Bombardemang

Jo jag vet, jag har varit lite lat, men det har varit en tid av rätt
tvära kast. Plus att jag haft svårt att, jag vet inte, formulera mig,
tänka klart och tänka klart.
Killarna har varit sjuka tre av veckans hittills fyra dagar, inte mig
emot iofs; åka lite pulka, spela kort och titta på film, läsa ihop
och laga mat. Och dessutom hunnit jobba hela dagen igår, vilket var
dagen då båda var i skolan.
Men inte så mycket ro att sitta vid datorn tre timmar i sträck. Idag
var Vincent hemma med halsont. I måndags och tisdags var det Leon.
Vincent satt i förmidddags i andra änden av soffan och läste en
mindre bra bok av Fredrik Lindström "Vad gör alla superokända
människor hela dagarna". Vincent tycker inte att den är så kul, läser
novellerna mer för att jag stoppade den i handen på honom.
Fredrik Lindström, ja. Jag beundrar honom som fan, tycker att han är
asbegåvad vad beträffar hans språkböcker och TVprogram. One of a kind-
begåvad.

Förra tisdagen äntrade jag Stockholm Live programmet vilket börjar gå
på SVT sista januari. Bland ett mycket smickrande sällskap komiker.
Visserligen skulle jag inte köra stand up men jag var tillräckligt
nervös ändå.
De som håller i programmet såg mig uppträda på Norra Brunn i december
och tyckte jag skulle leka med dem. Och naturligtvis tackade jag ja.
Alla komiker var kul utom jag som stod i baren i klädd en
fullständigt malplacerad roll som nån slags tyckare av de som stod på
scen, var skiroliga och spred bra stämning.
Jag spred ingenting alls.
Jag var bara onödig. Visst, det var ett test, för att se var man
skulle placera figuren, men definitivt inget som boostade
självförtroendet. Dagen efter drog jag iväg ett mess till Peppe som
basar för Norra Brunn och bad att få gå upp på scen för att komma
tillbaka på banan. Återfå den förlorade hedern.
Ville dessutom testa några nya grejer.
Satt och skrattade högt vid köksbordet när jag skrev dem samma kväll.
Åkte över till Brunnen med ett infantilt gurglande fnitter på
tunnelbanan. Väl på Brunnen kom nervositeten smygande, tassande, grep
mig strupen som en höna som plockats upp i sitt fåfänga sprättande på
bakgården. Jag är nästan alltid nervös innan. Hoppas att det ska gå
ett larm eller att knät ska hoppa ur led, strömmen försvinna eller
jultomten komma neddimpande, samt andra sannolika scenarion som
räddar mig från att gå upp och höra min egen röst säga hej i högtalarna.
Peppe står och håller i mitt ansikte, tittar mig ögonen, "nu sätter
vi det här, eller hur". Erik Haag med sin ständigt förvånade uppsyn
glider in i köket och hälsar hjärtligt och förvånat. Jag blir inte
mindre nervös.
Precis innan jag gick upp stod Fredrik Lindström och vinkade i ett
hörn längst bak i lokalen. Jättekul. Den jäveln. Egentligen stod han
för långt bort för att synskärpan skulle göra honom rättvisa, men att
som jag låtsas att jan inte såg honom var ju bara jönsigt. Men vid
det laget hade det redan börjat rassla konkelbär ur byxbenet.
Publiken var värsta tänkbara, mycket snubbar i min egen ålder som
satt med öppna kavajer, lojt bakåtlutade i stolarna, nästan liggandes
och blängde med himlande ögon åt varandra när mina sk skämt föll
plaskade till marken som pannkakssmet.
Till slut stod jag i kladdet och inte ens de safe:aste skämten
resulterade i annat än spridda fniss.
Sammanfattningsvis var jag boring och i publiken satt 50 klonade
Dominikar och gav mig fingret. "Gå av, du är inte kul".

Jag bombade. Eller i alla fall nästan. Dvs det gick så nära åt
helvete det kan gå. Tappade rytmen, upprepade mig, tappade tråden,
tappade ett helt block, tystnade, ursäktade mig, drack vatten
eftersom munnen tömts på saliv och fyllts med sågspån, på det igen.
Gick av under spridda artighetsapplåder ungefär som när nåt jävel
hållit ett alldeles för långt tal som bromsat upp en fest.

Jag ville köra en brödkniv i buken på mig själv. Det var så vidrigt.
Självföraktet visste inga gränser. Kollade Rheborgs halva gig
innifrån baren och försvann sen ut bakvägen. Ville aldrig mer gå upp
igen, aldrig nånsin igen.
Det här är liksom min jävla lott, tänkte jag, att lalla runt i
Synsamreklamen, småroller på burken och åka över till Mallis och suga
reklamkuk för några tapas och en halvkaraff husets röda. Att jag
lurar mig själv med att vara begåvad. Det var de enda tankar som
malde. Jag ville bli köttfärs på spåret mellan Slussen och Gamla Stan.
Johan ringde och straightade ut mig en aning. Han har ju också bombat
ett par ggr. Tillsammans med andra och själv, privat och som Percy.
När man står och undrar vad i helvete man gör där, varför man tror
att man har något att säga, när man är som en av tusentals bloggare
som publicerar sin dagbok på nätet och vilken inte innehåller ett
piss förutom nåt slags toalettklotter. Jag har bajsat här. Jaha. Tack
för infon.
Jag ska försöka lära mig något av det här. Kanske var jag för
nonchalant, trodde att det bara skulle komma som rinnande vatten. Det
gjorde det inte. Fan, vad det inte gjorde det.

Så dagen efter, förra torsdagen, flög jag till Palma. Kändes
fortfarande inte svinkul inombords. Men va fan, fyra dygns betald
semester, okay två dagars filmande också. Dags att sluta nära
självföraktet och bli lite vuxen igen.
Mellanlandade i Madrid. Det var rätt festligt hur de övertydligt på
planet innan landning bokstaverade de olika gaterna därifrån plan
skulle flyga vidare till allsköns destinationer. Palma K 79. P A L M
A K 7a 9a! Okay okay , jag fattar.
Madrids flygplats är en jävligt stor flygplats. Palmaflyget lättade
från J 28. K 79 ligger ungefär 15 minuters promenad från J 28. Bra där.
Fick reda på det av en slump efter att ha petat i mig en kvartett
chorizitos och ett litet glas San Miguel. Det satt fint efter ingen
mat på planet.
Jo, det finns mat på planet men jag betalar inte 8 € för en
gummibocadillo med senig jamon. Det är verkligen ett kanonpris, över
70 spänn för en macka. Det tar ju inte ens Foam och deras mackor är
så bra gör att man står ut med personalens uppsyn och svåra
östermalmstics.
Och sen det obligatoriska svenskmötet. En person man är relativt
tjenis med i stan blir plötsligt ens bästis och ska börja trolla med
boardingkorten så att man kan sitta bredvid varandra på planet. Bara
att lalla med. Äh, det var rätt trevligt, faktiskt. I taxin in till
Palmas Gamla Stan fick jag ett mess från Peppe som skrev en line jag
brukar dra på scen. Det gjorde mig rörd och fyllde på hjärtat med
lite kärlek igen.
Åkte direkt från flygplatsen till restaurangen där mina kompisar de
närmaste 3 dagarna satt och åt och började fyllna till. Planet
landade halv 10 och en halvtimme senare satt jag med blodkorv,
gambas, friterade pepperonis och ett glas rött.
Runt bordet satt förutom Bobby the director, en fotograf som heter
Per som är en underbar snubbe och fotograf, en producent som hette
Christian och som jag trodde var lax men han var så olaxig som man
kan vara om man inte är lax.
Kunden var tjecker så samtalen växlade mellan tjeckiska svenska och
engelska. Det är alltid lika kul att prata tjeckiska ett tag och
vända sig mot nån som inte fattar ett ljud och fortsätta med
tjeckiskan ett par meningar innan man kommer på sig själv och byter låt.

Vet du vad. Jag skriver resten om Mallis inom kort. Dels vet jag hur
illa berörd du blir när det är för mycket text och inga bilder och
dels är jag trött och behöver sova efter Vincents hostnatt. Mallis
var svinskönt, giget där smidigt och kul, och kontakten med folk jag
knappt kände blev varm och nära.
Mallis del 2 i en tvångsblogg underkonstruktion.

Slutligen.
Förortsungar, en charmig baggis men tack vare sitt Politiskt Korrekta
ämne, är det b ä s t a och f r ä m s t a konstverket på filmduk
skapat i Sverige år 2006. Herre Gud.
Däremot var det underbart att se Sissela Kyle och Cecilia Frode in
action. Efter deras uppträdande är det inte konstigt att storheter
som Krister Henriksson, Eva Röse (med trendiga up-to-date anti-man-
skämt typ skrivna av nån skitnödig Metrokolumnist) och Björn Kjellman
lämnat tajmingen i logen och kom av sig.
Leon säger efter att Nils Petter tagit emot sin hedersbagge att han
tycker att Izabella Scorupco borde få en hedersbagge, att hon
faktiskt varit med i en Bondfilm.
Helt utan ironi.
Jag har mycket att lära av Leon. Och av många andra. Problemet är att
jag ofta kommer på det efteråt i stället för när jag har dem framför
mig.
hörs snart,

Com Hem bjuder till

Fick inte iväg detta igår pga nya festliga Comhem. Ni som tvångsbytts från Chello vet exakt vad jag snackar om. Ni som haft Comhem från första början. Hur står ni ut. Är Comhem och Connex samma företag.
Har suttit i telefon med supporten i över en halvtimme under morgonen. En underbar paradox är att all spam släpps igenom, även till oss elitister med Mac, men jag får inte skicka mer än 49 mail i taget och dessutom per timme. Vilket innebär att många av er får old news.
Chello hade iaf den goda smaken att låta alla spam fastna i ett filter i huvudservern. Men inte Comhem inte.
Bara under gårdagen fick jag över 50 spam. Vet inte vad som var mest irriterande; att behöva deleta skiten eller den uppriktiga glädje jag kände när jag kom hem med barnen och såg drygt 60 mail i inkorgen.
Trodde att jag av nån anledning blivit populär, eftertraktad, ett villebråd för press och anonyma beundrare, filmregissörer, människor i behov av vägledning osv osv. Men det var de gamla vanliga erbjudandena; mer pengar, mer mediciner, mer aktietips och ännu större penis.

Hej och gott nytt år. För visst är det gott. Gott är gratis, heter det väl. Och nytt. Allt nytt är också gratis.
Erkänn att du blev lite nervös när tvångsbloggarna plötsligt dök upp så tätt i slutet av december. Det beror bara på en sak. Att jag pendlat från försmådd älskarinna till hålögd stalker som råkar stå i porten mittemot varje morgon. Varje morgon.
Och som när du passerar ett av dina fönster ser det som ett hemligt tecken att allt är klart; att vi rymmer till helgen.
Svara inte på bloggarna. Jag vet att jag talar till en stark minoritet av er. Ni som bara ligger som Elvira i Scarface och väntar på att bli kliade på magen, i nacken, i shoppingbagen, kort sagt: mottagare.
Ändå glider ni, samma mottagare, omkring och gnäller på hur ni bara ger och ger och får så lite tillbaka. Så mycket investering, så lite avkastning.
Med med all denna generositet måste rimligtvis några bekräftelsejägare ha proviant fram till 2026. Var finns de, alla de generösa som aldrig kan säga nej till en ryggkliar-allmosa, till ett vänligt ord, ett gratissamlag, en kram, en extra timme på jobbet, tacka för en komplimang - returnera den, le tillbaka i stället för att höja ögonbrynen (varför ler du, vad vill du, är du bokstavsbarn).
2007 är året då alla givare, nej, de riktiga givarna ger sig till känna. Som japanerna i djungelgrottorna som efter 30 år trodde att 2a världskriget fortfarande pågick.
Bra att de flesta av er aldrig svarar på veckobreven, detta skulle bara uppmuntra mig och jag är den värsta sortens klister som får för mig att vi ska käka söndagsstek om nån så råkar komma åt mig i t-banan. Denna uppmuntran skulle få din spammail att framstå sällsynt lika som en inbjudan till Nobelfesten.

I går natt medan stormen rev sönder vintern drömde jag om att jag satt vid hissen i huset på Skeppargatan där jag växte upp. Jag satt och åt vidrig grillkorv (42 % "kött") med räksallad (12 % "räkor") till jag mådde dåligt. I en lucka intill hissen låg två par bassängfuktiga kalsonger vilka jag hade för 15-20 år sen. Inrullade i ett av paren låg Vincents första klocka invirad.
Därefter gick jag bort på middag intill GIHbadet hos en tjej jag tycker extremt mycket om, och har jobbat med, men träffar alltför sällan. Jag var mätt på bukfylleskit, sjavigt klädd, hade inget med mig, vare sig till värdinnan eller någon flaska, och dessutom rejält sent; kort sagt jag kom som en riktig bonnläpp.

Är jag politiskt helt efterbliven som inte förstår dreglandet från så många käftar som mer än antyder att Carl Bildt är slut på grund av optionerna i ett företag han j o b b a t för. Denna djupa längtan efter att Bildt ska få komma snyftandes, be om ursäkt för att han på något sätt tjänat pengar på annat än att vänt jord för hand på en skånsk åker alt vunnit på Lotto, och sen dra sig tillbaka till sitt tidigare obetydliga liv som internationell statsman. Återigen lyser alla givare med sin frånvaro. Återigen är det smutsigt och vulgärt att högutbilda sig eftersom det ofta för med sig en automatik att man föraktar folkhemmet, den lilla människan, gräsrötterna, givarna, offren, de som plockar smulorna i gränderna efter att borgarna ätit sig grismätta. Gäsp.
Jag röstade borgerligt trots att jag nog i sanningens namn nog är mer lagd åt socialismen som grundidé, (vem är inte det - egentligen) men jag kan inte rösta annat än borgerligt eftersom jag aldrig i livet skulle delta i den här gigantiska kören av "givare" som bär på en så stark längtan efter att få sticka sin rostangripna IKEAgaffel i ryggen på den som vill ha ut lite mer av livet än att glida runt och muttra om oturliga och orättvisa omständigheter.
Oj, vad rörigt det blev. Det började bra. Bildt och hans aktier är inte skitsmidigt, men det som stör är den kollektiva längtan från pöbeln att Bildt ska klä sig i vedsäck och gå kutryggigt genom socknen och be om ursäkt.
Men Carl Bildt har skött det här jävligt illa. Var är hans berömda tydlighet. Otydlighet i situationer som kräver motsatsen underminar respekt och integritet. Finns det ingen i Calles närhet som kan säga att han liktar illa ur munnen och hur enkelt det är att fixa det. Lika enkelt som att retuschera bort ett huvud från ett fotografi och ersätta det med ett lika glatt.

Det blev inga vanliga nyårslöften. Jag vet aldrig vad jag ska lova. Jag gillar inte att lova saker.
Det är helt okay att folk inte har tid, har mycket (körigt) just nu (oerhört flexibelt - från några minuter till flera år), har ditt, har datt. Det har alla, och människors olika vikt beror på annat än bantning och ont om tid. Men vårdar man inte relationer så är de inte lika lätta och självklara att ta upp som ett inte färdigspelat sommarYatzy från -95.
Det löftet håller jag varje år. Att höra av mig till de som vill det och blir glada av det. Och som återgäldar det. Som inte bara låter det forsa tid, de inte har, för att det är så mycket nu. Det behöver inte vara livsviktiga relationer, men...å andra sidan, är inte ett liv utan kontakt med omgviningen dött, levandehålls det inte genom att vårdas. Gamla vänskaper liksom sprillans nya.
Det dyker upp bra folk från de mest oväntade skrymslen - liksom andra försvinner, för en stund, ett längre tag eller förbi den magiska gränsen då man glömt att tänka på dem för att det plötsligt står 8-0 i obesvarade samtal de senaste 3-4 månaderna och förslag om att ses och umgås.
Det är inte prestige eller stolthet att tröttna, famnen är alltid latent öppen, men man kan inte kramas mot nåns vilja.

Registrera alla man möter, vad mötet gick ut på, vem det var, vad det var för vibbar och vad man tänkte på under mötet. Det blev mitt enda nyårslöfte. Det är inget nyårslöfte, det är ett heltidsjobb.
Fy fan vad rörigt det blev, det höll i sig i tre dar, trots att jag varit nonstop med killarna och haft massor av tid (jag vet, det är helt otroligt; all den tid ingen har; den har jag fått, mina dygn är mellan 43-54 timmar långa, jätteskönt, tack!) , så blev det alldeles för mycket nya tankar. Plötsligt hade jag tjugo nya människor i mitt liv varje gång jag gick till Konsum för att handla mjölk och tillbehör. Jag vågade till slut inte titta upp eftersom jag då tvingades skriva ned det som hände.
Efter tre dagar var dagboken så fullklottrad av folk jag inte vet vilka de är att jag höll på att bli galen.
Vincent och Leon tyckte det var en dålig idé. Leon hade dessutom vänligheten att då jag hade en lättare huvudvärk för ett par dagar sen delge mig att det kanske var en hjärntumör. Det var inte en hjärntumör. Det vara bara lite slarv med maten.
Jag lagade spaghetti med vongole och sen kollade vi på foton av deras pappa som ungdom. Jag kände hur jag förvandlades till mina söners polare. Vi såg foton från då jag var lika gammal som Vincent och står på skolfotot, längst bak, försynt i bruna machesterbyxor som slutade strax under naveln. Vincent börjar asgarva. Leon hakar på och jag med. Vi sitter på mattan i vardagsrummet och garvar åt en fjortis och hans blyga snebena och höga byxor. Och den killen är jag. Det här året kan nästan inte ha börjat bättre.
Vi åt julkakor och fick ont i magen.
Jag hetsåt. Som alltid när jag äter sött. Jag äter till det tar slut eller till jag inte orkar äta mer.
Morsans julkakor brukar vara toppen men denna jul hade hon bränt nästan rubbet av den ena sorten och trott att ingen skulle märka något bara hon hade det brända nedåt och öst generöst med florsocker på ovansidan. Det blir svårt när kakan är 6mm hög varav botten 2mm svart och stenhård cancer.
Men de andra kakorna är kanon och vi slukar dem som....julkakor.
Leon blir mätt och sitter med öppen mun och stönar.
- Vad säger din mage om all mat, Leon.
- Den säger att om det kommer en tugga till av nånting så vill den inte vara ihop med mig längre, sa Leon.

Idén med att skriva ned alla möten är kul, men omöjlig.
Det positiva med att vara fullständigt närvarande vid alla möten, alltså verkligen anstränga sig för att ta in allt den andre personen går ut på och känna in atmosfären gör att man kommer i närheten av att vara fullständigt fri från fördomar.
Det ä r naturligtvis en absolut omöjlighet. Att vara nyfiket 4 år och moget 40 samtidigt är en extremt svår balans.

- Man såg en iPod Nano i början och då visste man att det var en svensk låt som inte skulle vara så bra.
Leons kommentar när en Petterlåt körts i en dryg minut på MTV.
Vincent och Leon fick varsin mp3-spelare i julklapp. De har tagit en massa musik från min iTunes, från plattor och laddat ned.
Jag blir otroligt glad att de gillar riktig musik och aldrig tyckt att Hitz for kidz, smurfar på dåligt tjack i 220 bpm, är annat än ren skit.
Vilka fighter jag tog då Vincent gick i lågstadiet och nån förälder alltid kom dragandes med Absolut Kidz 21 för att det var liksom det våra barn skulle ha i bakgrunden till sina kalas; Absolut Kidz och kokt sprucken korv. Bara det bästa är gott nog för våra guldklimpar.

Leon gillar ACDC, Greenday, och lite hårdare grejer, men även Supertramp och Bob Marley. Vincent gillar Snoop och Snook och Bob Marley. Och lite hiphop. Men kan även tänka sig att lyssna på nån ballad då och då. Precis som sin far som kan rotera i vaniljsås till smekande toner.
Tyvärr ville vare sig Vincent eller Leon ha nån brassemusik. De kanske har fått nog av den genom åren från stereon.

Varje år ställs frågan om man ska förbjuda nyårsraketer. När ska man förbjuda hundar?
Jag ringde till hälsoministeriet i Beirut, Libanon, dagen innan nyårsafton för att höra hur de gör med sina hundar. Om de hundar som går hos en psykolog vet vilka smällar de ska bli rädda för alternativt hacka i sig och leva med den 31a december. Han bad att få återkomma.
Det ska jag också be att få göra.