Mönstermedborgare

Slutet på maj. Detta kan vara slutet för maj månad över huvud taget.
Jag vill inte stämma in i kören eller på något annat sätt insinuera något (nehä, så vad fan gör du då) men april och maj är båda försvunna.
Gone, byebye. Två månader, just like that. Det är grönt och det är ljust om kvällarna.
Leon går runt och sjunger på Magnus Ugglas Astrologen efter att ha hört den tre ggr i köket medan jag lagat mat. Leon kan den utantill nu.
"Den här låten äger, den är så bra, Meterologen".
Å andra sidan kan man utan problem lägga ut mat på balkongen i princip dygnet runt utan att den alls kommer till skada.

Efter att ha varit grannar i över fem år hände något märkligt igår kväll. Mittemot den kalhövdade och vänlige speldåren Gerry bor Kalle och Lotta. Ja, deras namn är inte ens fingerade, de heter Kalle och Lotta. Kalle och Lottas barn däremot har namn som får en att maskera undran över deras tankebanor; Samuel.
Samuel är en man i 60årspldern med tjock skepparkrans, ännu tjockare norsk lusekofta med polokrage och en rejäl sjöskumspipa stadigt och ständigt vilande i mungipan. Väderbiten med djupa kråkfötter i det fårade ansiktet. Old Spice, harpunera en jättebläckfisk, brotta ned den på däck och avslutade kampen med en kniv med skaft i renhorn. Pipan rubbas inte ur sitt fäste i en sekund.
Okay, du har bilden framför dig.
Men Lotta och Kalles Samuel är sex år gammal. De kallar honom alltid för Samuel.
Men strunt i honom nu. Det inträffade handlar om mig och Lotta.
Lotta är en till synes normal kvinna i dryga 30årsåldern, kanske 35 och har ett intensivt hurtigt sätt. Jag och killarna har skojat och härmat Lotta, sättet hon hälsar på. Hon säger alltid HEJHEJ i en decibel- och frekvensnivå som utan problem skulle skära genom en generös bit djupfryst kolja. Om man skulle be Lotta hälsa tio ggr på raken och spela in det skulle det låta som en cirkelsåg.
Lottas röst får Yvonne Rydings stämma att framstå som hudlotion.
Kalle har även han en liten gimmick. Varje gång, och då menar jag v a r j e gång jag ringt på dörren för att låna ett ägg, en bakform, en extra stol eller för att lämna tillbaka det lånade glider Kalle alltid omkring i kallingar. Och det finns inte en tillstymmelse till att skyla sig. Kalle kanske tror att han är påklädd. Och han gör ingen som helst ansats till att vare sig skyla sig eller titta i titthålet innan han öppnar dörren. Det är en sån kille som kanske får en kick av att sitta och skita med olåst dörr när nån öppnar den och säger "åh ursäkta".
Jag vet inte. Det behöver inte vara så.
Först ses vi i tvättstugan, Lotta och jag. Jag behöver slänga in en grej som luktar hundkiss. Förklarar närmare snart.
Lotta blir jätterädd trots att jag gör onaturliga höga ljud just för att hon inte ska bli överraskad. Hon säger att hon inte hörde när hon hoppat till. Jag säger att jag försökte vara odiskret.
Lotta säger att hon gärna slänger in grejerna i maskinen när hon tömt sin sista maskin.
Vi har ett bra tvättstugeförhållande hela huset faktiskt.
Jag handtvättar bort det värsta. Lotta bjuder på en nypa Nopa. Pisslukten försvinner efter några minuter.
En kvart senare kommer Lotta i trapphuset igen. Jag står och skurar en barnvagn. Jag låtsas hoppa till.
Lotta ler. Hon bar tandställning under ett par år fram till för bara ett tag sen. Hon undrar vems barnvagnen är.
Jag säger att jag inte vet, att jag hittat den i skogen under en kvällspromenad med killarna för en stund sen.
Det är en jättefin barnvagn som säkerligen kostar 4-5000 och den är i princip ny.
Den låg omkullvält hundra meter in i skogen från ett villaområde mellan Västberga och Telefonplan. Skulle jag lämnat kvar den där skulle nån säkert plocka den och sälja den på Blocket. Vilket var precis min avsikt.
Vincent var rädd att vi skulle få sjukdomar om vi tog hem den. Rabies eller fågelinfluensan. Med tanke på hur intelligent Vincent är och att hans fröken får gråtanfall av rörelse över hur djupt hon önskade att få ge elever som Vincent betyg, var det en konstig kommentar.
Lottas ögon glödde då hon sa att Brios vagnar är svindyra och eftertraktade.

Medan jag rengjorde barnvagnen och Lotta rabblade siffror funderade jag om min plan var bra. Vad skulle jag säga; att jag vunnit den av Gerry i poker. Eller att jag haft den sen min yngsta son blivit för stor. Men vagnen var ju knappt använd. Tänk om köparen skulle vilja se Leon och såg att Leon är 140 och minst tre år för gammal för barnvagn (å andra sidan ser man inte helt sällan föräldrar skjutsa sina kids runt som om de vore kolonialister i Afrika på 1800-talet.)
- Jag kanske borde lämna den till polisen, sa jag.
- De kommer bara att ge dig den, de har inte tid med barnvagnar och cyklar och sånt. Vad fint du klippt dig, förresten.

Det kom oerhört plötsligt och oväntat. Jag blev så paff att jag, efter att ha tackat, detaljerat börjat förklara anledningen till att jag klippt mig och varför jag valt just denna klippning. Varför fick jag plötsligt en komplimang?
Och varför skapar komplimanger från kvinnor som inte ens skulle platsa på ens 50 i topp-lista nervositet. Hade Lotta varit en dish hade jag funnit mig med nåt lattjo och lagom tvetydigt, kanske till och med tretydigt, men nu blev jag 14 bast och redovisade som under ett muntligt förhör.
Jag blev misstänksam, ville hon att vi skulle krocka en gång till i tvättstugan, att vi rent av skulle knulla. Sen blev jag riktigt besviken på mig själv. Att berömma någons frisyr var väl ändå inte en inbjudan till samlag. Jag ger också kvinnor komplimanger som inte betyder att nästa gång jag öppnar munnen så blir det för att presentera min penis.
Vi hade ju ändå i tvättstugan talat om Lottas sjuke far som hon frekvent besökte nere i Skåne ett par ggr i månaden.
Lotta drog ned i tvättstugan, jag sa tack för komplimangen och började garva för mig själv för att Will Ferrells figur Chazz ur Wedding Crashers dök upp i huvet.
Chazz gillar att ragga på begravningar.

I förmiddags gick jag till snuten i Västberga. Polisen som tog emot mig och den rengjorda barnvagnen var höggravid. Fan jag kände mig som världens finaste människa. Jag hade inte bara hittat en barnvagn, jag hade tvättat överdragen från kiss och barr och några dagars regn. Ingen i hela världen visste att min första avsikt var att poppa en flaska bubbel och fira fyndet.
En mönstermedborgare. Vad har det blivit av mig egentligen.
Polisen önskade en glad sommar och jag henne lycka till.
På vägen hem funderade jag på om det trots allt varit vanligt mänskligt piss på barnvagnen. Att någon stulit den från familjen, inte för att göra sig en hacka utan för att de hatade någon i familjen; hatade så mycket att de pissade på deras ägodelar, den som deras barn färdas i.

Jag passerade en saftigt grön äng med öar av maskrosor. En gammal kvinna sitter och fixar med sitt hår. Hon ler, jag ler tillbaka. Tycker att hon tittar mot mitt skrev. Ganska oblygt dessutom.
Kort därpå passerar en dagisgrupp om ca 15 barn. De är så fina när de kommer hand i hand. Jag ler och säger hej till några av dem. De fnissar. Nån säger hej tillbaka och vinkar med armen framsträckt.
Tyckte att en av ledarna tittade mig i skrevet. Och ett par av ungarna. Är jag paranoid?
Snyggt!
Öppen gylf. Alltså vidöppen så att de vita kallingarna lyser ur jeansen och jag går och ler brett mot ett dagis. Att ledarna inte säger ett skit kan man väl fatta (även om man inte kan det), det funkar så här. Även om man luktar algmök ur munnen, har persilja mellan varje tand eller ett mjäll stort som en jävla kräfthatt säger folk ingenting, men nån av ungarna tycker jag kunde ha pekat och fnissat till.
Eller så var det precis det de gjorde och jag trodde att de vinkade.

Hoppas barnvagnen kommer tillbaka till de rätta ägarna. De kommer att undra vad det var för nötpåse som sänd från himlen utförde denna goda gärning. Det sker så mycket som har med en att göra men som man inte har en aning om.

Slutligen.
Invigningen av Kungsholmen dit jag mer eller mindre halkat in på grund av ett rätt beslut några dagar tidigare och av misstag, tror jag, fått en inbjudan stucken framför ansiktet.
Det spöregnade i gammal hederlig göteborgsanda men alla var glada och trevliga. Har i och för sig aldrig varit på en fest där det bjuds på allting och folk dessutom varit otrevliga och världsfrånvända. Okay, ta bort det sista.
Att vara trevlig innebär inte att vara närvarande och tillgänglig.

Så efter en flaska krispigt vitt går jag fram till en kille jag länge beundrat. Han är rätt liten och har mörkt krulligt hår. Det är poeten Daniel Boyaciglou. Det regnar komplimanger ur min mun.

Med den cliffhangern drar jag till Barcelona. Hej då, Maj.

Lögner och bekräftelserfiskare

En vecka har passerat. Eller passerat. Det är ju inte så att jag har stått vid röd gubbe och glott på den som om veckan varit ett demosntrationståg fullt av Reclaimidioter.
Dessutom kommer den gångna veckan aldrig tillbaka, aldrig göras ogjord, för alltid fallt i glömska alt bevarats i mångas minnen i all evighet. Däremot kommer världen alltid att vara full av folk som bara kan sträcka ut händerna och vråla Vill Ha!
Nätterna, och i synnerhet morgnarna har virvlat av symboliska drömmar. Inte helt oväntat om vårt landställe utanför Prag. Dagarna har färgats av detta. Jag har blivit berörd av småsaker, varit ovanligt lättretlig, i synnerhet då jag känt att jag förväntas leverera av enda anledningen att nån vill det.
Jag har känt mig förföljd och påkommen. Påkommen med vad vet jag inte, men bara det att vårt lilla 1700talshus blivit misshandlat av minst två främlingar har gjort att stället dit jag alltid kunnat ta vägen, där tryggheten var intakt och ren från alla oroselement. Även då mörkret sänkt sig över sinnestämning så har stugan och platsen varit lojal.
Den enda förhoppningen är att våldtäkten blir lika graverande för framtiden som Palmemordet. Chock ett tag, bedrövelse, ofattbart att det kunde hända, ilska, hämndlystnad, men hey, tid passerar. Och det som varit är trots allt 99.99% av grundkänslan.
Hoppas jag.
Jag har vandrat nedför vägen mot huset hundra ggr den senaste veckan, vetskapen om att någon varit där med slägga och yxa och slagit sig trött och uttråkad, hur den känslan är. Den enda trösten jag har är att det finns en annan sak där vilket lyckligtvis gått förövarna helt förbi. En väl bevarad hemlighet för hela socknen.
Tidigt förra veckan hade Simona styrt upp en smed och en snickare för att fixa det allra värsta. Jag fick smset precis då jag lämnat Leon på judon och blev så lättad att jag ställde mig i en port vid St Eriksplan och började böla. Det var som att få ett besked att nån överlevt en olycka och ligger med stabilt tillstånd i en respirator. Att hon i alla fall lever.

Mycket händer i verkliga livet också. Inte minst för Vincent och Leon.
På Leons judo hade nån snott hans favoritklädesplagg, en tomatröd Spitfire keps. Nån liten skit hade spanat in kepsen på Leon och var Leon stoppade den i sin väska innan han bytte om. Den var borta i några dagar. Leon ville sluta på judon. Han hade kännt sig så förråd av att veta att nån av de femton judokompisarna han kört med under så lång tid plaerat att sno något som betyder så mycket.
Men Leon ville ändå inte att jag skulle berätta något för ledarna på klubben.
Jag brukar lyda när Leon ber om något. Den här gången sa jag okay, men hade inte en tanke på att följa det.
Jag ringde upp ledarna omgående eftersom de i n t e är av den skolan att tysta ned något; judo handlar om framför allt respekt för andra människor, ödmjukhet och disciplin. Liksom andra seriösa kampsporter.
Judon är inte som många fritids där det tystas ned saker och hoppas att det bara ska gå över. Precis som många gör i alla relationer; att de bara ska bli friska utan att man avlägsnat bölden tillsammans.

Och Leon som är en liten man av principfasthet och ärlighet ska inte behöva drabbas av stöld och lögn om det kan undvikas.
Inte uppfostras med att det är okay, att det är så livet är och att det bara är att gilla läget.
Man måste inte gilla läget.
Jag sa som det var. Att det inte alls var så som Leons mor sagt, på önskan av Leon, att kepsen "kommit bort", utan att den blivit snodd och hur Leon reagerat. Hur han kände sig svikt på judon efter att ha älskat att gå där i snart två år.
Det tog en ett par dagar och plötsligt hade kepsen "dykt upp". Antagligen nån förälder som undrade hemma var i helvete en sån keps kommer ifrån och sagt att den omedelbart skulle lämnas tillbaka.
Återigen ett sms fyllt av lättnad, som om man vunnit något.

I onsdags var det dags för Leon att åka t-bana från Liljeholmen själv för första gången. Han hade lånat Vincents mobil. Jag frågade honom flera ggr om han var okay, att han inte behövde spela cool utan lugnt kunde säga att han ville att jag skulle följa med.
- Det är ingen fara, nån gång måste ju vara den första, táto. Och jag behöver ju inte byta.
Tåget var rätt fullt och det fanns ingenstans att sitta. Leon ställde sig intill dörren och högg tag en av stolparna. Jag vinkade en halvmeter ifrån honom och gjorde slängpussar. Leon vinkade och gjorde v-tecknet. Han försvann in i tunneln.
En kvart senare ringde Leon från Karlaplan och sa att han var framme, att det hade gått bra och nu skulle till skolan.
Tjockt i halsen igen.
- Du är så duktig, min finaste pojke.
Leon var så fin när han berättade om sin resa senare på kvällen.
Han hade stått hela resan med ont i magen för att inte missa Karlaplan och dessutom med handen på mobilen i fall den skulle surra till. På Gamla Stan blev Leon orolig då han tyckte de sa Karlaplan, men så såg han att stationen inte liknade Karlaplan och han stod kvar. Och innan han gått till plugget så sprang han förbi sin mamma för att få några stärkande kramar efter resan.
Man lever sig in så i hans storys. Inget koketterande eller fiskande efter sympati, med huvet på sned. Bara rakt uppochner. Det man hör, det hände.

Och Vincent. Vincent tränar sin nyopererade tumme varje morgon och kväll och kommer att få en rörlighet i övre leden på ca 30 %. Messet då jag fortfarande var i Prag spred en svårkontrollerad känsla av maktlöshet "nu är Vincent sövd och de ska strax börja operera".
Jag vill inte att Vincent ska sova, han ska vara vaken, tänkte jag.
Allt gick bra förutom att Vincent spytt halva dagen av narkosen. Efter sommarlovet är det dags för den andra tummen.
Och han pluggar som fan just nu. När jag i torsdags sa att vi blivit inbjudna att käka sushi på Ljungan tackade han nej, sa att han kände att han behövde gå igenom morgondagens pronomenprov en sista gång...Han fick 39 av 42.

Tjejer börjar bli alltmer intressant för Vincent. Han fyller ju trots allt 13 under sensommaren. Och hur försiktig han är. Hur han försöker förstå hur hon känner sig. Vincent hade lagt ut spaningsuppdrag med hjälp av en bra tjejkompis för att pejla statusen.
Objektet i fråga, J, hade just blivit dumpad av sin förra kille, vilket hon var jätteledsen över men frågar ändå chans på Vincent eftersom rumour has it att han gillar henne.

Senare under samma dag ångrade sig J med orden att hon känner sig förvirrad men gärna vill vara kompis.
Vincent berättade hela grejen efter middagen och jag förklarade läget för att dämpa hans känsla av att ha gjort bort sig.
Han är förtjust i en tjej som är knäckt över att hon blivit dumpad och att han inte ska lägga ned för mycket energi eftersom en person som fortfarande är kär i en annan mestadels använder sig av andras uppvaktning för att det ska göra mindre ont. Och som omedelbart lämnar de(n) nya uppvaktarna vid minsta vink från den som skapat detta ont.
Han skrev ett jättefint brev till henne och lämnade det i fredags. Det stod att han förstod att hon är förvirrad (no shit, hon frågar först chans och sen ångrar sig när Vincent gett henne bekräftelse med att svara ja; tänk att det börjar så jävla tidigt, det mönstret) men att han tycker jättemycket om henne och gärna hittar på något nån dag om hon har lust.
Vet inte om han suddade ut hjärtan och upprepningar som jag rådde honom till eftersom jag trodde att hon inte var så mottaglig för det exakt just nu, men vet inte hur det gick med den saken.

Natten mot lördag har jag och M precis kommit hem och låst dörren. Då ringer det på dörren. Klockan är halv 2.
Det är Gerry, min granne som älskar att tvätta, äta två-tre korvar efter varandra i Svandammsparken samt alltid har för korta byxor samt sandaler, gärna med sockor i.
Gerry har bar överkropp och håller två kylda flaskor Starobrno i ena handen. Han vill gratuelera efter Tjeckernas vinst över Finland i VM och att ha hamnat i final. Jag grattade honom till att Sverige också är i final.
Gerry sa att det var kul men att ännu bättre var att Finland vunnit schlagerEM, att han spelat på dem både i semin och i finalen på Unibet till först 20 ggr och senare 12 ggr pengarna. Han hade en längre ganska manisk utläggning om hur det funkar med oddsen på Unibet. Gerry lirar på allt. Om det skulle gå skulle han lira på vad köttfärsen kommer att kosta på Vivo nästa vecka.

Ett tomt gapande hål

Jag hade precis nattat Vincent och Leon. Vincent med sin nyopererade tumme. Leon med dagens 9års kalas på läpparna.
Vi hade haft en sån mysig helg efter mina jobb i Norrland bara dagen efter att jag kommit hem från Prag.
Vincent vars manlighet knoppas tillsammans med tvivlen på densamma. När han anförtror sig är det så magiskt som nåt kan bli utan illusion.
Pojkarna höll på att somna.
Tjeckerna hade just vunnit över Canada i hockeyVM. Äntligen.
Mobilen surrar till. Det var Simona, min underbara kusin.
Jag hann skriva rubriken på veckans tvångsblogg utan ordet märklig. Ville skriva ikapp mig, ville berätta allt kul och givande, galet och intressant som hänt de senaste två veckorna.
Tänkte berätta om trippen till Prag, den makalösa körsbärsblomningen som väntar oss här inom kort, de saftiga gräsmattorna, grodkonserterna om nätterna. Jag ville skriva om de stunder de plötsligt allting förändras. Om en kompis som varit med om en bilolycka natten till förra lördagen. Han körde i 240 km/h och gjorde en manöver som möjligen funkar i halva den hastigheten.
Men han lever, ser faktiskt inte värre ut än att han fallit från ett sex meter högt körsbär. Ett mirakel.
Det var en overklig situation att prata med honom trots att han borde ha varit död. Precis så där som man upplever omgivningen när någon faktiskt ä r död. När allt man ser och hör blir så mycket tydligare och klarare.
Men innan jag skulle ge mig i kast med veckans brev läste jag Simonas sms.

"Brorsan, Tremblaty är våldtaget på ett vidrigt sätt, de hade slitit bort fönstergallret från fästena i väggen, även den gamla dörren från järnfästena, vänt upp och ner på allt, snott tandkräm till gräsklippare. Även dina kläder och prylar. Regnet öste ned idag. Manus och böcker, möbler och sängar var utkastade, omkullvälta och kringspridda huller om buller, man kunde knappt se golvet för allt bråte. Detta kanske är slutet för vårt ställe, jag vill inte åka dit mer än att jag måste spika för hålen i väggen med plankor i morgon. Hör av dig snart. Din S."

Det var som om nån sparkade mig i magen och skrevet samtidigt. Jag ville först kräkas och sen var det bara tomt.
Jag ser vårt lilla landställe framför mig. Det var bara en vecka sen jag var där.
Satt och skrev medan vit körsbärsblom virvlade mot det saftiga gräset och cirkelsågar tjöt från granngårdarna. Drack kaffe och åt gifflar med salami och ättiksgurka.
De som farit fram som påtända furier hade slitit gallren ur sina fästen, där fönstrena satt. Det enda av värde, gräsklipparen var naturligtvis för stor för att komma ut genom de små fönstrena, så då var de tvungna att forcera även dörren. Bända upp den bakom gångjärnen. De styva låsen i härdad stål satt kvar, till ingen som helst jävla nytta.
Vet du, när jag tänker på vad de gjorde med det nästa 300 år gamla huset så är det som att de spöat upp en gammal 80 årig tant. Gett henne en örfil så att hon trillat och brutit nyckelbenet, länsat hennes väska på 140 kronor och sen slagit sönder hennes hem i vrede över att det inte bjudit på ett bättre byte.
Jag ser det framför mig. Hur det gapar tomt och rörigt. En helt annan syn än då jag strök handen längs väggen förra söndagens eftermiddag och sa "hej då, vi ses i juli". Det gör jag alltid; säger hej då och känner på henne.
Min mormor brukade sitta där under eftermiddagarna och dricka kaffe med sin bästa väninna medan morfar tog igen sig efter lunch.

Det fanns ingenting där förutom lugn och ro. Ingenting att ta, jo den där fina gräsklipparen, vem fan bryr sig, men inga gamla brev eller foton, inga gömda hemlisar, helt enkelt ingenting som borde förvarats på ett annat ställe.
Men där fanns lugnet, barndomens lugn, skogens andetag och stillheten. Bina som surrade förbi med den honung vi hade på mackan några månader senare, skogsduvorna och hackspettarna, de satans mullvadarna som röjde som små underjordiska grävskopor, ekorrarna som väntade på att valnöten skulle leverera.
En lyx man inte kan fantisera ihop.

Jag ser de svinen böka runt i rummet där jag brukar sova, där sex-sju generationer sovit. Hur de välter skåp och sparkar sönder kaminen, river sidor ur böcker; som om vi gömt 100$ sedlar mellan dem.
Är det nåt vårt lilla ställe är så är det att det är fullständigt befriat från egendom och konsumtion. Där är man bara som man är, utan alla de saker man fått för sig är så viktiga för ens identitet.
Det var väl det som var så provocerande för gärningsmännen.

Det kommer att bli en märklig natt.
Jag står i gräset på gården i regnet och tittar på det våldtagna huset, med sina gapande hål rakt in, med de omkullkastade möblerna, kringslängda lådorna och gamla porslinet; som att råna en gammal kvinna på hennes gångstil; kapa hennes käpp och låta henne kippa efter andan för att nå stickorna.
Väggarna är så sköra. Kanske trillar resten ihop snart på grund av de hårda påfrestningarna.
Jag kan inte göra nåt för henne mer än att vara där och önska att andningen inte upphör.

Jag försöker tänka på att det kommer nåt annat, nåt nytt, utan att förlora den själ och betydelse stället haft.
Att den här händelsen betyder nåt mer än meningslöst slumpartat våld. Att det inte är slut.
Just nu är proportionerna i total obalans.
För mycket historia under för många år har slagits medvetslös och jag sitter här 1250 km därifrån och är tom. Vet inte om jag är här; var min kropp är, var min själ är. Inte tillsammans i alla fall. Inte i natt.

Vänta här, jag kommer snart

060503

Ibland säger man; vänta, vänta kan du vänta ett tag, stå kvar här jag kommer snart.
Och sen dröjer det ett par veckor innan man dyker upp igen. Eller ett par månader, eller år. Eller kommer aldrig mer tillbaka.
Eller så kommer man tillbaka och säger;
hej, förlåt att det dröjde; var var vi nånstans.

Det blir alltid ett sånt avbrott när en vecka av tvångsblogg uteblir. Inte för dig kanske men för mig. Jag vet att det är något jag försummat. Och sen glider jag runt och låtsas inte om att det är något jag struntat i.
Du vet precis vad jag menar. Något man skjuter på framtiden. Vissa saker gör man i övermorgon. Vissa saker ligger fortfarande on hold sen åratal tillbaka.
I bästa stunder känner man hur lätt allt skulle vara. Att man är stark och vid gott mod precis så där perfekt så att man kan stega upp till en person som är på helt fel plats in ens liv och göra så att allt blir rätt igen.
man kan glida runt med denna återkommande attack av välvilja under flera hundra år.
Okay, inte flera hundra men utan problem i 10-20 år. Eller 47.
Det är lättare att låta bli, det är lättare att luta sig emot att inte göra, lättare att vara kompis med "låt-det-vara".
Och av någon anledning kommer motståndsargumenten i större klungor, med större kraft och skenbart varmare gemenskap.
Egentligen inte helt olikt att skitsnack binder folk samman snabbare och tajtare än att gå ihop och tala väl om någon.

Det finns flera personer jag förmodligen skulle behöva generöst med alkohol eller droger för att kliva fram emot och erbjuda famnen "nu börjar vi om, du och jag, tillsammans. Metodiskt pratar vi igenom det som varit och visar varandra respekt och hänsyn och så ska du se att bara det gör att vi tar ett myrsteg åt rätt håll. Och vad viktigast är; vi tar det myrsteget tillsammans."

Man känner "ta inte på mig, din knullboll", när en högst perifer bekant i fyllan lägger armen om en och säger "fan, vad jag gillar dig, vi måste ses mer". Speciellt om man inte är packad själv blir detta förslag ungefär lika intressant som att åka på en 2veckors djupromantiskt semester till en öde ö.
Men är det inte just det som vore så bra.
Det finns ju människor man skulle behöva göra just detta med. Människor som finns kvar i ens liv för att de s k a finnas där men som det bara är konstigt och skaver med.
Visst, visst, man träffar de aldrig, men att fysiskt inte ses betyder inte att vissa personer inte finns i ens liv.
Vissa måste man välja bort. De som inte vill, de man faktiskt inte fixar själv för att ens egen personlighet inte kan göra avkall på att transformeras in i den andre på ett osunt sätt, man kan inte tvinga folk att inte reagera som en duellant på hej, att de drar sin pistol och duckar samtidigt.
Men då är det inte längre ens eget problem, men att inte träffas av ett skott kan göra ont ändå.
En skilsmässa där man egentligen inte ville skiljas.

Andra människor kan jag ibland få ont i magen av att eventuellt stöta på. Folk som jag sårat, tjejer jag skäms över att ha haft något med att göra, polares partner som man inte har ett skit att säga, jobbmänniskor man hamnat i samma gäng med av misstag, men även människors vars agenda plötsligt ändrats och som skapat konstigt lite vid sidan av medan man varit ouppmärksam.
Jag kommer aldrig mer att låtsas att saker och ting är något de inte är.
Jag kommer att be om råd rakt ut hur jag ska bete mig eftersom det känns konstigt.
Det är svårt att ha koll på andras undermedvetna flavor of the week och att en dag förstå att man inte tillhör en av dem behöver inte nödvändigtvis betyda att man straffat ut sig själv.
Det är med lika stor sannolikhet ett moodswing i slow motion som böljat fram i den andre personen. Gå däremot inte med på att ta på dig skuld bara för att den som vill checka ut pratar för er båda eller lägger orden i munnen på dig.
Avbrott och konsekvenserna av det är oftast bra om man inte börjar älta.
Det enda ältandet gör är just att för lång framtid, kanske för alltid göra en fortsättning på relationen omöjlig.

Jag drar till Prag i eftermiddag. En kortis bara till tisdag. Moster fyller 75 idag och jag ville överraska henne på firandet i kväll.
Ska bli skönt att komma ut på landet och se en natur som bytt om för länge sen, kissa mot körsbäret eller valnöten medan solen strilar genom äppelblommorna, borsta tänderna vid vattenpumpen och dra ned till Vera i byn för att köpa gifflar och skinka.
Min kusin Simona har dessutom lite ledigt i helgen i sitt hysteriska repschema till 23 maj.
Hon har varit en av mina absolut närmaste vänner i hela mitt vuxna liv. Längtar som fan efter henne.
Prag kommer att bli bra. Prag är alltid bra. Nästan lika bra som landet fyra mil därifrån. Det enda som tappat charmen är att man fortfarande får käka cigg överallt.

Så vad har hänt de senaste två veckorna.
En hel del.
Har fortsatt att jobba för Synsam runt om i landet. So far so good.

Fredagen den 21 april år 2006.
Jag sitter på ett Kullaflyg på väg till Stockholm.
Åkte ner till Ängelholm med kvart över 8 tåget på morgonen. Underbar resa. Det är liksom det som är den större delen av jobbet. Att åka tåget och skriva och tänka och färdas ut och in i sitt och andras liv.
Vill du flyga, frågade Synsamkvinnan i Ängelholm.
- Nej helst inte, jag vill åka tåg.
- Det är en ganska bra bit.
- Bra, ju bättre bit desto bättre.
Men så flyger jag hem. Det är ett sånt antiklimax. Inte coolt, inte roligt, bara fjuttigt och menlöst. Som om jag reste till Ängelholm men kom aldrig tillbaka.
I flera dagar hade jag en fantasi om att ta kontakt med en tjej som jag visste lever i Ängelholm. Träffade henne i Stockholm sommaren 1991 och tillbringade några nätter. Vi pratade inte så mycket men hade sex i en lägenhet hon hyrde på Upplandsgatan vid Vivot. Jag vet ingenting om henne mer än att hon på den tiden vi sågs jobbade som kock på en krog i Gamla Stan. Att hon gillade och kunde laga mat. Visste vad mat gick ut på.
De kvinnor jag träffat i livet som kunnat handskas med mat är en handfull. Det var väl så vi började prata.
Hon kom hem till mig en morgon vid halv 5 med en halv flaska Jäger. Vi sänkte den och satte igång.
Inget galet eller konstigt men extremt skönt.

Och förresten vad är hela grejen med den nya debatten kring att "pojkar" kring 18-19 tittar på internetporr och skojar med sig själva. I den åldern vill man nästan inget annat än att knulla och fundera över hur man ska få till det.
Och att flickor i samma ålder benämns som storkonsumenter av porr om de porrsurfar en gång i veckan.
Och beroende på vad det skrivs om så heter det män om killar som är 18-19 eller pojkar om man lägger en moralisk värdering i nyheten. Precis som i aktuellt. Man presenterar det som något anmärkningsvärt, något som visar att saker och ting inte står rätt till.
Tjejer beskrivs som flickor ännu högre upp i åldrarna för att man ska höra klangen kring oskuld,utsatthet och offer.
Män i 18-åldern och flickor på 21.
Enligt samma undersökningen var 3 %...yeah right...3 av 100 tjejer tittar på porr en gång i veckan eller mindre. Visst, visst.
Och att den tillgängliga internetporren gjort att anal- och oralsex blivit vanligare. Som om det varit okänt tidigare under människans 50000 år i civilisationens tjänst.
Kom igen för fan.
Okey, man kanske inte vrålar "ta mig i lillen" på första dejten men oralsex....eeeeeh, är det någon som tycker det är oskönt att bli oralt tillfredsställd? Är oralsex att betrakta som sexuellt avvikande eller apart som man mer eller mindre behöver tvinga folk till.
Och det här jävla tjatet om ansad bikinilinje eller trimmad penisrot.
Ge upp för helvete! Det är ett estetiskt mode precis som alla andra moden som kommit och gått sen stenåldern.
Att bada i vax och vara len som en delfin är super-ok så länge man lämnar venusberget eller kuken begravd i ogenomtränglig Costa Rica djungel. Många brudar rakar armarna, många snubbar vaxar axlar och rygg.
Allt är okay att raka och trilla utom mellan benen för då kränker man sig själv, då har man fallit offer för sexindustrin. Precis som att fyla lökarna med silicon käften med restylan eller pannan med botox.
Ingen annan nation i världen har som Sverige missbrukat orden kränkning och värdighet.
Kolla Sylvia, hon ahr kränkt sig själv och ser ut som Jokern i Batman.
Klart att jag inte tog kontakt med tjejen från sommaren 91. För att säga vad, liksom. Hej, what's up!

Tänk om vi hade störtat med det här Kullaflyg-propellerschabraket. Vilken pinsam och onödig död.
Jag knäppte inte av min mobil.
Och fortfarande kan man hamna i diskussioner med folk som säger att man faktiskt inte kan veta om påslagna mobiler är ofarliga.
Jo, det kan man veta.
För övrigt var giget i Ängelholm det mest opersonliga hittills. Trevligt och allt det där men mycket mer jobbmässigt till skillnad från den familjära stämning jag blivit bortskämd med. Nästa gång är det Örnsköldsvik om en dryg vecka.

26.4. 2-3 pm

På väg till Centralen för ännu ett gig i Götet, för dagen chockerande nog regnfritt. Vilken tur att jag lyckas pricka in en av deras 22 soldagar per år.
Ombord på tunnelbana kliver en brud i svart. Nej, ingen pandagoth. Inte Corpse Bride.
Den här tjejen osar sorg. Hon är på väg till en begravning. Hon är jävligt svart, allt är svart utom guldet på hennes händer samt guldet på henne jättelika solbrillor. Svart kappa, svart skjorta, svarta byxor och svarta lackstövlar. Svarta lackstövlar. Och dessutom platinablonderat hår. Som är utsläppt. Lackstövlar och utsläppt blonderat hår.
Den vars begravning tjejen i 30-35 årsåldern är på väg till stod henne nära verkar det som. Men det behöver inte vara så.
Begravningen i sig kan vara skälet till att hon står och ser ut som en staty i fyra stationer med tankarna långt bortom andra medresenärers.
Men även i sorgen vill tjejen vara snygg. Allt hon har på sig är snyggt mer än lovligt gränsande till sexigt.
Jag vet inte om jag vill trösta henne eller slita in henne på ett hotellrum.

En rätt välklädd man fyra platser ifrån mig har på sig YSLs Kouros, en av de vidrigaste herrdofterna efter hela AXE-serien.
En 20 år gammal raggparfym från Rhodos gjorde plötsligt en mycket otäck comeback på tåget hem.
Jag vill se skyltar på tågen på vilka det står att man inte får lukta som en billig bulgarisk hallick på resor längre än 20 km.
Ett mobilsamtal på ett par minuter "hallå, hallå hallå, sj's skitnät, är väl ingen fara. Folk ger upp det efter ett tag ändå, men att sätta på sig Kouros eller Anais Anais, det vidrigaste i flytande form efter smörsyra och alkokiss i t.banehissar; det går alldelse utmärkt.
Nästa gång du är i Göteborg, vad du nu har för skum anledning att åka dit, besök Basement. Helvete vilken bra mat.
Åt middag med de härliga kvinnor jag jobbat med och det var en toppenkväll.
Några bord ifrån oss satt det obligatoriska gänget med botox/sillishäxor från i 40+ som skrek av skratt en gång i kvarten för att liksom påskina hur fruktansvärt jävla kul de hade.
Och vår vinservitris såg ut som 12 år men var mycket kunnig.
Och vilken mat. Bättre än det mesta sex.

Såg Anchorman med Vincent och Leon (fyller 9 i morgon). De garvade högt. Senare skulle Leon förklara för sin mamma att de sett en film med rätt mycket killhumor, att det var en ganska manlig film.
- Manlig, stönade Vincent, hur kan DU säga att den var manlig, du leker ju fortfarande med gubbar, Leon.
- Jag leker inte med gubbar, jag leker med män, blixtreplikerade Leon.
Vi firade Valborg med ett par vänner till mig som varit tillsammans en gång i tiden, för 15 år sen. Idag är de båda inne i skilsmässor som gör ont och går allt annat än smidigt.
det verkar som om att det väntar de flesta. Å andra sidan är det ovanligt många som kommer helare ur dessa i dag än förr. Mindre bitterhet, mer lösningar och lättare axlar
Vi stod och tittade på elden medan Vincent vakade över småbarnen och Leon skickade flaskpost och berättade om läget för upphittaren.
Vin tittade in elden. Några sjöng. Att titta in i en eld. Det är väl det absolut enda som alla finner nån slags ro i. En av våra tidigaste gener om att saker och ting är rätt okay ändå.

Nästa veckobrev ska jag skriva på den politiskt korrekta miljonsvenskan. Precis så som vissa av nån okänd anledning godkända språkrör för alla blattar i Sverige bestämt att miljonsvenska ska låta. Som om den vore en dialekt.
Till dess önskar jag dig framgång i allt,