkola och jag var en speciell liten kille som förtjänade att uttala namnet Tommy.
Tommy får ett undrande uttryck i ansiktet.
Jag kutar mot t-banan för att slippa vänta en kvart på nästa tåg.

Medan jag sitter på tåget och skriver ned tankar kring om Tommy kommer på var vi setts för snart 14 år sen betalar Tommy leende sin Chablisnota på Brunnen. Alltså inte betalar glatt utan betalar genom att le och lägga handen på Peppes axel.
Free for those who can afford it, very expensive for those who can't.
Tommy blir nekad att beställa öl på Sturehof, han är för packad och har för mycket after shave. Däremot har han slutat skratta med ordentligt magstöd. De stående ovationerna från London blir allt suddigare.
Då, då, DÅ står Tommys minne äntligen till tjänst.
- Fan, nu vet jag var jag träffat den där jäveln!
- Vad pratar du om, säger Claes.
- Han, den där Dominik.

Så låt oss spola tillbaka bandet till hösten 1993.
Johan Rheborg och jag har fått i uppdrag av tidningen Z att göra något annorlunda för att kränga tidningen.
Det vi gör går ut på att jag tar mig in som ackrediterad journalist på olika presskonferenser, ställer frågor som alla andra efter att ha räckt upp upp handen, men mina frågor är lite mer speciella. Till en början svarade intervjuobjektet artigt och så ingående de kunde, men efterhand då mina frågor blev alltmer udda för att komma in på det egentliga syftet; att berätta att man kunde få fyra nr av Z för 99 kronor så ballade presskonferensen ur.
Presskonferenser vi besökte var bland annat då dåvarnande ÖB satt med sina generaler på K1 och presenterade Sveriges hållning gentemot Baltstaterna efter att Ryssland blev alltmer uppluckrat och stökigt.
Jag minns just den presskonferensen som synnerligen svinjobbig. Det var folk från hela Europa i salen, kameror bandspelare och seriösa politiska korrespondenter - och så en jävla idiot som gång på missförstod det ÖB sa och ställde konstiga frågor.
Johan satt några platser ifrån mig och peppade mig, skickade mig små post-it lappar med den ena absurditeten efter den andra, vilka han tycket jag skulle leverera mot podiet.
En annan presskonferens var i Rosenbad med dåvarande finansministern Ann Wibble och dåvarande statsministern Carl Bildt.
Säga vad man vill om Carl Bildt, men nån brist på humor lider han inte.
En tredje presskonferens var ett skivsläpp av ovan nämnde Tommy. Han släppte egna tolkningar av en handfull psalmer.
Det blev ingen bra presskonferens. Tommy blev riktigt skitsur för att jag tyckte att han inte kunde ta ställning på 14 låtar i stället för att konkret bemöta mitt erbjudande om fyra Z för 99 spänn.
Många andra i lokalen hakade länge på som om detta var en diskussion om att vara agnostiker och försvarade Tommy. Tommy satt mest och önskade att jag självantände.
Plattan heter Jag skulle vilja våga tro. Skulle förvåna mig enormt om Tommy fick in 75 lök på den. Jag kan naturligtvis ha jättefel.

ÖB och Regeringsmedlemmarna fick i efterhand reda på att hur det stod till och att filmerna skulle visas i TV, fnissade och sa visst, visst, det är väl inte så farligt. Men inte Tommy. Han tyckte inte om greppet och stämde Z. Det blev en slags förlikning och summor som 75 lök har obekräftat nämnts som plåster på Tommys sårade ego.
Våren -94 vann vi Silverägg på den årliga reklamfilmsfesten, men vi fick inte visa snutten med Tommy. För Tommy hade redan då börjat odla sin inneboende Zeus.

- Den där jävla fascisten, sluddrar Tommy på Sturehof, han föstöde hela jävla presskonferensen. Tommys underkäke åker fram och tillbaka som en kassalåda.
- Ja, men du fick ju 75 tusen, så vad fan gnäller du om, svarar Claes som finner historien festlig.

Jag vet inte vad den här historien säger förutom ett par rätt uppenbara saker men tyckte att den var lika värmande som de första vårstrålarna. Bara nu inte Tommy får tag i det här veckobrevet och låter mig få äta upp det år 2021.
Jag ska kolla om det strider mot nån upphovsrättslig lag, men om det inte gör det ska jag se till att få upp filmerna på nätet.
Nej, inte den med Tommy. Den ligger i tryggt förvar i en ännu icke uppgrävd egyptisk konungagrav.

Ständigt i farstun

På sportlovet 1974 åkte jag med min pappa och lillebrorsa till Abisko. Det var en rätt skum resa på flera sätt. För det första var jag värdelös på att åka skidor, trots att jag stått på skidor så tidigt som i fyraårsåldern, för det andra gillar jag inte kyla.
Brorsan åkte mest störtlopp så för honom var det liksom bara ett läge som gällde - järnet ned. Jag skulle ju svänga och hålla på. I kombination med att jag ville kunna allt direkt utan att öva föll jag hela tiden, blev arg för att jag inte kunde det uppenbarligen alla andra kunde i backen.
En dag hittade vi ett gupp och gupp är ju jättekul. Brorsan fixade det, whoosh, flög som en backhoppare. Jag flög också som en backhoppare, men i luften ändrade jag mig och insåg att jag i n t e var en backhoppare och landade hårt och föll på ansiktet. Överläppen gick sönder och halva ansiktet kändes bortdomnat. Farsan kom gående mot mig. Jag hade misslyckats att landa normalt, som man ska landa. Läppen blödde och det var blod på snön. Farsan höll snö mot läppen. Jag grät. Och var arg. Mest arg var jag för att farsan hade sett mig misslyckas. Jag ville inte åka mer den dagen, eller nånsin mer igen.
Ungefär som när det går dåligt på Norra Brunn. Det skitsamma att jag är grön som marmeladkula från Fazer och bara kört i fyra månader.
Jag s k a leverera och göra något nån har nån nytta av annars kan jag fara åt helvete. Vilket jag också gör stunden efter. Att rycka på axlarna borsta av mig snön och på det igen existerar inte i den stunden. Går det dåligt försvinner jag ned i ett mörkt och kallt källarhål och svälter mig till döds. Lyckligtvis har dessa perioder av självförakt och känslan av att inte duga nånting till över huvud taget minimerats de senaste åren, men visst finns de.
Och när det inträffar anser jag att alla omkring har svikit mig som lät det ske plus att samma svikare nu kommer att vända mig ryggen för att jag är defekt.
Jag har på fullaste allvar trott att minsta defekt innebär ett fullständigt och absolut ratande utan återvändo. Därför är det bäst att hålla sig på sin kant och bli bäst på att vara sin egen, själv, ensam och utom syn- och hörhåll för de som ändå inte tycker man är till någon som helst nytta. Människor kan ändå inte övertyga mig om motsatsen eftersom deras spelade empati inte biter på mig.
Känslorna stängs av och därmed upphör jag att vara människa.
Vem har lurat i mig att jag skulle vara en människa när jag vet att det inte är så.
Och påminnelser om leveransproblem gör att jag försvinner, verkliga leveransproblem liksom fiktiva.

Jag var med M på Norénmaratonen på Stadsteatern igår kväll. Började 18 och slutade strax före 23. Först Natten är dagens mor och efter paus Kaos är granne med gud. Ingen datefilm a la Notting Hill direkt men svinbra. På scenen briljerade främst fadern Martin och den äldste sonen Georg. Det var som om hela deras rollgestaltning var en färdig dräkt som dragit på sig med blixtlås på ryggen.
Så bra som det kan bli när skådespeleri skiftar från att vara fantastiskt till just en människodräkt.
Lustigt nog träffade jag en bekant i pausen som sa hur hon skrattade i slutet just innan pausen och hur bra pjäsen var. Jag funderade direkt vad det var som var så kul som hon skrattat åt och att Norén faktiskt lockar till skratt just för att folks egna smärtor börjar sprattla och borsta av sig kanske år av dammlager.
- Vilken fantastisk regi, sa jag.
- Ja, men du känner väl Emma, Emma Bucht.
- Njae, jag vet ju vem det är men hon har i n t e regisserat den här pjäsen.
- Jorå, visst har hon det, säger min bekant.
- Inte en chans, det är nån Tobias Thorell eller nåt.
- Vad ser du för nåt?
- Ja men, Norén, så klart.
- Hahahaha, jahaaa, ja men vi ser ju inte samma sak.
- Jag tänkte väl, nog för att Emma Bucht är begåvad men det här är ju nåt helt annat, säger jag och garvar med.
Och så tänkte jag direkt efter att det var konstigt sagt av mig. Emma Bucht regisserade ju Eva Röse och Johan Rheborg i en pjäs som Jonas Karlsson hade skrivit, Nattpromenad, för några år sen och den var ju bra. Men de här Norénpjäserna kräver liksom ett helt annat handlag, en precision tillhörande en neurokirurg, inte en duktig AT-läkare. Men just det instinktiva antagandet att en person vars arbete jag sett EN gång omöjligt kunde ha gjort det här jag just bevittnat undrar jag vad det baserar sig på. En känsla som inte låter sig ifrågasättas antagligen. Som vet sitt värde och existens.

Kort därpå ringde jag Vincent eftersom jag haft honom två ggr den senaste timmen på mobilen. Han och Leon är med sin mamma i Sälen i en vecka och sportlovar sen i söndags.
Just det, ska man inte förbjuda sportlov också, med tanke på att man i vissa skolor ger elever ledigt på Alla Hjärtan för att de som inte är så populära ska slippa få det ingnuggat i ansiktet. Om man förbjuder sportlovet slipper ju mindre sportiga elever alt elever vars föräldrar inte har lust eller inte kan bränna 20 lök för en sportlovsvecka att känna sig dumma. När man ändå är framme med stoppskylten borde man även förbjuda andra lov så att ingen känner att deras lov inte var lika roligt som andras och inte minst alla studentfester så att de som inte blir bjudna slipper bli påminda om det. Och sen förbjuder man måndagar så att man inte behöver påminnas om hur ofestlig helgen varit. Bizarr xtra plus.
Vincent är duktig på skidor. Och tycker att det är askul. Igår eftermiddag var det så vitt i backen att allt bara var vitt. Vincent såg ett gupp och laddade som han alltid gör. Problemet var bara att hoppet inte var från en balkong som ligger på nedre botten utan på 2a våningen. Vincent landade illa så att han knäckte skenbenet i höger underarm. Jag blev först arg, trots att jag sa, "va skämtar du, fan vad tråkigt Vincent, har du ont". Arg för att jag inte fanns hos honom, arg för att jag inte kunnat förhindra det, arg för att jag inte fick dela hans misslyckande. Det stockade sig i halsen på mig när Abisko dök upp som om det vore förra året. Jag visste att empatin jag kände för Vincent inte var spelad, att jag ville vara så mycket med honom som han ville, men inte kunde. Jag var i Stockholm och den andra pjäsen skulle börja om en stund. Känslan av att det var mitt fel kom över mig.
Vincent sa att han förmodligen kunde åka skidor med gipset redan på torsdag. Jag blev så stolt över att Vincent är sin egen person att jag ville vråla lungorna av mig utanför Kulturhuset i det begynnande snöfallet över Plattan.
Att han inte ville elda upp skidorna med sig själv som bränsle fyllde mig med ännu större närvaro inför Kaos är granne med gud.
Leon passade på att berätta vad som händer med karaktärerna i vargbröder vi högläst ur under hans många strösjukdagar i februari pga av hans hals som bara inte gett med sig.
Det är så otroligt att Vincent och Leon väljer att berätta saker för mig, undrar vad jag tycker, säger att de längtar efter mig och att vi ska ha en myskväll med film och god mat så fort vi ses. Vilken extrem tur jag har. Det är inte alltid jag är närvarande när vi ses. Jag vet inte riktigt var jag är. I framtiden, i det förflutna. Vet inte om jag lyssnar på allt, hur jag svarar på tilltal, om jag förstår vidden av det mina söner säger, motivet bakom det sagda, men jag vet om att de är hos mig när de är hos mig.
Jag minns knappt ett enda samtal med min pappa. Det är som jag hittat på honom, att han nånsin existerat. Trots att jag var nästan exakt lika gammal som Vincent är nu när farsan försvann. Ständigt dessa jävla siffror.
Undrar om det är därför mitt minne för siffror är på gränsen till suspekt. Och minnet högst selektivt mellan människor och materia.
Att registrera detaljer i ett rum men inte vilka människor som är där. Och att veta vad klockan är med 90%ig sannolikhet utan att ha burit klocka på 20 år.
Ooops, nu måste jag dra. Har en av mina exklusivare träffar med en gammal vän jag sällan ser på tu man hand.
Och det mesta är faktiskt jävligt bra med mig, jag har bara ägnat mig åt annat än att skriva tvångsblogg.

ps Vill du se en b r a svensk film for a change så se Darling. Äntligen nån som har något att säga. Tack! ds