Närmanden

Jag måste ta vara på den här känslan. Att få vara bland främlingar och känna värme och gemenskap. Känslomässig lyhördhet och bli öppnad som en konservburk i smör. Intelligenta samtal och förståelse. Människor som vet om sig själva, gillar att leva.
Inte sitter och muttrar över alltings jävlighet. Som skriver svinpinsamma uppdateringar på Facebook som gör att man vill kolla i sina applikationer hur man bär sig åt för att slippa se vissas uppdateringar.
Ibland träffar man människor vars generositet inte har en enda baktanke. Inga fördomar eller agendor, inga idiotier som stötts ur bitterhetens kloaker av vuxna människor man inte orkar tycka synd om så länge de själva inte tar hand om sig själva. Som glider runt och pekar finger.

Plötsligt befinner jag mig bland människor som bara vill väl hela tiden. Inte som en pose eller uppfostran, utan som ett kall, en självklarhet, in-och utandning. Som gillar att leva som vet att livet inte alltid är en lyckad nyårsafton.
Jag är för hooked på lågmäld intelligens. Fan vad jag gillar det. Och människor med känslomässigt gehör.
Jag har vuxit upp bland skrik och vrål och alltför stora gester.
Assvårt att jobba bort. Bästa övningen är att vara med sina barn, att veta hur man inte ska bete sig, att inte föra vansinniga saker vidare; attityder, inställningar och dömanden.
Ett pågående arbete. Och utmärkt bland främlingar. Att få vara ny. Ny i det jag som alltid funnits där: det jag man vill vara. Det jaget som slipper försvara sig i fel sällskap.

Jag vet ju vad jag vill och vad jag gillar och mår bra av. Och mycket av det jag inte gillar finns inom mig själv.
Det är okay att det finns. Ibland läcker det i fel sällskap men mestadels behåller jag det för mig själv. Funderar över vad som väckte det efter att det lagt sig.
Och fel sällskap är ganska lätt att undvika.
Jag gillar att göra gott. Att vara partner i lek i och allvar. För främlingar och närstående.
Att vara pålitlig. Att stå som ett block granit när någon behöver granit. Att vara här och nu och inte smyga undan. Att kunna räknas med. Det är jag.

Lika snabbt försvinner jag likt ånga när jag hamnar i trängsel skapad av trångsynthet, människor som inte konverserar normalt och vågar vara de vuxna de faktiskt är. Och vad det innebär att mogna och ha integritet, men inte förlora lekfullheten. Ej att förväxlas med skräckslagenheten att uppfattas som gammal (vuxen).
Sen har det aldrig spelat mig något roll om denna trängsel är det egna blodet eller fullständiga främlingar.
Naturligtvis är överseendet större med blodsband, och oändligt med mina söner, men ingen större skillnad i längden.
Faktiskt. Jag har ansvar för mina barn och mig själv. Punkt.
För övrigt en buffé av lojalitet och kärlek, vänskap. tillit, men tyvärr inte bland muttrande gäster vilka tapeterna i rummet för dagen inte faller i smaken och de inte försakar tillfälle att påpeka detta. Då packar jag ihop buffén och drar. Inte för alltid men just då.

Att det är så sällan jag blir överraskad av enkelheten i nån slags grundintelligens.
Fullt medveten om att många utvecklas i olika takt och att insikter kommer till oss i mycket ojämna doser, klarar jag inte min egen förlägenhet i vissa sällskap där det pratas ur stjärten. Där maningar blir ständiga statement, orala svanktatueringar, tribals utan historia.
Människor som samlas kring en lägereld där bränslet består av garderingar, gester, poser, attityder och en låtsaslek ingen egentligen vet namnet på men inte vågar kliva ur.

Jag blir genuint lycklig över att se mig omkring och förstå att jag är vid en annan lägereld. Som de senaste dagarna.

Och nu rusar vi förbi Stockholm Södra. Snart hemma.

Rusande landskap i bländande vitt ft Maria W

Det fanns en tid då tre timmar var så mycket tid att jag inte kunde komma på nog med saker att göra på den tiden utan att få tid över.
Idag är tre timmar på vägen mellan Stockholm och Göteborg en skumläst tidning, fantasier om medresenärer och de som står på perrongen i Hallsberg och vilka jag aldrig någonsin mer kommer att se under hela mitt liv.

Stopp i Hallsberg, två tjockisar i mysbyxor som står och suger i sig cigg på perrongen, stripigt hår, uppdragna axlar, torsdag em, snart är det helg, och då blir det åka av. Fan vad det blir åka av.
-Feeett!
- Aaah, e-ller huuur?! Vart ska vi åka'ra?
- Skitsamma, vart som helst, bara vi åker'rå'ra!

Min vana trogen att handla en Whopper utan lök och med mindre ketchup och majo på Centralen blev inte av idag. Frukosten var alldeles för sen eftersom jag var tvungen att ta en hetsig promenad och få ljus innan tågresan och hotellrum och gig i kväll.
Och ett par snabba samtal på FB. Har kommit fram till att av de nästan 400 FB-polare jag har skulle jag kanske kontakta 1,5 % om jag verkligen behövde hjälp av nåt slag som kändes relevant för mitt psyke. Fyra av mina närmaste är dessutom inte med i FB.
Skit i det nu, det hör inte hit.
Det som hör hit är att av de tre timmarna återstår knappt 40 minuter och på den tiden hinner man knappt utveckla nånting. Såvida man inte är bbbhhllluuuäoggare och bara uträttar toalettbesök på nätet och får sina korvar applåderade av 12 fans.
Och kommenterade. Inget är så verkligt som en kommentar. Kommentarer är råbiff. Äkta och kaos på samma gång.

Det som hör hit är att senast jag uppträdde med Rheborg träffade jag Margareta Winberg på tåget, en kvinna Johan skämtar om, eller om det är allvar, och denna gång sitter Maria Wetterstrand några rader ifrån mig. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Vi fick kontakt. Men jag kommer inte att rösta på henne. Jag kan tänka mig att rösta på hennes karisma. Smyga åt henne mitt rumsnummer och be henne ta på sig nåt i rokokostil och gärna en mask när hon dyker upp vid midnatt.
Jag tyckte Marias leende var insinuant och provokativt, sände ut subversiva och djupt erotiska signaler. På det sättet hon nickade subtilt med huvudet vid leendet kunde bara tolkas som att alla lampor lyste gröna.
Även om jag vet att hon är en kvinna som uppskattar en man som anstränger sig. Som vet att kyla champagnen väl och ha badrockssnöret runt midjan av slitstarkt virke.
Maria och hennes sällskap, kunde inte avgöra vem som var livvakt, åt smörgåstårta. Bara det var en provokation.
Jag tittar noga i brösthöjd på hennes sällskap för att se om någon har en konstigt kantig byst som tyder på kevlarväst.
Å andra sidan har ju var och varannan kevlar på sig i dessa dagar. För att verka viktig och maktfaktor-ig. Makt Faktor - ett märke att lita på när kulorna viner i 1a klass på väg till Göteborg.
Johan skojar om hur han går igång i fantasin på Maria W.
Jag går steget längre. Maria kommer att delta i något seminarium om EUs jordbrukspolitik men hennes tankar kommer att vara på annan ort.
Hon säger åt livvakten att ta ledigt i kväll, att hon har ett åtagande utanför protokollet, något som definitivt inte kommer att kommenteras på Miljöpartiets blogg.

Jag har redan bett arrangörerna på hotellet att vara diskreta och att lugna andra hotellgäster om det skulle spåra ur framåt småtimmarna. Maria måste få veta hur inte okay det är att sitta och slabba i sig smörgåstårta. Jag har något helt annat på menyn. Det vet Maria. Hon vet att hennes minne kommer att ha en livslång och bestående tatuering när hon lämnar hotellet strax innan soluppgång. Och det kommer inte vara nån simpel svanktatuering.

Jag checkar in på Fidel Castro sviten vid kvart i fem. Jag har bett ledningen smycka rummet med rosa amaryllisar, extremt svåra att få tag på så här års, samt ett familjepack After Eight, för att jag inte heller ska tappa kontakten med gräsrötterna, det simpla, billiga, ofarliga och masstillverkade. Precis av samma anledning som Maria äter smörgåstårta på tåget. För att folk ska se att hon är en av dem.
Ja, jag gillar också smaklös geggamojja som försätter mig i mattrans efter två tuggor. Du kan lita på mig.

Jag kommer att behöva tröst efter giget.
Och jag ska skaffa mig det. Ensam på hotellrummet där bara TVn vet vad jag heter. After Eighten ligger kringströdd och i garderoben lurar Maria W i barock/kevlar outfit, strumpor som slutar en decimeter ovanför knät, ingen parfym, bara så ren och orörd som resten av hotellrummet.
Ingen har beträtt det före mig. Jag är den första som bor i Fidel Castro sviten.
I bakgrunden spelas Ben Watts Buzzin' Fly Vol. 5. Dovt, djupt, romantsikt, malande, hypnotiskt.
En liten kinesisk man knackar försiktigt på dörren och erbjuder oss opium. Plus en liten buddhafigur för att höja stämningen och toleransen för varandra i rummet. Jag ställer buddhan intill amaryllisen.
Maria hakar på direkt. Hon uppskattar äkta vara, ingen artificiellt får vidröra henne. Natten är vår, natten är ung, natten är för evigt. Tills hon måste gå.
Jag tittar på buddhan kvart i sju på morgonen, Runt halsen på Buddhan ringlar ett nätt halsband av japanska pärlor vilket var det enda Maria hade på sig för en liten stund sen. Förutom badrockssnöret runt handlederna. Men det var ju tidigare.

Maria vet bara inte om det just nu, där hon sitter och låtsas som att jag inte finns knapp fem meter ifrån henne.

Nä men titta, perrongen i Göteborg.

Under kärleksluppen

Alla Hjärtans Dag.
Jag vet hur imponerad jag blir av att de visar böghångel på film för min 11årige son Leon i skolan igår och beroende av hans reaktion undrar lärarinnan om han har fördomar. Det är på gränsen till att jag blir förbannad. Av vilken anledning man på det här sättet gör intrång på en 11årings sexualitet med vilken de flesta 11åringar fått ganska lite kontakt med fattar jag inte.
Gillar man inte läget och gör miner åt böghångel, då har man fördomar.
Vid 11 års ålder. En ålder då de flesta, i synnerhet pojkar inte är i närheten av pubertet, då man vanligtvis börjar intressera sig för att möta någon annans läppar oavsett kön.
Samma sak när man ber eleverna beskriva vad de tror kännetecknar en lesbisk tjej.
Den som svarar, kort spretigt hår, killig stil och hur de rör sig får en halv utskällning att de är fördomsfulla.
Kort sagt får en 11åring som egentligen inte har några som helst referensramar än sina egna känslor och intuition reda på att detta är inte korrekt.
Lika avtändande som att sälja bh på ICA Maxi till småtjejer som knappt börjat mellanstadiet.

I fjol förbjöd vissa skolor elever att knysta om Alla Hjärtan, än mindre ge varandra kärlekspresenter - de som inte fick kunde bli ledsna. Denna åtgärd är borta i år.
Det verkar liksom inte finnas nåt mellanläge.

Det brukar heta att känslor aldrig kan vara fel. Om jag som är över 40 spanar in en tjej som är under 25 så är jag gubbsjuk. Dvs inte normal. Men när Richard Wolff som är 51 snart är gift med en drygt 20åring då är det huven på sned och idel tummen upp.
Pikant, uppfriskande, normalt, bra, modernt. Man har väl inte fördomar. Det är väl härligt med kärlek över gränserna, kärleken har ingen ålder. Går jag igång på en 20 år äldre dam är jag en fin kille. En 20 år yngre tjej, är jag lite defekt. Men defekten försvinner om tjejen är en kille. Då är jag allas nya vän.
Tvärtom däremot, att vara kvinna, så får man ha vilka preferenser som helst, gärna alla möjliga. För då tar man för sig, har skinn på näsan, nära till sig själv, integritet, självständig.
Extra poäng för om man har en yngre förmåga att förlusta sig med. Bra där, gumman, snyggt jobbat, det var inte illa, gillande nickningar

Alla som känner mig vet att jag inte har några som helst problem vad man har för sexuella preferenser eller religiös tillhörighet, jag bryr mig inte det minsta så jag inte får det nedkört i halsen, men glid inte runt och tala om för mig eller mina barn vad som känns rätt eller fel, eller fördomsfullt. En del av en människas fördomar baserar sig på livserfarenhet. Att avfärda allt man tidigare varit med om, och som hjärnan blixtsnabbt bearbetar varje gång man träffar en person, och kalla det för inskränkhet är ju bara löjligt.

Jag pallar inte med folk som sitter och slickar varandra i ansiktet på tunnelbanan oavsett kön, såvida klockan inte är tjugo över tre en natt, men då tycker man ju att låtsaskorv, med räksallad och pulvermos är g o t t, så det är bara att gilla läget.

Många tycker att det är löjligt och dåligt att fira Alla Hjärtans Dag. Kan det ha något att göra med att svenskar är det mest ensamstående folket i världen. Att relationer är något man ältar här i stället för att gilla dem och jobba med dem.
I stället för att långt upp i vuxen ålder babbla på om relationer som om man fastnat i början på högstadiet.

Relationer till sina barn, sina ex, sina vänner, sina ovänner, sina släktingar, sina syskon och föräldrar. Det ska liksom bara lösa sig av sig självt. Med "tiden" eller att man beklagar sig för andra i samma situation och vilka kan nicka bekräftande och på så sätt bli ett kvitto på att vännen inte gör något fel. Att man gör sitt bästa, att man har otur, att man är offer för omständigheterna. Sure. Visst. Lycka till!
Jag är oerhört tacksam över att inte ha en enda vän som i n t e ifrågasätter mitt sätt att leva, reagera och agera i de relationer jag har, hur jag resonerar kring problem och de dörrar jag har problem med att glänta för att hitta nya rum och möjligheter.
Inte en enda vän som inte lägger sig i.

Jag gick in på deathclock.com och fick reda på att jag dör när jag är 89 år. Det känns jättelagom. Leon sa en gång för längesen att jag kommer att leva till 92. Får se vem som kommer att ha rätt. Leon med sin intuition eller en internetsida.

Nu ska jag göra mig i ordning och gå på en stor middag med en kvinna och vänner jag verkligen älskar.
Men det tog tid. Det ska jag villigt medge. Att hitta några av nycklarna som går till rätt dörrar.