Stängda kafeer och hemliga nummer

Husfru, fast jag föredrar att kallas husman, hemma med krasslig 9-
årig son. Svårt egentligen att tänka sig en bättre dag.
Och mitt på dagen går vi en romantisk promenad. Det är vindstilla. De
flesta kolonilotter är höstklara, jorden upp och nedvänd. Vi tar
färsk salvia i rabatterna på Café Pladder i Vinterviken.
Leon drar sig till minnes då han gick fram till en av kafétjejerna i
somras och frågade om han kunde få ta en näve röda vinbär av ett träd
i deras trädgård. Det var lugnt och inte speciellt mycket folk.
Fråga först, sa jag till Leon när han sa att han var sugen på några
röda vinbär och buskarna tyngdes av dem.
- Kan inte du fråga, táto, sa Leon.
- Inte en chans, du vill ha bären inte jag. Jag frågar om du frågar
nästa gång jag vill ha något och vill skicka fram dig.
- Okay Okay, jag fattar, sa Leon.
- Vänta, ska jag kolla det, sa tjejen i kassan.
Redan då skakade jag på huvet, tio meter därifrån. Leon vred sig mot
mig och ryckte på axlarna.
- Nej, tyvärr, det går inte, men du kan köpa en bit röd vinbärspaj om
du vill, är svaret Leon får när tjejen som måste fråga sin chef om en
barnhand bär får avlägsnas från av buskarna. Leon tyckte det var
konstigt.
- Inte lika konstigt som att det står en halvvuxen tjej på ett tomt
café en tisdag eftermiddag och inte klarar av att tänka själv. I natt
går vi hit och kapar hela busken och sätter den på vår balkong.
- S k a vi?!
- Nej, det ska vi inte, Leon. Men det är den här sortens snikighet
som gör att folk tar saker utan att fråga om lov. Blir man generöst
behandlad så tar det emot att sno och ljuga.

Leon la sig med huvudvärk och vaknade med huvudvärk. Jag kommer
aldrig mer att ställa den frågan två gånger igen.
Inte efter en frukost i förra veckan. Jag hade som vanligt gjort en
surdegsmacka med kalkon och tomat till Leon. Han tyckte den smakade
skumt, som typ cocos fast gammalt.
- Du har bara konstig smak i munnen så dags på morgonen. Skölj munnen
och ät vidare.
Leon tar en tugga till. Grimaserar och säger; här smaka själv.
Jag smakar. Det smakar gammal cocos. Jag spottar ut tuggan i
toaletten och ber Leon om ursäkt. Mackan luktar skumt.
- Jag sa ju det, men du tror ju inte på mig förrän du smakar själv.
- Jag fattade inte att verkligen var fel, Leon, jag åt exakt samma
macka igår och den var hur bra som helst.
Jag gjorde en ny macka åt Leon, ett annat bröd. Leon tar en tugga
och säger uuääähh.
Den luktar skit den med. Jag fattar ingenting. Kalkonen är fit,
brödet har legat fryst i mindre än en månad och tomaterna är kanon.
Vad fan är det som smakar gammal cocos.
Smöret såklart. Härsket smör. En helt ny erfarenhet. Jag hade inte
haft smör på dagen innan och ingen hade rört smöret sen början på
september. Ooops.
Jag lovade Leon att aldrig mer ifrågasätta honom när han sa som det var.
- Jo, men det vill jag att du gör, jag kan ju ha fel, eller så kanske
jag vill ändra mig, säger Leon.
Så idag fick han vara hemma. Migränen la sig efter ett par Alvedon
och Leon var okay nog att gå på judon ikväll.
Skönt.

Hur skulle arbetsplatserna se ut om alla som anlitat svart
arbetskraft eller inte pröjsar tv-licensen skulle få sparken.
Problemet med Borelius är dock grundat på det klassiska talesättet
att man inte får en andra chans att göra ett första intryck.
Att dyka upp på en middag, vägra hälsa och i stället släppa sig
ljudligt i hallen, gör att de övriga gästerna inte är intresserade av
vad man egentligen går för.
Och hur Kulturministern tackade ja till jobbet är nästan på dada
nivå. Förmodligen ett avantgardistiskt konstexperiment. Hela
utnämningen av Fru..(vad fan är det hon heter, vänta ska jag kolla så
att det blir rätt)...Stegö Chiló, (satan ni blev accenten fel ändå)
var en modern konstinstallation.
Och som hon ser ut på alla bilder. Alla människor behöver
naturligtvis inte vara fotogeniska men det här...hon ser ju ut som om
hon närsomhelst ska stoppa in pekfingret i sitt eget öga och dra av
sig en mask för att egentligen vara någon annan.
Det måste ha funnits en hake med Stegö Chilós uppenbarelse. Kanske
får vi reda på sanningen hos Malou en vacker morgon.
Hoppas det.

De nya namnen för saker som egentligen heter något annat är det nya
ni-tilltalet. Man låtsas ha respekt.

Det ska bli skattelättnader för hushållsnära tjänster. Det heter
städerska. Hemhjälp. Barnvakt. Kock. Sekreterare och betjänt.
Inte piga. Varför säger man piga. Vem har använt detta uttryck sen
142a reprisen av Emil. När utspelas egentligen Emil i Lönneberga?
- Du, känner du nån bra piga, jag skulle verkligen behöva ett proffs
som dök upp i min lägenhet halv fem på torsdag morgon och mjölkade
mig, men har ingen lust att hosta upp 250 spänn i timmen.
- Nej, tyvärr, men jag känner en väldigt bra foajévärd som brukar
jobba bänkraderna på Filmstaden Heron efter löning. Kruxet med honom
är att han bara plockar upp popcorn och sedlar ur tappade pluskor.

Det kom ett fantastiskt roligt sms en underbar sensommardag i det
nyss passerade månadsskiftet medan jag plockade plommon, eller
rättare sagt skakade ned dem över ett vitt lakan som låg på marken.
Damen på landet hade lovat mig fruktknödel till lunch.
Det var från en polare, Saurabh, en i grunden varm och bra kille, som
ville ge mig, och säkert många andra, sitt nya arbetsnummer, samt en
uppmaning att ej lämna ut det gamla privata numret till andra.
Det är stor humor och jag kommer att vårda detta sms länge.
Timingen i bushen var inget annat än utsökt. De som har Saurabhs
gamla nummer är; Milan, byns bäste elektriker, Roman, tömmer
sepiatankar, Zdenek, lastbilsförare (mest mellan Tremblaty och Brno,
men åker även till Pilsen då och då), samt hans fru Vera som sköter
byns lanthandel öppet 6-11 på förmiddagarna och även två em i veckan.
Och bara gud vet vilka dessa personer i sin tur lämnar ut numret till.
Jag kände utanförskap då jag föreställde mig den munterhet detta sms
skapat under några fnissande dygn i civilisationen.

Jag lärde Leon knäcka valnötter med händerna det enda dygn jag
var hemma innan jag drog till Gotland förra helgen.
Dagen efter ville Leon ta med ett gäng polare från klassen för att
visa hur man handskas med valnötter. Leon hade fått med sig en näve
och skulle glida upp till sitt andra hem. Han sa till farmor att han
först ville kolla med Vincent om det var okay att de dyker upp fem
stycken hemma. Leon skulle lova sin storebror att de skulle hålla
till Leons eget rum så mycket som möjligt.
Det går säkert bra, sa farmor.
- Och tänk inte ens tanken på att försöka pussa mig när mina kompisar
är här.
- Men då får jag väl passa nu, sa farmor och skyndade fram till Leon.
Leon satte fram huvet. Farmor pussade honom på håret.
- Så, det får duga, nu får du gå hem till dig.

Jag trodde att jag hade sovmorgon i slutet på förra veckan. Det hade
jag inte. 07.17 ringer telefonen. Barnen är hos sin mor så jag tror
ju såklart att at det är nåt eftersom det ringer på hemtelefonen. Ett
nummer jag f ö inte vill att du lämnar ut. I synnerhet inte till
hantverkare.
Nej, det var inte pojkarna. Det var plåtslagarConny. Han som slet
ned stuprännan dagen innan bara för att konstatera att det var helt
onödigt gjort. Och samtidigt krossa en kruka som jag gillade.
- Vill du ha den limmad?
- Nej, jag vill ha den i 11 bitar.
Conny hade vänligheten att börja briefa om att han och hans
vapendragare hade avbokat ett rörjobb i Kungsängen på grund av.......
...
- är ni på väg upp eller, avbryter jag förklaringen Conny av nån
anledning fick för sig att jag hade förbeställt kvällen innan som nåt
slags kinky wakeup call.
- Vi kan vara hos dig om en halvtimme-45 minuter.
- Kanon, då hinner jag lägga håret.
När de väl kommer upp strax efter 8 konstaterar de att att behöver
nåt de inte hade med sig. Det de inte såg dagen innan då de rev ned
stuprännan för att den läckte (i stället för att täta den) och
konstaterade att den nog bör sitta kvar eftersom de gamla fästen
sitter för djupt i husets fundament.
Och bostadsföretagen betalar glatt för alla de timmar som
hantverkarna är ute och åker bil, drar anekdoter i telefon, samt
hmmar inför väggar, paneler, stuprännor, plåt och lossnad cement.
- Här, ta mitt kort, säger Conny, så slipper du gå via förvaltaren
nästa gång.
- Blir det en nästa gång?
- Nej, men du vet, om det skulle vara nåt.

Mer om städning och svart arbetskraft (smaka på ordet; s v a r t
arbetskraft; klockren rasism i klass med Zigeunerwurst hos Bruno på
Nybrogatan) nästa gång. Och dominobrickor av minnen, samt
associationsbanornas Formel 1. Jag har varit lat. Vi hörs snartare.

Mitt emellan

061004 strax efter 11 am, tillbaka från Prag.

I väntrummet på avdelning 49, dagoperation, ortopedavd.
Vincent ligger sövd nu och Paul Tordai en av Sveriges skickligaste handkirurger fixar Vincents vänstertumme. Den högra opererades i våras.
En av narkosläkarna sa "hur känns det, Dominik, börjar du bli redo?"
Jag rätade på ryggen och sa "ja" helt gravallvarligt.
Nej, förlåt Vincent hette ju du, rättar sig läkaren, men pappa kanske också behöver bli redo.
- Táto, var inte mesig, säger Vincent.
- Jag ä r mesig, Vincent.
En minut senare sätter de en tjock spruta fylld med 150 ml Diprivan i Vincents armveck. Jag sitter och klappar Vincents knä och underben.
- Vi ses sen, min finaste pojke.
- Mmm.., svarar Vincent och hans ögon börjar rulla och ögonlocken stängas.
Tårar rinner över mina kinder.
Det är inte skitkul när ens barn faller i onaturlig sömn.

Medan Vincent bytte om till operationsoutfit sa han att han inte hade längtat så mycket efter mig när jag varit i Tjeckien.
- Eller jo, ibland har jag längtat efter dig, nån gång kanske, men inte saknat dig så mycket. Men det gör väl inget, jag tänker ju på dig ibland och så.
- Nej, det är klart att det inte gör nåt. Jag vet ju att det är mycket som händer nu med högstadiet och kompisar efter plugget och så.
- Just det, jag har varit på en fest. Det var värsta festen och jag dansade som tusan. Och en tjej höll mig om ryggen, en av de där spanska tvillingarna du vet, hon dansade verkligen bra. Och så fick jag MVG minus på SO provet om Mesopotamien. Vet du vad det är.
- Jo, på ett ungefär. Plus en bra låt av B 52's.

I går eftermiddag gled jag runt i Prag 10 efter en skön pedikyr. Försöker alltid styra upp en pedikyr när jag är i Prag, strax innan jag åker tillbaka till Stockholm. Det är otroligt skönt och något alla borde unna sig minst ett par tre ggr per år.
Vädret var behagligt, inte direkt sensommar längre som det var faktiskt till och med den 30 sep, då det räckte med shorts och inget annat ute på landet.
Inte långt från pedikyren, en liten promenad på drygt fem minuter, ligger en gata som heter Jerevanská. Jag gick bort dit i väntan på Simona som lämnade sin son på musiklektion i närheten. På Jerevanskágatan är jag uppvuxen. De första fyra åren.
När jag kommit fram gick jag fram och tillbaka i området som även innefattar en hel del höga träd, osäker på vilken sort. Jag försökte känna efter vad jag kände, om något väcktes till liv. Det var säkert 20 år sen jag var i de kvarteren senast. Kanske 25. Känns som senaste touren var i sena tonåren. Jag kände absolut ingenting. Tittade på husen, kände in den lilla parken utanför, tittade in i olika portar; ingenting. Jag kunde lika gärna ha blivit nedsläppt i vilken stad som helst i del av världen som helst och presenterad för en byggnad som mitt barndomshem.
Simona messar och undrar var jag håller hus.
Jag stod på fel ställe. Huset var nummer 14 och var på andra sidan av huvudgatan. Jag stod och mindes utanför nummer 4 och 6.
Samma procedur igen. Nu med min kusin som guide. Hon var ju trots allt den som hämtade oss på dagis då jag och brorsan var 2 resp 3 år gamla. Och även andra gånger, då vi blev skjutsade över av moster Jirina till mormor och morfar efter att det blivit läge att lyfta mig och brorsan ur lägenheten.

Nu är Vincent opererad. Han ligger på uppvaket. Jag drar dit.

Vincent har sovit fram och tillbaka under de senaste 1,5 timmarna. I början skakade han som ett asplöv, som om han låg naken på bar mark. Jag stoppade om Vincent, lutade mig över honom och blåste varmluft genom täcket vid hans bröst och hals. Väldigt effektivt när man står ute i kylan och huttrar. Här bet det minimalt. En syrra hämtade ett varmluftstäcke.
Vincent sov lugnt vidare i en dryg halvtimme till.
Första gången han vaknade upp såg han upp och letade och log när han såg mig. Jag stod vid sängen och fånlog som jungfru Maria, böjde mig ned och kramade honom mjukt och kysste hans kind, frågade hur han mådde.
Vincent sa på tjeckiska att han älskade mig och sen på svenska att jag skulle krama honom och att han ville vara med mig i resten av sitt liv.
Jag försökte föreställa mig honom i 40års åldern och mig 70 i samma situation. När jag är farfar till Vincents barn. Eller tvärtom; när jag ligger och är helt borta av nån anledning och min 40årige son står leende när jag vaknar till igen.
- Jag vill kramas mer, sa Vincent, och en puss också.
Jag var inte sen att vara till lags.
Vincent tuppade av igen kort därpå.
Operationen hade gått bra. De hade opererat bort den bit av benet i mitten på tummen som ville växa till en tumme till, men slapp denna gång att kapa och korta av ledbandet som de gjort på högertummen.

Simona och jag glodde in i fönstrena på nedre botten på Jerevanska 14. Köket, barnkammaren och vardagsrummet/sovrummet. Vi glodde in men såg inget pga de obligatoriska vita gardinerna. En gammal man tittar fram och undrar vad han kan hjälpa oss med. Simona förklarar läget. Mannen känner igen henne från TV och blir lite vänligare inställd. Han hade bott där sen 1968. Sen vi drog.
Jag står och hoppas på att han bjuder in oss för att bara ta en snabb sväng i lägenheten. Det händer inte.
Vi tackar i alla fall för att han hade vänligheten att tala med oss.
Simona tittar in trapphuset genom porten och ryggar tillbaka. Hon berättar saker jag visste men inte ville höra.
Så varför ville jag gå dit över huvud taget. Förmodligen för att visa att jag inte gömmer mig bakom möbler längre.

Vi var på sjukhuset i snart 4,5 timmar när Vincent gjorde sig beredd att att resa sig upp och gå på toa. Han hade druckit ett par dl vatten och det har gått bra. I maj efter operationen av den högra tummen var Vincent helt körd och kräktes halva dagen.
Men det var nästan samma sak denna gång.
Först en gång strax innan fikarummet, inne på toan. Då blev Vincent glad. Äntligen, sa han, nu mår jag mycket bättre.
Just då ringde Vincent och Leons mamma. Leon hade fått ett migränanfall efter lunch, kräkts, gått hem och lagt sig under täcket och tuppat av.
Dessutom hade han hunnit måla naglarna med lila tusch. Det såg tydligen för jävligt ut.
Jag hade migrän frekvent i tonåren och killarnas mamma fortfarande en handfull ggr per år. Seg grej att ärva. Leon är drygt 9 år. Inte rättvist.
Runt kvart i fyra kom taxin till ingången på St Göran. Vincent var pistagenötsgrön i ansiktet. I bilen satt förutom chaffisen en dam i 80-85årsåldern som inte visste något om stan förutom om Östermalm där hon bott i hela sitt liv. Och även de utläggningarna hade ingen början och slut. Den gamla kvinna talade om saker som hänt för flera år sen och påstod att de hänt i våras.
Vincent kräktes i sin medhavda plastpåse. Det hade just slutat regna. Trafiken var trög.

Leon mådde mycket bättre och vi drog hem till mig för att ha en myskväll. Han sa att han var sugen på att äta min mat.
Jag var inte sen att vara till lags.
På tunnelbanan frågar Leon varför gud som skapade Adam och Eva, vilka ju borde ha varit hans son och dotter, dröjde så länge till han skapade Jesus, som alla påstår är guds son. Och om då Josef och Maria som inte är guds barn kunde bli Jesus föräldrar.
Jag vet inte om den här långa dagen på sjukhuset, efter att ha varit hemma mindre än ett halvt dygn, gjorde mig svarslös, men Leon har rätt. Som vanligt.
Det var jobbigt att få bort färgen från Leons naglar. Han sa att han skulle prova en annan penna nästa gång. Som var lättare att få bort.
Nu drar drar jag till Gotland. För första gången i mitt liv.