Närmanden

Jag måste ta vara på den här känslan. Att få vara bland främlingar och känna värme och gemenskap. Känslomässig lyhördhet och bli öppnad som en konservburk i smör. Intelligenta samtal och förståelse. Människor som vet om sig själva, gillar att leva.
Inte sitter och muttrar över alltings jävlighet. Som skriver svinpinsamma uppdateringar på Facebook som gör att man vill kolla i sina applikationer hur man bär sig åt för att slippa se vissas uppdateringar.
Ibland träffar man människor vars generositet inte har en enda baktanke. Inga fördomar eller agendor, inga idiotier som stötts ur bitterhetens kloaker av vuxna människor man inte orkar tycka synd om så länge de själva inte tar hand om sig själva. Som glider runt och pekar finger.

Plötsligt befinner jag mig bland människor som bara vill väl hela tiden. Inte som en pose eller uppfostran, utan som ett kall, en självklarhet, in-och utandning. Som gillar att leva som vet att livet inte alltid är en lyckad nyårsafton.
Jag är för hooked på lågmäld intelligens. Fan vad jag gillar det. Och människor med känslomässigt gehör.
Jag har vuxit upp bland skrik och vrål och alltför stora gester.
Assvårt att jobba bort. Bästa övningen är att vara med sina barn, att veta hur man inte ska bete sig, att inte föra vansinniga saker vidare; attityder, inställningar och dömanden.
Ett pågående arbete. Och utmärkt bland främlingar. Att få vara ny. Ny i det jag som alltid funnits där: det jag man vill vara. Det jaget som slipper försvara sig i fel sällskap.

Jag vet ju vad jag vill och vad jag gillar och mår bra av. Och mycket av det jag inte gillar finns inom mig själv.
Det är okay att det finns. Ibland läcker det i fel sällskap men mestadels behåller jag det för mig själv. Funderar över vad som väckte det efter att det lagt sig.
Och fel sällskap är ganska lätt att undvika.
Jag gillar att göra gott. Att vara partner i lek i och allvar. För främlingar och närstående.
Att vara pålitlig. Att stå som ett block granit när någon behöver granit. Att vara här och nu och inte smyga undan. Att kunna räknas med. Det är jag.

Lika snabbt försvinner jag likt ånga när jag hamnar i trängsel skapad av trångsynthet, människor som inte konverserar normalt och vågar vara de vuxna de faktiskt är. Och vad det innebär att mogna och ha integritet, men inte förlora lekfullheten. Ej att förväxlas med skräckslagenheten att uppfattas som gammal (vuxen).
Sen har det aldrig spelat mig något roll om denna trängsel är det egna blodet eller fullständiga främlingar.
Naturligtvis är överseendet större med blodsband, och oändligt med mina söner, men ingen större skillnad i längden.
Faktiskt. Jag har ansvar för mina barn och mig själv. Punkt.
För övrigt en buffé av lojalitet och kärlek, vänskap. tillit, men tyvärr inte bland muttrande gäster vilka tapeterna i rummet för dagen inte faller i smaken och de inte försakar tillfälle att påpeka detta. Då packar jag ihop buffén och drar. Inte för alltid men just då.

Att det är så sällan jag blir överraskad av enkelheten i nån slags grundintelligens.
Fullt medveten om att många utvecklas i olika takt och att insikter kommer till oss i mycket ojämna doser, klarar jag inte min egen förlägenhet i vissa sällskap där det pratas ur stjärten. Där maningar blir ständiga statement, orala svanktatueringar, tribals utan historia.
Människor som samlas kring en lägereld där bränslet består av garderingar, gester, poser, attityder och en låtsaslek ingen egentligen vet namnet på men inte vågar kliva ur.

Jag blir genuint lycklig över att se mig omkring och förstå att jag är vid en annan lägereld. Som de senaste dagarna.

Och nu rusar vi förbi Stockholm Södra. Snart hemma.

Rusande landskap i bländande vitt ft Maria W

Det fanns en tid då tre timmar var så mycket tid att jag inte kunde komma på nog med saker att göra på den tiden utan att få tid över.
Idag är tre timmar på vägen mellan Stockholm och Göteborg en skumläst tidning, fantasier om medresenärer och de som står på perrongen i Hallsberg och vilka jag aldrig någonsin mer kommer att se under hela mitt liv.

Stopp i Hallsberg, två tjockisar i mysbyxor som står och suger i sig cigg på perrongen, stripigt hår, uppdragna axlar, torsdag em, snart är det helg, och då blir det åka av. Fan vad det blir åka av.
-Feeett!
- Aaah, e-ller huuur?! Vart ska vi åka'ra?
- Skitsamma, vart som helst, bara vi åker'rå'ra!

Min vana trogen att handla en Whopper utan lök och med mindre ketchup och majo på Centralen blev inte av idag. Frukosten var alldeles för sen eftersom jag var tvungen att ta en hetsig promenad och få ljus innan tågresan och hotellrum och gig i kväll.
Och ett par snabba samtal på FB. Har kommit fram till att av de nästan 400 FB-polare jag har skulle jag kanske kontakta 1,5 % om jag verkligen behövde hjälp av nåt slag som kändes relevant för mitt psyke. Fyra av mina närmaste är dessutom inte med i FB.
Skit i det nu, det hör inte hit.
Det som hör hit är att av de tre timmarna återstår knappt 40 minuter och på den tiden hinner man knappt utveckla nånting. Såvida man inte är bbbhhllluuuäoggare och bara uträttar toalettbesök på nätet och får sina korvar applåderade av 12 fans.
Och kommenterade. Inget är så verkligt som en kommentar. Kommentarer är råbiff. Äkta och kaos på samma gång.

Det som hör hit är att senast jag uppträdde med Rheborg träffade jag Margareta Winberg på tåget, en kvinna Johan skämtar om, eller om det är allvar, och denna gång sitter Maria Wetterstrand några rader ifrån mig. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Vi fick kontakt. Men jag kommer inte att rösta på henne. Jag kan tänka mig att rösta på hennes karisma. Smyga åt henne mitt rumsnummer och be henne ta på sig nåt i rokokostil och gärna en mask när hon dyker upp vid midnatt.
Jag tyckte Marias leende var insinuant och provokativt, sände ut subversiva och djupt erotiska signaler. På det sättet hon nickade subtilt med huvudet vid leendet kunde bara tolkas som att alla lampor lyste gröna.
Även om jag vet att hon är en kvinna som uppskattar en man som anstränger sig. Som vet att kyla champagnen väl och ha badrockssnöret runt midjan av slitstarkt virke.
Maria och hennes sällskap, kunde inte avgöra vem som var livvakt, åt smörgåstårta. Bara det var en provokation.
Jag tittar noga i brösthöjd på hennes sällskap för att se om någon har en konstigt kantig byst som tyder på kevlarväst.
Å andra sidan har ju var och varannan kevlar på sig i dessa dagar. För att verka viktig och maktfaktor-ig. Makt Faktor - ett märke att lita på när kulorna viner i 1a klass på väg till Göteborg.
Johan skojar om hur han går igång i fantasin på Maria W.
Jag går steget längre. Maria kommer att delta i något seminarium om EUs jordbrukspolitik men hennes tankar kommer att vara på annan ort.
Hon säger åt livvakten att ta ledigt i kväll, att hon har ett åtagande utanför protokollet, något som definitivt inte kommer att kommenteras på Miljöpartiets blogg.

Jag har redan bett arrangörerna på hotellet att vara diskreta och att lugna andra hotellgäster om det skulle spåra ur framåt småtimmarna. Maria måste få veta hur inte okay det är att sitta och slabba i sig smörgåstårta. Jag har något helt annat på menyn. Det vet Maria. Hon vet att hennes minne kommer att ha en livslång och bestående tatuering när hon lämnar hotellet strax innan soluppgång. Och det kommer inte vara nån simpel svanktatuering.

Jag checkar in på Fidel Castro sviten vid kvart i fem. Jag har bett ledningen smycka rummet med rosa amaryllisar, extremt svåra att få tag på så här års, samt ett familjepack After Eight, för att jag inte heller ska tappa kontakten med gräsrötterna, det simpla, billiga, ofarliga och masstillverkade. Precis av samma anledning som Maria äter smörgåstårta på tåget. För att folk ska se att hon är en av dem.
Ja, jag gillar också smaklös geggamojja som försätter mig i mattrans efter två tuggor. Du kan lita på mig.

Jag kommer att behöva tröst efter giget.
Och jag ska skaffa mig det. Ensam på hotellrummet där bara TVn vet vad jag heter. After Eighten ligger kringströdd och i garderoben lurar Maria W i barock/kevlar outfit, strumpor som slutar en decimeter ovanför knät, ingen parfym, bara så ren och orörd som resten av hotellrummet.
Ingen har beträtt det före mig. Jag är den första som bor i Fidel Castro sviten.
I bakgrunden spelas Ben Watts Buzzin' Fly Vol. 5. Dovt, djupt, romantsikt, malande, hypnotiskt.
En liten kinesisk man knackar försiktigt på dörren och erbjuder oss opium. Plus en liten buddhafigur för att höja stämningen och toleransen för varandra i rummet. Jag ställer buddhan intill amaryllisen.
Maria hakar på direkt. Hon uppskattar äkta vara, ingen artificiellt får vidröra henne. Natten är vår, natten är ung, natten är för evigt. Tills hon måste gå.
Jag tittar på buddhan kvart i sju på morgonen, Runt halsen på Buddhan ringlar ett nätt halsband av japanska pärlor vilket var det enda Maria hade på sig för en liten stund sen. Förutom badrockssnöret runt handlederna. Men det var ju tidigare.

Maria vet bara inte om det just nu, där hon sitter och låtsas som att jag inte finns knapp fem meter ifrån henne.

Nä men titta, perrongen i Göteborg.

Under kärleksluppen

Alla Hjärtans Dag.
Jag vet hur imponerad jag blir av att de visar böghångel på film för min 11årige son Leon i skolan igår och beroende av hans reaktion undrar lärarinnan om han har fördomar. Det är på gränsen till att jag blir förbannad. Av vilken anledning man på det här sättet gör intrång på en 11årings sexualitet med vilken de flesta 11åringar fått ganska lite kontakt med fattar jag inte.
Gillar man inte läget och gör miner åt böghångel, då har man fördomar.
Vid 11 års ålder. En ålder då de flesta, i synnerhet pojkar inte är i närheten av pubertet, då man vanligtvis börjar intressera sig för att möta någon annans läppar oavsett kön.
Samma sak när man ber eleverna beskriva vad de tror kännetecknar en lesbisk tjej.
Den som svarar, kort spretigt hår, killig stil och hur de rör sig får en halv utskällning att de är fördomsfulla.
Kort sagt får en 11åring som egentligen inte har några som helst referensramar än sina egna känslor och intuition reda på att detta är inte korrekt.
Lika avtändande som att sälja bh på ICA Maxi till småtjejer som knappt börjat mellanstadiet.

I fjol förbjöd vissa skolor elever att knysta om Alla Hjärtan, än mindre ge varandra kärlekspresenter - de som inte fick kunde bli ledsna. Denna åtgärd är borta i år.
Det verkar liksom inte finnas nåt mellanläge.

Det brukar heta att känslor aldrig kan vara fel. Om jag som är över 40 spanar in en tjej som är under 25 så är jag gubbsjuk. Dvs inte normal. Men när Richard Wolff som är 51 snart är gift med en drygt 20åring då är det huven på sned och idel tummen upp.
Pikant, uppfriskande, normalt, bra, modernt. Man har väl inte fördomar. Det är väl härligt med kärlek över gränserna, kärleken har ingen ålder. Går jag igång på en 20 år äldre dam är jag en fin kille. En 20 år yngre tjej, är jag lite defekt. Men defekten försvinner om tjejen är en kille. Då är jag allas nya vän.
Tvärtom däremot, att vara kvinna, så får man ha vilka preferenser som helst, gärna alla möjliga. För då tar man för sig, har skinn på näsan, nära till sig själv, integritet, självständig.
Extra poäng för om man har en yngre förmåga att förlusta sig med. Bra där, gumman, snyggt jobbat, det var inte illa, gillande nickningar

Alla som känner mig vet att jag inte har några som helst problem vad man har för sexuella preferenser eller religiös tillhörighet, jag bryr mig inte det minsta så jag inte får det nedkört i halsen, men glid inte runt och tala om för mig eller mina barn vad som känns rätt eller fel, eller fördomsfullt. En del av en människas fördomar baserar sig på livserfarenhet. Att avfärda allt man tidigare varit med om, och som hjärnan blixtsnabbt bearbetar varje gång man träffar en person, och kalla det för inskränkhet är ju bara löjligt.

Jag pallar inte med folk som sitter och slickar varandra i ansiktet på tunnelbanan oavsett kön, såvida klockan inte är tjugo över tre en natt, men då tycker man ju att låtsaskorv, med räksallad och pulvermos är g o t t, så det är bara att gilla läget.

Många tycker att det är löjligt och dåligt att fira Alla Hjärtans Dag. Kan det ha något att göra med att svenskar är det mest ensamstående folket i världen. Att relationer är något man ältar här i stället för att gilla dem och jobba med dem.
I stället för att långt upp i vuxen ålder babbla på om relationer som om man fastnat i början på högstadiet.

Relationer till sina barn, sina ex, sina vänner, sina ovänner, sina släktingar, sina syskon och föräldrar. Det ska liksom bara lösa sig av sig självt. Med "tiden" eller att man beklagar sig för andra i samma situation och vilka kan nicka bekräftande och på så sätt bli ett kvitto på att vännen inte gör något fel. Att man gör sitt bästa, att man har otur, att man är offer för omständigheterna. Sure. Visst. Lycka till!
Jag är oerhört tacksam över att inte ha en enda vän som i n t e ifrågasätter mitt sätt att leva, reagera och agera i de relationer jag har, hur jag resonerar kring problem och de dörrar jag har problem med att glänta för att hitta nya rum och möjligheter.
Inte en enda vän som inte lägger sig i.

Jag gick in på deathclock.com och fick reda på att jag dör när jag är 89 år. Det känns jättelagom. Leon sa en gång för längesen att jag kommer att leva till 92. Får se vem som kommer att ha rätt. Leon med sin intuition eller en internetsida.

Nu ska jag göra mig i ordning och gå på en stor middag med en kvinna och vänner jag verkligen älskar.
Men det tog tid. Det ska jag villigt medge. Att hitta några av nycklarna som går till rätt dörrar.

kortare för att inte trotsa

Okay, jag ska verkligen försöka fatta mig kort.
Nu skriver jag ju aldrig här längre men för de handfull läsare som jag vet ändå tittar in här, så ska jag på deras inrådan fatta mig kort.
Jag vet att ni har bråttom så det blir inga större utvikningar eller fördjupningar.
Jag är inne i en intensiv period. En fixerad period. Jag är för tillfället mest fixerad vid vilt, att handla och laga vilt, samt att tippa olika matcher på en spelsajt. Viltet går asbra, spelet mindre bra. Jag spelar snålt. Max insats bruikar vara 30-40 kronor men det ändå på gränsen till missbruk eftersom jag 1. blir nedstämd när jag blivit lurad (dvs matcherna har ej slutat till min favör. 2 blir oerhört upprymd och känner eufori gränsande till storhetsvansinne när spelet slår väl ut.

Jag stod för en liten stund sen, efter att ha trotsat snöovädret som kom snett uppifrån, på Vivo vid Telefonplan. Det är en mycket bra butik. Jag handlar där alldeles för sällan.
Man kan ändå inte säga att jag trotsade vädret för trots är ju att man gör något tvärtom, vill vara motvalls, tycka annorlunda även om man i sitt innersta väsen ändå håller med, bara för att trotsa.
Ingen visste om att jag var ute i snövädret. Jag hade lika gärna ha rullat in mig i köksmattan. Ingen hade haft en aning.
Det hade varit trotsigare.
Nån hade säkert tänkt "det här är ett väder som Dominik säkert promenerar i", många av mina bekanta vet att jag gillar att gå omkring; ibland med ett mål, ibland helt planlöst. Men ingen kunde haft mer fel. Jag trotsade dessa funderingar genom att rulla in mig i en matta i köket; bara låg där, hade det obekvämt, och undrar om det var det här som kallades att ha ett liv.
"Skaffa dig ett liv för helvete!"
Det har jag gjort för längesen. Det här med mattan är bara en ytterst liten del av mitt liv.
Det är bara en marginellt mindre del än de flesta kontakter jag har, umgänget med andra människor och även att stå nära människor man aldrig kommer att se igen.
Som till exempel i en matkö som nu för en stund sen.

Det stod en tjej framför mig, med en sån färdiggjord och ganska otäck sallad; jag kunde bara urskilja falafell på etiketten. Tjejen var i 25årsåldern med slarvigt uppsatt hår, lite sjavig lös klädsel. Jag kunde säga i mitt eget huvud att jag sätter 40 spänn på att tjejen pluggar på Konstfack. Jag stod så nära att jag kunde stirra rakt in i hennes öra. Det var inte så rent. Hyn var slät och klädsamt osminkad, inte alls sådär pistagegrönt som mångas grundfärg just nu är, utan en beige len ton. Men örat var inte festligt alls.
Det slog mig att en kvinna, oavsett ålder, uppskattar att man diskret påpekar att hon har läppstifft på tänderna. Att jag faktiskt inte en enda gång i livet varit med om att en kvinna som fått påpekat att hon har läppstifft på tänderna blivit annat än tacksam.
Och då står man ju också nära. Tunnelbane- eller matkönära.
Men att knacka en tjej på axeln och diskret säga "du borde styra upp ditt öra, det är lite krämigt i örongången" är kanske inte lika rumsrent.
Att stå så nära att man ser en röd tandkant är go, att se bärnstensgodis vid örongången är inte okay alls.

Jag packade ned varorna som ska ätas ihop med rådjurssteken, satte på mig handskarna, drog luvan över skallen, kände mig faktiskt som en kärring, trots att snön yrde utanför, och spatserade ut. Medan snön bäddade in mina fotsteg och en gammal Vangelislåt gick på i Poden (man slipper skämmas när man är den enda i världen som vet om att man har ett par Vangelis- eller Enyalåtar i lurarna), tänkte jag på hur nära jag var att skapa kontakt med en främling vars öra inte var i bra skick, men att det ändå bara blivit fel. Om man stått kvar vid Vivohörnet i telefonplan hade man sett den beiga dunjackan och svarta mössan försvinna bort mot Svandammsplan.

Nu borde jag sluta. Eller hur. Det är redan för långt för ett blogginlägg. Du har redan slutat läsa. Det är helt okay. Precis som jag gillar att promenera ensam så gillar jag att prata för mig själv också.
Jag pratar för mig även när jag står på scen.

Snart ska jag ha middag hemma. Alltså en bjudning. Det tycker jag om. även om det är en extremt liten del av mitt liv; att ha folk hemma och bjuda dem på mat. Då måste jag trotsa en gammal sida av mig själv som går ut på att vilja sluta bjuda folk som låtit sig bjudas på middagar och fester 34 ggr men aldrig bjudit tillbaka. Människor vars hem jag aldrig sett. En miljö jag uppenbarligen anses opålitlig i. De ggr vi ses är de ggr jag bjuder på middag eller fest eller då vi råkar ses på stan och den andre personen säger "gud, vi måste ses och käka och dricka lite vin och snacka lite.
Ja, det vore kul tänker jag och bjuder in till middag 4 månader senare.

I morgon ska jag tjuvläsa en dagbok från 1989. Se vem jag var för 20 år sen och vad som är kvar. Vad som är bra och vad som är dåligt. Hur outvecklad min hjärna var, hur utvecklad lusten var.
Tror uppriktigt sagt inte att jag kommer att hitta så mer i det livet än vad jag har idag. Gillar ganska mycket samma saker sen några år efter gynnasiet. Gillar folk som har något att säga bara de säger det på något sätt; har aldriug haft tålamod för gissningslekar. Gillar tydlighet, om så nyanserad. Ögonkontakt. Att titta. Och kontakt. Inget konstigt egentligen.
Plus att det finns två personer som alltid kommer före mitt liv. Ibland ett par till. Och det är definitivt fler än 1989.
Jag väckte dessa två människor med thé, påläggsbuffé och Bach i morse när det var mörkt, för att lindra plågan över att behöva kliva upp i svinottan första dagen efter jullovet.

Vet du, om det här blev för långt så låtsas att du slitit ut två sidor ur en bok av en författare du uppskattar. Och läs aldrig klart resten av boken. Det blir så långt då och du missar en massa ur det liv du skaffat dig.
Och Gott Nytt År! Det här är 2009, ett gott nytt år.

Lucia i Falun

Giget på Harrys igår kväll gick bra.
Jag gick upp på mitt rum och hällde upp ett glas Barbera d'Asti. Överskattat men helt okay.
Det var en dödgrävarpublik under kvällen och en bög ville aldrig släppa min hand när han tackade, han bara fortsatte att skaka den som en desperat hora som inte får liv i en trött kuk.
Harrys i Falun var en speciell upplevelse. Julbord med gegg och arbetskamrater man bara längtar ihjäl sig över att slippa hela julen medan släkten tar över ens hem. Jag trodde att folk inom vården som har det kämpigt med patienter som tär på deras nerver och tålamod ville ha roligt, men det var få saker som drog riktiga magskratt. Men bra gig ändå. Just för att jag fortsatte att underhålla. Såg att de flesta ändå satt och log.
Jag brukar se publiken som en kvinna jag förför. Funkar inte en grej får man byta taktik. Man kan ändå inte hinna med att ligga med alla.

Falun är vintervackert. Drömvinter. i natt var det blåsigt och kallt som fan men när vi kom och tidigare under kvällen var det ett par minus, sagosnö och juleljus längs "centrum", kyrkan stod i ensamt majestät men ändå ödmjuk och utan anspråk på kristet storhetsvansinne. Och en perfekt Disneygran mitt på torget.
Jag tror att jag ska bryta av en gren som en souvenir, som nån slags Falungroupie.
Har varit i Falun en gång tidigare. På kollo med brorsan i början på 70-talet. Kaos hemma och kollot var en tillflyktsort från vrålande och slående föräldrar. Kollot minns jag mest att jag trampade på en spik och att jag och brorsan antingen bråkade eller grät och längtade hem. Och att vi besökte Falu Koppargruva.

Visst var branden i t-banan illa timad? Nobeldagen och allt. Men inte fan öppnar busschaufförerna bakdörrarna för det, halv 12 på kvällen vid ett kaotiskt Östra Station trots att kollektivtrafiken prövat stockholmarnas tålamod på samurainivå i nästan ett halvdygn.
"Jag måste fortfarande se färdbevis".
Ibland skulle det vara tillåtet med nån slags fysisk bestraffning på folk på vars mentala tillstånd verbala angrepp inte biter.

Själv hoppade jag på f e l buss efter gig på Syster i Bror vid KTH. Lykcligtvis upptäckte jag det vid Universitetet, hoppade av, tänkte fuck it, viftade till mig en bulle och åkte hem.
Ska jag stå kvart i midnatt vid en kolonilott och vänta på nån slags extrabuss som tar mig till stan....jag tror inte det.
På det hela taget gick kvällen plusminus noll.
Jag hade aldrig sett Zinat uppträda och det var faktiskt....konstigt.
Hon har en massa bra och intressanta historier men hennes röst och stil gör att man tappar henne snabbt och sen tittar man bara vidare och applåderar på ett politiskt korrekt sätt.
Jag tycker att det finns många komiker som har en trygghet och utstrålning på scen som skulle må asbra av någon konstruktivt kritisk regissör som plockade fram personens särart och skalade bort "spelet" av att vara någon annan.
Tror däremot att Zinats bok kan vara bra. Historier saknar hon definitivt inte.

I kväll är det pro bono gig på ett ungdomstillhåll av något slag. Alkohol och drogfritt är det i alla fall. Känns bra att göra det. Jag får alltid ont i magen när jag ser ungar som snurrar runt på stan alldeles försent, sliriga och utan mål.
Själv tog jag det väldigt lugnt med boozen i tonåren. De "fyllorna" jag hade var oftast efter ett par tre folköl på fat på tjeckiska landsbygden i 16-17årsåldern.
Och på Luciafesterna i skolan väntade jag alltid tills nån brud blev tillräckligt full för att sen kunna "trösta" henne genom att hångla bort hennes tankar kring att killen hon är intresserad av hånglar med nån som är snyggare, smartare och roligare.
Var inte så selektiv på den tiden. Fanns en tjejmun villig att kyssas, oavsett andedräkt, så var jag tillgänglig.

I morgon åker Vincent på sin första ensamsemester. Åre. Skidor. Klart det finns vuxna "at hand" om det skulle vara något men ansvaret vilar på Vincent och hans två vänner.
Det är en julklapp från mig och mamma Åsa. Både resan och förtroendet att Vincent är semestern mogen.
Och det är han. Vincent har ett sinne för ansvar som jag själv började greppa när jag blev pappa till just honom och Leon. I 30årsåldern...

Jag önskar att Vincents trip passerade Falun så att han kunde kliva av och jag väntade med famnen på perrongen innan ha fortsatte. Vincent är galet duktig i skolan. Eller i skolan...han är ju smart och har lätt för sig, gillar att lära sig saker och diskutera. Han får över 300 poäng i betyg. Bra att han kan välja bort Östra Real till våren. Skönt.

Hoppas att ni får en riktigt fin Lucia trots blasket i Sthlm. Ni som är i Sthlm. Själv ska jag ta en vinterpromenad, cykla ett par mil på motionscykeln i gymmet i källaren och vid 18-tiden kommer resten av komikergänget från Sthlm. Jag är glad över de jag lärt känna och gör mitt bästa för att ge dem stöd och pepp. Det finns många talanger från andra kulturer som inte bara mal på hur etniska de är.

Herre Gud nu går en gammal Enya-låt på i min iTunes. Förlåt. Det måste vara nån annan som lagt den där....

På hotellet, vi kan kalla det för Falun Marriot och dubbelrummet för Emperor Suite, bor Paul Young och hans band. Det är hur tungt som helst. Jag snackade med trummisen Marcel vid frukost. De gigar på nåt slags julbord.
Precis som vi.

Grannsämja part 2

Det är nog först gången som jag blivit utskälld i fråga om tvättstugan. Strax före ett ringer det på min dörr.
Det är grannen som bor i huset intill. Han den korte med den stora gröna vanen, tjocka frun och barnen som aldrig säger hej tillbaka när man hälsar.
Hej säger jag och ler eftersom vi är grannar och har så varit de senaste 6-7 åren, eller är det 8, jag vet inte riktigt, länge i alla fall. Pratat lite genom åren, skojat och varit så där lagom grannvänliga som man blir när man sett varandra över hundra gånger.
Grannen ser brydd ut. Jag fattar direkt att det är han och hans tjocka fru som har tiden innan mig i tvättstugan.
Grannen säger att det är problem nere i torkrummet, att jag hängt upp kläder i torken trots att man har rätt att vara där en timme till om man har tvättiden innan. Att de inte vet vems som är vems.
Jag tänker direkt att "jaa, det som inte är ert är inte ert, hur svårt kan det vara. Det som inte är er klädsmak, inte är småbarnskläder, inte är urtvättade gympabrallor, eller outletfynd, det är inte ert. Det som är fuktigt eftersom det hängt i mindre än tio minuter är inte ert"
Men jag ler och säger att jag hänger med ned och så får vi lösa det här. Jag är ju trots allt ingen svensk tvättstugenazi vars ilska puttrar som en mjäll Boeuf Bourgignon; ju längre den fått stå på plattans lägsta värme desto mustigare.
Grannkvinnan står och viker tvätt aggressivt. Jag hälsar glatt och ser snäll ut, hon är ju också min granne och jag minns speciellt ett förtroligt samtal vi hade för ett par somrar sedan då den korpulenta kvinnan beklagade sig över att Sunny Beach i Bulgarien var stökigt - i mitten på juli. Att det var skränigt och inte alls speciellt flådigt på något sätt, nästan som ett ghetto. Att personalen var otrevlig och stressad trots att de fick dricks. Att folk talade dålig engelska.
Det var samma sommar som löpsedlarna skrek att svenska småflickor i 20 årsåldern lurades och hetsades att klä av sig på överkroppen och dansa till techno covers.
Jag stod och lyssnade och försökte så gott det gick att få grannkvinnan att förstå bulgarerna inte var vana att invaderas av svenska fyllon under deras industrisemester, som redan på Arlanda stod med miniräknare och vrålade i triumf halv fem på morgonen vid incheckningen hur löjligt sjukt galet billigt det var att kröka i Bulgarien.
Att det inte var lätt att hålla god min, att de är ett folkslag som inte är vana vid den typen av semesterfirande, att bulgarerna själva vill ha lugn och ro när de slipper jobba och inte har som mål med sin semester att kröka ned sig till krita och glida runt i sitt eget treck på alla fyra och få eskort fram till planet hem av polisen.

Men den lilla pratstunden om Sunny Beach var som bortblåst. Nu var kvinnan arg och orerade om att hon har rätt att vara i torkrummet en timme efter avslutad tvättid, att det alltid är någon som förstör tvättiden med att inte kunna reglerna.
Jag försökte lugna ned henne. En kvart innan hade jag varit i tvättstugan och tömt mina maskiner, tömt torktumlaren som tumlade deras saker, kollat att de var torra, vikt kläderna omsorgsfullt eftersom jag själv råkat ut för när jag varit tidig/sen med mina grejer och fått dem utslitna och lagda i en hög på nåt bord. Vilket inte är mysigt alls.
Jag sa att det var väl ingen fara, att jag inte förstört något, att jag inte gjort annat än att ha tagit den lediga platsen och hängt upp mina saker. Att det väl inte är så farligt, att det väl inte finns någon anledning att bråka.
Mannen står intill och ligger lågt. Med önskvärd tydlighet framgår who's calling the shots i den familjen. Han säger absolut ingenting.

"Vi vet ju inte vems som är vems, och dessutom vill jag inte att någon ska gå igenom mina underkläder (jag döljer en äckelrysning med höjda ögonbryn som ställer frågan varför jag ens under vapenhot skulle vilja röra något som jag vet har varit mellan hennes ben), samt att tvätten torkar mycket långsammare om det plötsligt kommer upp saker som är fuktiga. Och hur hade det gått om h a n, kvinnan nickar åt sin man, hade varit själv, nu sa jag åt honom att han skulle gå upp och ringa på dörren".

Jag undrade om maken kände sig sexig som just offentligt blivit omyndigförklarad av sin äkta hälft.

Jag sa att då hade vi nog löst det genom att prata med varandra, och tecknade med fingret mellan min och makens mun.
Maken låg lågt. Han stod faktiskt som en 12åring och tittade rakt fram som om detta var rektorsexpeditionen nånstans i slutet på 70talet och bara önskade sig bort till en klätterställning igen med sina kompisar.

Har du läst reglerna? Det är inte första gången du tvättar lite när du vill.
- Är det inte?
- Nej, det är det inte. Och du kan läsa att det står i reglerna att jag har rätt till torkrummet en timme efter utsatt tid.
- Okay, då vet jag det, men varför står du och skriker. Alla era grejer är ju torra och jag vek det som fanns i torktumlaren trots att det är MIN tid och dessutom, och rätta mig gärna om jag har fel, så minns jag att jag en gång kom ned och skulle tvätta och du stod och fyllde maskinerna och började skälla ut mig fram till det gick upp för dig att du var i tvättstugan på fel datum.
Maken stod med glasartad blick.
Jag ansträngde mig för att inte börja svära, inte bli otrevlig, inte briefa kärringen om hur trött hon är. Jag tänkte på hur mitt liv ser ut, och hur jag kan föreställa mig att deras liv ser ut. Och jag ville vara generös.

Hon blev lite tystare, sa att hon inte alls skriker, att hon bara är trött på att inte få tvätta i fred på den tiden hon har rätt att tvätta.
- Men vad är det jag har förstört?
Jag tittar på deras grejer.
- Du ska bara kunna reglerna, de står här intill på anslagstavlan, svarar kvinnan i mindre urartat röstläge.

Okay, jag är ledsen om jag pajjat något för er, för d i g, med att hänga upp mina kläder under min tvättid, jag visste inte att jag inte hade tillträde till torkrummet förrän efter en timme av tvättiden. Sorry, och så hoppas jag att vi kan vara fortsatt goda grannar.
Det sista jag gör är att titta på mannen som ser fortsatt avstängd ut. Han har röda utslag på sitt snaggade huvud. Jag vill ge honom en kram. Men säger hej då till båda och kliver tillbaka till det hål ur vilket jag blev utdragen av den lille mannen på order av hans fru för att något gått snett i kryddningen av hennes höstgryta.

Gulnande

Jag vet. överskriften är inte askul men lönnen utanför vardagsrumsfönstret har gulnat i sån oerhörd takt sen jag kom hem från Prag att man nå.ästan kunnat se gulnaden med blotta ögat.
Om en halvtimme drar jag för att möta upp Leon med en mobilladdare han sumpat. Han tappar ofta saker han inte använder. På sätt och vis är jag glad över att mobilen inte har en naturlig plats i Leons liv. Det är inte naturligt att en 11 åring har mobil.
Det är bara sjukt och ett kontrollpåhitt av mammor.
jag längtar nästan dagligen över att det ska ske ett seriöst attentat mot internet och det mobila telefonnätet.
Jag åt indiskt till lunch och tinade sen en lussebulle jag bakade med killarna förra året runt Lucia. Att bröd och bakverk skulle hålla sig 2-3 månader i frysen är inget annat än ytterligare en av de svenska bortskämda myterna. Allt ska slängas, en siffra bestämmer när något går att äta eller inte. Näsan och munnen har inget att säga i saken.
Domen faller i köttfärsmålet.
Folk diskuterar köttfärsskandalen på tunnelbanan medan de nyser i sina händer och smetar in stolpar och gratistidningar med sin bakterieflora. Atjooooh, rakt ned i högerhanden, tittar i handen, oj var ska jag torka av det här...ja, jag vet, i handen på nästa människa jag hälsar på.

Såg för jag vet inte vilken gång i ordningen sen den blev till 1990 Veronicas Dubbelliv. Den är magisk. En nödvändighet att varva med för att komma tillbaka till en normal takt efter att ha hjärntvättats med snabbt, färdigtuggat och ofta utan innehåll eller framtida behållning. Kieslowski, vilken förlust!

Igår var den månatliga smygläsningen av Nöjesguiden. Ingen läser den på plats; alla tankar Smirnoff Ice och Budweiser nonstop till den tar slut och sen töms lokalen inom en halvtimme, inom en kvart om det vill riktigt illa.
Jag står med Faje, en underbar person jag inte känner men vi fann varandra direkt för ett par år sen på just en av dessa smygläsningar. Vi blir på bra humör så fort en av oss säger hej.
Han tyckte att jag skulle börja blogga för Nöjesguiden.
Vad ska jag skriva om då, sa jag och pekade på en änslig kille som just anlänt. Svårt uppstyrt hår, röda tajta jeans, stor stickad halsduk och en kalvskinnsväska. Typ, hej jag precis landat från Geneve där jag gjort reklamfilm för kattmat. Kexchoklad för katter.
Såna lirare som står och snurrar elva varv för att bli säkra på att deras entré är uppmärksammad.
Undrar när det blev så. Att man tycker att man är värd en spotlight trots att man inte har annat att visa upp än sin nya frisyr.
Om man skulle backa bandet, då dokusåporna började, de det futtiga och bonnigt depraverade, hjonen som brölar ikapp under dygnets alla timmar, då detta av nån anledning förenade folk till den grad att man blev utanför i diskussioner på arbetsplatser och i skolor om man inte kollade frenetiskt.
Som dagis. Ungarna vrålar bara för att någon anna vrålar högre. Och sen släpper det inte.
Precis som vissa som bara måste berätta för hela tunnelbanevagnen vad deras liv just nu går ut på.
Jag kan svära på att minst 20 procent inte har någon i andra änden av luren.
Det måste vara nån slags terapi där vi alla runt omkring är den hummande terapeuten som nickar och förstår. Som utdelar nån slags rätt att var människas liv lika plötsligt som obehagligt ska vara on display, som en julbord uppvärmt för 8 ggn.
En pesthärd tjufem resor värre än en dag gammal köttfärs.
Nåt sånt skulle jag vilja blogga om. Måste bara vänja mig vad ordet, som jag ofta förknippar med en synonym för att gå på muggen.

Ska strax hooka upp med Leon som är på sin animationskurs. Som ägnar sin fritid med att skapa något. Jag följer honom hem till hans mamma. Min barnvecka börjar i morgon. Trots att Vincent inte längre är barn och börjat hänga mer och mer med kompisar, Hans barndom gulnar inte lika snabbt som lönnens, men ganska snabbt.