Konferencier

ibland kan jag ruttna på Facebook. Allt ska vara så on display hela tiden och det ger mig gåshud - negativ gåshud.
Jag kan även gripas av om inte panik så lite äckelkänslor över den exponering man utsätter sig för genom att maila, blogga, fläka ut sig på nätet utan en enda tanke på att det är kvar i evigheters evighet. Om man har lite otur.
Ibland kan jag bli rent paranoid och försöka tänka ut en plan på hur jag ska få tillbaka gamla mail. Att jag inte vill att vissa personer ska ha mig i sin dator över huvud taget. Radera mitt namn och existens ur deras liv.
Som en present man vill ha tillbaka. Men en present är ändå bara en sak.
Men du, behåll whatever det är du har.
Men ett brev i vilket jag exponerar mig....
Bryta upp nåns dörr, ha tunna gummihandskar. Inte röra något.
Men du, ha kvar dina saker, i ditt lilla mausoleum, din lilla samling, de materiella fragment av den bild du vill att folk ska ha av dig och din personlighet; inget i ditt hem intresserar mig mindre än alla dina saker.
Jag vill bara ha mina mail.
Jag hittar datorn, hackar lösen och deletar all korrespondens oss emellan. Jag hittar det jag behöver hitta.
Jag lärde mig dammsuga i mycket tidig ålder. Och hittades det spår av smuts så fick jag göra om det. Annars blev det ingen veckopeng eller avdrag.

Jag vara taggad som fan igår. Drog iväg ett mess till en vän medan jag knatade Katarinavägen upp.
"har toktrimmat bikinilinjen, kajal under ögonen, svart kostym, vit öppen skjorta, Big Ben ska få en mil kuk i kväll" Nåt sånt.
Hade ju varit förkyld hela veckan och kände mig äntligen fylld av ny energi.
Och lite den attityden gick jag upp med på scen. Utmaningen med att vara konferencier är att man måste uppbringa energi med så långa mellanrum. I synnerhet avslutningen typ 2,5 timme senare. Nya skämt, och snygg wrap, tack för i kväll.
Först går jag upp och säger hej och välkomna och kör en rätt improviserad rutin, visar vem som bestämmer, vem som har störst kuk och dikterar villkoren.
Intill DJn satt Petra Mede, en av mina favvokomiker. Hon började köra stand up för ca 3 år sen. Såg henne på Ove med Skägget. Hon var usel men hade en besynnerlig energi. Gick av efter tre minuter. Få komiker som har den staken att göra det när det inte svänger. I stället står de kvar och tror att Gud ska ge dem gudomlig inspiration eller material, vilket inte kommer att hända. Aldrig. Man går upp med sig själv och har noll polare uppe på scen. Noll. Allra minst nån fantasikompis.
Ens polare är det som kommer ut ur munnen. Och är det inte bra ska man tacka för sig och gå upp i rök.

Petra är en vän. En bra person. Och vi skrattar nästan hysteriskt åt varandra. Hon skulle inte uppträda men jag fick en jävla kick av att Petra satt där med sin nervösa energi. Jag vet att det finns många som tycker hon är jobbig, men jag tycker hon är begåvad som fan.
Topp fem kvinnliga i Sverige i klass med Ulla Skoog, Sissela Kyle, Babben och den femte kommer jag inte på. Ann Westin om nån tvingar mig. Jo, hon är skitkul.
Man kan analysera det där till dödagar, varför det finns så få kvinnliga komiker.
Jag vet inte. Jag känner en handfull riktigt roliga brudar, men sen är det en helt annan sak att fixa att ta upp det på scen.
Funny Bones. Det som kallas medfött kul. Det finns många som står där och inte skulle kunna vara kul oavsett om man drog fram en dildo, k-pist eller sedelbunt och viftade med.
Man ser nästan direkt om nån är skön på scen eller inte. Det finns en drös exhibitionister som inte har ett piss att komma med.
Inget språk, inget uttryckssätt, inget material, inga skämt, ingen personlighet; folk man vill vråla åt att de ska dra åt helvete och fortsätta med det de gjorde innan de fick för sig att ta en mikrofon i handen och säga hej.
Vissa gör inte ens det, de bara greppar micen och låter; det kommer mattor av ljud i ett tonläge som är som bakgrundbrus i ett väntrum. Vad väntar vi på? Ingen aning. Godot. Tidvattnet. Bättre tider. Ett Mirakel. Jag vet inte.
Efter att fem komiker kört går jag upp igen och avslutar med ytterligare ett par minuter innan kisspaus och ciggsnaskande.
Det ser mer och mer barockt ut med folk som står utanför restauranger och petar i sig cigg. Jag tycker att det är skitbra att vissa mataffärer funderar på att sluta sälja cigg. Cigg är bajs. Tur att den eran är förbi i mitt liv.

Ser mig själv stå och hetsröka två cigg åt gången för tio år sen i nån bar medan mellisen rinner strupen ned och ögonen rinner och håret luktar uteliggarkuk när man kommer hem. Samt kläderna.
Precis som hela min granne som käkat lätt 30 cigg om dagen de senaste åren.
Hon flyttade in förra våren och jag har redan börjat avsky henne. Mest för att jag måste stänga balkongdörren på vår och sommar ex antal ggr per dag och sen på grund av hennes idoga chattande och ljudet som går genom golvet. En dag ska jag köpa ett par asfeta högtalare, rikta ned dem i golvet, sätta på en Sepultura-CD på repeat och gå ut på en lång och skön promenad.
I fjol när vi vid ett par tillfällen grannpratade lite sa grannen att hon var sjukskriven för att en vän till henne gått bort i cancer.
Okay, ja, då kan man ju vara lite ur balans ett tag, det kan jag lätt medge.
Förr fyra år sen dog en vän till mig i cancer, 39 år gammal, jättegullig tjej som bara ville väl. Vi hade känt varandra sen 1an i gymnasiet.
Det var asjobbigt när hennes mamma messade runt till alla hennes vänner och sa att Caty äntligen fått frid. Jag hade precis avslutat en inspelning av Synsamfilmerna ute i Sollentuna. Där stod jag med min jävla mustasch och gayoutfit och med ett applåderande team och kund och läste smset. Klockan var ett på natten och vi hade varit igång sen sju på morgonen så jag var helt fucked av trötthet, men vissa saker sjunker in ändå. Får allt annat att försvinna bort i en ändlös tunnel.

Det var ett jävla slag. Man ser allting med helt andra ögon den närmsta tiden, med den dödes ögon. Jag tror att jag kan återkalla Caty närsomhelst och det sista minnet med henne var väldigt ljust.
Men med en otroligt sorglig replik från henne strax innan vi sa hej då.
"Det jag önskar mest innan jag dör är att få bli kär en sista gång"
En önskan jag bär med mig. Kärleken är störst. Att älska och bli älskad tillbaka.
Jag var ute på landet utanför Prag under minnesstunden i Stockholm i augusti 2004, tände ett ljus satt och tittade ut över den plats jag älskar mest och där jag vill ha åtminstone en del av min aska spridd. Resten bryr jag mig inte ett dugg om. Jag donerar vad som helst till vem som helst, utom hornhinnor till en som föraktar livet och människorna omkring honom.
Definitivt inte ligga i en familjegrav. Mina söner får bestämma när jag drar sucken nånstans vid 86-87snåret.
Leon har sagt till mig en gång att han tror att jag kommer att dö när jag är lite mer än 86 och han brukar ha rätt i det mesta. Tycker jag låter bra. Halva livet kvar. Toppen.

Min granne verkar inte ha kommit över sin väns död eller så är hon bara handlingsförlamad och inte gör ett skit. Det är ju också ett alternativ. Att grannen på grund av det gått i väggen. Eller ställt upp en egen vägg och bara knatat rakt på, backat, och så på det igen.
Ungefär som jag när jag inte är produktiv, när jag inte kan något, vill något, är något. När jag inte kommer ut ur lägenheten, när jag vankar av och an i mitt eget mausoleum och undrar vad jag är bra för över huvud taget. Förutom för mina barn är ju jag helt onödig. Man kommer över människor. Eller så får det bli ett ailibi att käka cigg, eller tabletter, eller tanka, missbruka gamla mönster man vet i varenda cell är värdelösa för en och sluta leva, sluta ta beslut, sluta med allt som på något sätt innebär att man lämnar sin ruta ens med en endaste millimeter.
Glida runt och vifta med fingret åt alla omständigheter utom ens kontroll som skissar himlen blyertsgrå.
Och vem har makt över vädret.

Ur lurarna strömmar en låt jag vill knulla till. En låt som lovar att jag försvinner in i dig och ger dig ro. Att du är säker med mig.
Jag hörde den första gången i en bil på väg ut till en fest i ett stort kollektiv. Jag kände ingen där. Jo, en tjej och hennes asflummiga mamma som bodde där.
Jag satt på toaletten i ett ekohus. Alltså ett riktigt ekohus. Aldrig nånsin har min avföring ramlat från en sån höjd.
Det serverades bara ekoveganmat på festen. Den sorten som inte var vällagad utan bara nån slags gröt av färger och substans. Men jag var rätt stenad så jag sket i vilket den gången. En av de handfull gånger gräs var aktuellt i fjol.
Jag fixade hela skivan. Den är super. Junior Boys So This Is Good Bye.
Min vän har bra musiksmak. Han introducerade mig för en annan artist en annan gång. Vänta, jag kommer nog på det. Vi åkte från GrekTurken en vinterkväll när stan var täckt av två decimeter grädde. Okay, det kommer en annan gång.
Jag lyssnade på låten på repeat när jag skulle till Alby och se cirkus från Canada. Typ sån cirkus Cirkör så jävligt gärna skulle vilja vara.
Bort från stan. Bort från det liv jag visste om. In i det sk ghettot. Bort från cityfernissan.
Kände en obeskrivlig frihet. En annorlunda än den när jag sitter på tåg eller checkar in.
På väg in i ett nytt liv, in i något där man aldrig varit, bli ny för någon, för sig själv. Vara lugn med radarn surrande på autopilot. Man uppfattar äkta som med en metalldetektor på en åker eller strand.
Promenaden till tunnelbanan genom gangland Alby-Fittja var nästan lika bra som resten av kvällen. Helt vindstilla. Som om man tecknat landskapet själv och klivit in i det. Vatten som en mörk spegel. Som svart blank is.
Jag måste åka mer tunnelbana. Åka och kliva av i och kliva in, göra ett avtryck, tacka och dra innan nyheten spridit sig och blivit allmängods och axelryckning.
Veganfesten var en kall kväll och Junior Boys snurrade när jag fick skjuts hem.

Sen efter paus är det ny energi och att få igång publiken igen. En liten kille på 11 som sitter längst fram med sina föräldrar som skrattat mest åt underlivsskämt, speciellt pojkens pappa som blev hysterisk och gråtig av att nån komiker sa "olla", slukar jag som ett litet uppvärmningssnack.
Han satt med sin kamera och jag frågade om han tagit mycket fina bilder. Ja, svarade den lille gossen.
- Bra, jag kommer att fakturera sönder din farsa i sommar, glöm Rhodos och Skara sommarland och alla glassar. Ni kanske får råd med en sån där 150liters platstpool från Claes Olsson. I den får du tillbringa sommarlovet.
Sen en timme med blandad kompott. Hann glida upp på övervåningen och se Ryssland smälla in segerpucken i HockeyVM. Deras glädje gjorde mig rörd. Den glädjen, förbrödringen är annars nåt jag inte upplever mer än under OSinvigningar eller när jag ser tecknat och allt slutar bra.
Pojken och hans familj hade en trevlig stund men skulle han lägga upp nån bild på vilken jag förekommer skulle jag inte gilla läget att hamna i nåns blogg. Och vara kvar där tills jorden slukas av nåt rymdmonster.
När sista komikern går av går jag upp igen, den gången är svårast. Då är man inte längre alert men måste låtsas att vara det.
Man är aldrig bättre än senast man äntrade scenen. Vilket innebär att man kan göra allt toppen och sen ändå råka släppa sig efter ett perfekt samlag och så är festen över.

Jo en present har jag tagit tillbaka. För ett par år sedan. En glasskål jag fått av min mormor. Jag gav bort den som ett bevis på hur extremt mycket en tjej betydde för mig i slutet på 80talet. Jag hade lika gärna kunnat ge bort en tå eller ett öra.
Fick tillbaka skålen i djupaste samförstånd. Dottern vars mamma bor i kollektivet. Tänk vad allt hänger ihop.

Ibland när jag scrollar låtar i Itunes så ser jag en låt som inte spelats på tre år två månader och 11 dagar. Jag lirar upp den och försöker minnas exakt var jag var. Det har funkat. Och människor dyker upp, och känslor från exakt den stunden. Atmosfär, hur kroppen rörde sig. När steg togs och armar lyftes.
Jag kan bara älska när jag får vara helt fri, när jag blir släppt och lämnad i fred. Då är jag närvarande och tillgiven. Ge det bästa jag har.
Jag är hungrig.

en annan gång

Ibland blir jag så sugen på att påbörja ett helt nytt liv. Men villkoret är att det är tidsbestämt. Som en semester.
Träffa helt nya personer, åka till nya platser, bli en människa som kan kan börja i ett nytt sällskap utan de nya personernas förutfattade meningar. Vara helt okänd och ny. Välkomnad med öppna armar.
Utan historia men med erfarenhet. Och ett års framtid.

Dolly står och ylar på TV. Svt har något slags Dollykväll. Hon verkar vara precis så smart som Victoria Silvstedt vill vara. Men Victoria har bara lökarna. varför en man vill knulla en kvinna med konstgjorda bröst övergår mitt förstånd. Är det inte själva konsistensen, gunget när hon rör sig, när hon sitter över en och vårtgården snuddar vid ens läppar som är grejen.
Jag avskyr Sisters reklamen. Victoria Silvstedt och hennes crew har absolut inte ett piss på gång. Det de har på gång är fixade läppar och tänder, de sitter och nojsar i sängen, de busar med bakverk. De är fullvuxna kvinnor, fullvuxna människor och det är vad de har gå gång.
Killarna bowlar, tjejerna väntar.
Dolly ser helt overklig ut. Hon har en kropp som en 19årig gymnast och lökar som en trillingmamma.
Hennes ögon är äldre, och hennes mun, i synnerhet överläppen har gått fullständigt överstyr.
Dolly är en smart person. Hon vet sitt värde och sin enorma begåvning. Hon sjunger ju fullständigt fantastiskt.
Fullständigt. Kommer inte på nån just nu som kan matcha Dolly i röstomfång och tonsäkerhet. Jag är ingen Dolly fan, men ingen kan ju undgå, oavsett smak och konstnärliga preferenser att Dolly är ett musikaliskt mästerverk. En konsert med henne vore nog blytung.

Överraskade mig själv en del där genom att sitta och hylla Dolly Parton alldeles plötsligt.
Jag trodde jag hade helt andra saker att skriva om.
Men att blogga lite och från ett annat ställe är just det tanken började med; att resa bort på en bestämd tid för tillbakaresan.
Egentligen bara en liten petit four från buféen av mina tankar.

Det blir ingen utgång i kväll. Vart skulle jag ta vägen. Jag är alldeles för mycket någon annanstans. Funderar alldeles för mycket för att hitta ut bland sällskap.
Det ärdå rätt intressant att vara vid liv. man är det inte så länge om man jämför med den tiden man aldrig mer kommer att existera.
Så försöker jag ibland tänka när jag blir förbannad; oftast på en annan persons misstag eller tillkortakommanden.

Anthon Bergs chokladdragéer är som jättelika m&ms. M&Ms är bättre, Jag var bara lite sugen på choklad.

Återstoden av denna kväll, den 3 maj 2008, då min bästa moster fyller 77 år. Jag drömmer ofta om henne. Hon är stark. En doer så in i helvete. Får saker och ting att hända. Fixar styr upp agerar. Återstoden av denna kväll ska jag läsa klart Cirkusdirektörens dotter. Väldigt bra. Jostein Gaarder. han som skrev Sophies värld

Leon fyller 11 i morgon. Elva år har han levt och håller på att skapa sin egen värld i sin tid, i sin stund. Jag älskar att vara med honom, lyssna på honom, se honom in action, det Leon har för sig, vad han tycker om, vad han bryr sig om, hur han reagerar, hur hans känslor ser ut när de kommer fram, hur han hanterar dem, vad han försöker gömma och varför.Och hur Leon ser upp till sin tonårsbror. Det är så jävla härligt att vara med om. Och hur cool Vincent är, hur han tar emot lillbrorsan. Att Vincent förstår att det är drygt 3,5 år mellan honom och Leon. I morgon är det Leons dag.

Vi höres,
er Dom