Mellan julmys och snabbast brutna löften

Det är alltid en intressant tid. Julen. Just för att så många känner ett sånt oerhört kall att redovisa okonstigheter med julen.
Inte helt olikt redovisningen av vad man ska med spriten till inför kassörskan på Systemet. Utan att hon nånsin ställt frågan, än mindre är intresserad.
Vill du läsa om nåns julaftnar där nån farmor öppnat julklappar hon haft sen tidigare, (typ en skiva/dvd Per Påssjuk Greatest), där en kusin inte kan få nog av prinskorv; som om den plötsligt innehöll kött bara för att det är julafton. Granen som barrar för mycket. Julspriten som försvinner av sig själv. (lite som den självspolande porrfilmen som varje gång den av en ren slump kommer i ens egna händer är på en annan plats än då man avslutade den senast).
Eller nån kille som pratar bebisspråk med tjejisen i ett avgränsande rum för att de firar på olika håll.
De utan barn som beter sig som barn, som lindar in varandra i nån slags spökplasma. Gullar för att undvika.
Och som blir lite aggressiva då folk omkring dem plötsligt får barn. Det finns ett oerhört hot i det. Både att ha barn och att inte ha det. Eller att inte v i l j a ha barn. Speciellt under julen.

- Go'mojjon, lillhjärtis, min släkt har verkligen sina små egenheter.
- Ha-ha-ha, jag vet vad du menar, sockris, min med.
- Ha-ha-ha. Vi har haft ost på våra pepparkakor, med mögel i...alltså osten, fniss fniss, Höng-nånting, det var faktiskt gott på nåt sätt.
- Ha-ha, och här drack vi flaskvin, det ska ju vara lite lyxigt kring jul. Det är så skönt att vi har varandra, älskling.
- *ler*.-), flirtig, småmysig, insinuant småkåt
- Åååh, du är så fin, kjamiz.
- Du med, du är så vanlig och normal och därför så speciell. Det är så skönt att känna hur det rullar på med dig.
- Åhh, schnutttjen, jag längtar efter att du ska komma hem till din mammschi så att vi bara kan rulla på.

Ja, verkligen. Ni delar förtroenden och bebisspråk, det är toppen att ni har en sån fantastisk kontakt att ni kan skoja om era respektive släkter och små egenheter de har för sig för att det är jul. För så kommer ni aldrig att ha det själva. Nej, ni har en helt annan grej på gång.
Er julafton är ju befriad från Norén.
Det festliga är att just de som droppar Noréns namn inte har ett piss aning om hans pjäser, vad de handlar om.
Jo, de handlar om "oj oj oj, det h ä r är verkligen konstigt och läskigt på nåt sätt".
Så egentligen kan man ju faktiskt säga att hela era liv är befriande från Norén. Förmodligen för att ni är de enda normala i en värld av konstiga. Och skulle det nånsin, mot all förmodan naturligtvis, bli lite skumt mellan er, dolda känslor och strömningar bubbla upp, så tar skammen hand om det snabbare än en paketinslagningsmaskin på El-Giganten.
Och så rullar det på igen.
Jag hoppas att vår blivande drottnings valspråk blir "Det rullar på".

För drygt två år sen började äntligen mina och killarnas mammas roller gentemot varandra bli tydliga. Vi har inte höjt rösten åt varandra en enda gång sen dess, inte motarbetat den andre, ställt upp på varandra och till och med diskuterat den andres förhållanden.
Det är fantastiskt skönt. Skönt att vara lojal mot den man faktiskt ska ha att göra med resten av sitt liv.
Till saken hör att jag i mångt och mycket betedde mig som en jävla idiot fram till dess. Klart jag gör det fortfarande ibland och går på så sätt miste om en handfull riktigt bra personer som inte är intresserade av att fortsätta i samma sällskap som jag.
Uppsidan är att jag slipper ha en massa halvdebila perifera bekanta i hasorna. Det går betydligt fler såna personer på varje smart och bra.
Hur positiv och tolerant jag än försöker vara.

Jag flyr inte in i barnen när det är jul. Att bli så hysteriskt intresserad av allt under 150 cm att det rinner långhållbarhetsmarsipan ur alla öppningar. Eller fly in i andras barn för att man inte pallar med deras föräldrar. Kort sagt fly in i dem som vet vad julen går ut på/vad den inte går ut på.
Eller gläds åt att inte ha egna barn, eftersom de inte kommer färdiguppfostrade och verserade och ansvarstagande.
Jag har gjort mitt bästa att uppfostra Vincent och Leon att de ska säga vad de tycker. Inte säga vad de tror att jag vill höra. Det är den enda röst jag behöver. Deras. Inbyggd lögndetektor.

Man stämmer av med dem då och då; vad som hänt, vad som känts konstigt, stressigt, otrevligt eller fel, så kommer man ganska nära kärleksfull samvaro även i stunder då man vrålar åt varandra att lämna en i fred.
Barnen är de enda man egentligen kan lära sig av vad beträffar uppförande.
Oj, nu pratar han i nattmössan tänker du. Var har han läst det.
Ja, det gör jag verkligen. L ä s e r om hur man handskas med barn.
- Jo, men det stod ju i den där boken som sålt så mycket.
Barn möts av folk i roller varje dag. Dagis, lärare, polare, tränare, släktingar och även föräldrar som inte vet vilka böcker man ska läsa för att förstå sitt barn. Barnen hamnar i frågeställningar över att det är något skumt med dem själva eftersom de tycker att många beter sig så annorlunda från vad barnens egen intuition säger.
Det är början på förvandlingen till någon man innerst inne kanske inte är.
Att hitta sin egen grundkänsla kostar efter 30 mycket cash, nerver och tid.
Ja, förutom för dem som bara sprallar vidare och rullar på och fortsätter att göra samma val gång på gång trots att det riktiga jaget vet att det inte är bra.
Jag har den största respekt för de som kan vara så naturliga med barn att barnen inte undrar vem den vuxne just nu försöker föreställa.

Visst är det skönt att vara ärlig, säger Leon på väg genom snön vid bollplanen inte långt från huset.
- Om man gör nåt bus och skyller på någon annan så får man så ont i magen, men om man säger att det var jag så är det jobbigt mycket kortare.
Leon har varit kär i Anna i sin klass sen början på 1an. Hon har enligt honom inte gett mycket till respons. När Leon varit i Prag har han köpt en thekopp och en liten färgglad ring till Anna. Anna tackade men mer än så blev det inte. Även fast Leon tyckte att det var ett genombrott när Anna visade honom hur man bäst skalar en banan. Det pratade Leon om ett bra tag.
Strax efter Lucia damp det ned ett brev på hallmattan vilket var adresserat till Leon.
Anna skriver till Leon att hon varit kär i honom ett tag men inte vågat säga något. Och hon undrar om hon har någon chans på honom.
Anna har klistrat in det senaste lilla skolfotot längs ned.
Leon ringer henne senare på kvällen. Han presenterar sig och ber att få tala med Anna.
- Hej, det är Leon.
Leon går in ett annat rum för att få prata i fred.
Vad sa hon, frågar jag spelat avslappnad.
- Hon lät lite nervös och uppspelt. Och hon sa varsågod när jag tackade för brevet, säger Leon.
- Svarade du ja på hennes fråga.
- Kanske, det vill jag behålla för mig själv.
- Okay, men är du glad då.
- Ja, det är klart.
Normalt och helt utan bebisspråk.

Vincent undrade varför det aldrig är nåt medium som vinner på Lotto. Och varför tjejer alltid har öppen mun när de sätter på mascara.

King Kong är en asbra film. Snygg och välgjord.
Men det bästa var att inte en enda gång hördes nåt lelle-gäng skrika nåt idiotiskt om huvudrollstjejens lökar. Skönt att en stor apa blir så pass övertygande i sitt beskydd av en kvinna som inte låtsas vara dum i huvet. En fullsatt julsalong på Heron håller käften i över tre timmar. Imponerande.
Måste helt vara något filmen berör som överstämmer med som vi är. Jag menar, som bekräftar vår sociala konstruktion.
Leon sa efter filmen att han inte tror att det finns nåt helvete, att även de dåliga peronerna kommer till himlen och blir bra behandlade där tills de blir goda igen.

Årsdagen av flodvågen passerade. Det som aldrig nånsin kan ändras är att Kungen för alltid vann över Statsminstern. Folkets man över folkets man. När kungen pratade i Blå Hallen om sin för tidigt förlorade far och Göran satt på första bänk i svart med sin permanenta nackspärr blev han för alltid en förlorare i landsfaderaspekten
Visst är paradoxalt. Att vilja väl men aldrig kunna ändra på att nån gjorde det först för att man började tänka för mycket.
Hade någon blivit förvånad om Göran i ren desperation hade droppat svenskarnas hjärtefråga sen fem år tillbaka kopplad till Thailand.
Den fråga som under lång tid kastade en otäck skugga över de annars så vänliga thailändarna
Vad hände egentligen med den där jävla chimpansen Ola i det hemska thailändska zoot.
Kong, Ola och Göran.
Göran borde spela mer schack.

Dra dina julanektoder i Systemkön till nyårs-Cordon Negrot. Jag slår vad om att det blir en hit. Att nån kommer att sitta vid sin nyårsmiddag och berätta vilken udda person som kom fram och sa hur skönt det var att nyårsgänget de ska fira med är så normalt.
Varje nyår är det likadant. Alla står med olika skor på vardera fot , skinkorna på två stolar, lurar i vardera hand och inväntar på den slutgiltiga aftonen man bestämmer sig för. Inte helt olikt midsommarafton.
I vanliga fyllor lovar man saker man ångrar redan dagen efter man kliver upp. Nyårsnatten är den perfekta tiden att avge ännu större löften än under de vanliga firmafest-, lönehelgs-, branschfestfyllorna.
Det är det enda löftet jag ger och kan hålla; att det blir så.

Gott Slut!

Julstickning

Åh, det är snart dags att doppa. Riva av ett par längder på GIH där man fyllt hela bassängen med grisbuljong. 2,5 skruv i kuperad stil från 5an, knappt nåt plask. OCh sen är man så där parafinhal fram till nyår.
Ta en bit gris som du jagat tillsammans med mamma Scan på fabriken i Uppsala. Det är bara några dagar kvar till vi äntligen får doppa vörtlimpa, 42%sirap och resten russin inbäddade i deg, i avkok på just den grisen som jag och mamma Scan till slut kullade med varsin scooterkängespark så att den inte orkade kuta runt och gömma sig längre.
Fast hon heter ju inte Mamma Scan längre, utan bara Mamma. Som Karin Mamma Andersson.
Jag vet inte varför jag blir provocerad av att nån heter Mamma. Egentligen borde det vara naturligare att heta Mamma än att vara mamma. Karin Mamma Andersson gjorde mig på helspänn då jag första gången hörde hennes namn. Jag mådde illa av hennes tavlor innan jag ens sett ett penseldrag.
Det visade sig dock att just denna Mamma var ett geni.

Tappa inte tråden, att vi snart ska doppa ofärdigt bröd i Mammas Scans grisbuljong.
En gång gjorde jag det i Linköping. 1985.
Jag ville så badly ligga med dottern att jag log och sa att det var gott. Tror att det är lögn nummer 8 på de tio största lögnerna jag nånsin dragit. Hon hade lika fantastiska bröst som hon var tråkig.
Namnet Lillemor är obehagligt. Man har som förälder manifesterat, namngett, det komplex de flesta småflickor dras med så fort de tagit sina första steg och kunnat skjuta en liten barnvagn framför sig med en passiv, inte sällan, flickdocka i med förvånat utseende.
Lärt sig att vara mammiga, lärt sig att veta lite lite lite bättre, pyttepyttelite men tillräckligt mycket bättre för att veta att alla andra är ute och cyklar.
Lillmamsen. Och när dockan krånglar kan man raskt byta ut henne mot nåt helt annat, fullständigt osentimentalt. Eller klippa bort halva håret, eller slita av en arm. Bara sådär i förbigående.
-Titta, du har ingen arm längre. Så går det när man inte är LilleMor till lags.

Precis som Mamma Scan som glider runt i mörkret långt efter stängningsdags och kullar grisarna med sina stålhättade Blundstonekängor. Bara en person som agerat ut sina aggressioner kan le så varmt som Mamma gör på köttbullepaketen. Ett leende av lättnad, ett leende av överseende eftersom Mamma kommit till insikt med sin aggressivitet.
Mamma glider runt med en nyladdad Maglite, den grövre nattvaktsstorleken, och skojar med grisarna; tänder och släcker, tänder och släcker.
Grisarna vaknar till, grymtar slött och klövarna klapprar likt tjocka Dominobrickor som inte riktigt har urrymme att falla omkull. Mammas stärkta vita skjorta är djupt uppknäppt och ärmarna uppkavlade ovan armbågsknölarna.
Grisarna är intelligenta djur, på nivå sägs det med hundar, även de djur med stark personlighet och ett djupt behov av acceptens och att få vara till lags, undrar vad Mamma vill. Mamma vill leka kull.
Men det finns ett litet men. Det är bara Mamma som kan kulla. Som f å r kulla.
Kängornas ljud mot det muskligt håriga rosa väcker en lust hos Mamma som är svår att inte svepas med i. Det är tur att det finns så mycket gris att kicka på för man blir trött efter ett tag. Husmorsfrisyren står på ända och det rinner svett längs tinningarna.
Hon vet att hon gått för långt, men då spelar det ju ingen roll längre. Man är liksom förbi en-gång-är-ingen-gång-stadiet.
De ignoranta djuren har ingen aning om vad det är som händer, bara att en galen kärring i gruvkängor kutar runt och sparkar på till synes måfå och vrålar K U L L med spända käkmuskler.
Alla som inte vet lika mycket som Mamma blir kullade. Bara Mammas överseende riktar sparkarna och slagen tillräckligt professionellt så att det förestående doppet inte får en bismak. Eller ens lämnar märken.
Egentligen har det aldrig hänt. Övervakningskamerorna var tillfälligt ur funktion när Mamma Scan visade att kvinnor över femtio visst har kraft och erfarenhet att vara konstruktiva. Åldersrasismen är otäck. Speciellt mot de kvinnor som stod bakom de män som satte grunden till den välfärdsspene full av grädde-vört-sillag vi girigt suger av så fort det vankas helg. De kvinnor vars barn idag sjukskriver sig när solen går i moln för många dagar i rad.
Redan nästa morgon ler Mamma sitt pålitliga leende som lovar att köttbullarna håller sig fräscha till Trettonhelgen. Eller för alltid i frysen.


Vänta, vänta den här dejten blev helt fel.
Mysfaktorn sjönk och jag känner att det är på sin plats att jag erkänner att det delvis är mitt fel.
Men du ska veta att jag nästan alltid vill väl.
I alla fall vid hejet och handskaket. Det är då vi sätter oss ned och du säger "jaha..." så där förväntansfullt och jag plötsligt känner att allt hänger på mig. Det är som om du slängt åt mig ett enormt garnnystan och nu jävlar ska det stickas. Och jag stickar och stickar, men har liksom ingen aning om vad det ska bli.
Blir det ett par sockor till brorsdottern. Kanske. Blir det ett bilöverdrag till Axels nya Saab Aero. Kanske. Blir det gardiner som morsan kan byta ut sina genomskinliga tjeckiska till.
Nej, nu är jag fördomsfull. Det finns inga gardiner i centraleuropa generellt. Allt är bara en slump, stickprovstillfälligheter.
Allt.
Julen är mysig och tipp-tapp-närmar sig och man känner hur Celine Dions halvsvalda stämma sprider sig genom ryggmärgen som epidural och det är så skönt, för benen blir till gelé, hela underkroppen domnar bort och resten sväljs automatiskt i djupa rektoskopiska klunkar.
Sinatra håller en lagom vid medvetande, försöker förströ uppmärksamheten åt ett annat håll. Precis som den lilla fjärilen i taket hos tandläkaren fångar ditt barnsliga sinne medan tandköttet domnar bort, Det sista du hinner tänka är om tandläkaren märker hur det luktar ur din mun efter gårdagens 11 ägghalvor med hemgjord majonnäs och en rejäl smögenräka.
Jag såg dig. Där ute på Gothem, som för årstiden slängt ned alla plankor i källaren och bullat upp till julbordmys. Du vågade inte bara pilla bort räkorna utan smällde snällt i dig det onödiga för att få tillgång till det götta.
Är det inte lite f ö r ofta du gör det. Tvingar i dig ägg och majo för att komma åt en räka.
Och visst känner tandläkaren din andedräkt. Men precis som alla andra säger han inget.
Det är märkligt att trots att du har vänner och människor omkring dig du litar på, kanske till och med nån du älskar och som älskar dig tillbaka, så gör ingen av dessa människor dig den tjänsten att diskret påpeka att det luktar gravöppning och algblomning ur din mun.
De bara står konstigt i förhållande till vindriktning. Så att åtminstone en av näsborrarna ger de vanlig, frisk luft.
Förlåt, nu stickar jag konstigt igen. Och inte blir nystanet mindre för det.
Det verkar finnas hur mycket garn som helst. Och mat. Sticka och äta på måfå. För att det går.
Missförstå mig rätt. Jag älskar mat, griskött i synnerhet och att sticka på tid utan prefabricerat mönster.

Däremot är det en myt att det plötlsigt skulle lukta illa på krogen för att ciggsnaskandet inte längre är tillåtet.
Och visst har det blivit tomt på krogen efter att man inte får röka längre. Flera gånger har det hänt nu att man kommer in på en förr populär bar och är helt själv med personalen.
Fortfarande ligger morgonrusningen i t-banan ohotat i lukttoppen. Parfym "som ska räcka en stund" plus de avgrundsdjupa snaskblossen sekunderna innan man helt enkelt måste rusa mot perrongen, de där blossen som gör gaddarna så där måsskitsgrå vid tandhalsarna, åh, jag vill komma med dig, vänta det är så sexigt med nicokåda i tandfickorna..
jo men på de tomma pruttluktande krogarna....vad pratade vi om. Att folk kömmer att dö lika mycket i passiv pruttning som av passiv rökning? Nej.Garn? Nej. Grisar? Nej. Kom igen ge mig en ledtråd.
Kolla bakåt då, tänker du.
Men hur ska jag kunna veta det, vad du tänker. Det är så mycket människor som förutsätter att man är Yoda och vet exakt vad nån tänker på i ett givet ögonblick. Och vet man inte det blir det problem. Personen i fråga blir "kränkt" för att hans eller hennes just ihopsnickrade schema blivit raserat.
Ett litet Prince till, tack.
Den Lille Prinsen och hans Syrra på ärten.

Är det bra eller dåligt att allt är klart i god tid innan julafton.
Jag tänker mest på hur tiden kryper fram för Vincent och Leon. Hur de tänker på julafton när de ska somna och undrar vad från deras önskelistor som kommer att ligga under granen. Tycker om att se hur det upptar deras tankar och hur de stundtals anstränger sig att inte prata sönder julaftonen. Så sent som i fjol trodde Leon fortfarande på Tomten. Tomten är alltid med stor bokstav, gud är det inte.
Jag blev lite irriterad då Vincent himlade med ögonen. "Ah-mä! Hur tror du att sakerna kommer från hyllorna i affärerna och hamnar under granen, Leon... för att nån köper dem så klart"
- Kanske det, bortskämda barn kanske får onödigt mycket av sina föräldrar fast Tomten redan vetat hur mycket de skulle ha.

Vi har bakat lussebullar, nej, vi har inte gått på kesellamyten- åh, det blir så saftigt med Kesella- hemlisen ligger i rumstempererad opastöristerad mjölk, men det kommer ingen nånsin att fatta, bara skrattande hala upp en tjuga för en lussebulle på Gateau.
Eller fortsätta att köra ned Kessela och russin man lirkat ur vörtlimpor i sirapsdisken på Willys.
Om du köper 3 limpor bjuder vi dig på ett sirapslavemang. Prata med Jim i charken. Han är hbt-person. En kille utan fördomar, illusioner eller på något sätt socialt konstruerad. Han handlar bara med utgång från den lille förbisedde killen i sig.
Ni kommer att ha en sirapsstund tillsammans som du sent kommer att glömma.

När lussebullarna åker in i ungnen ska de vara lika stora som de vanligtvis brukar vara när de är klara. På så sätt vilar det alltid något lite hotfullt över dem. Det är ett bra kom-ihåg när man ska bjuda till över huvud taget så ska det finnas med ett inslag av skuld i mottagarens sinne. Bullarna och kakorna, inläggningarna, griljeringen, allt det man ansträngt sig för att göra, som vore dessa för ett kungligt hov på 1600-talet, ska andas uppoffring.
Att göra vodka-lime sill gick alldeles för fort. Det jobbiga var att sterilisera glasburken och bränna sig på den när man fiskade upp den ur kastrullen med hett vatten.
Vincent och Leon hyvlade mandelmassa, jag smälte bra choklad som en av de få gäster med god smak som kommer med en present hade gett mig förra helgen och vi rullade kulor av mandelmassan, torkad finhackad papaya och aprikos samt hackade valnötter som min lilla ekorrvän samlat in på landet i september. Smeten kröntes med en skvätt mörk rom.
Nej inte rom som spelar, aka zigenare, ; lyssna på vår folklore i 40 sekunder på t-banan innan du laddar ned hela låten för 99 cent, och sen byter vagn m e n vill ha pröjs innan.
Nej, sån där rom du spottade ut som barn när du snodde choklad ur mammas och pappas finask. Innan Marabou klassades i samma kategori kvalitet som Mamma Scans.
Nästan choklad, nästan kött. 30% kakao, 48 % kött.
Jag hade laddat ned Diana Kralls julalbum, fan vad bra det är, och nu skulle det julgodisas.

Vincent och Leon undrade varför det inte är normalt väder här. Jag hänvisade till SMHI som varje år hävdar att det visst är normalt väder i Sverige, med historiskt mikroskopiska variationer. Hänvisade till samtliga meterologer som utan att en enda människa på hela jordklotet ställt en enda fråga, börjar med att svara, ja, där blir det.....si eller så.
Pererik Bolton ställde frågan själv, i rädsla att alla tycker att han har världens onödigaste yrke eftersom det kan också bli tvärtemot det han sagt; hur blir det då längre norrut..jo, där kan det också hända något.....zapp.
Diana Krall jazzade fram White Christmas och mer choklad smälte.
Vi åt middag innan. Leon undrade om det fanns mer viltgryta och samtidigt undrade han om kronhjorten var fridlyst samt om det finns veganer som nånsin fiskar.
Är så tacksam över att Leon har en sund och frisk inställning till djur och näringskedjan på vår planet.

Det var julstämning så till vida att jag kände mig lugn och medveten om hur mitt beteende påverkar Vincent och Leon. Vad jag än får för galet nyck så hakar de på om det är tillräckligt trovärdigt. Jag isolerade deras närvaro medan vi kollade på Ombytta roller.
De tycker så mycket om att skratta tilsammans. Det är så viktigt att man tycker att samma saker är roliga.
Hela rummet kändes rent från varför. Det kändes rent från alla slags tankar om vad som finns där för mig. Det var bara de. Jag ville bara vara där för mina söner och deras tankar och reaktioner, deras behov av en far. Det var så fascinerande att vara den pappan de är så beroende av. Jag ville göra det allra bästa av situationen, bara lyssna på dem, hänga med i deras värld, förstå den och inte tycka nåt annat än att bara vara en leende lyssnare; exakt det de vill och behöver.

Jag märker att varje gång jag vill skriva om Vincent så tar det emot. Han börjar bli för stor, för intim i sina förtroenden och öppen i sin känslighet för att jag vill lämna ut honom. Älskade 12 åring.
Vi hade en efterlängtad ensamkväll i fredags, men då vi kom till Ljungan där vi beställt bord sa Vincent att det kändes jobbigt. Att han inte kan stänga av tankarna från att tänka på allt som händer.
Ljungans Combo är bland stans bästa. Vincent frågade om jag skulle bli ledsen om vi gick därifrån.
- Självklart inte. Det är ju inte kul om du inte trivs och känner dig orolig. Vi beställer och tar med oss hem.
Och det var ett bra drag. Maten kom i två astråkiga folie lådor men när vi öppnade locket hemma så låg de små fiskarna så till lags som fin uppskuren fisk kan vara, len och mjäll utan kommentarer.
Vi pratar och låter varandra vara. Vincent undrade om det finns saker jag vill prata med honom om, att jag väntar på att han ska bli lite äldre så att han förstår dem.
Det är i såna ögonblick luften i rummet tillhör honom och jag fått lyckan att andas samtidigt. Att han vet, att det kommer självklart som en ögonblinkning.

Jag tar tillfället i akt nu då bröstet sänks och höjs av värme och kärlek att lägga ifrån mig stickningen och önska dig en ritkigt fin jul.

Kiss på drift

Klafs klafs här kommer julen. Du bidrar med att köra ned jeansen i bottsen för det är så inne och man ser ut som en blandning av Small Bill och en hillbyllyredneck redo för squaredance på en sylta utanför Arkansas. Och flanellskjortan är tillbaka. Nu saknas bara skinnvästen, fjunmuschen och bullpungen. Alt skinnvästen, den överdrivna ögonskuggan och bullditon.
Jag börjar redan sakna ponchon.
Jag saknar den där dagen nån kommer på att nåt ska bäras, det tas upp av det trendkänsliga Stockholm ett par månader senare och alla andra hakar på och är lika unika som den som kom på det årstiden tidigare.
Trender föds som biofilmer, i Stockholm kommer det ut på dvd. Några månader senare är det på niceprice.
Absolute Poncho 12.

Det var även mysigt en timme i morse när snön låg vit och det inte kändes som ett skämt att påstå att julen börjar om en dryg vecka.
Jag hade inte käkat nånting sen igår eftermiddag. I förmiddags var det dags för en 10 000mila koll.
Jag bokade in en sån när jag var hos husläkaren med min älgläpp för drygt två veckor sen. Det var 7 år sen sist.
Husläkaren Bosse blev nästan förbannad när jag frågade om vilka tester de gör med blodet, om HIV och syfilis fortfarande ingår.
- Har du rört dig inom riskgrupperna, har du haft samlag med prostituerade i andra världsdelar; har din stojjiga gädda bjudit mer än till, har ditt blålila åbäke varit oregerligt på ett otillbörligt sätt.
De sista två frågorna ställde inte LäkarBosse utan var min tolkning av den första. Att tolka är för det mesta info som ens egen högst privata verklighet omvandlar till sanning.
Peter Jöback tolkar Tom Waits. Fel. Peter Jöback får för sig Tom Waits.

Men strunt i det nu. På väg till Bosse som bara är en station iväg med t-banan. En tjej sitter och stirrar på mig. Inte tittar, inte växlar mellan mig och reklamskyltarna och Metro. Jag ler och nickar, lite för att avväpna situationen. Tjejen gör nån slags min tillbaka där hennes ena mungipa rycker till men det är fanimig inget leende. Hon är lite goth. Blek, tjock svart kajal, svart hår.
Hur vet man en dag att man är goth, att man är en passiv utrotningshortad art som lever på bambuskott.
Jag börjar bläddra igenom tisdagens Metro och låtsasläser Offer-Hillewis 114de repriskrönika om sina alkotrauman från barndomen.
Tjejen ögonbollar mig stint. Jag vet att man ska gå gram och fråga vad det är frågan om, men en station är bara ett par (jävligt långa)minuter ifrån och jag är hungrig och ska på hälsokontroll och inte upplagd för nåt psycho med tolkningsföreträde till något hon fixerat sig vid. Även när jag klivit av och tittar tillbaka så stirrar pandabruden på mig. Och för första gången viker hon av blicken. Hon tittar på platsen där jag suttit och ler. Tåget stänger dörrarna och åker iväg.
Innan jag når rulltrappan märker jag att jag bär på fel sak. Jag har den förbannade Metron i handen men inte urinprovet. Det ligger kvar på sätet där jag la det diskret mellan benet och väggen. En liten plastburk i en fryspåse från SevenEleven.
Faaan. Vad ska jag göra. Jag kan ju knappast ringa trafikledningen och säga att jag glömt kiss i en vagn på väg till Mörby Centrum. Det kan jag ju iofs göra; säga att kisset är smittat och att det måste hittas fucking pronto.

Nån dåre sålde och en ännu större dåre köpte Britney Spears gravtest på eBay. Ska mitt kiss hamna på Tradera.
Försäljare är panda89, utropspriset 1kr.
I somras hade en 18årig beundrarinna tagit reda på mitt telefonnummer och skickat ett gulligt sms. Och jag blev smickrad. Inget konstigt. Hon var söt och trevlig. Och naturligtvis borde jag bara ha tackat och inte skrivit "visst får du det" på frågan om hon fick maila. Bad move.
Under en och en halv månad kom sms med info om allt från bråk med hennes kille, fyllegräl, gräl med föräldrarna, ensamhet, bilder på sig själv i badkaret, inbjudan till möten, löfte om ankomst till Stockholm, tips om låtar till vilka hon tänker på mig till, att hon dumpat sin kille för att han inte fixade hennes behov, och var i helvete jag håller hus eftersom jag inte besvarat hennes mail och sms på ett tag, att hon fan börjar bli orolig...
Vad lurade du i flickstackarn, tänker du.
Inte ett piss. Jag svarade ett par gånger i början, frågade artigt om vad hennes tatuering betydde, ett pentagram (bad move), samt att hon borde ty sig till männsikor hon litar på i stället för främlingar.
Det spelar ingen roll om man briefar en sån person om att man är på brollöpsresa och hoppas att kärleken ler mot henne med en vacker dag.

Sänkan var toppen, hjärtat och lungorna i toppskick. Tog du med dig urinprov.
- Ja, på sätt och vis. Men just nu är det ute och åket tunnelbana. Jag tror att det passerar Östermalmstorg just nu. Nån kanske tror att det är en light vinaigrette dressing.
Systern frågade om jag tycker att det är jobbigt med spruta. Nej, ljög jag. Benet stod rakt ut när nålen åkte i en halv decimeter i armvecket.
Försök att andas, sa den mjuka systern. Hon visade sig vara från Irak och tyckte det skulle bli otroligt spännande att få rösta idag. Och att få åka till Irak över jul och nyår.
Hon tömde mig på fem rör och önskade mig god jul och gott nytt.
Men jag fick inget bokmärke.

Bonsai Bock

Julstämningen vill inte riktigt infinna sig. Jag försöker finna den i mig. Infinna mig i 18 dagar till dopparedagen.
Försöker dela med mig. Ler mot folk som äter saker på t-banan jag själv inte skulle lukta på i fyllan, hälsar på Mjällis i trappan och frågar hur han och hans dvärgfru ska fira jul. Jag vet inte vad de heter men jag stannar upp och ställer både två och tre frågor.
Den sista balkongblomman har gett upp. Den hängde ovanför infravärmen den äldre herren som bodde här innan mig hade vänligheten att lämna kvar.
Det var en rosa pelargonia. Den lever inte längre. Tveksamt om farbrorn innan mig i lägenheten gör det. Han flyttade till Kastanjens ålderdomshem i februari 98. Och redan då var han rätt färdiglevd tycktes det.
Jag önskar att jag mindes dagen då pelargonian hängdes upp där, säkerligen spontanköpt i samband med seriösare inköp på Växus för att böga till balkongen innan midsommar.
Jag älskar att böga loss på balkongen. Visserligen är Leon överförtjust i färgglada blommor, helst rött och rosa, och det funkar alltid som ett perfekt alibi när folk kommer ut på balkongen och säger "hoppsan, här var det färgglatt". Ja, det är Leon som bestämt, svarar jag.
Ja, du, jag är jävligt ledsen att jag inte garnerar med Eero Koivisto och Rune.
Är det verkligen det du vill ha på balkongen. En stor skiva borstad bok och i ett litet hörn står en minibjörk. Och en minikubbe med en porslinmås på. Elementen vatten och trä och sten. En stenhård skitkorv som vägrar lämna ditt system.
Det ska vara kargt och vindpinat.
Det är även årets julklapp. En halv kvadratmeter bonsaiskärgård att smycka balkongen med.
Är uttrycket "böga loss på ballen" hets mot folkgrupp. Eller har jag bara tolkat "göra balkongen hemtrevlig".
Jag ska sitta i skräddarställning när Lantliv kommer hit och tar bilder.

Jag är så nyfiken på vad som händer i vår. Jag är mer nyfiken på det än på vad som händer i morgon. Längre fram är mer spännande.
Man slipper att tänka på morgondagen.
Pelargonian måste slängas. Jag minns när jag hängde upp den i stålhinken. Leon var glad och tyckte att blomman hände snyggt, att den passade bra på balkongen. Och att dvärgazalean matchade fint. Och de gula och lila glömt-namnet-på i blomlådan prunkade och allt var sommar trots att det var en rätt normal svensk sommar. Dvs ingen sommar som tillåter att man planerar sommaraktiviteter mer än en halv dag framåt. Och det sista pelargonen upplevde var isfläckar på trätrallen som smälte bort efter tre dagar. Och nu ligger den i plastpåse i grovsoporna tillsammans med lite annat som har gjort sitt i mitt hem.

Det är skönt att ha saker som man vet tar slut. Som en projektanställning. Man kan krama musten intensivt ur det man har med att göra, man vet att det en dag är borta. Det är därför folk har en tendens att bli lata och ta saker och förhållanden för givet när man inte vet att det tar slut en dag. För att det är något man har, något man skaffat sig.
Och trots att man är så mån om de saker som tillhör en går man glatt iväg hem till någon på middag helt tomhänt.
Jag skiter i va du gjort eller inte inför den här kvällen, här kommer jag in ditt hem (kanske för första gången) och jag är hungrig och törstig. Den här kvällen kommer ju ändå att slut.
Ja, det kommer den. Jag lovar.

Jag tycker mest om att tänka i tvål. Man har liksom ingen aning om vad som väntar på andra sidan tvålen. En bra tvål av hög kvalitét och milt parfymerad räcker ett bra tag. Det är mycket högtidligt att öpppna en ny tvål. Den nya tvålen i badrummet öppnades i lördags.
Det skulle komma en massa folk hem till mig och äta viltgryta. Och då ville jag att de skulle ha något lent att tvätta händerna med. En detalj jag är osäker att nån reagerade inför.
När balkongen är död för smyckning så när som då man smyckar den med ciggsnaskande polare (det var säkert därför pelargonian skrumpnade ihop totalt) transfererar man sina talanger till badrummet. En liten hög med sand, några stenar från Brasilien, ett doftljus, lent toapapper och en ny tvål.
Många par händer kommer att glida runt den av olika anledningar.
Jag tror att den kommer att hänga med till april.

Det gjorde inte Julbocken i Gävle.
Alla vet ju att den kommer att brinna. Man kan spela på den ska brinna. De som brände ned den i år var en tomte och en pepparkaksgubbe. De sköt på bocken med en brinnande Robin Hood-pil. Att vaka inför bockens himlafärd har blivit ett lika stort evenemang som Trandansen i skåne. Folk ligger runt torget i Gävle med termosar och kikare och myser och väntar.
De ska bygga upp en ny julbock i Gävle. Bra. Ett stort djur i halm i en svensk håla. Den byggs för att brinna upp. En medeltidagrej.
Julbockar känns lika mycket jul som harar känns påsk. Varför bygger ingen en jättehare i halm i, jag vet inte, nån annan håla, Linköping.
8 meter hög med aggressiva tänder i balsaträ och luddig vit päls i fleece över halmen. Och med stirrig blick som bara samvets- och insiktslösa djur kan ha.
Ibland när jag träffar folk jag inte har sett på över ett halvår, eller ännu längre, brukar jag tänka på vilken tvål jag hade då vi sågs senast.
Kylan gör läpparna nariga. Som om det inte räckte med den groteska herpesblåsan jag uppträdde med på Storängsbotten intill Cirkus Scotts tält.
Jag gräver i jackfickor garderoben och hittar ett läppserat som inte varit använt på tre-fyra år. Det är nästan slut. Texten på cylindern är helt bortnött. Jag kommer på vem den tillhörde.
Hon som lagt det min ficka som ett gökägg för längesen ägnar det en ingen tanke idag. Det existerar inte, detta verkliga, i hennes värld idag. Inget hon avbryter en middag för med orden att hon måste kolla en grej hon just kom på.
I torsdags kväll som läppseratet fick en andra andning var jag på ett standup ställe i Vasastan. Servitrisen hade samma gångstil som läppserattjejen. Som en dansare. Fantastisk gångstil. En som som avslöjar om man är fysisk eller rädd.
Jag mötte servitrisen blick medan jag smorde in läpparna och ställde sen seratet på bardisken. Servitrisen som ej heller hon visste att hon ingick i ett sammanhang plockade seratet tillsammans med den tomma mellisflaskan och försvann in i köket.
Historien var tvungen att ta slut.
Människor som inte har en aning om de ingår i så många andras liv. Om så bara för ett kort men intensivt och högst levande ögonblick.

Jag är full av beundran för dem som vågar glida upp på en scen och vara så personliga att det blir roligt. Jag får frågan då och då, ska du inte testa, men jag är inte där än. Jag vågar inte. Har för höga krav.
Jag får höra att en av de största idioterna jag n å g o n s i n har jobbat med, by far, ska testa stand up. Anledningen till att jag tycker att snubben i fråga är en idiot är för att han fick mig att famstå som ett 1a klassens inkompetenta mongo, något jag själv kräks av. Fel man på fel plats. Finns det nåt värre.
Nån som inte haft närstående som sagt; "hörrö, det här är inte du, kliv av".
Denne svintråkige snubbe som har sin självförhärligande initial tauerad i en blå sol på svanken (det mest sanna denna tvångsblogg) ska gå upp på en scen och vara kul.
Jag vet inte vad jag fruktar mest. Att få ont i magen för att han märker att han är helt lost eller att han inte är det och att jag går fram till honom och säger att han var bra.
Då jag skulle skriva manus till honom satt vi i ett fyra timmar långt möte och skrattade en och en halv gång. När jag påtalade detta frö produktionsbolaget, att kemin kanske inte var den rätta, att de kanske skulle ta en annan person till hjälp att coacha honom, sa de att killen bara var lite nervös.
Man måste vara väldigt försiktig med begreppet coach.

Lasermannen i SVT är så bra och så otäck. Men inte lika otäck som programmet på 8an direkt efter.
Min första flickvän sitter på burken och intervjuas om ledarskap. Hon är levande, varm och personlig. Från fucking nowhere dyker en kompis till mina barns mor upp. Det blir konstigt. Konstigt som i magont. Det är en fullvuxen kvinna som snart är 45. Hon kallar sig personlig coach. Det är oerhört provocerande. Hon är lika personlig som ett block koljafilé. Hon sprutar ur sig verbal kosmetik från en TBVkurs hon verkar ha tagit i somras. Samtalet hackar, dynamiken dör. Den som i detta program utger sig för att förstå människor, dessutom på en position i vilken man försöker leda andra människor rätt, är den som slukar allt naturligt syre.
Jag kommer på att en av de sakerna som ligger i plastpåsen i grovsoporna är en skål som det alltid brukade ligga smörstekta brödkrutonger i på julafton. De skulle ligga i mamsens fisksoppa. Medan vi stod upp med sympatiknäppta händer och bad fader vår på tjeckiska. Inled oss icke i frestelser. Men ok, har du gjort det så förlåt oss, så som vi förlåta dem som var involverade i samma frestelse.
Jag har aldrig använt skålen. Den har legat i köksskåpet i snart 8 år Men nu när den ligger i grovsoporna saknar jag den. Den är i fint skick. Sitter liksom fast på en assiett. Vet inte om den är värd att slå in som julklapp. Till vem och varför.
- Åhhh, tack....vad är det för nåt. Ett förmodat affektionsvärdes onödiga vandringspris.
Inlåst i samma lager som alla nektariner, valnötter, dadlar och bonsaibockar.