Påsk en paus

Blandat från påsken 2008, den tidigaste och kallaste under min livstid så långt.
Men inte blandat som från KaramellKungen där man efter tre fyra bitar godis har en hinna av nånting outtalbart som i princip bara kan sköljas bort med Lysterine eller jod.
Kan inte Sverige som världens största konsument av smågodis, ta patent på Påsken, med hjälp av just den glada isterhinneleende Karamell Kungen. Ja, men precis som Amerika tagit julen som gisslan emd hjälp av den jovialiske CocaCola Tomten.

Jag sitter i min soffa, vilken även fungerar som säng de nätter mina söner bor här, vilket de gör varannan vecka. Påsken är på ingång. Samt fullmånen som igår natt dominerade på ett sätt att jag bugar mig trots att naturen skiter fullständigt huruvida jag tillber den eller inte. Fullmånen är helt enkelt övermäktig när den äger vår del av den synliga delen på himlen. Storleken räknas visst.

Snöflingorna yr utanför fönstret upplysta av solen som svävar ovanför taken på andra sidan gatan. Kaffet är just slut. Mitt gaykaffe gjort på frystorkat Konsumkaffe, en liten udd cacao samt en halv sked råsocker. Koppen jag dricker ur är en av de saker vid sidan av datorn jag skulle hugga om det började brinna. Koppen som är över 40 år gammal brukade min mormor dricka ur på landstället utanför Prag.
Mormor var en av favoritkvinnorna i mitt liv. Jag längtade alltid efter henne. Efter att komma ut på landet, att äta hennes mat, hugga ved, gå i skogen och bara vara där. Fortfarande ett av bästa ställena på jorden.
Ibland visualiserar jag att jag släntrar nedför vägen mot huset, ser gården, körsbärsträden, plommonen, valnötterna.
Vissa morgnar när jag kliver upp och går mot toaletten föreställer jag mig exakt hur solen ligger på gräset och hur den lyser där vattenpumpen står och att jag ställer mig vid valnöten och kissar. Just den morgonkänslan är den bästa av dem alla.
Sen dricker jag ett glas vatten och går en kilometer ned till byn för att handla bröd och skinka och tomat.
Kärleken till den byn, den platsen, det inre tillstånd platsen skapar, är stark.
Brukar vara där 3-4 veckor varje, förlänger sensommaren, drar en bit in i september. Plommonen i den mån det varit fruktår är perfekta och valnöten har bara veckor kvar innan man slår ned från grenarna.
Och äggröran höll jag på att glömma. En liten hackad lök, färskt smör och sen några ägg. Och en bit surdegsbröd.
Ibland behöver man inte mycket mer än så för att känna harmoni.

Det ligger en tidningshög i ett av husen på landet. Det är artiklar som säkert är fem sex år gamla. Men de har samma status som fotografier eller dagboksanteckningar. De är bevis på att jag finns och jag har varit där och gjort saker, tänkt tankar och varit i vissa tillstånd. Jag kan ta upp en av dessa artiklar och vet nästan direkt vad jag tänkte på när jag läste dem första gången i juli 2002. Och åren efter det. Varje gång jag tar upp dem får jag en ny tanke som kan adderas till den ursprungliga.
Jag är över huvud taget mycket för att gömma lappar.
Det finns även ett gammalt knarrigt jakttorn ca 400 meter från stugan där jag gömt en t-banebiljett från Lissabon. Bara för att den ska få en ny miljö. Jag vet exakt vart jag var på väg när jag löste biljetten i mars 2007 och vad killarna och jag gjorde den dagen på landet när vi kilade in biljetten under en av takplankorna.
Samma dag fångade Leon en liten mus som han kalade för Ben. Samma kväll grymtade vildsvinen ett tiotal meter från huset på ett sätt som gjorde att vi ströp kisset och gjorde klart toaletten i stora gamla ölkrus inomhus.
Biljetten från Lissabon var en delresa mot Cascais innan turistsäsongen vaknat till liv.
Det bästa med saker, lappar och kvarglömda tidningar, vilka inte alls är kvarglömda är att de inte berättar något för någon annan, utan bara är mina egna markörer av upplevelser. Naturligvis har jag inte varit ensam om att uppleva sakerna dessa ting påminner och vittnar om, men om man bara hittar dem eller ser dem ligga där de ligger har man ingen aning om vad de har at säga. Att de inte ligger där de ligger av en slump.

Så det snöar ute. Jag fattar inte varför folk glider runt med höjda ögonbryn. Det är mars månad och mars har aldrig inneburit vår i Sverige (såvida man inte bor i Skåne). Det är ju inte det minsta ovanligt att temperaturen ligger kring noll vid vårdagsjämningen.
När övergick vanligt svenskt skitväder till att kallas klimathot? För ett år sen?

Vincent ligger fortfarande och sover. Han är så duktig i skolan, pluggar så ambitiöst, att det är en glädje att låta honom sova så länge han vill.
Ser just på tv att det finns ett sjukhus som inför doftförbud. Både på personal och patienter. Tycker jag är utmärkt. Men de är för att jag är en luktfascist. Rent och lite deo, möjligen en pust som man känner när man kramar och kysser vid örat, men folk som luktar som om de har simmat 50 fritt i Cacharel är fullständigt vedervärdigt.
Vincent och jag hade en fin kväll på Skärtorsdagen. Först var vi på ett litet seminarium på Macoteket och sen tog vi en sväng på stan, handlade bröd, hämtade ett par pennor som varit på lagning (jag vet, det låter analt, men vissa pennor blir personliga - fråga vem som helst som skriver), och sen åkte vi hem. Lillebror Leon var hos mamma. Han har en mammig period och det är inget att skämmas över, som Leon sa i förrgår. Han fyller 11 i maj.
Vincent ville att jag skulle laga spaghetti med vongole, så så fick det bli. Vi pratar rätt mycket om sex och relationer just nu.
Vincent är vacker och intelligent. Han vet ju inte om det på samma sätt som de som ser honom, de som är äldre. Han bara saknar det där självförtroendet som man får när saker och ting börjar rulla på.
Hans självförtroende ligger i att han vet saker, fattar saker, resonerar, känner av människor.
Jag tycker väldigt mycket om att prata med barnen. Lyssna på dem, sätta mig i deras värld. Mycket kanske därför att farsan dog när jag var 13 år och allt kaos kring det.
Mina pojkar har en helt annan uppväxt, en helt annan trygghet.
Att jobba på att ge dem den, att vara deras far är för det mesta magiskt. Vardagen och livet med dem är grejen. The shit.
Klart vi bråkar och har konflikter ibland, men inget ligger och ruttnar, inga missaktningar, inga utfrysningar, inga hemlisar som gör ont att inte kunna berättas.
Leon är mammig just nu, men mest bara mystisk. Och han blir allt bättre i köket. Lär sig mer och mer.

På Långfredagen åt vi lunch hos Vincent och Leons mamma vid Tessinparken.
Jag är så ofantligt tacksam att vi har en helt problemfri relation, V o Ls mamma och jag. Och hon har en ny man som är ascool och som killarna gillar; jag har en bra tjej som killarna gillar och ingen håller på med några konstigheter, ingen låter skum, säger saker mellan raderna, eller tvingar barnen att undra över nåt.
Så otroligt skönt. Och faktiskt rätt enkelt. Det är inte så svårt att vara normal och ha tydliga relationer om man vågar lägga ned garden. Allt blir så mycket enklare.
Sen att det är lika svårt med ens eget blod, föräld(er)rar och syskon, det är en helt annan deal. Men där kan inte längre barnen komma i kläm. Där räcker det att man är civiliserad och sen åker man hem. En gång i månaden, varannan månad, nån födelsedag, något telefonsamtal, fine, visst, hejhej, hoppas allt är bra, hej då.
Och undrar killarna hur det är ställt förklarar jag så tydligt jag kan på ett så objektivt sätt som möjligt. Låter dem bilda sig egen uppfattning om det som faktiskt sker mellan människor när killarna är närvarande - oavsett vad familjemedlemmarna har för historia som sen länge behöver se dagens ljus och rensa hörselgångarna.
Man kan inte tvinga någon att lyssna, eller att inse vissa saker som är nödvändiga för att man ska ha en normal vardaglig kommunikation.
Jag har stångat skallen mot alldeles för många väggar genom åren för att försöka förstå men kommit fram till att det räcker med att jag gör det, att jag vet orsaker för att det ska bli okay att leva med.
För många är fixerade tiilstånd en trygghet, även om det skaver eller skapar märkliga stämningar.
I största möjliga mån deltar jag inte längre i den sortens positionstics. Känns det inte bra håller jag ut, bidrar inte med fel bränsle, tackar för mig och tänker att nästa gång kanske det blir bättre.

Man har det bra med de man har det bra med. Sen om dessa är av ens eget blod eller inte är liksom inte lika prioriterat.
Bortsett från ens barn. Men i Vincent och Leons fall är det försent på något sätt, försent för att vår grund ska murkna. Vi har pratat för länge, för mycket, för ofta, för att den grundläggande respekten och intresset för den andres liv och självklarheten i kärleken ska gå förlorad.
Resten får komma när det kommer.
En bra påsk som vanligt.

Ingen titel i kväll

Klart att jag blev lite besviken när det ganska snart gick upp för mig att scentid inte var aktuell i kväll på Big Ben.
Betnér skulle upp efter paus och han kunde ju lika gärna dra iväg i tid så det var bara att ligga lågt.
Jag har plockat bra poänger de senaste månaderna på Big Ben. Det stället har överhuvudtaget blivit ett riktigt bra stand up ställe söndag kvällar.
Jag började köra där i september, bara veckan innan jag drog till Prag i tre veckor. Jag gillar att safea på det sättet. Blir det ett kukgig första gången på ett ställe kan jag försvinna från stan. I september var Big Ben ett söderhak, vilket det iofs fortfarande är, men det var mer fyllon och Bajen och rakade brudar-klientel.
När jag kom tillbaka och började köra mer seriöst i oktober började BB genomgå en personlighetsförändring. Ryktet spred sig att det var kul där på söndagskvällar. Fler och fler komiker gick upp och amatörtimmen blev proffsigare.
Det går fortfarande upp folk som hellre håller i en mic än att de har något att säga men de blir allt färre.
Killarna som håller i det, Laszlo och Tomas är sköna och sprider en jävligt bra stämning. Laszlo är dessutom bra på scen. Han borde köra mer. Blandad publik på söndagar. Folk som vill ha kul. Som vet att BB är mer än glada skitar som hör sin egen röst
De senaste två söndagarna har jag varit konferencier och det har varti svinkul. Jag skiter mer och mer i att ha en "akt" och köra mer på känsla, flavor of the day. Inte vara behagsjuk.
Man vinner inte ett piss på det, att vara till lags. När det mellan raderna bli för tydligt skrikande att man vill bli omtyckt.
Det är klart att man vill det. Det är en jävla kick när folk garvar på ett sätt att det blir en del av ens föreställning, men det är inte humor när en komiker står och tigger garv med material och timing som suger.
Det finns personer som jag uppträdde tillsammans med på Syster o Bror hösten 06, när jag var grön som skärgårdstång, vilka fortfarande ger mig ont i magen. Deras material är detsamma med lite variation och haltandet kvarstår.
Lite som folk som glider runt med dålig andedräkt.
Vänta, har du inga nära vänner som briefar dig att du luktar illa i munnen.
Lustigt sammanträffande. Ett par av Sveriges absoluta äss inom standup har sällsynt dålig andedräkt. Varför säger inte deras närmsta något? Obegripligt.

Så i alla fall. Klart att jag samtidigt i besvikelsen över att inte få köra drog en liten suck av lättnad eftesom Betnér skulle avsluta kvällen. Han jag ju trots allt en betydligt större kuk än jag har. Jag är fortfarande grön nog att ha ett vacklande självförtroende om en mästare är i huset.
Jag såg Betnér, för vi är inte Magnus och Dominik med varandra, på Brunnen i december, faktum är att jag körde precis innan honom, på ett godkänt sätt, och han var bra. Lite lång men precis som en elitspelare i tennis eller squash skog han ut slagen med hela kroppen. När man är ärlig så blir det så jävla bra. Det är modet som behövs. Att våga vara den man är. Berätta om hur ens liv ser ut. Om ett par år är jag där.

Jag höll på att bli galen innan jag drog hemifrån. Kunde inte hitta en liten lapp som jag brukar avsluta med. Mest incase att giget inte varit askul. Eller just därför, om det varit det. Min lägenhet är full med lappar. Men just den här lilla jävla lappen, och den är liten som en fusklapp man hade på geografiprov i 9an, ryms i handflatan, fanns plötsligt inte.
Det blev en fix idé.
Jag åkte hem utan den.
På t-banan mindes jag Thora Gellner, en gammal tant som bodde granne med oss på Skeppargatan 69-84. Hon ringde snuten ibland och påstod att nån hade varit i hennes lägenhet och petat ned ett par fingrar i hennes smörpaket. Thora hade fyra fem lås på sin dörr.
Jag tänker på hennes tics. Jag saknar henne.

Jakt och Fiske på burken när jag kom hem. Per Moberg jagar fasan i Skottland. Hade jag varit tjej så hade jag blivit så in i helvete kåt på Per. Han sprutlackar potatis, grönsaker och hela sitt team. Man skiter i vad Per lagar bara han knullar mig efter att han är klar och om han vill skjuta mig i låret när jag flyr in i en taxi efteråt så är det också fine, bara han knullar mig igen.
På torsdag morgon drar jag till Rom och gigar för Nokia. Det ska bli kul. Begåvade människor i teamet.
Det har varit en bra vecka.

Charlotte Perelli - min nya vän

Jag är på väg att gå och lägga mig. Låg i soffan och läste artiklar från helgens morgontidningar. Den gångna helgens. Så gör jag alltid. Tidningar ligger med vissa uppvända sidor och väntar på sin tur.
Slentriant drar jag på burken, kollar texten om något hänt och sen zappar från 1an och framåt. Jag fastnar framför 8an som brukar ha rätt intressanta program. En repris av något slag. Där sitter ett gäng mediestinna personer. Människor som mest gjort sig en karriär på att funka framför kameran, ett par av dem uttrycker sig hyfsat.
Efter ett par minuter förstår jag att programmet går ut på att verbalt smeta in Charlotte Perelli med bajs.
Vet inte vem på 8an som sanktionerar denna typ av TV men det här är värre än mycket att det man himlar på ögonen åt.
Det kryper i mig. En av personerna är en riktig mediekåting. Halvt mytoman, en bekräftelseknarkare av det otäckare slaget.
Panelen sitter och "diskuterar" Charlotte Perelli".
Jag väntar på att någon av dem ska säga n å g o t intelligent. Där sitter ändå chefredaktören för Resumé Viggo Cavling, en författare SIgge Eklund, en pr-konsulent (vad det nu innebär - borde inte Katrin Schulman konsultera sig själv att ge fan i att vara med i såna här sammanhang).
Jag går in på 8ans hemsida. De har ju ändå en handfull bra program.
Det här är vad man kan läsa.

"Frånvarande
I programmet "Frånvarande:" kommer författaren Sigge Eklund och journalisten Claes de Faire varje vecka bjuda in fyra gäster att diskutera en känd person, som inte är i rummet. Runar Sörgaard, Lukas Moodysson och Filippa Reinfeldt är några av de kändisar som gruppen runt soffbordet kommer att analysera i sina smarta och skvallriga samtal".

Nej, det är inte smart. Det är bara skvallrigt. Kring bordet sitter fullvuxna människor, föräldrar, och babblar på som ett gäng småpackade fjortisar.
Ingen är smart, analyserande, klurig, metaforiskt begåvad eller på annat sätt tänder en slags spotlight som belyser en ny sida av hur man diskuterar personer som omges av rykten, myter och karisma.
Jag minns Elit, mailinglistan på vilken det skickades skvaller till höger och vänster och den indignation som följde när självutnämnda generaler för den Moraliska majoriteten drog lans och skrev sig hesa i humanismens namn.
Vad är den jämfört med den här sortens latrintömning över en utvald person.
Och överhuvudtaget fenomenet med att det är helt superokay att vissa personer klär i bajs år ut och år in.
De bara SKA ha det. Runar är ju en av dem.
Undrar vad som skulle ske om han - naturligtvis mot all förmodan - skulle hänga sig. Inte längre klara av allt hån och hat sen över tio år tillbaka. Hur skulle snacket gå då.

Ann Söderlund som jag haft en nära och ganska djup relation med ger mig ont i nacken med sitt framträdande. Jag vet mycket saker om henne, om hennes uppväxt, familj, pojkvänner, preferenser inom olika områden, hang ups och tillkortakommanden.
Hon var charmig när hon gled runt på Gotland med sina barn och man och levde lantliv. Bra oförarglig mysTV.
Hon kallar sig för feminist sen några år. Begreppet är ju brett men står väl ändå för någon slags solidaritetsrörelse i allmän mening.

Ann Söderlund hade inga problem med att tacka ja till rollen som gudmor till ett barn vars far har ett nära samarbete med en av de största sk porrkungarna i vår tid. Finns väl inget moraliskt dilemma i det.
Hur skulle hon, trebarnsmamma, känna om någon satt på burken och sa just det och ifrågasätta hennes roll som någon slags förebild i vilket avseende som helst. Nu sitter Ann själv på burken och raljerar över Charlotte Perellis personlighet och olika roller som artist, människa och mor.
Jag mår faktiskt lite illa över mig själv som skriver detta men provokationen blev för jävla mycket.
Yttrandefriheten skenar och det är de som har minst att säga som skriker högst. Som vanligt.

Jag tror inte att jag ägnat Charlotte Perelli en extra tanke, men from idag kommer jag alltid att tycka om henne.
Och Runar med för den delen.